28.04.2022 Blogginlägg 3 kommentarer

Sverige till attack mot EUs klimatlag

Den 21 april förra året blev Europaparlamentets och EU-regeringarnas förhandlare till sist överens om hur EUs nya klimatlag skulle se ut. Huvudpunkter:
– Senast 2050 ska EU vara klimatneutralt. Därefter ska kolinlagringen överstiga utsläppen.
– 2030 ska nettoutsläppen (utsläpp minus inlagring) vara minst 55 procent lägre än de var 1990. Vid beräkningen får dock en inlagring på högst 225 miljoner ton koldioxidekvivalenter tillgodoräknas. (Betyder att bruttoutsläppen 2030 måste vara minst 53 procent lägre än 1990, en kraftig höjning jämfört med nuvarande 2030-mål på minus 40 procent.)
– Parallellt sätts ett mål om att till 2030 öka den årliga nettoinlagringen av kol i landskapet och i träprodukter till motsvarande minst 300 miljoner ton koldioxid.

Den sista punkten om ökad kolinlagring skrevs inte formellt in i lagen, men var en förutsättning för att bägge parter skulle acceptera helheten. Vid halvårsskiftet 2021 trädde lagen i kraft.

Tyvärr tycks den svenska regeringen nu jobba hårt för att tömma punkten om ökad kolinlagring på innehåll. Sveriges hållning är att kraven på medlemsstaterna om ökad kolinlagring inte ska vara tvingande utan ”indikativa”, med vilket rimligen menas att kravet ska förvandlas till en uppmaning.

I Europaparlamentet driver i första hand Emma Wiesner (C) och Jessica Polfjärd (M) samma linje.

Vinner de svenska kraven gehör, hotas både EUs klimatmål för 2030, 2050-målet om klimatneutralitet och det långsiktiga målet om ”negativa” utsläpp.

————————————————————

Redan idag finns en EU-lagstiftning kring kolinlagring i landskapet och träprodukter. Den gällande LULUCF-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry) kräver att länderna ska upprätthålla nuvarande nettoinlagring, men innehåller inga krav om att öka den.

Ska klimatlagens mål uppnås räcker det dock inte med att upprätthålla inlagringen, den måste öka.

Det delmål för nettoinlagringen 2030 som fastslås i klimatlagsuppgörelsen är således minst 300 miljoner ton. Hur stor inlagring som krävs för att 2050 uppnå klimatneutralitet beror naturligtvis på hur stora utsläpp som då återstår, men kommissionen brukar ange nivåer i storleksordningen 500 miljoner ton.

På sikt är dock målet ”negativa” utsläpp, att atmosfärens halt av koldioxid och andra växthusgaser ska minska. Då krävs att inlagringen mer eller mindre permanent överstiger utsläppen.

För att säkra att klimatlagens mål förverkligas, presenterade kommissionen 14 juli 2021, som en del i det stora klimatlagstiftningspaketet ”Fit for 55”, ett förslag om förändringar av LULUCF-förordningen. Bland annat föreslog man detaljerade, bindande krav på medlemsstaterna att till 2030 öka sin sammanlagda, årliga nettoinlagring av koldioxid till 310 miljoner ton.

Förslaget till fördelning mellan de enskilda länderna utgick från två faktorer:
1. Medlemsstatens bokförda, genomsnittliga nettoinlagring 2016-2018, enligt ländernas redovisning till EU 2020.
2. Respektive lands andel av den totala arealen ”brukad mark” (brukad skogsmark, brukad jordbruksmark, brukad betesmark, brukad våtmark) inom unionen.

Eftersom den genomsnittliga, totala bokförda årliga nettoinlagringen inom EU 2016-2018 (i 2020 års rapportering) uppgick till -267,704 miljoner ton (nettoinlagring bokförs med minustecken, utsläpp med plustecken), krävs, för att 2030 nå 310 miljoner ton, att nettoinlagringen tills dess ökar med sammanlagt 42,296 miljoner ton.

Eftersom Sveriges andel av den brukade marken inom EU är 9,3 procent, föreslogs att Sveriges beting till 2030 skulle vara att öka vår nettoinlagring med 9,3 procent av 42,296, dvs. 3,955 miljoner ton. När detta adderades till den genomsnittliga, årliga nettoinlagring på -43,366 miljoner ton som Sverige 2020 rapporterade för 2016-2018, landade det samlade betinget för Sverige 2030 på 47,321 miljoner ton (se tabell).

Medlemsstat LULUCF-snitt 2016-2018 Krav om ökning till 2030 LULUCF-krav 2030 (summa)
Belgien -1 032 -320 -1 352
Bulgarien -8 554 -1 163 -9 718
Tjeckien -401 -827 -1 228
Danmark 5 779 -441 5 338
Tyskland -27 089 -3 751 -30 840
Estland -2 112 -434 -2 545
Irland -4 354 -626 3 728
Grekland -3 219 -1 154 -4 373
Spanien -38 326 -5 309 -43 635
Frankrike -27 353 -6 693 -34 046
Kroatien -4 933 -593 -5 527
Italien -32 599 -3 158 -35 758
Cypern -289 -63 -352
Lettland -6 -639 -644
Litauen -3 972 -661 -4 633
Luxemburg -376 -27 -403
Ungern -4 791 -934 -5 724
Malta 4 -2 2
Nederländerna 4 958 -435 4 523
Österrike -4 771 -879 -5 650
Polen -34 820 -3 278 -38 098
Portugal -390 -968 -1 358
Rumänien -23 285 -2 380 -25 665
Slovenien 67 -212 -146
Slovakien -6 317 -504 -6 821
Finland -14 865 -2 889 -17 754
Sverige -43 366 -3 955 -47 321
EU-27 -267 704 -42 296 -310 000

Det finns ett antal åtgärder Sverige kan ta till för att öka nettoinlagringen: återväta utdikade våtmarker så att läckaget därifrån minskar, satsa mera på att bygga i trä, förändra jordbruket så att större andel av åkermarken hålls täckt året runt etc.

Alla dessa åtgärder har en potential. Problemet är att det tar tid innan de kan leverera. Den reella potentialen är dessutom begränsad. Att med sådana åtgärder redan till 2030 ens komma i närheten av en ökning på 3,955 miljoner ton per år förefaller helt orealistiskt.

Det kan tänkas att de pågående förhandlingarna om LULUCF-förordningen kan leda till att det totala svenska betinget landar på en annan totalsiffra (-47,321 miljoner ton) än den som finns i kommissionens förslag. Ett skäl är att i den redovisning Sverige lämnade in 2021 till EU låg den svenska nettoinlagringen 2016-2018 på 35,5 miljoner ton, att jämföras med 43,366 i 2020 års redovisning. En justering i linje med detta lär Sverige kunna få igenom. (Justeringen är inte så mystisk som de kan tyckas för den oinvigde. När ny kunskap tillämpas på gamla data, måste dessa data uppdateras, vilket sker löpande.)

Oavsett vilken underliggande bassiffra som till sist fastställs för Sverige för perioden 2016-2018, återstår dock kravet om att öka inlagringen i relation till vår andel av den brukade marken inom unionen, de 9,3 procenten.

Med en lägre bassiffra från Sverige kommer dessutom det samlade gapet mellan unionens snittinlagring 2016-2018 och målet 310 miljoner ton att växa. Det betyder att kraven om ökad nettoinlagring kommer att öka för samtliga länder, dvs. även Sverige.

Med ett således mer eller mindre oundvikligt krav att till 2030 öka nettoinlagringen i det svenska landskapet och i träprodukter på kring 4 miljoner ton CO2 per år, finns det bara en realistisk åtgärd att överväga, nämligen att hålla nere skogsavverkningarna.

En sådan åtgärd, att politiskt avsiktligt försöka begränsa skogsavverkningarna skulle innebära ett totalt nytt läge för den svenska skogspolitiken, vars strävan ju alltid snarast varit den motsatta, att plocka ut så mycket virke som möjligt.

Med ett minskat utbud av virke måste man dessutom räkna med att virkespriserna kommer att stiga. Kombinationen lägre avverkningar + högre priser behöver inte ekonomiskt vara negativ för skogsägarna, men för skogsindustrin kan givetvis högre virkespriser ge problem.

Därför trycker man på politikerna så framgångsrikt och så till den milda grad att mediasajten Dagens Opinion nyligen utnämnde den svenska regeringen till skogsindustrins främsta lobbyorganisation (!).

De synpunkter Sverige (denna gång i form av Oscar Magnusson, statssekreterare hos landsbygdsministern) framförde när unionens jordbruksministrar möttes den 7 april illustrerar Sveriges motvilja mot att respektera uppgörelsen om klimatlagen:

”Science tells us that highest long-term climate benefits from forests in our part of the world is achieved by active, sustainable forest management with high growth and the use of forest products. Short-sighted targets to increase removals can reduce the long-term benefits and yield high costs.
In Sweden the sink has not declined. Still we see how the proposal includes disproportionally high targets to increase it. And at the same time the geopolitical security situation underlines the security of supply of renewable resources. The national targets beyond current regulation should be indicative.”

Den svenska linjen är således att kravnivån i nuvarande förordning (=nettoinlagringen får inte minska) ska bestå. Några krav på länderna att öka kolinlagringen bör inte introduceras.

Skulle sådana krav trots allt föras in, bör de, enligt den svenska linjen, vara ”indikativa”, med vilket rimligen menas att det blir upp till medlemsstaterna själva om de vill öka sina kollager eller ej.

Ståndpunkten ter sig onekligen aningen udda med tanke på att den svenska regeringen för bara ett år sedan gav grönt ljus för den uppgörelse om klimatlagen som just innehåller krav om ökad nettoinlagring…

Huruvida denna svenska hållning har formulerats autonomt av den socialdemokratiska regeringen, eller främst är en beställning från riksdagen och majoriteten i (den i dessa frågor mäktiga) EU-nämnden är oklart.

Inom Europaparlamentet har ett par svenska parlamentariker idogt drivit samma linje. Om jag har räknat rätt har således Emma Wiesner (C) och Jessica Polfjärd (M) (ibland i andra konstellationer, men oftast gemensamt) i Europaparlamentets miljöutskott lämnat in sammanlagt 19 (!) förslag till ändringar av kommissionens lagstiftningsförslag, som samtliga innebär att ordet ”indicative” förs in i lagtexten (här, här, här & här). Poängen är naturligtvis att förhindra att lagstiftningen får några effekter på svenskt skogsbruk.

Sveriges tidigare redovisningar till unionen om skogslandskapets möjliga bidrag till klimatarbetet indikerar vilka inskränkningar i virkesuttaget det kan handla om.

I nuvarande LULUCF-förordning anges, som tidigare nämnts, inga siffror på hur stor nettoinlagring medlemsstaterna måste uppnå, utan den kräver bara generellt att nettoinlagringen inte minskar.

Beträffande skogsmark baseras kravet på en nationell s.k. skoglig referensnivå (Forest Reference Level, FRL) för perioderna 2021-2025 resp. 2026-2030, som länderna i princip inte får underskrida. Medlemsstatens FRL ska baseras på den genomsnittliga nettoinlagring som inträffade i dess skogar 2000-2009, justerad för bl.a. en eventuell förutsedd ändrad ålderssammansättning av skogen.

När Sverige 2018 skulle presentera förslag till FRL för perioden 2021-2025 struntade dock regeringen i reglerna i den LULUCF-förordning man nyligen själva hade varit med och godkänt (är det ett mönster?). Istället för att basera förslaget till svensk FRL på den verkliga nettoinlagringen, dvs. främst den verkliga avverkningsnivån 2000-2009, som förordningen krävde, presenterade man en FRL som istället utgick från att hela tillväxten utanför skyddade arealer skulle tas ut.

Med denna utgångspunkt landade man på en svensk FRL på drygt -30 miljoner ton, varav -17,5 miljoner ton bestod av en ökning av den levande biomassan i framför allt skyddade skogar, knappt -7 miljoner i avverkade träprodukter, och resten ett netto av inlagring och läckage i marken, förnan, död ved m.m.

Eftersom den svenska redovisningen stred mot LULUCF-förordningen underkändes den av kommissionen, som bad Sverige att återkomma med ett nytt förslag (europeisk lag måste som bekant följas inte bara av t.ex. Polen och Ungern, utan även Sverige).

I det nya förslaget utgick regeringen istället från att 92 procent av virkestillväxten skulle avverkas, även detta en viss ökning jämfört med 2000-2009. Med lägre avverkning steg den förväntade kolinlagringen i levande bomassa dramatiskt från -17,5 till -30,2 miljoner ton per år. Samtidigt minskade inlagringen i avverkade träprodukter från -7 till -4,2 miljoner ton. (här en jämförelse)

Totalt beräknades att man, genom att 2021-2025 anta en avverkningsintensitet på 92 istället för 100 procent av tillväxten, kunde öka den årliga nettoinlagringen under perioden från -30 till drygt -39 miljoner ton per år, en mer än dubbelt så stor ökning som den framtida LULUCF-förordningen sannolikt kommer att kräva av Sverige.

———————————————-

Ingen kan förutse hur förhandlingarna om den nya LULUCF-förordningen till sist kommer att falla ut.

Europaparlamentets miljöutskott väntas rösta om sin position i början av maj. Förhandlingarna leds av den finske miljöpartisten Ville Niinistö, som vill öka ambitionen från 310 till 490 miljoner ton. Att denna linje skulle vinna en majoritet vare sig i utskottet eller när parlamentet i juni röstar in plenum, låter osannolikt.

Beträffande regeringarna är ett grundtips att de hittar en gemensam ståndpunkt i samband med att miljöministrarna möts den 28 juni. Notabelt var att vid jordbruksministermötet 7 april var det bara Sverige och Spanien som uttryckligen klagade på nivån på det inlagringsbeting kommissionen föreslagit – Spanien med hänvisning till att vattenbrist, torka och bränder skapar problem.

När de bägge institutionerna har lagt fast sina linjer, vidtar en förhandling mellan regeringarna och parlamentet, där en kompromiss rimligen bör kunna nås under hösten.

Låt oss hoppas att de svenska försöken att underminera EUs klimatpolitik misslyckas.

3 Svar to “Sverige till attack mot EUs klimatlag”

  1. Richard Holmqvist skriver:

    Instämmer med Wilhelm Dyrsen. Har länge förundrats över hhur mycket aktieägarföreningarna verkar företräda skogsbolagen i stället för de många skogsägarna. Du skriver att man bundit upp dem. Kan du berätta hur?

  2. Åsa Kasimir skriver:

    Tack Magnus att du klargör vad som är i pipeline för skogen i EU och vad Sveriges ståndpunkt är.

  3. Wilhelm Dyrssen skriver:

    De senaste 50 åren har svenskt skogsbruk alltmer satsat på mängdproduktion av lågkvaltativt vedfibrer. Produktionen av kvalitetsvirke har motarbetats vilket lett till att lönsamheten för skogsägarna sjunkit betydligt. Motarbetandet har skett genom att reducera antal köpare genom att köpa upp och stänga ner lokala sågverk men även genom att binda upp skogsägarnas föreningar till skogsindustrin. På så sätt har de svenska virkespriserna pressats ner i förhållande till grannländernas runt Östersjön till ca 60 av deras prisnivåer. Om nu klimatpolitiken kräver under 20-30 år att det avverkas mindre i Sverige för att öka kolsänkan så kan skogsbruket koncentreras till framtagande av kvalitetsvirke som dels ökar lönsamheten i skogsbruket på sikt och dels ökar kolsänkan då högkvalitativt virke kräver längre växtperiod med ca 50 år vilket även främjar den biologiska mångfalden.

Lämna en kommentar


Warning: Use of undefined constant kriesi_pagination - assumed 'kriesi_pagination' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /var/www/nilssonproduktion.se/public_html/wp-content/themes/cubit/single.php on line 43