EUs klimatlag – epokgörande men med skönhetsfläckar
Tidigt i morse tog EUs klimatpolitik ett rejält kliv framåt. Då enades representanter för unionens lagstiftande organ – ministerrådet (= de 27 regeringarna) och Europaparlamentet – om innehållet i unionens nya klimatlag. Huvudpunkter:
– Senast 2050 ska EU uppnå klimatneutralitet – då ska inlagringen av kol i landskapet, i berggrunden och i långlivade träprodukter vara minst lika stor som utsläppen från energianläggningar, industrier, trafik, jordbruk etc.
– Bortom 2050 ska unionen uppnå ”negativa” utsläpp – då ska inlagringen av koldioxid vara större än utsläppen.
– För perioden 2030-2050 ska en ”koldioxidbudget” upprättas, som sätter ett tak för hur stora de sammanlagda nettoutsläppen från unionen under perioden får vara. Senast 2024 ska kommissionen lämna ett förslag till budget, kombinerat med ett mål för nettoutsläppen 2040.
– 2030 ska nettoutsläppen (utsläpp minus inlagring) vara minst 55 procent lägre än de var 1990. För att uppnå detta mål får dock högst 225 miljoner ton kolinlagring i landskapet beaktas. Det innebär att bruttoutsläppen från energianläggningar, industrier, trafik etc. detta år måste vara minst 52,8 procent lägre än de var 1990 (nuvarande 2030-mål är minus 40 procent, Europaparlamentets krav var minus 60 procent).
– Bortom 2030 ska kolsänkornas bidrag till det övergripande målet öka.
– Ett oberoende expertorgan – the European Scientific Advisory Board on Climate Change – med liknande uppgift som det svenska klimatpolitiska rådet, ska inrättas för att löpande granska och utvärdera genomförandet av politiken. Rådet ska ha 15 medlemmar, varav högst 2 av samma nationalitet, med fyra års mandat.
I huvudsak följer uppgörelsen den linje EU-regeringarna lanserat, men parlamentet har fått igenom några positiva förändringar (men också en och annan negativ).
Parlamentets viktigaste framgång är målet om att EU efter 2050 ska ha ”negativa” utsläpp. Detta var ett förslag som ett antal regeringar bestämt motsatte sig, men där ministerrådet tvingats backa.
En annan viktig framgång för parlamentet är beslutet att inrätta en koldioxidbudget för perioden 2030-2050. Det betyder att unionen om några år inte bara kommer att ha ett beslut om klimatneutralitet 2050, utan dessutom har satt ett tak för hur stora de samlade utsläppen fram till dess får bli.
På den negativa sidan bland det parlamentet fått igenom, finns att det ska skrivas in att unionen för att nå målet om 55 procents lägre nettoutsläpp 2030 maximalt får tillgodoräkna sig en naturlig kolsänka detta år på 225 miljoner ton. Parlamentets linje var egentligen att kolsänkan inte alls skulle beaktas, att 2030-målet även fortsatt skulle formuleras som ett bruttomål, men den linjen tvingades man ge upp. Siffran 225 miljoner ton är en summering av de nivåer medlemsstaterna angivit för kollagerökningen under 2030 i sina nationella energi- och klimatplaner.
- Det ena är att det fastlagda taket riskerar att sända en signal att kolsänkan är oviktig för klimatet. Det kan leda till att ländernas (och skogsnäringens) intresse för att på detta sätt, snabbt och till låga kostnader, bidra till att hålla nere halten växthusgaser i atmosfären, minskar.
- Det andra är att det, enligt Jytte Guteland i Euroactiv, finns en sidouppgörelse där kommissionen lovar att föreslå att LULUCF-förordningen (den lagstiftning som sätter krav på EU-länderna att öka de naturliga kollagren) ska skärpas på ett sätt som skulle kräva av medlemsstaterna att öka kolinlagringen 2030 betydligt mera än vad de nationella energi- och klimatplanerna förutser. De ytterligare krav om inlagring som därmed införs ska inte skrivas in i klimatlagen och ska därför inte heller räknas av mot de återstående utsläppen när uppfyllelsen av 2030-målet görs. Totalt ska detta (enligt Guteland och Pascal Confin, ordförande i parlamentets miljöutskott) leda till att nettominskningen (minus 55 procent + ytterligare krav i LULUCF-förordningen) 1990-2030 kommer att uppgå till nästan minus 57 procent, dvs. mera än vad som kommer att stadgas i klimatlagen.
Genom att nettoutsläppslinjen nu gäller för både 2030 och 2050, föll parlamentets krav att inte bara den samlade unionen utan även varje medlemsland till 2050 ska uppnå klimatneutralitet. Parlamentets hållning var något motsägelsefull eftersom det unionsmål för 2050 som man ställt sig bakom, trots allt var ett nettoutsläppsmål. Ett krav om nationell klimatneutralitet skulle skogrika länder som Sverige och Finland komma att ha uppfyllt redan inom 10-15 år, trots fortsatta stora, nationella utsläpp. Förslaget tycks ha byggt på att även 2050-målet skulle utformas som ett bruttomål, en lösning som alltså inte ens parlamentet själv ville ha. (Försöker här reda ut förvirringen kring olika sätt att formulera mål om klimatneutralitet, samt deras skilda konsekvenser för bland annat krav om nationella mål.)
Ett förbehåll för allt är att nattens uppgörelse måste bekräftas av både Europaparlamentet och ministerrådet innan den blir lag. Beträffande utlovade, eventuella, justeringar av LULUCF-förordningen är detta än så länge skrivet i stjärnorna – i det fallet krävs först ett förslag från kommissionen, sedan att detta förslag accepteras av ministerrådet och Europaparlamentet.
De delvis motstridiga positioner Jytte Guteland fick med sig från parlamentet till förhandlingarna var rimligen en belastning som gjorde ett redan knepigt uppdrag ännu knepigare. Jag tycker dock att Guteland, parlamentet och alla vi andra som hade önskat oss en ännu tuffare politik nu kan lägga dessa skillnader åt sidan, och glädjas åt det som faktiskt uppnåtts. För, all brister till trots, kan den nya klimatlagen faktiskt inte kallas för något annat än epokgörande.
EU är av allt att döma på väg att genomföra en politik som faktiskt nog är i linje med vad Paris-avtalet kräver av Europeiska unionens länder, företag och medborgare. Det är storartat.
Samtidigt gäller det att inse att det nu väntar en om möjligt ännu tuffare uppgift för kommissionen, regeringarna och Europaparlamentet, nämligen att säkra att klimatlagens mål blir verklighet.
Kommissionen har lovat att under ”Q2 2021” (andra kvartalet 2021), dvs. inom högst 70 (!) dagar, till regeringarna och parlamentet överlämna ett gigantiskt förslag till översyn av praktiskt taget hela det europeiska regelverket inom klimatpolitiken: utsläppshandeln, utsläppen utanför utsläppshandeln, kolsänkan, bilar och koldioxid, förnybar energi, energieffektivisering, energiskatter.
Samtidigt är detta dessutom bara ena sidan av saken. För att den nya politiken inte ska få oacceptabla konsekvenser för de människor och bygder, runtom på kontinenten, som reellt kommer att drabbas eller som i varje fall känner oro inför den väldiga omställning som förestår, krävs massiva satsningar på forskning, teknikutveckling, industripolitik, en utbyggd vidareutbildning som slussar arbetskraft från gamla till nya jobb, regionala satsningar i kolregionerna etc. Plus dessutom (vilket ständigt glöms bort) generellt stärkta välfärdssystem (sjukförsäkring, a-kassa, pensioner etc) som skapar trygghet i omställningen. Människor som ängslas för sin materiella framtid kommer inte att bejaka omställningen, de kommer att protestera. Och då spricker projektet, oavsett vad som sägs i lagen.
Även för Sverige och för svensk klimatpolitik kommer EUs nya klimatlag att få konsekvenser. Sedan riksdagen för fyra år sedan beslutade om det klimatpolitiska ramverket har den europeiska klimatpolitiken tagit stora kliv framåt. EU-maskinen är på väg att skapa en helt ny struktur för klimatarbetet som inte fullt ut ”lirar” med det svenska ramverket. Det är dags för en del justeringar.
Om förhandlingarna om klimatlagen var tuffa? You ain´t seen nothing yet…
Hej Erik!
Sannerligen en knepig balanskonst.
Och nyckelfrågan är givetvis detta med incitamenten för att ökade kollager – idag finns just inga sådana, men rätt många som drar åt andra hållet, som försvagar de naturliga kollagren.
På ”redovisningsnivån” är kopplingen redan gjord inom EU genom den konstruktion 2050-målet fått. Det är ”nettoutsläpp” som gäller, något rådet och parlamentet faktiskt var ense om.
Hej Magnus!
Tack för snabbt svar!
Jag håller förstås med om att vi behöver ha en ökad kolsänka men vi är väldigt farligt ute när det blir en del av ”netto-noll” mål.
Jag vet att många vill räkna av upptag i landekosystem mot fossila utsläpp, men de har inte alls förstått kolcykelbalanser. Det ’är olika cykler, de ”gröna” cyklerna på år till sekel, och de geologiska cyklerna på miljoner år. Upptag i ökad landsänka kan inte kompensera för fossila utsläpp.
Däremot behövs förstås en växande landsänka för att ta upp det kol som redan finns i atmosfären, exempelvis från tidigare LULUCF. Det behövs bra mekanismer för det. Men det kan inte ses som ”kompensation” för fossila utsläpp.
Så frågan är, hur skapar vi incitament för en ökande landsänka utan att det är en del av kompensationsmekanismer och netto noll-mål? Vad är LULUCF-förordningens roll?
Hej Erik!
Min ingång är att det är viktigt att öka de naturliga kollagren. Ökad kolsänka är en billig och snabb metod att motverka ökad koldioxidhalt i atmosfären. Beslutet att i klimatlagen sätta en gräns (225 miljoner ton) för hur mycket kolinlagring som kan tillgodoräknas när unionen ska uppfylla 2030-målet om minus 55 procent drar åt det motsatta hållet, vrider bort intresset bort från ökade kollager, vilket rimligen dämpar intresset för att t ex utveckla såväl metoder som ekonomiska incitament på området.
Å andra sidan hävdade Jytte Guteland att det finns en sidoöverenskommelse, som inte kommer att skrivas in i lagen, som innebär att kommissionen lovat att i det i förslagen till översyn av EUs klimatlagar ska ingå att ländernas sammanlagda kolsänka 2030 ska uppgå till minst 300 miljoner ton, dvs betydligt mera än taket i klimatlagen (som är lika med den ”spontana” kolsänkan). För att klara en sådan ambition krävs ytterligare insatser. Positivt, men en idé som måste förhandlas.
Får man till denna kombinerade lösning ser det ganska bra ut (även om siffran 300 gärna får bli lite högre). Å ena sidan sätts en gräns för hur mycket kolsänkan kan utnyttjas för att hålla tillbaka krav om utsläppsminskningar, å den andra skapas en garanti för ökad kolsänka.
Blickar man mot 2050 och läser vad klimatlagen då innebär, handlar det om mera ”raka rör” mellan utsläpp och kolsänka. Enligt kommissionen måste sänkan tills dess öka till 500 Mton 2050 för att kunna balansera återstående utsläpp, inte minst från jordbruket, vilket ju krävs för klimatneutralitet.
Därefter ska EU uppnå negativa utsläpp, vilket ytterligare lär öka behovet av kolsänkor…
Hej Magnus!
Vill du förtydliga vad du menar med ”På den negativa sidan bland det parlamentet fått igenom, finns att det ska skrivas in att unionen för att nå målet om 55 procents lägre nettoutsläpp 2030 maximalt får tillgodoräkna sig en naturlig kolsänka detta år på 225 miljoner ton.”
Ser du det som negativt att man alls får räkna av naturliga kolsänkor mot fossila utsläpp, eller att det satts en gräns? Stycket nedan verkar antyda det senare. Hade du velat att länder som ökar sin naturbaserade sänka ska tillåtas högre fossila utsläpp inom ”netto-noll” målet?
”Bortom 2030 ska kolsänkornas bidrag till det övergripande målet öka.”
Men det tråkiga är att 2030 är kolbudgeten för Paris redan slut.
Intressant att du tar upp alla de åtgärder som krävs för att allmänheten i EU inte ska göra uppror, när tumskruvarna dras åt. (Om de nånsin dras åt så att det gör någon skillnad.)
Klimatsvarets förslag Avgift och Utdelning hade varit ett betydligt effektivare verktyg, dessutom billigare och med större möjligheter att få allmänhetens stöd.