14.04.2021 Blogginlägg 12 kommentarer

Klimatneutralitet på svenska eller på finska? Klimatpolitiska ramverket måste uppdateras

”Klimatneutralitet”? Eller ”nettonollutsläpp”? Finland eller Sverige? Spelar det någon roll för klimatet hur de klimatpolitiska målen är konstruerade?

I Finland är målet att landet ska bli klimatneutralt till 2035.”För att målet om klimatneutralitet ska uppnås måste utsläppen och kolsänkorna vara lika stora 2035”, skrev den sittande koalitionsregeringen i sin regeringsdeklaration när den tillträdde 2019.

I Sverige har vi inget mål om ”klimatneutralitet”. Här gäller det klimatpolitiska ramverk riksdagen antog 2017 där det långsiktiga målet formuleras så här: ”Senast år 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp.” Begreppen ”klimatneutral” eller ”klimatneutralitet” förekommer inte i texten.

”Klimatneutralitet” eller ”nettonollutsläpp”? Oavsett hur begreppen används eller vilken innebörd de ges, snurrar det i diskussionen de facto runt två i grunden rätt så olika sätt att se på vartåt klimatpolitiken syftar, i varje fall under de närmaste decennierna.

Vilket synsätt som kommer att styra kan få stora konsekvenser såväl för var tyngdpunkten i klimatpolitiken förläggs, som för vilka konkreta åtgärder som vidtas.

Netto- eller bruttoutsläppsmål 2030 i EUs nya klimatlag?

Bäst återspeglas skillnaderna i den pågående dragkampen om EUs nya skärpta klimatmål för 2030.

På den ena sidan – ”nettoutsläppsfalangen” – återfinns EU-kommissionen samt majoriteten i EUs ministerråd, inklusive Finland. På den andra sidan – ”bruttoutsläppsfalangen” – finns Europaparlamentet och Sverige, men även de flesta miljöorganisationer, som kräver separata, icke-sammanlänkande mål för utsläppsminskningar respektive kolinlagring, och kallar nettoutsläppsmodellen ”a serious mistake”.

Nettoutsläppsfalangens utgångspunkt är att det är lika viktigt att stärka kolsänkorna (=binda in mera kol i landskapet) som att minska utsläppen. Det som räknas är nettoutsläppen, summan av å ena sidan utsläppen av växthusgaser, å andra sidan inlagringen av kol i de naturliga kollagren (i landskapet, skogarna, långlivade träkonstruktioner m.m.) eller i berggrunden.

När Finland siktar på klimatneutralitet 2035 betyder det inte att man tills dess tänker stoppa alla utsläpp. Istället räknar man med fortsatta utsläpp från industri, vägtrafik etc. detta årtal på uppemot 20-25 miljoner ton koldioxid per år, utsläpp som man hävdar neutraliseras av den nettoinlagring på lika mycket som pågår i det finska landskapet (framför allt genom att virkesförrådet i skogarna – inte minst i naturreservat – ökar), och som man räknar med att uppnå även 2035.

Detta synsätt – att det är nettoutsläppen som räknas – har egentligen både Europaparlamentet och medlemsstaternas regeringar ställt sig bakom inför förhandlingarna om klimatlagen. Ingångsbuden beträffande första punkten i artikel 2 i den nya lagen ser ut så här.

Regeringarna Europaparlamentet
1. Utsläpp och upptag i hela unionen av växthusgaser som omfattas av unionsrätten ska vara i balans senast 2050 att utsläppen därmed vid den tidpunkten minskar till netto noll. 1. Antropogena utsläpp från källor och upptag i sänkor i hela unionen av växthusgaser som omfattas av unionsrätten ska vara i balans i unionen senast 2050 för att därmed åstadkomma nettonollutsläpp av växthusgaser vid den tidpunkten.

För 2050 är bägge parter, som framgår, ense om att på unionsnivå uppnå det Finland tänker uppnå redan 15 år tidigare. (Brasklapp: Eftersom vissa utsläpp och viss inlagring faktiskt inte ”omfattas av unionsrätten” kan de reella nettoutsläppen likväl 2050 komma att avvika från ”netto noll”.)

Precis detta nya synsätt vill kommissionen, liksom en majoritet av EUs regeringar (dock inte den svenska), ska börja tillämpas redan beträffande det nya 2030-mål som också ska skrivas in i klimatlagen. Den nivå och konstruktion för målet som kommissionen föreslagit, och som majoriteten av regeringarna ställt sig bakom, är en minskning av nettoutsläppen (bruttoutsläpp minus kolinlagring) 1990-2030 på minst 55 procent. Med utgångspunkt från den ökning av de naturliga kollagren som medlemsstaterna i annat sammanhang sammantaget utlovat (motsvarande ca 225 miljoner ton koldioxid per år 2030), skulle det kräva en minskning av bruttoutsläppen 1990-2030 på 52-53 procent.

Fördelningen mellan å ena sidan utsläppsminskningar, å andra sidan kolinlagring, kan dock bli en annan utan att målet att minska nettoutsläppen med 55 procent spricker. Blir kolinlagringen 2030 större än motsvarande 225 miljoner ton, kan högre utsläpp tillåtas. Blir inlagringen lägre, måste utsläppen tvärtom minska ytterligare.

Bruttoutsläppsfalangens position återspeglas i Europaparlamentets övriga inspel i förhandlingarna om klimatlagen, men också i det svenska klimatpolitiska ramverket (liksom i en del av de förslag som lanserats av den svenska så kallade klimatpolitiska vägvalsutredningen).

Parlamentets linje är att det 2030-mål som skrivs in i EUs klimatlag enbart (precis som nuvarande mål på minus 40 procent) ska handla om bruttoutsläppen. Osäkerheten kring de naturliga kolsänkorna, både när det gäller att mäta dem och beträffande kollagrens stabilitet, är så stor, argumenterar parlamentet, att man lurar sig själv om nyttan av kolinlagring jämställs med värdet av minskade utsläpp. Ett nettoutsläppsmål riskerar, enligt parlamentet, att skapa en falsk illusion av minskad klimatpåverkan och leda till att trycket på lägre utsläpp från industrier, kraftverk och bilar minskar.

Parlamentet vill därför att EUs 2030-mål även i fortsättningen enbart ska gälla utsläppen, men vill å andra sidan att det skärps från minus 40 till minus 60 procent jämfört med 1990 (vilket motsvarar ett nettominskningsmål på minus 62-63 procent, dvs. en betydligt tuffare linje än kommissionens/regeringarnas).

Samma principiella synsätt återspeglas i det svenska klimatpolitiska ramverket där stommen i målet om ”nettonollutsläpp” 2045 är att utsläppen då ska vara minst 85 procent lägre än 1990. Gapet till ”nettonollutsläpp” ska uppnås genom ”kompletterande åtgärder”, vilket i propositionen om ramverket exemplifieras som ”nettoupptag i skog och mark, verifierade utsläppsminskningar genom investeringar i andra länder samt avskiljning och lagring av biogen koldioxid (bio-CCS)”. Något mål för de samlade, svenska nettoutsläppen – om ”klimatneutralitet” – anges inte.

Parlamentets (liksom den svenska riksdagens?) misstro mot att inkludera de naturliga kollagren i EUs 2030-mål, överensstämmer med hur kolsänkan hittills har hanterats i den globala klimatpolitiken. Under FNs klimatkonvention och Kyotoprotokollet har det funnits vissa möjligheter för länderna att räkna in förändringar av den pågående ökningen av de naturliga kollagren (på hemmaplan eller via så kallade internationella krediter) för att uppfylla sina åtaganden, men utrymmet har hittills varit starkt begränsat. Och länderna har inte kunnat tillgodoräkna sig hela den absoluta nettoinlagringen av kol, enbart eventuella ökningar jämfört med tidigare standardnivåer.

Den översyn av EU-lagstiftningen som avslutades för tre år sedan följde denna tradition. Den nya lagstiftningen öppnar för medlemsstaterna att, på marginalen, uppfylla krav om utsläppsminskningar genom att (jämfört med tidigare) öka inlagringen av kol i de naturliga kollagren. Det utrymme som medges för den här sortens ”utsläppskompensation” är dock mycket snålt.

Målkonstruktionen får effekter på politiken

De olika grundläggande synsätten får konsekvenser för hur respektive falang driver även andra krav i de pågående klimatlagsförhandlingarna.

”Bruttoutsläppsfalangen” – både den svenska regeringen och Europaparlamentet – vill således att den tidigare refererade punkt 1 i artikel 2 i EUs nya klimatlag får ett tillägg om att ”Varje medlemsstat ska uppnå nettonollutsläpp av växthusgaser senast 2050.”

Om man med detta menar att utsläpp och kolinlagring i varje medlemsstat 2050 ska vara lika stora (”nettoutsläppskonceptet”), blir förslaget absurt. I Finland skulle ju kravet uppfyllas redan 2035, i Sverige sannolikt ännu tidigare (vi bokför för närvarande utsläpp på drygt 50 miljoner ton per år, och en nettoinlagring på ca 42 miljoner ton). Behagligt för finländska och svenska regeringar, men klimatpolitiskt meningslöst. Fokus för EU-lagstiftningen bör ju rimligen vara måluppfyllelsen på unionsnivå.

Det parlamentet menar är rimligen istället krav om ”nettonollutsläpp” enligt svensk definition, dvs. att återstående utsläpp i varje land 2050 ska kompenseras med den typ av kompletterande åtgärder som det svenska klimatpolitiska ramverket anvisar.

Förhandlingarna om klimatlagen är inne på slutvarvet. Behovet av en uppgörelse är akut. Nästa vecka, den 22 april, har USAs president Joe Biden bjudit in till globalt (virtuellt) klimatmöte. Om EU-ledarna kommer till mötet möte utan en uppgörelse kring klimatlagen, skulle detta knappast stärka unionens möjligheter att fortsatt gå i täten för det globala klimatarbetet. En snabb uppgörelse är dock i första hand nödvändig eftersom kommissionen redan om 2,5 månader ska presentera det jättepaket av nya lagförslag som ska se till att klimatlagens ännu inte slutförhandlade mål ska kunna förverkligas.

Klimatpolitiska ramverket måste EU-anpassas

Regeringarnas och kommissionens ambitionsnivå i klimatlagsförhandlingarna är för låg. Regeringarna borde gå med på ett mera ambitiöst nettominskningsmål än minus 55 procent. Samtidigt är deras krav om en övergång till nettomål redan från 2030 både rimligt och del av en oundviklig utveckling. De naturliga kollagren kan leverera stor klimatnytta till låga kostnader och måste bli en central del av både svensk, europeisk och global klimatpolitik.

Den nya struktur för EU-politiken som nu växer fram måste i sin tur få konsekvenser även för Sverige. Senast när besluten om EUs nya klimatlagar slutligen stadfästs om några år, väntar en oundviklig anpassning av det svenska klimatpolitiska ramverket till den målstruktur som gäller inom EU.

12 Svar to “Klimatneutralitet på svenska eller på finska? Klimatpolitiska ramverket måste uppdateras”

  1. Magnus Nilsson skriver:

    Hej Eva!
    Fråga 1: Att hålla koll på kolflödena i naturen är inte enkelt, men forskarna lär sig efterhand. DN-artikeln om icke-bokförda utsläpp handlar inte om LULUCF, utan om att det under klimatkonventionen finns en möjlighet för länderna att separat redovisa utsläpp av biogen koldioxid. Men dessa utsläpp bokförs således redan under LULUCF (kommer bränslet från Sverige förs det in i den svenska LULUCF-redovisningen, handlar det om importerade biobränslen ska det bokföras i det land där virket avverkats eller grödan skördats – vilket dock ofta inte görs utanför EU). LULUCF handlar egentligen inte om utsläpp och/eller inlagring utan om hur de naturliga kollagren förändras, så när papper bryts ned eller eldas upp bokförs det som en minskning av kollagret. Tillverkning av papper bokförs som en förflyttning av kollagret från skogens kollager till kollagret ”papper”.
    Fråga 2: Jag vet inte om någon har ordentligt räknat på detta. På sikt låter det inte omöjligt, men det förutsätter att vi minskar tillförseln till atmosfären av såväl biogen som fossil koldioxid.

  2. Magnus Nilsson skriver:

    Tack för synpunkter Lars och Stefan.
    Syftet med klimatpolitiken måste, som jag ser det, vara att begränsa atmosfärens halt av koldioxid, vare sig koldioxidmolekylerna har fossilt eller biogent ursprung, inte att enbart minska användningen av fossila bränslen. Ur det perspektivet blir det lika viktigt att öka kollagren som att minska utsläppen. Jag har svårt att se det logiska i att prioritera den ena faktorn framför det andra.
    Effekterna blir annars lätt bisarra. Ta detta med spånskivor. Innan vi införde koldioxidskatt och utsläppshandel hade Sverige en blomstrande spånskiveindustri som bidrog till att kollagret i byggnader och möbler ökade. Med koldioxidskatten och utsläppshandeln ändrades detta. Klimatåtgärderna ledda till att det blev mera ekonomiskt fördelaktigt att elda upp sågspånen än att göra skivor av den. Antagligen går det att hitta fler exempel på hur ensidiga styrmedel har gett liknande resultat.
    Ett problem med att hantera frågan om utsläppsminskningar vs ökad inlagring är att klimatdebatten fortfarande präglas av föreställningen att klimatfrågan enbart handlar om att minska utsläppen. Den bilden är på väg att förlora relevans. I morse enades man inom EU om att unionen senast från och med 2051 ska ha ”negativa” utsläpp. Efterhand som utsläppen minskar blir den naturliga kolsänkan en allt mera central del av klimatpolitiken. Att de är instabila ska inte överdrivas, men är samtidigt något vi måste lära oss att hantera, inte ge upp inför.

  3. Eva Lindborg skriver:

    Hej!

    Tack alla för diskussionen den har lett mig till ett par nya funderingar.
    1. Vad inkluderas egentligen i LULUCF statistiken? För att vi vi ska räkna med nettoinlagring behöver det ju finnas stor tilltro till LULUCF statistiken. Läste nyligen denna artikel (https://www.dn.se/sverige/sa-forsvann-en-sjattedel-av-sveriges-utslapp-fran-statistiken/) där det framkommer att en sjättedel av Sveriges utsläpp inte bokförs. Finns det andra utsläpp som inte fångas i statistiken? Om kollagret för exempelvis papper och trä räknas ner en viss avskrivningstid, blir den delen som räknas ner utsläpp (det borde den ju bli) eller blir det ”bara” ett mindre kollager? Om det är så tappas ju en del kol i beräkningarna.
    2. Om vi nu har tillfört mängder av fossilkol går det att varaktigt binda denna i ”naturliga” kolsänkor? Göra biosfären ”större”? Eller är det endast typ CCS som fungerar för att binda under längre tid?

  4. Lars Almström skriver:

    Det rimliga är att bara räkna bruttoutsläppen, alltså att alla länder ska ha noll bruttoutsläpp år 2050.

    Kollagren ska öka så fort och kraftfullt som möjligt, inte för att tillåta större utsläpp i länder som har turen att kunna lagra kol i skog, utan för att sänka koldioxidhalten i atmosfären.

    Biobränslena är definitionsmässigt ohållbara eftersom de höjer koldioxidhalten i atmosfären under den korta tid då allt avgörs. Ifall världen inte har nått målet 350 ppm senast år 2100 har vi gett kommande generationer ett klimat som de inte kan hantera och som vi, som orsakar utsläppen, har sluppit.

    Världens skogars förmåga att binda kol tillhör alla länder. Den måste användas solidariskt, vilket innebär att all skogsavverkning måste minska. Den som inte förstår detta har inte förstått klimatnödläget.

  5. Stefan Lundvall skriver:

    Hej igen!
    Jag uttryckte mig nog inte tillräckligt tydligt. Dina tre punkter är inte nya för mig och de berör inte kärnan i det som jag ville framföra med mitt inlägg. Fossila bränslen är ett resultat av att kolatomer dragits bort från biosfären under flera hundra miljoner års tid. Nu tar vi i rask takt upp dem igen. Det blir fler kolatomer att ta hand om i biosfären (mark, hav och luft) för mycket långa tider framöver. Det är därför inte rimligt att kvitta utsläpp av fossilt kol mot inlagring i tex skog, det kan aldrig bli netto noll på längre sikt eftersom antalet kolatomer i biosfären ökar. Netto noll-tänket begränsar systemgränsen till atmosfären och kort sikt, men atmosfären växelverkar hela tiden med både hav och mark och det finns många oförutsägbara processer som kan göra att mark och hav plötsligt lagrar en mindre andel av kolatomerna och släpper dem till atmosfären som koldioxid. Det enda rimliga netto noll-tänket är om man lyckas ta undan koldioxiden för mycket lång tid framöver, vilket kanske är möjligt genom att pumpa ner den i jordskorpan med CCS-teknik, kanske också biokol om det kan fastställas att det är stabilt i hundratals år. Detta handlar egentligen om grundläggande kunskaper om kolets kretslopp och det är märkligt att de ständigt glöms bort på så många håll i klimatdebatten. Tex i debatten om ifall biobränslen ska klassas som hållbara eller ej. Det är en felaktig frågeställning. Självklart kan biobränslen vara hållbara, men bara om vi inte tar mer än vad som växer till och med hänsyn till biologisk mångfald. Annars inte. Det är en fråga om mängd och metod och utsläppen kan balanseras mot upptagen, så som du beskriver i punkt 3.

  6. Magnus Nilsson skriver:

    Hej Stefan!
    1. Jag håller med om att man inte kan ”jämställa utsläpp och upptag rakt av”. Det tror jag inte att någon hävdar. Det finns en instabilitet i de naturliga kollagren som måste beaktas när man bokför. Jag tror dock att de flesta samtidigt är ense om att denna osäkerhet går att hantera, till exempel genom att utgå från hur lagren utvecklas på en ganska storskalig nivå – att det sommaren 2018 brann skog i södra Norrland och Dalarna minskade kollagren lokalt, men i den nationella statistiken syns knappt ett hack i kurvan. I större skala och sett över en längre tid är lagren tämligen stabila.
    2. De naturliga kollagren ingår i högsta grad i den internationella klimatrapporteringen – det är från denna rapportering det mest av data om potentialen hämtas. Däremot har lagerutvecklingen (av ett antal goda skäl) hittills i huvudsak lämnats utanför avtal om åtgärder. I takt med att utsläppen dämpas blir de naturliga kollagrens utveckling avgörande för att bromsa ökningen och på sikt sänka atmosfärens halt av koldioxid.
    3. Koldioxidutsläpp från bioenergianvändning är en del av det som redan rapporteras och som beaktas när kollagerutvecklingen beräknas. Skälet till att koldioxidutsläpp från bioenergi inte bokförs som utsläpp från t ex trafiken eller under utsläppshandeln är inte att utsläppen glömts bort eller att bioenergi skulle ge nollutsläpp, utan att dessa utsläpp redan bokförts under LULUCF (Land-Use, Land-Use Change and Forestry).

  7. Stefan Lundvall skriver:

    Hej Magnus!
    Det finns ett avgörande skäl att inte jämställa utsläpp och upptag rakt av. Det är att utsläpp av fossila bränslen ökar halten koldioxid i atmosfären för 100-tals år framöver. Antalet kolatomer i biosfären ökar för 100 000-tals år framöver och vi lägger på kommande generationer att ta hand om dem. Upptag i skog exempelvis har inte dessa långsiktiga effekter av permanent borttagning av kolatomer från biosfären. Det vore bra om fler uppmärksammade denna grundläggande skillnad som ju är grunden till att det endast är utsläpp från fossila bränslen som räknas i internationell utsläppsrapportering. Naturliga upptag kan balanseras med utsläpp från biobränslen.

  8. Magnus Nilsson skriver:

    Hej Eva!
    Till det som kallas ”naturliga kollager” räknas även det trä som är i omlopp i samhället – som papper, träskivor, sågat virke etc. Brukar på svenska kallas ”avverkade träprodukter”, på engelska ”Hardwood products” (HWP). Enligt den svenska rapporteringen till EU och FNs klimatkonvention har lagret av sådana träprodukter som hämtats från den svenska skogen under de senaste 10 åren årligen ökat med motsvarande 7 miljoner ton koldioxid. För att få fram denna siffra antar man standardiserade halveringstider – för ”papper” 2 år (efter den tiden antas halva den tillverkade mängden på ett eller annat sätt ha brutits ned till koldioxid och vatten), för ”skivor” 25 år, för ”sågade trävaror” 35 år. Den lagerökning som sker i den svenska skogen är 5-6 gånger större, dvs mycket viktigare.
    CCS-inlagring finns ju ännu inte, men teoretiskt kan företag inom utsläppshandeln – ett kolkraftverk eller en cementfabrik – slippa undan kravet att lämna in utsläppsrätter för sina koldioxidutsläpp, antingen genom att fånga i och lagra den koldioxid man producerar, eller genom att köpa koldioxidinlagringstjänsten av någon annan aktör. Klarare?

  9. Dag Lindgren skriver:

    Eva L. Jag tror att ditt förslag att lagra trä så det bevaras har mycket större potential att nu rena atmosfären från kol så det inte kommer ut igen inom ett sekel än att bygga i trä. Det borde bedrivas långt mer forskning och utveckling om det. Men det är knepigt att utveckla en kostnadseffektiv och miljövänlig design för denna långtidslagring.
    En ide är att på vintern köra ut träet på närbelägna sjöar eller träsk där det sedan sjunker till botten i syrefri miljö. Men man skulle säkert finna svårigheter med det… .
    Men att bygga i trä är bättre för klimatet än att använda cement och stål, om man nu ändå skall bygga, så det är inte bara bevarandet av kol man tänker på..

  10. Eva Lindborg skriver:

    Hej!

    Bokförs människoskappade kolsänkor vid beräkning av kolinlagringen, exempelvis CCS och/eller byggande i trä? Eller är det bara ”naturliga kollager” som räknas? Hypotetiskt borde ju skog kunna huggas ner, lagras på ett sätt så kol inte frigörs och ny skog växa upp, där den gamla togs bort. Det är ju lite mer ”low tec” än CSS, men fyller samma funktion. Hur stor/viktig kolsänka kan byggande i trä bli?

  11. Sven Larsson skriver:

    Oavsett brutto och nettoeffekter tycker jag att EU, eller snarare Europa (inräknat UK och Norge) borde sätta upp mål för inlagring i berggrunden också. T ex 1 miljard ton/år skulle kunna inlagras år 2050, vilket kan bli ett viktigt bidrag till att faktiskt sänka CO2-nivåerna i atmosfären, vilket vore önskvärt.

  12. Dag Lindgren skriver:

    Den svenska rapporteringen av LULUCF (kollagerförändringen) till FN och EU är utformad enligt instruktioner som gör den svårförståelig. Det är oklart när i tiden upptag sker, och rapporten utelämnar delar av Sveriges areal (t ex Vänern och en del våtmarker), som på osäkra grunder anser opåverkade av människan. Syftet är internationell jämförbarhet och att undvika dubbelräkningar och skälen förståeliga ur den synpunkten. Men det är tveksamt hur bra rapportens format är för att avgöra när Sveriges nettoutsläpp blir noll eller negativt. En beräkning med detta ändamål (med angivande av osäkerhet i skattningen av ingående komponenter) borde göras. Det är ju hyperintressant och mycket relevant även om det inte passar in i FN och EUs rapporteringskrav.

Lämna en kommentar


Warning: Use of undefined constant kriesi_pagination - assumed 'kriesi_pagination' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /var/www/nilssonproduktion.se/public_html/wp-content/themes/cubit/single.php on line 43