Skog och naturvård

När jag arbetade som pressekreterare vid Naturskyddsföreningen 1988-1992 var skogsdebatten het. Striden om fjällskogarna utlöste konflikten, men den breddades snabbt till att gälla hela skyddet av den biologiska mångfalden. 1991 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en skogspolitisk utredning där föreningens dåvarande ordförande, Ulf von Sydow, blev sakkunnig. Han och flera andra på föreningens kansli lade ned mycket tid på att utveckla en alternativ skogspolitik som kunde säkra den biologiska mångfalden.

En huvudlinje vara att lösa behovet av naturskydd med så små negativa effekter på skogsproduktionen som möjligt. I det särskilda yttrande Ulf lämnade till utredningens slutbetänkande och i det remissvar som jag till stor del skrev, pekade vi dels på att bättre generella hänsyn i skogsbruket skulle minska behovet av reservat, dels att lagstiftningen måste innehålla incitament, göra det lönsamt, för skogsbruket att bli mera hänsynsfulla. Ett sådant instrument som vi föreslog var att näringen skulle betala en del av kostnaden för reservatsbildning genom en avgift på det virke som förbrukas på sågverk, massafabriker, energianläggningar etc.

Dessa förslag, ja nästan hela denna ansats försvann tyvärr ur diskussionen när miljömärkning, FSC m m, hamnade i debattens centrum och miljöorganisationerna fokuserade på att öka reservatsarealen snarare än att minska behovet av reservat.

För att väcka liv i 90-talsdiskussionen och bryta ny mark för skogsdebatten skrev jag rapporten Minimera reservatsarealen. En sammanfattning av budskapet finns i ett inlägg på Newsmill. Rapporten gavs ut av tankesmedjan Arena Idé och vid lanseringen den 22 mars 2013 visade jag denna presentation.

Land lantbruk skrev en kort, väldigt insiktsfull artikel.

Ytterligare debattartiklar:       Arbetarbladet 3/4 2013           Västerbottens-Kuriren 5/4 2013