Blogginlägg

15.06.2017 Blogginlägg 1 kommentar

Överlever parlamentets krav om tuffare utsläppsregler förhandlingen med regeringarna?

Igår tog översynen av EUs klimatpolitik ytterligare ett steg framåt när hela parlamentet ”in plenum” fastställde sin position inför slutförhandlingarna om de nya reglerna för utsläpp utanför utsläppshandeln (ansvarsfördelningsförordningen, Effort Sharing Regulation, ESR). Formellt tog man ställning till den position parlamentets miljöutskottet (ENVI) tidigare ställt sig bakom.

På sluttampen hade uppenbarligen vissa av ENVI-ledamöterna fått problem med att få med sig sina partivänner, och därför dök ett par nya flerpartikompromisser upp. På marginalen avviker därför beslutet från ENVIs position. Med hela 534 röster för och bara 88 emot vid voteringen om det samlade utfallet får dock parlamentets förhandlare, den nederländske socialliberalen Gerben-Jan Gerbrandy från partiet D66, med sig ett starkt mandat till slutförhandlingarna (trialogen) med Ministerrådet (regeringarna) och Kommissionen.

Parlamentets position innebär ingen skärpning av Kommissionens förslag när det gäller vare sig utsläppsmålet för 2030, dvs. att ländernas samlade ESR- utsläpp 2030 ska vara 30 procent lägre än 2005, eller de nationella minskningsbetingen, som varierar mellan 0 och minus 40 procent (i huvudsak relaterat till BNP per capita).

Den viktiga och positiva skillnaden (i varje fall på kort sikt) är att parlamentet vill ha en flackare bana för utsläppens nedtrappning.

Kommissionens förslag innebär att varje lands utsläpp 2021-2030 ska minska enligt en rak kurva som startar 2020 på genomsnittsnivån för ESR-utsläppen 2016-2018.

Parlamentets krav är att respektive lands kurva istället ska dras inte från 2020 utan från 2018 och på den nivå som är lägst av a/ de verkliga snittutsläppen 2016-2018 eller b/ landets tilldelning 2020 enligt den gällande ansvarsfördelningsbeslutet.

Konsekvensen av parlamentets lösning är att kurvan hamnar aningen lägre än med Kommissionens förslag varje år utom 2030, vilket leder till att det samlade utsläppsutrymmet 2021-2030 minskas med uppemot en halv miljard ton (f.n. är ESR-utsläppen knappt 2,5 miljarder ton per år).

I sitt förslag introducerade Kommissionen två ny flexibiliteter, som bägge nu får stöd av parlamentet:

  • – Den ena innebär att nio av medlemsstaterna (bl.a. Sverige) får möjlighet att växla om en del av de utsläppsrätter inom utsläppshandeln, som de egentligen är skyldiga att auktionera ut, till enheter under ESR. Denna flexibilitet kan länderna utnyttja antingen för att slippa begränsa sina ESR-utsläpp så mycket som förordningen egentligen kräver, eller till att på eget initiativ skärpa EUs klimatpolitik genom att annullera de inväxlade utsläppsrätterna.
  • – Den andra innebär att länderna kan ersätta utsläppsminskningar inom ESR med inlagring av koldioxid i landskapet utöver den obligatoriska referensnivå den kommande LULUCF-förordningen kommer att föreskriva för varje land. Kommissionen föreslog att denna flexibilitet maximalt 2021-2030 skulle få uppgå till 280 miljoner ton. ENVI ville krympa ramen till 190 miljoner ton, men beslutet in plenum betyder att parlamentet accepterar Kommissionens förslag.

Under förhandlingarna har en ny idé (som mest ser ut som ett sätt att ”muta” ett antal östliga medlemmar) dykt upp både i parlamentet och i ministerrådet. Förslaget innebär att de låginkomstländer i unionen som fram till 2020 släpper ut mindre än tillåtet, får möjlighet att 2021-2030 tillsammans dela på ett ytterligare utsläppsutrymme på 70 miljoner ton. Detta förslag ställde sig ENVI bakom, men vid beslutet in plenum godkändes en högre siffra, 90 miljoner ton.

Som jag nämnt i en tidigare blogg gissar jag att parlamentets långsiktigt mest betydelsefulla bidrag kan bli kravet om en minskningskurva för utsläppen även bortom 2030 och ända fram till 2050. Parlamentets position innebär att för alla medlemsstater ska 2031-2050 gälla en minskningskurva som innebär att ESR-utsläppet 2050 är minst 80 procent lägre än 2005. Denna regel ska gälla ”unless decided otherwise”, dvs. till dess parlamentet och regeringarna enats om en annan lösning. Lyckas MEP Gerbrandy få med sig Ministerrådet på ett sådant beslut hamnar man väldigt nära en reglering som sträcker sig ända till 2050 och som dessutom sätter press även på unionens fattigare medlemmar att minska sina utsläpp.

Nu ligger bollen hos EUs regeringar. På måndag, den 19 juni, träffas EUs miljö- och klimatministrar, men till detta möte finns inget färdigt förslag till position och några beslut kommer därför inte att fattas. Istället blir det ytterligare en allmän diskussion där länderna redovisar sina positioner.

Vid mötet kommer länderna även att redovisa sin syn på förslaget till LULUCF-förordning. Då kan vi bl.a. vänta oss att den svenska delegationen kommer att driva den position Alliansen och Sverigedemokraterna i riksdagens miljö- och jordbruksutskott tvingat fram och som inspirerats av Skogsindustrierna, dvs. att trots det akuta behovet av att på alla sätt hålla nere koldioxidhalten i atmosfären, kommer den svenska regeringen att motverka att kolinlagring i landskapet blir en del av EUs klimatpolitik på ett sätt som kan begränsa utbudet av virke.

30.05.2017 Blogginlägg 2 kommentarer

Udda utskottsmajoritet i EU-parlamentet röstar för tuffare klimatregler

Jag har i en tidigare blogg beskrivit det aktuella förhandlingsläget kring EUs ”hårda” klimatpolitik – revideringen av direktivet om utsläppshandel och (för utsläpp utanför utsläppshandeln) bytet från nuvarande ansvarsfördelningsbeslut (”Effort Sharing Decision”, ESD) till den nya ansvarsfördelningsförordningen (”Effort Sharing Regulation”, ESR).

Idag tog denna process ett nytt, betydelsefullt steg framåt när Europaparlamentets miljöutskott (ENVI) röstade om den linje som man vill ska bli parlamentets inför de kommande slutförhandlingarna med unionens miljöministrar i ministerrådet om ESR (som tilldelar varje medlemsstat ett visst utsläppsutrymme utanför utsläppshandeln för transport, småskalig uppvärmning, småindustrier och vissa jordbruksutsläpp).

Inför omröstningen hade rapportören, den nederländske socialliberalen Gerben-Jan Gerbrandy (vars parti D66 ingår i den liberala parlamentsgruppen ALDE) presenterat 34 egna förslag till justeringar. Andra utskottsledamöter och tre andra utskott (transport, industri och jordbruk) hade bidragit med ytterligare drygt 350 ändringsförslag.

För att få ordning på och förenkla utskottshanteringen hade Gerbrandy på förhand förhandlat fram fem större kompromisser som ersatte praktiskt taget alla inlämnade ändringsförslag. Det ovanliga med processen var att i den utskottmajoritet Gerbrandy samlat ingick vare sig parlamentets största gruppering EPP (där M och KD ingår) eller den tredje största gruppen ECR, som domineras av brittiska Tories. Istället bestod majoriteten av den liberala gruppen ALDE, socialdemokraterna (S&D), De Gröna (Greens/EFA), vänstergruppen (GUE/NGL) plus den spretiga gruppen EFDD (som i detta sammanhang främst representerades av Eleonora Evi från italienska femstjärnerörelsen. EFDD består till 6/7 av brittiska UKIP och italienska femstjärnerörelsen, men i gruppen ingår även Sverigedemokraternas båda EU-parlamentariker plus ytterligare några parlamentariker från partier på yttersta högerkanten).

När alla voteringar var över hade utskottet ställt sig bakom alla kompromisser och därmed en position som visserligen inte är påtagligt radikalare än Kommissionens förslag, men som likväl flyttar unionens klimatpolitik i tuffare riktning.

Kortsiktigt viktigast är förmodligen att man vill att kurvan över utsläppsminskningarna 2021-2030 ska starta från ett lägre utgångsläge än Kommissionen föreslår, vilket hyvlar bort närmare 400 miljoner ton koldioxid från medlemsstaternas gemensamma utsläppsutrymme utan att för den skulle ändra deras tillåtna maxutsläpp 2030.

Långsiktigt mera betydelsefullt är möjligen förslaget att redan nu fastställa en minskningskurva för utsläppen även bortom 2030 och ända fram till 2050 som innebär att ESR-utsläppen i varje medlemsstat 2050 ska vara minst 80 procent lägre än 2005. Denna regel föreslås gälla ”unless decided otherwise”, dvs. till dess parlamentet och regeringarna enats om en annan lösning.

ENVI vill också öka pressen på Kommissionen att redan efter de första förhandlingarna under Paris-avtalet 2018, komma tillbaka med förslag om tuffare åtgärder om det krävs. Kommissionens linje är att politiken tidigast ska ses över 2023.

Den position ENVI ställde sig bakom innebär dessutom att man vill begränsa möjligheten att ersätta utsläppsminskningar med koldioxidinlagring i landskapet, s.k. LULUCF-åtgärder. Kommissionens ESR-förslag ger ett totalt utrymme 2010-2030 på 280 miljoner ton, men ENVI vill begränsa detta till 190 miljoner ton, ett beslut som rimligen indikerar hur utskottet kommer att ställa sig när man ska hantera förslaget om en ny LULUCF-förordning (se tidigare blogg om detta).

Några av sina förslag fick Gerbrandy backa från. Det gällde t.ex. kravet att medlemsländer som släpper ut mera än det utrymme lagstiftningen tilldelat dem skulle betala en straffavgift på 100 euro per ton, liksom att en del av utsläppsutrymmet inte skulle delas ut gratis till länderna utan säljas på auktion.

I den samlade slutomröstningen stöddes kompromisserna av fler ledamöter än vad som motsvarar Gerbrandys koalition, 42 röstade för, bara 4 emot medan 20 avstod. Den starka majoriteten talar för att förslagen kommer att godkännas när parlamentets röstar in plenum under sin session 12-15 juni – även om det t.ex. är troligt att ledamöter från Sverigedemokraterna och UKIP då kommer att rösta på tvärs med sin partigrupp i ENVI.

Ett förslag som tillkom under kompromissförhandlingarna är att ge de låginkomstländer i unionen som fram till 2020 släpper ut mindre än tillåtet möjlighet att 2021-2030 tillsammans dela på ett ytterligare utsläppsutrymme på 70 miljoner ton.

Detta förslag har i nästan identisk form dykt upp även i de förhandlingar som pågår parallellt om ESR mellan unionens regeringar. Generellt tycks dock diskussionerna mellan regeringarna gå betydligt trögare än i parlamentet. Det maltesiska ordförandeskapet är (om jag har räknat rätt) inne på sitt tredje seriösa kompromissbud. Mycket har inte förändrats mellan de olika versionerna. De ekonomiskt svagare östländerna och den ständiga bromsaren Polen stretar emot. Budet om en ytterligare pott på 70 miljoner ton skulle kunna tolkas som ett försök att blidka tillräckligt många för att i något läge kunna driva igenom en ståndpunkt med kvalificerad majoritet, trots polska protester. Beslut väntas när miljöministrarna möts nästa gång den 19 juni.

To be continued…

15.05.2017 Blogginlägg Inga kommentarer

Nya siffror från Kommissionen visar på balans i utsläppshandeln

1 693 904 897, dvs. knappt 1,7 miljarder.

Så många outnyttjade utsläppsrätter (EUA) inom EUs utsläppshandelssystemet fanns ute ”på marknaden” (hos företag eller mäklare) vid årsskiftet 2016/2017. Det visar en sammanställning Kommissionen publicerade i fredags.

Det handlar alltså om utsläppsrätter som Kommissionen delat ut gratis eller som medlemsstaterna auktionerat ut, men som ännu inte har lämnats tillbaka till Kommissionen – antingen för att täcka utsläpp från någon av de 11 000 anläggningar som ingår i systemet eller som annullerats innan de utnyttjats för utsläpp, dvs. som ett sätt att förhindra utsläpp.

Så här ser kalkylen ut:

TILLFÖRDA UTSLÄPPSRÄTTER
Outnyttjade utsläppsrätter 31/12 2012  1 749 540 826
Utgivna utsläppsrätter 2013-2016 6 675 062 763
Internationella utsläppsminskningskrediter som tillförts 2013-2016 408 812 200 8 833 415 789
ANNULLERADE UTSLÄPPSRÄTTER
Redovisade utsläpp från berörda anläggningar 1/1 2013-31/12 2016 7 139 317 195
Utsläppsrätter som annullerats utan att täcka utsläpp 1/1 2013-31/12 2016 193 697 7 139 510 892
UTSLÄPPSRÄTTER I OMLOPP 31/12 2016 1 693 904 897

 

Av siffrorna kan man, vill jag påstå, dra slutsatsen att på det hela taget råder det sedan 2013 balans mellan utgivning och förbrukning av utsläppsrätter.

Som framgår var det ”överskott” av utsläppsrätter som fanns vid årsskiftet 2016/2017 faktiskt aningen mindre (-55 miljoner) än det som fanns när den nuvarande s.k. tredje handelsperioden 2013-2020 inleddes, dvs. mer än hela det ”överskott” som debatten om systemet i hög grad kretsat kring beror på saker som skedde före 2012.

Överskottet kan delvis förklaras med den ekonomiska nedgången som inleddes 2008. De stora (subventionerade) utbyggnaderna av förnybar elproduktion har också sänkt efterfrågan på utsläppsrätter.

Den tredje, och sannolikt viktigaste, förklaringen är dock att det under 2011 men framför allt 2012 inträffade ett extremt inflöde till systemet av internationella utsläppsminskningskrediter (CER/ERU), dvs. utsläppsrätter som genererats genom klimatåtgärder i länder utanför EU.

Totalt tillåter systemet att högst 1,6 miljarder krediter kommer in i systemet fram till 2020. Nästan halva detta utrymme utnyttjades 2011 och 2012, och kan till stor del kopplas till ett kryphål i reglerna för dessa krediter som innebar att det blev lönsamt att i länder utanför EU starta anläggningar som ägnade sig åt att både producera och förstöra dels halogenerade kolväten (populärt kallade ”freoner”, oftast utnyttjade för kylningsändamål), dels dikväveoxid, N2O.

Den typen av åtgärder ger givetvis ingen som helst klimatnytta, men genererade, med det regelverk som då gällde, likväl utsläppsminskningskrediter, som gick att sälja in i den europeiska utsläppshandeln.

Problemet uppmärksammades tidigt av Kommissionen, men fram till årsskiftet 2012/2013 var hanteringen tillåten, vilket samtidigt förklarar det väldiga inflöde som inträffade åren innan förbudet slog till.

Att utsläppshandelssystemet netto redovisar balans beror också på det som brukar kallas ”back-loading”. Det innebär att försäljningen av 900 miljoner utsläppsrätter, som skulle ha auktionerats ut 2014-2016, senarelades.

Tillbaka till begreppet ”utsläppsrätter i omlopp”. Den redovisning som Kommissionen kom med i fredags är det första steget i en ny utveckling av utsläppshandelssystemet som innebär att antalet nya utsläppsrätter som släpps ut på marknaden i framtiden delvis kommer att styras av antalet ”utsläppsrätter i omlopp” (Allowances in circulation, AIC).

I maj varje år kommer en redovisning av AIC vid senaste årsskiftet att ske, och storleken på AIC kommer att avgöra hur många utsläppsrätter medlemsländerna kommande år får auktionera ut (gratistilldelningen till industrin påverkas inte), och hur många de måste lägga i vänteläge i den marknadsstabilitetsreserv (Market Stability Reserve, MSR) som ska börja fungera från 2019.

Antalet ”utsläppsrätter i omlopp” (AIC) får man fram genom att från det totala antal utsläppsrätter som givits ut (inkl. internationella utsläppsminskningskrediter) subtrahera dels det antal som lämnats in till Kommissionen för att täcka utsläpp eller frivilligt, dels de utsläppsrätter som placerats i MSR.

Den lagstiftning som beslutades 2015 säger att om 12 procent av AIC ett år är mera än 100 miljoner så ska hela denna mängd placeras i MSR istället för att direkt auktioneras. Och tvärtom; om AIC ett år är lägre än 400 miljoner ska 100 miljoner EUA auktioneras ut utöver den reguljära potten. När AIC är under 100 miljoner EUA, töms MSR.

Till MSR ska man dessutom lägga de 900 miljonerna outnyttjade utsläppsrätterna från back-loading-processen.

Detta var den modell man beslöt 2015, men under förhandlingarna om nya regler för utsläppshandeln har både Europaparlamentet och regeringarna i ministerrådet ställt sig bakom en lösning där alla dessa siffror fördubblas; 12 procent ska vara 24 procent, 100 miljoner 200 miljoner etc.

Inga av dessa manövrer påverkar det totala utbudet av utsläppsrätter och därmed inte heller utsläppen. Syftet är enbart att försöka driva upp priset på utsläppsrätter. Huruvida åtgärderna reellt påverkar priset på utsläppsrätter är mycket tveksamt. Att lägga utsläppsrätter i vänteläge i MSR påverkar ju inte den framtida tillgången, och bör därför rimligen ha liten effekt på priset. Att marknadspriset på utsläppsrätter stabilt ligger kring 4-7 euro per ton indikerar inte direkt att besluten har betydelse för prisutvecklingen.

För att minska utsläppen krävs att hela systemet stramas åt, och därför har parlamentet föreslagit att man 2021 ska annullera 800 miljoner utsläppsrätter i MSR, dvs. nästan hela inflödet från ”back-loading”. Ett tämligen oenigt ministerråd kräver som alternativ att man istället från 2024 införs en sorts automatisk annullering över en viss nivå (jag har bloggat om detta här och här). Hur det till sist blir bestäms av utfallet av den s.k. trialog som just nu pågår mellan kommissionen, parlamentet och ministerrådet.

12.05.2017 Blogginlägg Inga kommentarer

EUs ”hårda” klimatpolitik i stöpsleven – en lägesrapport

Praktiskt taget allt som har med EUs klimatpolitik är just nu uppe för förhandling, det gäller såväl de övergripande ramarna för utsläppen (”den hårda klimatpolitiken”) som diverse mera begränsade förslag om förnybar energi, energieffektiva hus etc. (”den mjuka klimatpolitiken”), men dessutom ett helt nytt och mera sammanhållet system för att övervaka hur politiken fungerar.

Den ”hårda” klimatpolitiken

Det som ytterst avgör hur stora utsläppen blir är ”den hårda klimatpolitiken”: direktivet om utsläppshandel och det så kallade ansvarsfördelningsbeslutet (Effort Sharing Decision, ESD), som i ton koldioxid anger hur stora utsläppen får bli. Den ”mjuka” politiken underlättar men garanterar inte på samma sätt att utsläppen minskar: direktivet om förnybar energi, förordningen om bilar och CO2, energieffektiviseringsdirektivet plus ytterligare en massa detaljregleringar.

Den ”hårda” klimatpolitiken är ännu inte heltäckande. Inom två viktiga områden – sjöfarten och den så kallade LULUCF-sektorn (koldioxidflödena i landskapet) – finns inga EU-regler som begränsar utsläppen:

  • – ETS-direktivet omfattar tung industri och energianläggningar. Direktivet styr hur många utsläppsrätter Kommissionen ska utfärda, vilket avgör hur stora de totala framtida utsläppen från de berörda verksamheterna kan bli. Direktivet omfattar även luftfarten, men för flyget finns enbart ett årligt tak. ETS-reglerna gäller tills vidare, dvs. utan bortre tidsgräns.
  • – Ansvarsfördelningsbeslutet, ESD, sätter nationella ramar för utsläppen utanför utsläppshandeln (transporter, småskalig uppvärmning, metan och lustgas från jordbruket), men nuvarande regler gäller enbart 2013-2020.
  • – För utsläpp/upptag av koldioxid i landskapet (LULUCF = Land-Use, Land-Use Change and Forestry) finns inga regler, men sedan 2013 är medlemsstaterna skyldiga att mäta och rapportera utsläpp och inlagring.
  • – Inte heller för sjöfart finns ännu några lagstadgade utsläppsgränser. En skyldighet att mäta och rapportera träder i kraft 2018.

På alla dessa områden pågår olika förhandlingsprocesser, baserade på förslag från Kommissionen, som kommer att ändra spelreglerna, i de flesta fall från och med 2021. I bästa fall kommer processen att leda till att den ”hårda” klimatpolitiken kommer att omfatta alla utsläpp.

Översyn av direktivet om utsläppshandeln

Längst har processen nått beträffande ETS (Emission Trading Scheme). Både Europaparlamentet och Ministerrådet antog sina positioner under februari, och sedan början av april pågår förhandlingar (”trialogen”) om en kompromiss mellan dessa bägge organ och Kommissionen. I grova drag innebär positionerna från alla tre aktörerna att den årliga utgivningen av nya utsläppsrätter ska minskas så att den 2030 kommer att vara 43 procent lägre än utsläppen från de berörda verksamheterna var 2005. Parlamentet kräver att även sjöfarten ska inkluderas.

Delvis parallellt pågår en särskild process kring flyget. 2013-2016 har enbart flygningar mellan flygplatser inom EU (eller snarare EES, dvs. EU plus Island, Lichtenstein och Norge) omfattats, men enligt det gällande direktivet ska från 1 januari 2017 allt flyg till/från flygplatser inom unionen inkluderas, dvs. även flyg mellan unionen och länder utanför unionen.

I februari i år presenterade Kommissionen ett förslag som innebär att denna utvidgning retroaktivt stoppas. Bakgrunden är att det i oktober 2016, inom ramen för FN-organet ICAO, slöts ett globalt avtal (CORSIA) om utsläppskompensation för flygets tillväxt efter 2020. Kommissionens förslag hanteras formellt i en separat process, vid sidan av ETS-trialogen, men dessa bägge processer måste rimligen på något sätt länkas samman. Jag har skrivit om läget i en tidigare blogg.

Som reaktion på Kommissionens förslag presenterade den ansvariga rapportören i Europaparlamentets miljöutskott (ENVI), den brittiska Tory-ledamoten Julie Girling, den 8 maj ett antal ändringsförslag som i huvudsak är mer eller mindre identiska med dem som parlamentet ställde sig bakom redan när man tog ställning inför trialogen. Det innebär bland annat krav att från 2021 minska utfärdandet av de speciella luftfartsutsläppsrätterna (EUAA) i samma takt som utgivningen av utsläppsrätter för industri- och energianläggningar (EUA) årligen minskar, plus att andelen EUAA som delas ut gratis till flygbolagen sänks från 85 till 50 procent. I motsats till Kommissionen vill Girling hålla öppet för att, om CORSIA visar sig inte fungera, EU åter utvidgar systemet så att det inkluderar alla flygningar till eller från flygplatser inom EU. ENVI väntas rösta om Girlings förslag 11 juli, parlamentet in plenum 14 september.

När hela denna process är klar kommer de regler som ska gälla utsläppshandeln från och med 2020 att vara beslutade.

Från ESD till ESR

Översynen av regelverket för utsläpp utanför utsläppshandeln ligger lite senare. Kommissionens förslag innebär att den nuvarande lagstiftningen – ansvarsfördelningsbeslutet (ESD) – inte ska uppdateras, utan istället ersättas av en formellt helt ny lagstiftning, ansvarsfördelningsförordningen (ESR) (som dock är förvillande lik ESD). En finess med denna manöver är att man därmed gör sig av med den känsliga frågan vad som ska ske med det rätt stora utsläppsutrymme under ESD (1,6-1,8 miljarder ton CO2 – motsvarar nästan ett års utsläpp från den handlade sektorn) som inte kommer att utnyttjas före utgången av 2020 (i nästan alla länder blir utsläppen lägre än lagstiftningen tillåter). Genom att låta ESD ”dö” istället för att uppdatera beslutet, elimineras i ett slag detta utsläppsutrymme (poff!) och EUs klimatpolitik skärps på ett väldigt elegant sätt.

Förslaget till ESR innebär att utsläppen utanför utsläppshandeln 2030 ska vara 30 procent lägre än 2005. Minskningsbetinget för enskilda medlemsländer varierar mellan 0 och 40 procent, där Sverige och Luxemburg är de enda som tilldelats den högsta nivån. Att utsläppen minskat snabbare än man anade när ESD beslutades 2008 innebär samtidigt att många medlemsstater i realiteten får rätt att till 2030 öka sina utsläpp jämfört med nuläget – trots att alla länder (utom Bulgarien) på pappret måste minska!

Till ESR-förslaget vill Kommissionen koppla ett nytt LULUCF-direktiv, och ge medlemsländerna vissa möjligheter att kompensera alltför stora ESR-utsläpp från t.ex. transporterna med ökad inlagring av kol i landskapet (läs mera om det synnerligen intrikata spelet kring denna lagstiftning i en tidigare blogg).

Vissa länder (bl.a. Sverige) föreslås dessutom få rätt att, genom att ”växla” en del av de utsläppsrätter som är tänkta att auktioneras ut inom ETS 2021-2030 till enheter under ESR, utöka sitt tillåtna utsläppsutrymme under ESR. Detta utökade utrymme kan landet utnyttja för högre egna ESR-utsläpp, sälja till något annat land, eller annullera (enligt nuvarande lagstiftning är länderna skyldiga att auktionera hela sitt utrymme under ETS, men kan däremot på egen hand annullera outnyttjat utsläppsutrymme under ESD).

ESR-rapportör i ENVI är den nederländske socialliberalen Gerben-Jan Gerbrandy från partiet D66, en av utskottets normalt mera pådrivande medlemmar. I sitt förslag till rapport (= förslag till parlamentets ståndpunkt) föreslår han bl.a.:

  • – En teknisk justering av hur målet om 30 procent lägre utsläpp 2005-2030 ska nås, som innebär att utsläppsutrymmet 2021-2030 minskas med två procent (450-500 miljoner ton CO2) jämfört med Kommissionens förslag.
  • – Mindre utrymme att utnyttja LULUCF-åtgärder.
  • – Att en del av utsläppsutrymmet inte ska tilldelas länderna gratis utan säljas på auktion.
  • – Att länder som släpper ut mera än tillåtet ska betala en straffavgift på 100 €/ton.

Av de ändringsförslag övriga partigrupper presenterat kan man dra slutsatsen att Gerbrandy får stöd av den socialdemokratiska gruppen (S&D). ”Skuggrapportören” från den konservativa grupp (ECR) där bl.a. brittiska Tories ingår vill utvidga möjligheterna både att växla in vanliga utsläppsrätter och att utnyttja LULUCF-åtgärder. Den kristdemokratiska gruppen EPP (där M och KD ingår) vill via en liten teknisk justering minska kravet om utsläppsminskningar en aning och dessutom ge större utrymme för LULUCF-åtgärder. De grönas ”skuggrapportör” vill tvärtom skärpa utsläppsminskningskravet till 2030 från 30 till 45 procent, men dessutom att enbart bioenergi från avfall och rester ska anses ge noll-utsläpp (medan koldioxidutsläpp från vedeldning eller från biodrivmedel gjorda av t.ex. jordbruksgrödor eller ved ska jämställas med utsläpp från fossila bränslen). Vänstergruppen GUE/NGL vill i första hand begränsa möjligheterna att ersätta utsläppsminskningar med LULUCF-åtgärder och annullering av EUA.

Av de svenska ENVI-ledamöterna har Jytte Guteland (S) lagt ett par egna förslag (=utöver de gemensamma förslagen inom den socialdemokratiska gruppen) som radikalt skulle begränsa ländernas möjligheter att spara ESR-enheter avsedda för ett visst år för användning senare (”banking”), en åtgärd som skulle skärpa minskningskravet 2005-2030 utöver Kommissionens förslag om 30 procent. Guteland vill också halvera den totala möjliga ”inväxlingen” av utsläppsrätter från 100 till 50 miljoner EUA.

Christofer Fjellner (M) driver i princip rakt motsatta ståndpunkter och har lagt egna förslag som ger länder som ”överpresterar” möjlighet att spara ESR-enheter bortom 2030 (vilket Kommissionen inte vill). Fjellner vill också ge större möjligheter för länderna att ersätta utsläppsminskningar med inväxling av EUA och/eller användning av LULUCF-enheter än Kommissionen föreslår.

ENVI kommer att rösta om ändringsförslagen den 30 maj. Röstningen in plenum i parlamentet väntas nån gång under juli.

Förhandlingarna i ministerrådet mellan EUs regeringar om ESR har fortfarande inte kommit särskilt långt. Stora spänningar finns mellan de länder som redan nu har problem med att klara kraven i ESD – dessa länder vill ha stora möjligheter ersätta utsläppsminskningar från t.ex. trafiken eller jordbruket med inväxlade utsläppsrätter eller LULUCF-enheter. Knepigast ligger nog Irland till med stora utsläpp av metan (CH4) och lustgas (NO2) (från får och nötkreatur), och dessutom en växande vägtrafik. Bl.a. Finland efterlyser mera generösa möjligheter att ersätta utsläppsminskningar med koldioxidinlagring i landskapet (LULUCF), vilket delvis förklarar deras kamp för en urvattnad LULUCF-lagstiftning.

Den svenska regeringen samarbetar i första hand med Danmark och Belgien med huvudinriktning att begränsa möjligheterna att utnyttja de s.k. flexibiliteterna (inväxling av utsläppsrätter från ETS och ”LULUCF-enheter”). Miljöministrarna möts nästa gång 19 juni och teoretiskt skulle de då kunna enas om sitt inspel inför förhandlingarna med parlamentet och kommissionen, men troligare är att ett sådant beslut tas först i oktober.

06.05.2017 Blogginlägg 7 kommentarer

Lögn, förbannad dikt och utsläppsstatistik

Enligt preliminär statistik från Naturvårdsverket uppgick de svenska utsläppen av koldioxid 2016 till 53,6 miljoner ton, bara aningen lägre än siffran för 2015, 54,4 miljoner ton.

När Dagens Nyheter ber klimatministern om en kommentar, hävdar Isabella Lövin att statistiken illustrerar betydelsen av att regeringen får igenom sina planer på flygskatt, cykelsatsningar och mycket annat. För centerpartiets talesperson Rikard Nordin blir statistiken ett stöd för partiets förslag om en ”Stureplansbonus” – ett bidrag på 100 000 kronor till alla som har råd att köpa en elbil.

Kommentarerna visar hur knasigt det kan bli om i och för sig korrekta uppgifter hanteras på ett sätt som förvirrar mera än det berättar. Naturvårdsverket har ett ansvar och borde ändra sitt sätt att presentera utsläppssiffror.

Bakom den modesta svenska utsläppsminskningen finns två trender. Det ena är att utsläppen från sådana svenska anläggningar som ingår i EUs utsläppshandel EU ETS (tung industri och fjärrvärme) under 2016 var 4-5 procent högre än året innan. Den andra är att de utsläpp som inte omfattas av utsläppshandeln i stället föll – transporternas utsläpp med så mycket som fyra procent, trots att trafikarbetet ökade.

Hur utsläppen inom utsläppshandeln utvecklas är emellertid i princip inte en fråga för svenska politiker. Inom EUs klimatpolitik fungerar utsläppshandeln som ett 29:e (snart 28:e) medlemsland vars utveckling frikopplats från den interna utsläppsutvecklingen i medlemsstaterna. Varken media, politiker, myndigheter eller miljöorganisationer verkar villiga att förstå konsekvensen.

Hur stora utsläppen från verksamheterna inom utsläppshandeln blir styrs inte och ska inte styras av de nationella regeringarna utan regleras i EU-direktivet om utsläppshandeln plus diverse tillämpningar av detta direktiv. Nuvarande regler innebär att Kommissionen från och med 2013 kommer att ge ut knappt 58 miljarder utsläppsrätter. Hittills har 6-7 miljarder utsläppsrätter förbrukats, och det återstår därmed ett totalt framtida utsläppsutrymme på drygt 50 miljarder ton. 2067 ges den sista utsläppsrätten ut.

Den revision av lagstiftningen som pågår innebär att den framtida utgivningen minskas med 9-10 miljarder, vilket skulle krympa det återstående utsläppsutrymmet till strax över 40 miljarder ton och avsluta nyutgivningen redan 2055.

I vilket EU-land dessa utsläpp kommer att ske (i systemet ingår dessutom Island, Lichtenstein och Norge) har ingen betydelse för hur stora de totala utsläppen blir. Att utsläppen från svenska anläggningar inom ETS under 2016 steg med 4-5 procent har därmed i princip ingen relevans för den svenska klimatpolitiken.

ETS-utsläppen sker i det 29:e/28:e EU-landet och den svenska regeringen och svenska politiker har egentligen inga skäl att särskilt bekymra sig för hur utsläppen utvecklas från de svenska anläggningar som ingår – det de ska koncentrera sig på är att se till att den totala tillgången på utsläppsrätter inom systemet minskas. Det kräver antingen att den framtida utgivningen begränsas, eller att redan utgivna utsläppsrätter annulleras innan de utnyttjats för att täcka utsläpp.

Förvirringen uppstår när Naturvårdsverket i sin redovisning fortsätter att klumpa ihop utsläppen inom utsläppshandel med de utsläpp som sker utanför utsläppshandeln utan att tydligt markera att det faktiskt rör sig om två olika världar.

Den inhemska klimatpolitiken är inte tillräckligt tuff, men den är inte så knackig som totalsiffrorna över utsläppen antyder. De klimatutsläpp svenska politiker styr över minskade i fjol med drygt 1,5 miljoner ton, mer än fyra procent. Mindre än vad man kunde önska sig, men ändå inte så pjåkigt.

Trots detta blir budskapet från Naturvårdsverket, och den bild media förmedlar och ber politiken kommentera, att Sverige har svårt att uppfylla de klimatpolitiska målen. Den mera nyanserade bilden är att

  • – under 2016 föll utsläppen inom EUs utsläppshandel med 2,7 procent – en glädjande utveckling som i sin tur förklarar varför priset på utsläppsrätter fortsätter att vara extremt lågt.
  • – under samma år föll de svenska utsläppen utanför utsläppshandeln med över fyra procent.
04.05.2017 Blogginlägg 4 kommentarer

Transportsektorns fossilfrihet uppskjuten?

I fredags överlämnade Energimyndigheten till regeringen en ”Strategisk plan för omställning av transportsektorn till fossilfrihet”. Dokumentet har tagits fram i samarbete med fem andra myndigheter (Boverket, Naturvårdsverket, Trafikanalys, Trafikverket och Transportstyrelsen).

Tyvärr måste nog planen sägas vara varken strategisk eller inriktad på fossilfrihet. Det är faktiskt inte lätt att se vilken nytta regeringen alls ska kunna ha av (ännu) ett dokument där det redovisas inte mindre än 53 mer eller mindre omfattande (och dessutom väl samtliga redan väl kända) åtgärder, men som inte lyckas identifiera vilka av alla dessa åtgärder som är viktigast, vilket rimligen borde vara huvudsyftet med en ”strategisk plan”.

Mest besvärande är dock att myndigheterna inte verkar vare sig inriktade eller tro på det inspirerande (och samtidigt alltmer realistiska) mål regeringen vill ha hjälp med att nå, nämligen ”fossilfrihet”, dvs. att vi inom en inte alltför avlägsen tid faktiskt helt ska sluta använda fossila drivmedel.

Det är inte fel att, som myndigheterna gör, efterlysa större satsningar på cykling och kollektivtrafik, på ändrade reseavdrag eller rådgivning om resfria möten, allt detta de bidrar till att minska vägtrafiken, vilket sannolikt underlättar omställningen.

Men det leder inte till ”fossilfrihet”!

Den enda passage i den 62 sidor tjocka rapporten där myndigheterna kan sägas diskutera något som kan liknas vid en åtgärd som verkligen leder till (åtminstone partiell) ”fossilfrihet” är denna enda mening: ”Det kommer också att behöva sättas mål för reduktionsplikten för tiden efter 2030 så att det blir tydligt när förnybartandelen ska vara 100 procent och de sektorer som använder bensin och diesel därmed ska vara fossilfria.”

Närmare ”fossilfriheten” än så kommer myndigheterna aldrig.

2013 och 2014 ägnade jag åt att försöka förstå EUs klimatlagstiftning. Resultatet av mina mödor återfinns i rapporten ”Uppdatera klimatpolitiken” där jag sorterar EUs klimatpolitik i en ”hård” och en ”mjuk” grupp.

Jag tror att myndigheterna bakom ”fossilfrihet-planen” borde ha prövat samma grepp.

Med ”hård” klimatpolitik menar jag sådan lagstiftning som sätter absoluta tak för utsläppen, inom EU direktivet om utsläppshandeln (ETS) och ansvarsfördelningsbeslutet (Effort Sharing Decision, ESD).

  • – ETS-direktivet innebär (i sin nuvarande form) att Kommissionen fr.o.m. 2013 kommer att ge ut totalt knappt 58 miljarder utsläppsrätter – så stort är det samlade framtida utrymmet för utsläpp från tung industri, kraft- och värmesektorerna (idag återstår så där 52 miljarder ton). När den sista utsläppsrätten givits ut (2067) är koldioxidutsläpp förbjudna från de anläggningar som berörs.
  • – Enligt samma modell sätter ESD absoluta tak för hur stora utsläppen utanför utsläppshandeln får vara inom respektive EU-land 2013-2020.

Detta är en helt annan typ av lagstiftningen än den som styr den ”mjuka” klimatpolitiken. Till denna grupp räknar jag bl.a. förnybartdirektivet, energiskattedirektivet, förordningen om bilar och CO2 och den myriad av produktregler som sorterar under ecodesign-direktivet. Alla dessa lagar främjar på olika sätt utvecklingen mot lägre energianvändning och mot en ökad andel förnybart, och det är bra. Men – de säkrar inte en utveckling mot nollutsläpp eller ”fossilfrihet” på det sätt ETS-direktivet och ESD gör.

Problemet med den rapport Energimyndigheten m.fl. presenterat är att den (bortsett från den vaga meningen om reduktionsplikten) uteslutande innehåller ”mjuka” klimatåtgärder.

Det som saknas är ett besked från myndigheterna om när man anser att försäljningen av fossila drivmedel bör förbjudas.

Jag förstår nämligen inte hur målet om en fossilfri transportsektor skulle kunna nås utan den typen av ”hård” klimatpolitik.

Därför förstår jag inte heller varför de sex myndigheterna bakom den strategiska planen inte markerar detta? Tror de att fossilbränsleanvändningen upphör om vi cyklar mera och reseavdraget ändras? Eller räknar man med att eldrift per automatik ska konkurrera ut de fossila drivmedlen? I så fall – behövs någon politik alls för att nå ”fossilfrihet”?

På motsvarande sätt förstår jag inte heller varför regeringen inte tydligt i sin promemoria om reduktionsplikten deklarerar att målet är ”fossilfrihet”, dvs. en reduktionsplikt på 100 procent.

Om politiken redan nu, 2017, tydliggör att försäljning av fossila drivmedel kommer att förbjudas t.ex. 31 december 2040, kommer effekten att bli massiva satsningar på nya lösningar från fordonsindustri och drivmedelsföretag (kanske från kraftbolag och fastighetsägare även – och på rent kommersiella grunder och utan statliga bidrag – utbyggnad av en laddningsinfrastruktur för elbilar). Det troliga av ett sådant besked är att de fossila drivmedlen försvinner från marknaden redan innan förbudet träder i kraft.

De rika flora av ”mjuka” åtgärder myndigheterna kallar strategi är i de flesta fall väldigt viktiga eftersom de förbereder hela samhället på den situation som inträder när förbudet mot fossila drivmedel träder i kraft, dvs. när vi inte längre har tillgång till ett obegränsat flöde av (faktiskt förhållandevis) billiga fossila drivmedel. Då är det viktigt (inte minst av fördelningspolitiska skäl) att vi har en bra kollektivtrafik, att cykelnätet är utbyggt, att stadsplaneringen i decennier varit inriktad på att minska transportbehoven etc. Men inte ens alla tillsammans leder de till ”fossilfrihet”.

Vad beror tvekan på? Finns det en rädsla för att ett förbud mot fossila drivmedel ska dra ur proppen för massbilismen? För om koldioxidutsläppen från transportsektorn upphör – hur bra funkar då längre argumenten mot vägutbyggnader?

27.04.2017 Blogginlägg 4 kommentarer

Nej, denna gång är Finlands sak inte vår: Om skogslandskapets roll i klimatpolitiken

(Här en vanvettigt lång text som handlar om det enastående knepiga spelet kring skogens roll i EUs klimatarbete. Jag är nästan säker på att jag förstått hur det hela hänger ihop, men om någon hittar någon felaktighet tar jag tacksamt emot kommentarer. Om du vill skriva ut på papper finns texten i pdf-version här.)

 

Just nu rasar i skymundan en rätt bitter strid mellan i första hand Finland och EU-kommissionen om vilka minimikrav på nettoinlagringen av koldioxid på brukad skogsmark som ska gälla för medlemsstaterna. Vinner den finländska ståndpunkten lär hela den europeiska klimatpolitiken komma i gungning, eftersom en allt större del av de utsläppsminskningar medlemsstaterna och unionen själv redovisar då inte kommer att vara reella utan bero på rent siffertrixande.

För svensk del betyder en finländsk seger att vi för att klara det nya klimatmålet (att till 2045 uppnå ”nettonollutsläpp” bl.a. genom att minska utsläppen med minst 85 procent och därefter ha ”negativa utsläpp”) enbart behöver beakta den 85-procentiga minskningen. Målen om ”nettonollutsläpp” och ”negativa utsläpp” (som för den oinvigde kan låta tuffare än den 85-procentiga minskningen) kommer vi att klara galant utan att göra något alls.

Striden mellan Finland och Kommissionen har formen av en strid om vilket jämförelsevärde – ”referensnivån” – man ska utgå från när man bedömer om nettoinlagringen av koldioxid i ett land är tillräckligt hög.

Finlands linje är att medlemsstaterna i huvudsak på egen hand ska bestämma sin referensnivå, medan Kommissionen (bl.a. mot bakgrund av erfarenheter av hur det ”finländska” arbetssättet tidigare missbrukats) anser att alla länders referensvärden ska bestämmas enligt samma metod och utifrån ett mera svårmanipulerat basvärde, nämligen den faktiskt uppmätta nettoinlagringen 1990-2009.

Den svenska regeringens ursprungliga linje var att låta länderna själva välja redovisningsmetod (vilket skulle tillåtit svenska regeringar att använda den metod Kommissionen vill ha), men att bara de länder som redovisar enligt Kommissionens modell ska få utnyttja nettoinlagring av koldioxid som kompensation när ländernas utsläpp blivit högre än EUs lagstiftning tillåter.

När frågan togs upp i riksdagens miljö- och jordbruksutskott 6 april 2017 kördes dock regeringen över av Alliansen med stöd av Sverigedemokraterna.

Så nu är den svenska linjen istället att alla EU-länder måste redovisa sin nettoinlagring i skogen enligt den modell Finland förordar (= ökat utrymme för siffertrixande och en garanterad försvagning av EUs klimatpolitik), samtidigt som, å andra sidan, inget land ska tillåtas utnyttja nettoinlagring av koldioxid i skogslandskapet som kompensation för alltför höga utsläpp. (Beslutet är dessutom så formulerat att framtida svenska regeringar, om det slutliga EU-beslutet ger länderna möjlighet att välja metod, måste redovisa på det sätt Finland förespråkar.)

Det paradoxala är att den linje Alliansen och SD drivit igenom delvis applåderas av miljörörelsen (som ser möjligheten till kompensation som ett kryphål), trots att den egentligen är ett beställningsjobb från Skogsindustrierna (som betraktar krav på länderna om koldioxidinlagring som ett hot mot ökade avverkningar, dvs. risk för högre virkespriser).

Förslag om nya EU-lagar för utsläpp och landskapets koldioxidflöden

En startpunkt för att skildra denna alldeles osedvanligt komplicerade, klimatpolitiska process kan vara den 24 november 2016. Denna torsdag antog den finländska regeringen en nationell energi- och klimatstrategi som lovar att Finland till 2050 ska bli ”klimatneutralt”.

Strategin var en sorts en replik på två förslag som Kommissionen presenterat några månader tidigare och som är tätt sammanflätade.

  • – I förslaget till ny Ansvarsfördelningsförordning (Effort Sharing Regulation, ESR) föreslås nya nationella tak 2021-2030 för de växthusgasutsläpp som sker utanför utsläppshandeln (trafik, enskild uppvärmning, lätt industri, jordbrukets utsläpp av metan och lustgas) och som idag regleras av det s.k. ansvarsfördelningsbeslutet (Effort Sharing Decision, ESD). Kommissionens förslag öppnar samtidigt för att länderna i viss mån ska kunna kompensera utsläpp utöver ”taket” med ökad inlagring av koldioxid i landskapet.
  • – I förslaget till LULUCF-förordning (Land-Use, Land-Use Change and Forestry) fastställs miniminivåer (”referensnivåer”) för nettoinlagringen av koldioxid i landskapet, samt regler för hur dessa nivåer ska fastställas. Grundprincipen är ”no-debit”, dvs. nettoinlagringen får inte minska jämfört med nuläget, en konstruktion som de facto sätter ett sorts tak på hur stora skogsavverkningarna i respektive land får bli.

För Finlands del innebär ESR-förslaget att man till 2030 måste ha sänkt utsläppen utanför utsläppshandeln med 39 procent jämfört med nivån 2005, ett krav som finländarna tycker är väldigt tufft. Om man läser Kommissionens bägge förslag och den finländska energi- och klimatstrategin parallellt, inser man snabbt att dokumenten är oförenliga. Skälet är att den finländska planen baseras på den nationella skogsstrategin för tiden fram till 2025. Skogsstrategin antogs 2015, och siktar på en så kraftig ökning av skogsavverkningarna, att nettoinlagringen av koldioxid i de finländska skogarna väntas sjunka kraftigt jämfört med nuläget.

Under perioden 1990-2015 lagrades det netto i de finländska skogarna årligen in mellan 20 och 50 miljoner ton CO2. Nettoinlagringen beror främst på att avverkningarna varje år varit lägre än tillväxten, variationerna på att avverkningarna skiftar mellan åren.

I den redovisning till Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, som Finland lämnade in till FNs klimatkonvention 2011, angav man en referensnivå på drygt 20 miljoner ton per år, dvs. den underliggande, spontana årliga inlagringen av koldioxid 2013-2020 beräknades hamna på denna nivå (enligt nya, förfinade beräkningsmetoder borde dock siffran egentligen, enligt EU-kommissionen, ha varit nästan 40 miljoner ton).

Om de finländska avverkningarna stiger enligt planerna i energi- och klimatstrategin (som i sin tur bygger på den nationella skogsstrategin), beräknas emellertid inlagringen under kommande decennium sjunka till bara 13-20 miljoner ton per år, dvs. koldioxidinlagringen i Finland skulle hamna rejält under referensnivån 2013-2020.

En sådan utveckling går rakt på tvärs med ”no-debit”-principen i Kommissionens förslag till LULUCF-förordning. Skulle ”no-debit”-nivån underskridas måste landet ifråga, enligt Kommissionens förslag, kompensera underskottet, antingen genom att minska de egna ESR-utsläppen ännu mera än vad EU-lagstiftningen kräver, eller genom att köpa ”överprestationer” under LULUCF-förordningen av något annat EU-land, vars koldioxidinlagring överstigit referensnivån.

Förslaget att ge medlemsstaterna möjlighet att kompensera alltför låga utsläppsminskningar genom koldioxidinlagring, riskerar således för Finlands del att leda till raka motsatsen, dvs. att finländarna måste minska ESR-utsläppen ännu mera än de 39 procent Kommissionsförslaget kräver som kompensation för den alltför låga koldioxidinlagringen i skogen!

I energi- och klimatstrategin konstaterar den finländska regering bistert: ”Finland är mycket missnöjt med de beräkningsregler som kommissionen föreslagit, eftersom de kan leda till en situation där ett land som Finland, vars markanvändningssektor är en nettosänka, kan få ett kalkylmässigt extra ansvar på sig.”

(Detta med att ”Finland, vars markanvändningssektor är en nettosänka” är kanske inte så mycket att yvas över – av de 28 EU-länderna är Danmark är det enda vars markanvändningssektor inte varje år fungerar som en nettosänka.)

Arm i arm med den egna skogsindustrin och med understöd av de finländska ledamöterna i Europaparlamentet, driver därför den finländska regeringen just nu ett intensivt påverkansarbete vars mål är att se till att referensnivåerna sätts så lågt att man kan öka skogsavverkningarna utan att behöva minska utsläppen från trafik, bostäder m.m. utöver den (enligt finländska regeringen redan svettiga) nivå ESR-förslaget anger.

Men den finländska ambitionen är inte enbart att få rätt att basera sin referensnivå på (mer eller mindre godtyckliga) prognoser om den framtida utvecklingen av skogsavverkningarna, utan också att säkra att Kommissionen ges så lite inflytande som möjligt över den process där referensnivåerna fastställs. På så sätt hoppas finländarna kunna få till en så behagligt låg referensnivå att man kan uppfylla framtida EU-krav, oavsett hur stora skogsavverkningarna blir:

  • – Med ett tillräckligt lågt referensvärde kan man öka avverkningarna kraftigt utan att det leder till krav om ännu tuffare tag mot trafikens utsläpp m.m.
  • – Om avverkningarna å andra sidan inte skulle stiga, skulle Finland, med en tillräckligt låg referensnivå, få en rejäl ”överprestation” som man kan sälja till t.ex. andra EU-länder som har svårare att klara LULUCF-förordningens krav, eller till något av de kompensationssystem som finns eller håller på att byggas upp utanför EU, t.ex. flygets globala klimatkompensationssystem CORSIA, som väntas börja fungera 2021.

Bakom sig har Finland sedan tidigare samlat ytterligare nio EU-länder, främst från östra delen av unionen, de flesta skogrika, som av lite olika skäl vill driva besluten i samma riktning som Finland. Den 27 mars sände ”skogskoalitionen” ett brev till Kommissionen och övriga EU-regeringar till stöd för de finländska kraven.

Sverige, som normalt brukar agera skuldra vid skuldra med Finland i allt som handlar om skogsbruk, fanns inte bland undertecknarna och den svenska regeringen har i det längsta legat lågt. Efter det tidigare refererade mötet med riksdagens jordbruksutskott (MJU) den 6 april kommer dock den svenska regeringen, som nämnts, att kräva dels att alla medlemsstater redovisar nettoinlagringen av koldioxid i skogslandskapet inom de vidare ramar Finland kräver (=utifrån prognoser), dels att Kommissionen ges minimalt inflytande när referensnivåerna fastställs.

Mot sig har Finland inte bara Kommissionen utan även några av unionens tyngsta spelare: Tyskland, Italien och Storbritannien, som i ett svarsbrev – avsänt redan dagen efter ”skogskoalitionens” brev – hävdar att de finländska kraven handlar om siffertrixande och skulle leda till att EUs klimatpolitik urholkas på ett oacceptabelt sätt.

I Europaparlamentets miljöutskott (ENVI), som väntas rösta om LULUCF-förordningen före sommaren, har ”skogskoalitionen” hittills haft stora framgångar och fått med sig inte bara den ansvarige rapportören, den tyske kristdemokraten Norbert Lins (som representerar parlamentets största gruppering EPP), utan också företrädare för flera av de andra grupperingarna, bland annat den viktiga liberala gruppen ALDE, som i detta sammanhang företräds av finländaren Nils Torvalds, Svenska folkpartiets enda EU-parlamentariker (och för övrigt pappa till Linus Torvalds, skapare av operativsystemet Linux).

Bland de svenska medlemmarna i ENVI har Fredrick Federley (C), Christofer Fjellner (M) och Jytte Guteland (S) lämnat in egna förslag till ändringar av Lins rapport (Federley tillsammans med några finländska ledamöter, bl.a. Torvalds samt tjecken Pavel Telička) som samtliga i större eller mindre utsträckning argumenterar i linje med den finländska regeringens position. Federley vill bl.a. avskaffa den så kallade 3,5-procentsregeln (se nedan) medan Fjellner vill höja detta tak till 10 procent.

Ansvarsfördelningsförordningen och LULUCF-förordningen

Som nämnts regleras för närvarande utsläppen utanför utsläppshandeln av EUs ansvarsfördelningsbeslut (Effort Sharing Decision, ESD), som för perioden 2013-2020 tilldelar varje medlemsland ett visst utrymme för de utsläpp som sker utanför utsläppshandeln (trafiken, individuell uppvärmning och lätt industri plus vissa utsläpp från jordbruk och djurskötsel – i första hand metan (CH4) och lustgas (N2O) från kreatursskötsel).

Den nya lagstiftning som Kommissionen vill ska ersätta ESD från 2021, ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation, ESR), är inte bara till namnet utan även till innehållet i mycket en ren karbonkopia av ESD.

En skillnad är att ESR innehåller fler ”flexibiliteteter”. Under ESD kan länder som släpper ut mer än lagstiftningen tillåter ändå klara kraven, antingen genom att köpa utsläppsutrymme från något annat medlemsland som släpper ut mindre än lagstiftningen kräver, eller genom att köpa så kallade internationella utsläppsminskningskrediter (som genererats av klimatåtgärder utanför EU).

I den nya ESR finns möjligheten för EU-länderna att handla utsläppsutrymme med varandra kvar, men de internationella krediterna försvinner.

Istället föreslås två nya ”flexibiliteter”. Den ena är att nio av medlemsstaterna (däribland Sverige och Finland) får möjlighet att omvandla en andel av de utsläppsrätter inom utsläppshandeln (kallas EUA), som de egentligen är skyldiga att auktionera ut, till enheter under ESR (dessa enheter kallas AEA). Genom att förvandla ett antal EUA till AEA kan ett medlemsland således öka det egna utrymmet för utsläpp under ESR.

Den andra nyheten (och det som striden handlar om) är att länderna, när de ska uppfylla kraven i ESR, på vissa villkor kan tillgodoräkna sig en del av den inlagring av kol som sker inom LULUCF-sektorn. Sedan 2013 gäller inom unionen ”LULUCF-beslutet”, men denna lagstiftning ställer endast krav på medlemsstaterna att mäta, beräkna och rapportera den inlagring och de utsläpp av i första hand koldioxid som sker i landskapet (skogsmark, jordbruksmark, våtmarker, bebyggda ytor etc.) Dessa regler är i sin tur i huvudsak enbart en kopia av de regler som styr LULUCF under det s.k. Kyotoprotokollets (som i sin tur sorterar under FNs klimatkonvention UNFCCC) andra åtagandeperiod 2013-2020.

Med den nya LULUCF-förordningen blir medlemsstaterna, som nämnts, även enligt EU-lag skyldiga att säkra att en viss nettoinlagring av koldioxid sker varje år. De länder som inte klarar detta, måste antingen minska ”ESR-utsläppen” mera än obligatoriskt eller köpa ”överprestationer” enligt LULUCF-förordningen från andra EU-länder.

Kommissionens förslag öppnar inledningsvis kompensationsfönstret enbart mot markkategorierna ”avskogad mark, beskogad mark, brukad åkermark och brukad betesmark”. Nettoinlagring från kategorin ”brukad skogsmark” ska, enligt förslaget, få beaktas först efter beslut av Kommissionen på basis av att länderna redovisat och fått godkänt nya referensnivåer för skogsmark.

Att elda biomassa ger lika stora koldioxidutsläpp som att elda kol eller olja

För att förstå det nya LULUCF-förslagets roll krävs att man först gör sig av med ett vanligt missförstånd kring bioenergins effekter på klimatet, nämligen uppfattningen att förbränning av biobränslen inte orsakar några koldioxidutsläpp. Så är det inte. Så är det absolut inte.

Sant är att man i klimatsammanhang (till exempel både när det gäller att sätta mål för den svenska klimatpolitiken och inom EU, liksom i en massa lagstiftnings- och skattesammanhang) brukar anta att utsläppen av koldioxid vid förbränning av bioenergi är noll.

Men detta antagande – att biobränslen inte orsakar koldioxidutsläpp när de eldas – är, som sagt, egentligen helt felaktigt. Varje gång en kolatom genomgår s.k. fullständig förbränning bildas en koldioxidmolekyl, och alla koldioxidmolekyler har exakt samma klimatpåverkande egenskaper oavsett om de är resultatet av att man eldat upp en vedklabb, en bit kol eller en skvätt olja (eller för den delen tryckt i sig och förbränt en ostmacka eller ett glas öl och (sedan maten smälts) andats ut den bildade koldioxiden!). All förbränning av kolhaltiga ämnen leder till att koldioxid bildas och alla koldioxidutsläpp bidrar på samma sätt till växthuseffekten.

Skälet till biobränslenas noll-rating inom klimatpolitiken är således inte att förbränningen av dem inte påverkar klimatet.

Bakgrunden är istället att man internationellt enats om att dessa utsläpp ska bokföras och hanteras inom den så kallade LULUCF-sektorn (LULUCF = Land-Use, Land-Use Change and Forestry).

De utsläpp av koldioxid som sker när man eldar ved i ett fjärrvärmeverk eller när etanol förbränns i en bensinmotor, ska således, enligt regelverket, inte bokföras som utsläpp från fjärrvärmeverket eller bilen (trots att det är där utsläppen sker), utan antas istället inträffa på den plats och under det år då den sedermera uppeldade biomassan skördades, och förs därvid in som en pluspost under LULUCF – således trots att veden eller etanolen kan ha förbränts vid en helt annan tidpunkt eller rentav i ett helt annat land än där utsläppet bokförs!

Och det är inte alls bara biomassa för energiändamål som registreras under LULUCF – även sådant som först blir till papper, sågade möbler, huspaneler etc. antas på sikt brytas ned, förbrännas och därmed orsaka utsläpp av koldioxid (fast enligt standardmetoden anses dessa utsläpp från ”avverkade träprodukter” (Harvested Wood Products, HWP) inte ske omedelbart utan först upp till 35 år efter avverkningstillfället). Detsamma gäller biomassa som aldrig ”nyttiggörs”; träd som bryts ned via naturliga processer, skogsbränder, på sågspånstippar etc.

På motsvarande sätt bokförs – fast på minussidan – den inlagring av koldioxid som sker när träden (eller till exempel en torvmosse) tillväxer.

Genom att på detta sätt ”totalbokföra” försöker man säkra att alla kolflöden beaktas, men också att inga flöden bokförs på två ställen. Samma system gäller inte bara skogsmark utan även för alla andra marktyper: åkermark, betesmark, våtmarker, stadsmark, vägar etc.

Sammanfattning: Att elda ved orsakar utsläpp av koldioxid på samma sätt som när man eldar kol eller olja, men för att få ordning på siffrorna bokförs utsläppen från vedeldning (eller från veden i gamla hus, möbler och pappersavfall) under LULUCF, medan utsläppen från de fossila bränslena bokförs antingen under utsläppshandeln eller ansvarsfördelningsbeslutet, ESD.

Utan LULUCF blir det fel

Det här betyder i sin tur att så länge politiken och lagstiftningen (liksom hittills) inte beaktar LULUCF hamnar man mer eller mindre snett, en risk som växer över tiden.

Hittills har man både inom EU och i Sverige bortsett från LULUCF när de klimatpolitiska målen formulerats (så är det i huvudsak även med det nya svenska klimatmålet). Före 2013 fanns det, som nämnts, inom EU inte ens ett sammanhållet system för rapportering.

Att utesluta LULUCF från klimatpolitiken är emellertid i längden ohållbart. Det innebär t.ex. att de rätt omfattande politiska åtgärder som på olika sätt gynnar bioenergin (utsläppshandeln, skattebefrielse, elcertifikat, reduktionsplikt m.m.) i realiteten fortsatt kommer att vila på en ganska skakig och tveksam grund, men också att möjligheterna att utnyttja landskapet för att dränera atmosfären på koldioxid – vilket på sikt är nödvändigt om vi ska uppnå negativa utsläpp – sannolikt inte utnyttjas på långa vägar.

I EUs åtagande inför Pariskonferensen 2015 lovade unionen därför att inkludera LULUCF i den framtida politiken. Kommissionens förslag bygger på detta åtagande och inkluderingen är i grunden väldigt bra och egentligen oundviklig.

Det säger sig självt att det rent tekniskt är svårt att både mäta eller med exakthet beräkna hur koldioxidflödena i landskapet ser ut. Detta ger i sig utrymme för olika tolkningar men dessutom för rent siffertrixande. För även om man lyckas bli överens om siffrorna, återstår att enas om hur dessa ska hanteras i lagstiftningen. Det är detta vida tolkningsutrymme som Finland (och i praktiken numera även Sverige) nu jobbar för att kunna utnyttja maximalt.

Den EU-lagstiftning som redan nu ålägger medlemsstaterna att mäta och redovisa sina LULUCF-utsläpp (”LULUCF-beslutet”) bygger på (det sedan Parisavtalet i huvudsak överspelade) Kyotoprotokollet och på de beslut som togs inför protokollets andra åtagandeperiod (2013-2020) vid FNs klimatkonferenser i Cancún 2010 och Durban 2011.

En huvudregel i dessa dokument är att länderna inte ska kunna tillgodoräkna sig sådan nettoinlagring som sker ”spontant” (till exempel på grund av beslut som tagits långt innan klimatavtalen skrevs), utan enbart den ökade nettoinlagring som beror på vidtagna ”additionella” klimatpolitiska åtgärder (”additional human-induced activities related to changes in greenhouse gas emissions by sources and removals by sinks in the agricultural soils and the land-use change and forestry categories” – Kyotoprotokollet artikel 3.4). Denna regel är till för att förhindra att länder med en betydande ”spontan” koldioxidinlagring (typ Sverige eller Finland) ska kunna slippa undan utsläppsminskningar från t.ex. fossilbränsleanvändning.

Att skilja ”spontan” inlagring från ”human-induced” är inte enkelt ens i teorin, men för svensk del betyder dessa principer att Sverige, gentemot FN-systemet och de gällande EU-reglerna, enbart kan tillgodoräkna sig den inlagring av koldioxid som årligen överstiger den referensnivå på 41,336 miljoner ton som Sverige 2011 redovisade för FN (Notering 1: 2015 beräknas nettoinlagringen i Sverige ha uppgått till knappt 53 miljoner ton, så marginalen till referensnivån är avsevärd. Notering 2: Sedan referensnivån fastställdes har beräkningsmetoderna förfinats, vilket betyder att den svenska nivån, enligt EU-kommissionens beräkningar, borde angetts till 34,0 Miljoner ton).

I linje med vad som överenskoms i Durban finns dock i både reglerna för redovisning till FN och i Kommissionens förslag till LULUCF-förordning ett särskilt tak för skogsmark som innebär att inget land får tillgodoräkna sig koldioxidinlagring på skogsmark mer än motsvarande 3,5 procent av de totala utsläppen (exkl. LULUCF) under det basår landet angivit, normalt 1990. 3,5-procentsregeln infördes i FN-reglerna dels för att extrema händelser, typ en jättelik skogsbrand, inte ska få orimligt genomslag i statistiken från något land, men ska också för att förhindra att enstaka länder med ovanligt mycket skogstillgångar (typ Sverige och Finland) ska kunna ”åka snålskjuts” (det är denna möjlighet EU-parlamentarikerna Federley, Torvalds, Fjellner samt ENVI-rapportören Lins nu vill öppna upp).

Av flera skäl måste EU-lagstiftningen om LULUCF uppdateras. Ett är helt enkelt att nuvarande LULUCF-beslut (som dessutom enbart ställer krav om att mäta flödena) upphör att gälla 2020, ett annat att Parisavtalet om klimatet 2015 innebär att Kyotoprotokollet – och därmed de uppgörelser i Cancún och Durban som direktivet bygger på – är på väg att bli överspelat, ett tredje att man vill harmonisera rapporteringen till FN resp. EU.

I Kommissionens förslag till LULUCF-förordning finns delar av det gällande LULUCF-beslutet kvar. Den viktigaste nyheten är att medlemsstaterna från 2021 blir skyldiga att se till att nettoinlagringen av koldioxid inte sjunker:

  • – Medlemsstaterna ska enbart få tillgodoräkna sig nettoinlagring utöver referensnivån. Denna nivå ska sättas separat för varje land 2021-2025 respektive 2026-2030, och ska för skogsmark baseras på en uppräkning av den reella nettoinlagringen 1990-2009 (justerad för att beakta att trädens åldersfördelning och därmed även avverkningarna varierar över tiden), för betes- och åkermark för åren 2005-2007.
  • – Länder som inte klarar att hålla den totala nettoinlagringen över referensnivån måste antingen minska ESR-utsläppen mera än vad lagstiftningen kräver eller köpa ”överprestationer” enligt LULUCF-förordningen från andra medlemsstater. (Det är denna situation Finland riskerar att hamna i.)
  • – Taket för nettoinlagring i skogen motsvarande 3,5 procent av basårsutsläppet behålls. Nettoinlagring därutöver får länderna inte tillgodoräkna sig.
  • – Medlemsstater som inte klarar kraven i ESR får använda nettoinlagring av koldioxid som kompensation. Inledningsvis gäller det enbart andra markkategorier än ”brukad skog”. (ingår i ESR-förslaget)
  • – 2021-2030 får länderna sammanlagt använda högst 280 miljoner LULUCF-krediter (”överprestationer”) för att klara kraven i ESR. (ingår i ESR-förslaget)

Kring alla dessa punkter pågår striden, men mest fundamental är motsättningarna kring

  1. om de nationella referensnivåerna ska baseras på dokumenterade fakta om nettoinlagringen i ett medlemsland (som Kommissionen vill) eller (som hittills) på prognoser om t.ex. framtida avverkningsnivåer i landet.
  2. om beslut om referensnivåer i första hand (som hittills) ska avgöras av medlemslandet eller om Kommissionens ord ska väga tyngst.

I sitt förslag till ståndpunkt i Europaparlamentet föreslår rapportören i miljöutskottet, den tyske kristdemokraten Norbert Lins:

  1. att referensnivåerna för skogsmark 2021-2025 respektive 2026-2030 ska bestämmas utifrån nettoinlagringen 2000-2012 istället för, som Kommissionen föreslår, perioden 1990-2009 (en sådan ändring leder till lägre referensnivåer, dvs. risken för att Finland måste kompensera för alltför låg nettoinlagring minskar, men bygger på samma grundsyn som Kommissionens förslag),
  2. att referensnivån i princip ska fastställas av medlemsstaterna själva och inte av Kommissionen (vilket liknar den svenska och finländska positionen),
  3. att det gemensamma taket (280 miljoner ton) för att utnyttja koldioxidinlagring som kompensation slopas (minskar kraven på utsläppsminskningar utanför utsläppshandeln rejält),
  4. att taket för hur mycket inlagring från skogsmark respektive medlemsstat får tillgodoräkna sig höjs från 3,5 till 7 procent av basårets utsläpp (gröper ytterligare ur EUs klimatpolitik och berör endast några få länder med mycket skog och relativt låga totalutsläpp (=Sverige och Finland)).

Den svenska positionen, som alltså formulerades först den 6 april, och efter att regeringen körts över av oppositionen, innebär i korta drag:

  1. Alla EU-länder måste redovisa koldioxidflödena från brukad skogsmark utifrån prognoser (medan Kommissionen alltså vill att redovisningen ska baseras på den verkligt uppmätta inlagringen 1990-2009).
  2. Länder som gör på detta sätt, dvs. redovisar koldioxidflödena från brukad skogsmark utifrån prognoser, får inte utnyttja redovisad nettoinlagring av koldioxid på brukad skogsmark för att uppfylla kraven enligt ESR. (Tillsammans med 1. innebär detta totalstopp för att kompensera med koldioxidinlagring i skog, men klartecken för kompensation från andra markkategorier. Kommissionen vill istället, som nämnts, på sikt ge länder möjlighet att utnyttja viss nettoinlagring även på skogsmark.)
  3. Minimalt inflytande från Kommissionen när det gäller att fastställa referensnivåer. (När det gäller hur beslutet om den nya referensnivån ska fattas, föreslår regeringen att Sverige stödjer att uppdatering av bilagan till förordningen, där referensnivåerna listas, kan antas genom en delegerad akt. Förutsättningen är dock att medlemsländerna beräknar sina referensnivåer själva och att omräkning efter granskning av referensnivån inte kan göras av kommissionen, utan endast av medlemsländerna själva.”)
  4. Samtidigt är den svenska positionen att den totala ramen för hur mycket nettoinlagring medlemsländerna sammanlagt ska kunna kvitta mot för stora ESR-utsläpp 2021-2030, bör halveras från 280 till 140 miljoner ton – men inget av detta ska således kunna hämtas från ”brukad skogsmark”.

Den nya svenska positionen innebär alltså konkret att den koldioxidinlagring som sker på brukad skogsmark läggs utanför klimatpolitiken, dvs. att F-et i LULUCF (”Forestry”) fortfarande inte ska vara en del av EUs klimatpolitik, precis den position Skogsindustrierna drivit.

Svenska kraven riggade för 2045-målet?

Det är inte säkert att den nya positionen ska tolkas som att Alliansen seriöst vill ha ett totalstopp för att beakta LULUCF i klimatpolitiken. Mycket talar snarare för att det är ett hugskott, ett inte helt genomtänkt infall, orsakat av tuff lobbying från skogsnäringen.

Ett inte osannolikt utfall av förhandlingarna inom EU är att Sverige släpper (det politiskt ändå rätt hopplösa) kravet om att hålla skogen utanför klimatpolitiken, i syfte att rädda det som sannolikt bedöms som strategiskt viktigare, nämligen punkten 1., den om friare tyglar när det gäller redovisningen. Detta krav ska nämligen nog också läsas mot bakgrund av exakt hur det nya, svenska nationella utsläppsmålet är formulerat:

”Senast år 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp. För att nå nettonollutsläpp får kompletterande åtgärder tillgodoräknas. Utsläppen från verksamheter inom svenskt territorium ska vara minst 85 procent lägre än utsläppen år 1990.”

Om de svenska utsläppen 2045 måste vara minst 85 procent lägre än de var 1990 betyder det att de detta år får vara högst 10,9 miljoner ton koldioxid. Denna siffra kan relateras till att nettoinlagringen i det svenska landskapet 2015 (enligt den redovisning regeringen lämnat till EU och FN) var knappt 53 miljoner ton, dvs. 11-12 miljoner ton över referensnivån (41,4 miljoner ton) i det nuvarande LULUCF-beslutet (och hela 19 miljoner ton över den tekniskt korrigerade nivå (34,0 miljoner ton) Kommissionen räknat fram), en nivå som Sverige uppnått utan att t.ex. skogspolitiken egentligen på minsta vis varit inriktad på att öka inlagringen av koldioxid i landskapet. Oavsett hur man räknar förefaller det som om steget från 85 procents utsläppsminskning till ”klimatneutralitet” och ”negativa utsläpp” redan har tagits.

Långsiktigt är det inte säkert att en så hög svensk ”överprestation” kan upprätthållas, men ju större frihet medlemsländerna får att själva sätta referensnivån (vilket Sverige således numera driver på hårt för), desto enklare blir det självfallet för Sverige att uppfylla det nationella klimatmålet utan att minska utsläppen.

Från svensk sida kan man dessutom med visst fog hävda att 3,5-procentstaket formellt enbart gäller relativt EU och FN och att det därför kan vara helt i sin ordning att för hemmabruk räkna hela nettoinlagringen i skogen (åtminstone utöver referensnivån) relativt det nationella klimatmålet.

Vill Sverige underlätta fiffel med LULUCF-statistiken?

Kommissionen är starkt emot den svenska synen på redovisningen. Ett skäl är att man vill att alla länder ska redovisa LULUCF på samma sätt – om metoderna spretar blir det svårt att förstå vad som sker, vilket minskar trovärdigheten i de siffror EU utnyttjar i internationella klimatförhandlingar. Ett annat skäl är att erfarenheterna från medlemsstaternas rapportering till Kyotoprotokollet antyder att vissa medlemsstater helt enkelt fifflar med siffrorna i syfte att få en så låg framtida referensnivå som möjligt.

Som tidigare berörts skickade alla EUs medlemsstater (och även EU självt), som ett led i förberedelserna för Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod (2013-2020), 2011 till FNs klimatkonvention UNFCCC in beräkningar av hur de väntade sig att LULUCF-flödena skulle komma att bli under åtagandeperioden.

I rapporteringen ingick att länderna anmälde vilken referensnivå för koldioxidinlagringen i landskapet som man tänkte utgå från när det i efterhand skulle redas ut i vilken mån man uppfyllt protokollets krav om utsläppsminskningar. Reglerna för rapporteringen var förhållandevis ”liberala”, bl.a. fick länderna välja om referensnivån baserades på historiska data (”business-as-usual”), eller om man även inkluderade förväntade effekter av nya politiska beslut eller trender.

I efterhand skulle de verkliga uppgifterna om utsläpp/inlagring relateras till referensnivån. Om inlagringen varit högre än referensnivån skulle landet (med beaktande av 3,5-procentsreglen) vid redovisningen gentemot FN, kunna dra av inlagringen och sänka sina totala nettoutsläpp, om inlagringen varit lägre än referensnivån skulle man tvärtom tvingas redovisa högre utsläpp.

Ju lägre referensnivå, desto lättare skulle det således bli för ett land att redovisa fina utsläppssiffror och klara löftena till protokollet, ju högre referensnivå, desto svårare skulle det bli.

För att samordna och stötta medlemsstaternas arbete (men också för att förebygga siffertrixande) tog Kommissionens forskningscenter (Joint Research Center, JRC) fram en handledning till medlemsstaterna om hur redovisningen borde gå till.

15 av EU-länderna valda att följa JRCs handledning, medan 13 (däribland Sverige och Finland) istället utnyttjade egna, mer eller mindre hemmagjorda (”country-specific”) beräkningsmodeller.

Data från de tre första åren av åtagandeperioden (2013-15) som EU-kommissionen sammanställt, visar att valet av beräkningsmetod inte uteslutande tycks ha styrts av vetenskapligt neutrala bedömningar…

Nästan alla länder har visat sig underskatta koldioxidinlagringen. Huvudförklaringen är att de verkliga skogsavverkningarna i nästan alla länder blivit lägre än prognoserna visade. För 2013 och 2014 byggde EU-ländernas referensnivåer på en total årlig avverkning på 554 miljoner m3 – i verkligheten avverkades bara 506 miljoner m3 per år, en skillnad på 9 procent. Omräknat till nettoinlagring på skogsmark innebär detta, enligt Kommissionen (och efter beaktande av den tidigare berörda tekniska uppdateringen av siffrorna), att de referensnivåer medlemsstaterna angav underskattade den reella årliga koldioxidinlagringen 2013-2015 med i genomsnitt 133 miljoner ton eller 46 (!) procent.

Samtidigt finns ett tydligt mönster där de länder som utnyttjat hemmagjorda (”country-specific”) prognosmodeller visar sig ha överskattat avverkningarna betydligt mera (+12 procent) än de länder som utgått från JRC:s modell (+5 procent). Av den totala underskattningen av koldioxidinlagringen 2013-2015 kan därför 94 procent bokföras på länder som utnyttjat ”country-specific methods”.

Huruvida de grova prognosmissarna är medvetna eller ej är naturligtvis svårt att klarlägga, men det är samtidigt uppenbart att särskilt de EU-länder som sitter på väldigt stora skogsresurser – i första hand Sverige och Finland, (som väl redan framgått) har starka motiv att utnyttja beräkningsmetoder som ger så låga referensnivåer som möjligt:

  • – Med låga referensnivåer kan länderna öka virkesuttaget betydligt och ändå redovisa inlagringsnivåer som ligger över referensnivån, vilket – bl.a. i relation till den nya EU-lagstiftningen – samtidigt skyddar dem mot risken att vid höga avverkningstal behöva skärpa klimatpolitiken på t.ex. trafikområdet.
  • – Med låga referensnivåer ökar sannolikheten för att länderna ska ”överprestera” och därmed få möjlighet att sälja utsläppsutrymme till andra EU-länder, som inte lyckats uppfylla kraven i ESR och/eller LULUCF-förordningen, eller till något av de kompensationssystem som finns eller håller på att byggas upp, t.ex. flygets globala klimatkompensationssystem CORSIA.
  • – Med låga referensnivåer blir det lättare för länder som definierat ett mål om att bli ”klimatneutrala” (vilket både Sverige och Finland gjort) att utnyttja höga siffror över koldioxidinlagring utöver referensnivån för att uppnå klimatneutralitet och därmed slippa minska utsläppen av växthusgaser från t.ex. energi- eller trafiksektorerna. När det gäller att uppfylla nationellt beslutade utsläppsmål är det ju dessutom (som tidigare nämnts) inte uppenbart att man måste bry sig om de takregler (3,5 procent) som tillämpas inom EU och FN.

Till sist finns bakom inte minst den svenska positionen även det mycket starka, principiella politiska motståndet mot att låta EU-medlemsskapet ha några som helst effekter på svensk skogspolitik. LRF har kampanjat mot tanken på att Kommissionen ska fastställa den svenska referensnivån med argumentet att detta skulle innebära att EU centralt skulle bestämma hur stora avverkningarna i den svenska skogen får bli, ett aningen krystat argument eftersom varje referensnivå, oavsett hög eller låg och oavsett vem som fastställer den, de facto innebär en begränsning för hur stora avverkningarna i ett medlemsland kan bli.

Nej, denna gång är Finlands sak inte vår

Den finländska positionen kring LULUCF drivs av helt andra motiv än en önskan att stärka EUs klimatpolitik, och tycks inte heller beakta i vilken mån EUs globala trovärdighet påverkas.

Kritiken har varit hård även på hemmaplan. Den finländska klimatpanelen, Suomen Ilmastopaneeli, i vilken ingår Finlands främsta klimatexperter, har i en uppsats visat att de höga avverkningsnivåer Finland siktar på – bortom all politisk retorik om klimatneutralitet och satsning på bioekonomin – i realiteten underminerar klimatmålen. Några i expertgruppen tillhör de 68 finländska forskare som i ett öppet brev protesterat mot den position landets regering intagit, som de menar underminerar både klimat- och naturvårdspolitiken.

Den finländska positionen handlar om att maximalt främja den egna skogsindustrin och det egna landets ekonomi utan hänsyn till hur detta påverkar förutsättningarna för EU och för den globala klimatpolitiken. Genom att bluffa de egna medborgarna och EUs klimatpolitik hoppas man kunna ersätta reella utsläppsminskningar med siffertrixande.

Den nya svenska positionen, som de borgerliga tillsammans med Sverigedemokraterna drivit fram, syftar på samma sätt till att, mycket ogenerat och med hjälp av siffertrixande, sätta skogsindustrins intressen framför klimatet. Den position regeringen tvingats till hämtar också sin näring från den principiella ståndpunkten att varje form av EU-inflytande över svenskt skogsbruk ska förhindras även om detta leder till att t.ex. klimatpolitiken undermineras.

Att värna sammanhållningen mellan de nordiska broder- och systerländerna är angeläget, det visar vår gemensamma historia, men denna gång är Finlands sak faktiskt inte vår.

Den svenska regeringen och de svenska ledamöterna i Europaparlamentet bör inte medverka och stödja det finländska försöket att bluffa den europeiska klimatpolitiken.

(Notera att koldioxidinlagring i landskapet normalt anges med minustecken. Bortsett från Danmark har därför alla EU-länder ett minustecken framför referensnivån. För att inte tynga texten har jag bortsett från detta, men en låg referensnivå kan således vara t.ex. -5 miljoner ton CO2 medan en hög referensnivå kan vara -50 miljoner ton CO2.)

18.04.2017 Blogginlägg 2 kommentarer

Varför ska man få bidrag av staten när man köper ny bil?

I morgon går remisstiden ut för den som vill lämna synpunkter på regeringens förslag till ny fordonsbeskattning (”bonus-malus”). De kommentarer jag sänt in hittar du här.

I de flesta avseenden tycker jag att regeringen fått ihop ett riktigt bra förslag. Istället för att, som idag, ge stora skatterabatter till nya bilar med låga utsläpp, höjs skatten för nya bilar med höga utsläpp. Styrningseffekten blir densamma men fördelnings- och regionalpolitiskt ett mycket bättre system än dagens.

Tillsammans med den föreslagna förändringen av skatten på förmånsbilar (där skattenivån i framtiden delvis kommer att styras av bilens koldioxidutsläpp) och EUs nya testcykel (som kommer att höja de certifierade CO2-värdena för många bilmodeller, vilket ytterligare skärper CO2-differentieringen i både fordonsskatten och beskattningen av förmånsbil) får vi en betydligt tuffare styrning som gör att vi framöver kan räkna med att få en betydligt mera bränslesnål fordonsflotta. Fullt genomslag får förändringarna först från 1 juli 2018.

Det viktiga på lång sikt är dock inte i sig att de nya bilar som säljs drar mindre soppa per km. Det viktiga är att genuint bilberoende låginkomsttagare och glesbygdsbor om 5-10 år kommer att ha tillgång till ett mycket bättre utbud av bränslesnåla begagnade bilar än idag, vilket i sin tur gör att priset på drivmedel inte längre kommer att spelar lika stor roll för deras ekonomi som idag.

Det här är superviktigt för klimatpolitiken. Mera bränslesnåla fordon sänker kostnaderna för begagnatbilisterna, vilket i sin tur rimligen ökar deras acceptans för de förmodligen allt högre drivmedelspriser som nog både är en oundviklig följd av och en förutsättning för att kunna fasa ut de fossila drivmedlen. Utan en kraftfull politik för minskade klyftor, där uppoffringarna fördelas efter bärkraft, blir det svårt att driva tuffa klimatkrav.

Av delvis precis samma skäl bör förslagets andra del, en bonus för fordon med certifierade utsläpp under 60 g CO2 per km, däremot inte genomföras.

Ett skäl är att klimatnyttan av bonusen (som beräknas kosta skattebetalarna nästan en miljard per år) troligen är begränsad:

  • – Redan den gällande EU-lagstiftningen ger biltillverkarna mycket starka incitament att öka andelen elbilar i sin försäljning. Direktivet om bilar och CO2 tvingar biltillverkarna att successivt sänka de genomsnittliga utsläppen från nya bilar, men systemet ger dessutom särskilda premier till bilföretag som istället ökar andelen elbilar.
  • – Transportstyrelsens förslag till nya miljözoner kommer att ge kommuner möjlighet att införa förbud för bilar med förbränningsmotor i centrum av större städer. Sådana förbud lär sannolikt utgöra ett mera kraftfullt incitament för ökad elbilsförsäljning än den föreslagna bonusen.
  • – Promemorians förslag innebär en relativt kraftig, generell differentiering av fordonsskatten baserad på bränsleförbrukningen som i sig ger påtagliga fördelar för fordon med låga certifierade utsläpp.
  • – Via Klimatklivet lämnar staten redan stora subventioner till introduktionen av precis sådana fordon som ska bli föremål för den föreslagna bonusen.

Ett annat skäl är att det från principiella utgångspunkter är milt uttryckt tveksamt att satsa uppemot en miljard statliga pengar (som vi alla vet behövs bättre inom t.ex. åldringsvården, i skolan eller till förbättringar i glesbygden) på att ytterligare belöna den lilla grupp medborgare – företrädesvis välbärgade storstadsbor av manligt kön – som sannolikt kommer att utgöra de typiska mottagarna av bonusen. Till detta kan läggas:

  • – De mer eller mindre renodlade elbilar som främst kommer att gynnas är inte anpassade för glesbygdsbilisters behov utan gjorda för stadstrafik och förutsätter dessutom en mera utbyggd laddinfrastruktur än den som finns eller kan förväntas i glesbygden.
  • – Eftersom bonusen sannolikt kommer att öka bilinnehavet bland främst storstadsbor, kommer den att motverka den strävan att minska biltrafiken och istället stimulera en övergång till kollektivtrafik och aktivt resande (gång och cykel) som trafik- och stadsplaneringen i just storstadsområdena syftar till och som bl.a. manifesteras i regeringens satsning på stadsmiljöprogram.
  • – Att bonusen är extremt storstadsinriktad går på tvärs med strävan att öka utbudet av bränslesnåla bilar för de glesbygdsbor som letar efter begagnade fordon. De fördelnings- och regionalpolitiska konsekvenserna av bonusen kan med andra ord förväntas bli direkt stötande.
  • – Och till sist: Om staten är beredd att skänka den som köper en elbil 45 000 kronor – hur mycket är staten beredd att skänka till den medborgare som INTE köper en ny elbil?

Istället för en bonus till fordon med utsläpp under 60 g CO2 per km borde regeringen överväga att låta CO2-differentieringen av skatten gälla lika för alla nya fordon, dvs. att ta ut det s.k. koldioxidbeloppet redan från fordon med certifierat utsläpp på 1 g CO2 per km istället för enbart på bilar med utsläpp över 95 g per km.

Jag inser att regeringen förmodligen läser det opinionsmässiga och parlamentariska läget rätt när man faller undan för kraven om en bonus. Men i sak kan jag inte se att det går att försvara att staten skänker bort uppemot en miljard om året till i första hand välbärgade storstadsbor, och med sannolikt väldigt liten klimatnytta. Pengarna skulle räcka till några tusen tjänster i äldreomsorgen…

28.03.2017 Blogginlägg Inga kommentarer

Belöna skogsägare som tar hänsyn

(Detta är en replik som publicerades i SvD 28/3. Lägger in den för att starta det andra spåret i bloggen -naturvården.)

Som Aron, Lisa och Erik Westholm konstaterar (SvD 27/3) är den svenska skogslagstiftningen extremt markägarcentrerad. Allmänintresset, särskilt naturvården, har en utomordentligt svag ställning.

Lagstiftningens grundsyn är att naturvård i skogen är att betrakta som en hobby, som markägaren gärna får ägna sig åt, men som innebär ytterst få skyldigheter. Skogsvårdslagens krav om generella naturhänsyn på den brukade arealen är så svaga att det är praktiskt taget omöjligt för en skogsägare att bryta mot reglerna. Huvuddelen av de hänsyn som trots allt tas beror på god vilja från markägare, bl.a. genom anslutning till något av de miljöcertifieringssystem som etablerats.

Denna beskrivning är ingen karikatyr utan bygger på den principiella syn som genomsyrar lagstiftningen och som brukar sammanfattas i devisen ”Frihet under ansvar”. Förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C) brukade i själva verket motivera frånvaron av regelverk med att ”om vi inför tvingande regler kommer många skogsägare att börja sköta sina skogar sämre än idag” (inget exakt citat); dvs. han betraktade frånvaron av naturvårdsregler – laglösheten i skogen – som avgörande för att säkra miljömålet!

I de fall naturhänsyn gynnar markägarens ekonomi eller i varje fall inte innebär några kostnader är det givetvis inga problem och då krävs knappast någon lagstiftning. Men naturvård i skogslandskapet handlar nästan alltid om åtgärder som begränsar virkesuttaget och således försämrar lönsamheten.

Frånvaron av tvingande regler innebär att samhället systematiskt premierar markägare som struntar i miljöhänsynen framför de markägare som värnar naturvärdena.

Denna typ av målkonflikter mellan enskilda och samhälleliga mål brukar lösas genom lagstiftning, ibland förstärkt med ekonomiska styrmedel.

Så icke i skogen. Bortsett från ett par, tre specialkrav saknar skogsvårdslagen i stort regler som hindrar en markägare från att t.ex. hugga ned ett biologiskt värdefullt trädbestånd. Skogsstyrelsen kan utfärda särskilda, detaljerade förelägganden, baserade på skogsvårdslagens naturvårdsparagraf, SVL 30 §, för t.ex. en enskild avverkning. Men förelägganden får inte vara så ingripande att ”pågående markanvändning på berörd del av fastigheten avsevärt försvåras” (regeringsformens formulering), vilket i praktiken innebär att myndighetens möjligheter att ställa krav är minimala. Går myndighetens krav utöver denna ”hänsynströskel”, kan markägaren kräva ersättning av staten motsvarande 125 procent av marknadsvärdet hos den skog man vill skydda. (Till saken hör att ”hänsynströskeln” sänks ju större avverkningen är; dvs. ju större hygge, desto lägre krav på naturhänsyn!)

Myndigheterna kan tillgripa den s.k. artskyddsförordningen och i speciella lägen förhindra en avverkning, men denna regel är i praktiken satt ur spel genom den dom i januari i år i mark- och miljööverdomstolen som Westholms refererar. Förordningen är dessutom av rätt tveksamt värde för naturvården eftersom den tyvärr ger markägarna ekonomiska motiv att dölja förekomsten av naturvärden, och så att säga skövla i tysthet.

För att klara miljömålet i skogen krävs en kombination av naturreservat (där skogsbruk i princip förbjuds) och naturanpassning av verksamheten på de brukade arealerna. Ju bättre skogsbruket anpassas på de brukade arealerna, desto mindre behöver skyddas i reservat och desto mera virke kan tas ut utan att miljömålet hotas.

En sådan utveckling går inte att uppnå så länge skogsnäringen varken individuellt eller som kollektiv har några som helst incitament att bidra.

Det behövs en ny politik som belönar markägare som tar stort naturvårdsansvar och ger näringen som helhet motiv att bidra till att reservatsbehovet minimeras. Några förslag:
– Inför obligatoriska krav om att spara ett visst antal grova, äldre träd eller en viss volym virke per ha vid varje avverkning och spara större ridåer längs sjöar, vattendrag och våtmarker. Detta kan göras utan att ändra regeringsformens ersättningsregler.
– Ändra antingen regeringsformen så att möjligheterna att införa obligatoriska hänsyn stärks eller inför en allmän naturvårdsavgift som skogsägarna slipper betala om de förbinder sig att sköta sin skog åtminstone i nivå med t.ex. certifieringssystemet FSC (som redan omfattar halva skogsmarken).
– Gör skogsnäringen medansvarig för att finansiera skogsskyddet så att näringen får motiv att ändra sin verksamhet i syfte att begränsa reservatsbehovet. En variant skulle kunna vara en avgift på virkesförbrukningen vid större skogsindustrier, sågverk och biobränsleeldade energianläggningar för att delfinansiera inköp av ytterligare reservatsmark tills dess miljömålet i skogen uppnåtts. Ju starkare näringen satsar på bra naturhänsyn och på att bidra till ett relevant och tillräckligt stort nätverk av reservat, desto snabbare kan avgiften avskaffas.

Målet måste vara att klara miljömålet med så små negativa effekter på virkesproduktionen som möjligt. Principen ”Land skall med lag byggas” bör även gälla på de 60 procent av den svenska landarealen som utgörs av skog. Tyvärr tycks varken regeringen, opposition eller ansvarig myndigheter vara intresserade.

Magnus Nilsson, miljökonsult och författare till rapporten Minimera reservatsarealen (Arena Idé 2013)

27.03.2017 Blogginlägg 3 kommentarer

Därför tror jag att det är bäst om Isabella Lövins framgång i ministerrådet slutar i nederlag

(Kommentera gärna. Och hittar du något i texten som verkar knasigt – hör av dig så jag får chans att korrigera.)

Den 28 februari röstade EUs miljöministrar om vilken ståndpunkt (”general approach”) som det nuvarande ordförandelandet (Malta) ska spela in i de förhandlingar med Kommissionen och Europaparlamentet (”trialogen”) om framtiden för unionens utsläppshandelssystem som ska starta i början av april.

Beslutet togs efter en debatt i osedvanligt högt tonläge och efter ett antal timmar med informella sidoförhandlingar. Bara 19 av de 28 medlemsstaterna ställde sig bakom förslaget vars politiskt mest känsliga delar hade lagts fram av Sverige och Isabella Lövin i samarbete med Frankrike, Nederländerna, Portugal och Luxemburg. Efter mötet var polackerna urförbannade och hävdade att de hade blivit lurade (”cheated”). Lövin sken som en sol.

Vänder upp och ned på systemet

Det förslag Lövin & Co lade fram innebär att uppemot två miljarder utsläppsrätter plockas ur systemet 2024, och det är ju bra. Det begränsar utsläppen. Vad som inte ens nämndes var att ett genomförande också skulle innebära att väsentliga delar av utsläppshandelssystemets logik vänds upp och ned. Kortsiktigt får man en välkommen uppstramning, men på sikt befarar jag att omvälvningen snarare riskerar att försvaga utsläppshandeln. Det bud Parlamentet lämnat är långsiktigt förmodligen en bättre lösning.

Kärnan i Rådets bud gäller inte själva utsläppshandelsdirektivet utan det särskilda beslut som reglerar den s.k. marknadsstabilitetsreserven (MSR). MSR beslöts 2014 och ska egentligen börja fungera först 2021. Syftet är att minska det antal utsläppsrätter som är tillgängliga på marknaden för att på så sätt pressa upp priset.

MSR bygger på begreppet ”utsläppsrätter i omlopp” med vilket menas det totala antal utsläppsrätter som delats ut gratis eller sålts på auktion minus det totala antal utsläppsrätter som lämnats tillbaka för att täcka utsläpp minus det antal som ligger i MSR.

Nuvarande lagstiftning innebär att så länge antalet ”utsläppsrätter i omlopp” är större än 833 miljoner (egentligen 100/12%) ska man från den mängd utsläppsrätter man enligt direktivet årligen ska auktionera ur, dra ifrån ett antal motsvarande 12 procent av antalet ”utsläppsrätter i omlopp” och i stället placera dessa i MSR. När antalet ”utsläppsrätter i omlopp” blivit lägre än 400 miljoner ska årligen 100 miljoner utsläppsrätter tas från MSR och auktioneras tills dess MSR har tömts.

Trots att lagstiftningen ska börja fungera först 2021 kräver både Rådet och Parlamentet (Kommissionen verkar hålla med):

  • att reserven ska börja fungera redan 2019,
  • att de 900 miljoner utsläppsrätter vars auktionering 2014-16 ställdes in genom den s.k. back-loading-förordningen, och som egentligen skulle ha sålts 2019-20, istället läggs i MSR, samt
  • att den årliga överföringen från auktionspotten till MSR ska ökas från 12 till 24 procent av antalet ”utsläppsrätter i omlopp”.

Ministerrådets position innebär dessutom – och det är häri den stora förändringen ligger – att följande formulering skjuts in:

”Om inget annat beslutas vid den första översynen i enlighet med artikel 3 ska från och med 2024 de utsläppsrätter som ingår i reserven utöver det totala antal utsläppsrätter som auktionerats ut under det föregående året inte längre vara giltiga.”

Innebörden är att från 2023 kan MSR aldrig innehålla fler utsläppsrätter än vad som auktionerats ut föregående år. Är antalet större annulleras automatiskt den överskjutande delen. Poff!

Exakt hur stor MSR kommer att vara vid utgången av 2023 går inte att säga på förhand, men efter rådsmötet räknade experterna snabbt fram att knappt 2 miljarder utsläppsrätter automatiskt kommer att annulleras vid årsskiftet 2023/24 om Rådet förslag går igenom.

Därefter kommer samma procedur att upprepas vartenda årsskifte MSR innehåller fler utsläppsrätter än vad som gavs ut året före.

Sluta fokusera på priset på utsläppsrätter!

Det primära motivet bakom Rådet position är inte att få bort utsläppsrätter ur systemet och på så sätt minska de totala framtida utsläppen. Fokus är istället att få upp priset på utsläppsrätter genom att strypa tillgången.

De låga priserna beror på att privata företag och andra aktörer (inklusive rena spekulanter) fått eller köpt fler utsläppsrätter än de visat sig behöva för att täcka sina utsläpp. Nu sitter de på massvis med utsläppsrätter (”utsläppsrätter i omlopp”) som i sin tur skapar en press nedåt på priserna. En del av detta problem hoppas man kunna hantera genom att tillfälligt slussa över utsläppsrätter till MSR, dvs. senarelägga auktioneringen.

Om överskotten utanför MSR trots detta består så ska reserven, genom det nya tillägget, löpande dräneras, varvid det framtida flödet av utsläppsrätter minskar och priset på utsläppsrätter trycks uppåt. Med högre priser ska förnybar el- och värmeproduktion bli mera lönsam, energieffektiviseringar och ny teknik gynnas, men dessutom ska medlemsstaternas intäkter från auktioneringen av utsläppsrätter ökas.

Från miljösynpunkt är det naturligtvis jättebra om uppemot 2 miljarder redan utfärdade men i MSR placerade utsläppsrätter annulleras 2024. Det är en mer än dubbelt så stor annullering som den Parlamentet ställt sig bakom (800 miljoner) i sitt inspel till trialogen (fast Parlamentet vill genomföra annulleringen redan 2021).

Den stora frågan att ta ställning till är dock om det verkligen är så klokt att överge nuvarande system (där den totala tillgången på utsläppsrätter i princip helt bestäms av politikerna via EU-lagstiftningen), för en helt annan modell där tillgången på utsläppsrätter sjunker om utsläppen blir mindre än förväntat.

En konsekvens av nuvarande system som många haft svårt att både förstå och acceptera är att det faktiskt inte spelar någon roll för de samlade totala utsläppen om vi bygger ut vindkraften eller låter bli, om vi snålar på el eller ej, eller om vi stänger, behåller eller bygger ut kärnkraften. Tanken bakom nuvarande system är att utsläppen storlek ska bestämmas politiskt och inte påverkas av marknaden.

Med den nya ”Lövin-linjen” skulle varje utsläppsminskning tvärtom leda till att de överskott som automatiskt annulleras växer, dvs. lägre utsläpp skulle automatiskt leda till att även tillgången på outnyttjade utsläppsrätter minskar.

Därför bör nuvarande struktur på utsläppshandelssystemet behållas

Spontant kan nog många tycka det skulle vara en fördel om framtida ”överskott” på detta sätt automatiskt annulleras, dvs. att de insatser för lägre utsläpp (t.ex. val av ”grön” el eller sänkt energianvändning) som enskilda, kommuner, företag etc. gör, direkt leder till lägre utsläpp genom att fler utsläppsrätter annulleras.

MEN – det finns, enligt min mening, starka skäl som talar för att tvärtom behålla nuvarande system, i varje fall om det kompletteras med engångsannullering på minst de 800 miljoner utsläppsrätter som Parlamentet ställt sig bakom.

Här är skälen:

  1. Näringslivet har efterlyst en ökad förutsägbarhet. Jag har dock svårt att tro att de företag som äger anläggningar som ingår i utsläppshandeln (eller som använder mycket el) kommer att känna sig mycket säkrare över vad som väntar dem med Rådets linje. Jag kan inte förstå annat än att nuvarande lösning, som inte innehåller några löpande automatiska annulleringar utan tvärtom långt i för väg annonserar hur många utsläppsrätter som årligen tillförs systemet, ger bättre förutsättningar för företagen att förutse och planera sin verksamhet och fatta rationella beslut. En ändring enligt Rådets recept riskerar att tolkas som att ”det finns ingenting i det här systemet som är stabilt och vi kan inte lita på nånting”, och detta vore troligen den sämsta tänkbara signal att sända ut om man vill få systemet att fungera rationellt.
  2. Det har sagts att det är angeläget att få till ett högre och mera stabilt pris på utsläppsrätter – detta synsätt har helt dominerat diskussionen. Men hur viktigt är det med dyrare utsläppsrätter och i så fall för vem? Vattenkraftsbolagen vill (så klart) få upp elpriserna så att de kan öka intäkterna utan högre kostnader. Vindkraftsindustrin vill (så klart) se en ökad efterfrågan på sina produkter. Och vissa medlemsstater längtar (så klart) efter auktionsintäkterna. Men hur mycket ska dessa intressen få ta över?
  3. Det sägs att det är angeläget att snabbt få upp priset på utsläppsrätter för att snabbt få igång investeringar i förnybart och effektiviseringar. Men för det första är ju den låga prisnivån rimligen en följd av att precis detta har skett – vindkraft m.m. har byggts ut i en snabbare takt än som egentligen varit motiverat av priset på utsläppsrätter, vilket bidragit till de låga priserna på både el och utsläppsrätter. Och för det andra har uppenbarligen priserna på förnybar elproduktion fallit betydligt över tiden, en utveckling som rimligen kommer att fortsätta. I det läget – kan det faktiskt inte vara bättre att dessa investeringar senareläggs och blir billigare än att de hastas fram till högre kostnader?
  4. Ett fjärde argument handlar om CORSIA, Carbon Offsetting Scheme for International Aviation, den nya FN-anknutna överenskommelsen om flyget och klimatet. CORSIA innebär (förenklat) att flygtrafikens hela ökning av koldioxidutsläpp från 2020 måste kompenseras genom att flygindustrin betalar klimatåtgärder inom andra verksamheter. Utgångspunkten är att det ska handla om klimatåtgärder i utvecklingsländer, men en intressant möjlighet vore om flygbolag runtom i världen skulle kunna kompensera genom att köpa och annullera europeiska utsläppsrätter. Kruxet är att om det finns en automatisk annulleringsmekanism i EU-systemet så kommer ”CORSIA-annulleringar” inte att påverka utsläppen ett dyft utan bara minska antalet utsläppsrätter som ändå automatiskt skulle annulleras av EU; det skulle (på FN-jargong) saknas additionalitet. Om antalet utsläppsrätter förblir låst skulle däremot varje annullering via CORSIA bidra till lägre utsläpp.
  5. I Kommissionens förslag till ny reglering av utsläppen utanför utsläppshandeln (ESR) föreslås att vissa av medlemsstaterna ska kunna växla om utsläppsrätter till enheter inom ESR. Tanken är att medlemsstater som har svårt att minska utsläppen från trafiken, jordbruket etc. istället för lägre utsläpp ska kunna annullera en del av de utsläppsrätter de annars måste auktionera. Men denna möjlighet skulle också kunna utnyttjas av progressiva regeringar till att skärpa EU-politiken. Genom att växla reguljära utsläppsrätter (som medlemsstaterna är skyldiga att sälja på auktion) till ESR-enheter (som medlemsstaterna på egen hand kan annullera) skapas en möjlighet för t.ex. den svenska regeringen att strama åt EUs utsläppshandel. Modellen är en direkt kopia av den svenska regeringens Klimatbroms, som innebär att Sverige fr.o.m. 2018 ska att köpa och annullera utsläppsrätter för 300 miljoner kronor om året. (Genomförs ”Lövin-linjen” blir för övrigt Klimatbromsen i stort sett helt meningslös.) Dessutom: Om den föreslagna möjligheten i ESR att annullera utsläppsrätter överlever lagstiftningsprocessen, har den förvandlats från ett rätt smart sätt att sänka kostnaderna för att minska de totala utsläppen (alternativt skärpa EUs klimatpolitik) till ett tvättäkta kryphål. Ett Ja till automatisk annullering inom ETS kräver därför att denna del i ESR-förslaget i så fall stryks.
  6. En potentiell och mycket drastisk följd av den föreslagna automatiska annulleringen av utsläppsrätter, är att hela klimatpolitiken ”åternationaliseras”. Helt plötsligt kommer ju det brittiska golvpriset på utsläppsrätter (egentligen en nationell extraskatt på koldioxidutsläpp från landets elkraftverk), och de extra utsläppsminskningar i Storbritannien som det leder till, att vara en hyfsat rationell åtgärd även ur ett vidare perspektiv. Och ska vi inte i Sverige ta och återinföra koldioxidskatt på anläggningarna inom ETS? Sådana tendenser riskerar nog snarast att försvaga argumenten för en allmän skärpning av EUs klimatpolitik, t.ex. genom en snabbare nedtrappning av nyutgivningen av utsläppsrätter (genom en högre s.k. linjär reduktionsfaktor). Och kan inte den polska reaktionen bli: ”Om ni är så jäkla angelägna om att få ned utsläppen har ni ju nu i det nya systemet alla möjligheter att lösa detta land för land, så då behöver vi väl inget tufft system som gäller alla?”?
  7. Detta med att det åter skulle bli meningsfullt vad man som enskild person gör är säkert populärt i ”miljömuppskretsar”, men baksidan är att vi alla faktiskt får starkare skäl att gå omkring med skamkänslor – nu hänger ju jordens framtid åter på oss som individer på ett väldigt personligt sätt. Politiken slår till reträtt och vi lägger istället ansvaret på den enskilda människan – vill vi verkligen ha den utvecklingen?

Allvarligast är dock, menar jag, det första argument, dvs. risken att en omläggning ökar osäkerheten bland investerarna. Signalen att ”Allting flyter”. Vem tror att fundamenta i systemet kommer att ligga fast om tio år när fundamenta så hastigt kunde ändras under ett kaotiskt Rådsmöte? Och vem vågar då satsa?

Det Lövin och den övriga progressiva koalitionen gjorde i samband med rådsmötet 28 februari var i grunden väldigt bra, tack vare detta initiativ är läget inför trialogen bättre än det hade varit annars. Men inför trialog-förhandlingarna tycker jag likväl, av de skäl jag redovisat ovan, att den svenska regeringen ska vara väldigt öppen för att Rådet (=Malta) kanske inte helhjärtat bör slåss för den tekniska lösning med löpande annulleringar som blev utfallet av rådsmötet, utan istället öppnar för en engångsannullering inom nuvarande grundstruktur, men som då måste vara betydligt större än 800 miljoner.


Warning: Use of undefined constant kriesi_pagination - assumed 'kriesi_pagination' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /var/www/nilssonproduktion.se/public_html/wp-content/themes/cubit/archive.php on line 48