Klimatpolitik i limbo

(Detta är en något utvidgad version av en krönika på Supermiljöbloggen.)

När jag frågar AI blir svaret: ”Limbo kan beskriva ett tillstånd av osäkerhet, försummelse eller att vara mittemellan.”

Och det är väl ungefär där de nationella, svenska klimatmålen befinner sig – i osäkerhet, försummelse eller mittemellan.

Vid en presskonferens i oktober 2025 förklarade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och Christofer Fjellner, oppositionsborgarråd (M) i Stockholm och ordförande i den parlamentariska miljömålsberedningen, att samtliga riksdagspartier enats om att ersätta några av de mål för den nationella klimatpolitiken, som riksdagen antog 2017, med nya mål, bättre anpassade till EU:s klimatlagstiftning.

Men det var något lurt med den där enigheten. Redan i själva rapporten spretade det rejält. I så kallade särskilda yttranden gjorde flera partier markeringar som mera såg ut som avståndstaganden än som stöd för förslagen.

KD hoppar av

Och bara ett par veckor efter presskonferensen sprack enigheten spektakulärt. KD markerade att partiet inte alls stödde beredningens förslag utan tvärtom ville slopa hela systemet med nationella klimatmål. Allt var väl egentligen därmed bäddat för att Tidö-regeringen aldrig skulle lyckas föra miljömålsberedningens förslag vidare.

Trots sprickan i regeringen sändes dock rapporten ut på remiss. När remisstiden gick ut 23 januari i år hade 74 av 106 inbjudna remissinstanser lusläst dokumentet och yttrat sig, sannolikt ofta efter en hel del arbete.

Vart det hela skulle barka kunde man dock ana redan några dagar tidigare, när regeringen publicerade en lista över ”vårterminens” 266 (!) planerade propositioner och skrivelser, och denna mycket långa lista inte innehåll något förslag om nya, reviderade klimatmål.

När vikarierande klimatministern Johan Britz i riksdagen fick en fråga, höll han dock masken, och hävdade att regeringens ambition fortsatt var att lämna en proposition till riksdagen ”under våren 2026”.

Statssekreteraren bekräftar

Våren 2026 gick, men någon proposition om reviderade klimatmål dök aldrig upp, och när jag för ett par veckor sedan hörde mig för hos klimatministerns statssekreterare, och gissade att det inte skulle hända något före valet, blev svaret: ”Sannolikt så”.

Formellt gäller därför fortfarande de nationella klimatmål riksdagen antog i juni 2017, ett beslut som då stöddes av samtliga partier utom SD. Någon uppdatering av målen tycks inte (längre) vara på gång.

Men vilken tyngd och legitimitet har de gällande målen längre? Enbart det faktum att Tidöregeringen för 1,5 år sedan bad Miljömålsberedningen om förslag till revideringar, signalerar ju att i varje fall Tidöpartierna inte tycker att nuvarande målformuleringar duger.

Och att så många partier för knappt ett år sedan i Miljömålsberedningen faktiskt kunde enas om en handfull ändringar, måste nog ses som en bekräftelse på att denna syn delas av många.

Bristande legitimitet hos nuvarande mål

De gällande målen antogs alltså för snart 10 år sedan. Den process där partierna en gång gjorde upp om målen, genomfördes dock i praktiken redan 2014-15. I början av mars 2016 överlämnades förslagen till regeringen. Då hade det bara gått 2,5 månad sedan världens länder hade enats om Parisavtalet med en ambition att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5^oC, en smärre revolution inom det globala klimatarbetet. Eftersom det praktiska arbetet med att formge, korrekturläsa och trycka betänkandet knappast lär ha hunnits med på kortare tid än en månad, fanns det rimligen inte tid för politikerna i beredningen att uppdatera förslagen.

Nuvarande nationella klimatmål formulerades således i huvudsak redan innan det fanns möjlighet att ta höjd för Parisavtalet. Dessutom långt innan ens konturerna av EU:s nuvarande klimatlagstiftning gick att skönja.

Man ska vara försiktig med att ändra den här typen av långsiktig mål, men samtidigt är det inte orimligt att idag ifrågasätta legitimiteten i en uppsättning mål framtagna utifrån den klimatpolitiska verklighet som gällde för mer än 10 år sedan.

Formellt är läget klockrent – det är de mål som beslutades 2017 som gäller. Samtidigt finns sedan i oktober 2025 en parallell, reviderad version av dessa mål, som riksdagspartierna vid presentationen hävdade att de var ense om. Detta förslag har dock av allt att döma hamnat i papperskorgen (eventuellt frysboxen) på grund av oenighet inom Tidöpartierna.

Limbo – ”ett tillstånd av osäkerhet, försummelse eller att vara mittemellan”. Där befinner sig nu de nationella klimatmålen, ja, väl egentligen hela den nationella klimatpolitiken.

Väldigt många aktörer i samhället – företag, kommuner, investerare, alla privatpersoner, vars tillvaro och verksamhet är beroende av tydliga politiska riktlinjer, har i realiteten inte längre något att förhålla sig till. Den rimliga reaktionen blir att ligga lågt och faktiskt att inte göra något alls. Där är vi. En hel del drivs på av EU-lagstiftningen. Men nationellt händer inte mycket.

Någon som känner sig manad att efter valet kliva fram och ändra på detta?

————————

TILLÄGG I

Gudskelov finns det ett skyddsnät – EU-lagstiftningen.

EU:s utsläppshandelsdirektiv sätter hårt tryck på hela energisektorn, den tunga industrin, flyget och sjöfarten att minska sina utsläpp. Dessa verksamheter påverkas inte av de nationella klimatmålen.

Beträffande utsläppen utanför utsläppshandeln tilldelar Ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation, ESR) Sverige ett totalt utsläppsutrymme 2021-2030  på ca 270 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Blir utsläppen högre, bryter Sverige mot EU-lagstiftningen. Preliminärt uppgick de svenska ESR-utsläppen 2021-2025 till ca 145 miljoner ton. Efter några inledande år med fallande utsläpp, steg de 2024 och 2025 till strax över 30 miljoner ton per år.

För att Sverige inte ska bryta mot EU-lagstiftningen (och för att upprätthålla respekten för vår lagstiftning, och för att rättsstaten EU ska fungera, är det angeläget att de som bryter mot lagen straffas …) får de årliga snittutsläppen 2026-2030 således inte överstiga 25 miljoner ton – oavsett om vi har något mål och oavsett vad ett sådant, nationellt klimatmålet innebär.

TILLÄGG II

I den rapport om EU:s nya klimatpolitik som jag skrev för ESO (Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi), och som kom ut i juni 2023, föreslog jag följande:

”Om Sverige fortsatt ska ha ambitionen att fungera som föregångsland genom en mer ambitiös klimatpolitik än den vi åläggs av EU-lagstiftningen måste de svenska klimatmålen ses över. Målstrukturen bör anpassas efter EU-lagstiftningen och det måste tydliggöras på vilket sätt de nationella målen adderar till vad som uppnås genom unionspolitiken. Ett mål om ökad nettoinlagring av kol måste ingå. De nationella målen bör baseras på växthusgasbudgetar som sträcker sig över längre perioder.

Alternativt bör de nationella målen ges en ny funktion och karaktär, till exempel genom att fokusera på mer avgränsade frågeställningar (som till exempel jordbrukets utsläpp av metan och lustgas) eller på utveckling och spridning av ny teknik (till exempel för infångning och lagring av koldioxid).”

TILLÄGG III

I den utredning om den framtida klimatpolitiken som John Hassler, professor i nationalekonomi, överlämnade till regeringen i oktober 2023 (jag deltog i arbetet), gavs följande råd beträffande de nationella klimatmålen:

”1. Regeringen bör senast 30 juni 2024 presentera ett samlat program som säkrar att Sverige uppfyller kraven i EU:s nya klimatlagstiftning.

2. Inför ett nationellt utsläppshandelssystem för så stor del av ESR–sektorn som är praktiskt möjligt.
3. Sverige bör inkludera en så stor andel av de svenska ESR-utsläppen som är möjligt i EU:s nya utsläppshandelssystem EU ETS2. I princip all användning av fossila drivmedel, dvs. även sjötrafik och arbetsmaskiner i jord- och skogsbruk bör inkluderas.
4. Uppdra åt miljömålsberedningen att uppdatera de svenska klimatmålen så att de baseras på den målstruktur som används inom EU:s regelverk.
5. Uppdra åt miljömålsberedningen att omarbeta etappmålet för 2030 så att det överensstämmer med kraven på Sverige inom ansvarsfördelningen ESR utan att den övergripande ambitionsnivån sänks. Målet bör formuleras som ett utsläppsmål för ESR–sektorn.
6. Uppdra åt miljömålsberedningen att skärpa transportsektormålet. Ett skarpare mål bör ha elektrifiering av transportsektorn i fokus. Ett hårt formulerat sektorsmål formulerat i termer av bokförda nationella utsläpp behövs inte längre.”