Blogginlägg

12.08.2021 Blogginlägg 8 kommentarer

Europeisk skogsstrategi viktig för klimatpolitiken

(Texten ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter 20210813)

När riksdagen 2017 antog det klimatpolitiska ramverket var det modigt och internationellt banbrytande. Sedan dess har dock mycket hänt på klimatområdet. Tydligast manifesteras detta kanske av EUs nya klimatlag, som tar betydligt djupare och bredare grepp än sin svenska förebild.

Ska Sverige fortsatt spela en pådrivande roll, måste därför den svenska klimatpolitiken uppdateras. Viktigast är att den breddas på det sätt EU gjort, med mål inte bara för lägre utsläpp utan också för ökad kolinlagring. Ju snabbare vi lyckas minska utsläppen, desto tyngre roll får kolinlagringen.

Kortsiktigt måste virkesförråden i våra skogar (liksom volymen trä i byggnader och andra långlivade konstruktioner) öka ännu snabbare. På sikt kan förhoppningsvis även bio-CCS (berggrundslagring av koldioxid från förbränning av biomassa) bidra.

En genomtänkt europeisk skogsstrategi, som främjar ökade naturliga kollager, är avgörande för om unionens klimatmål ska kunna nås. För att bio-CCS ska slå igenom krävs ändringar av EU-lagstiftningen som åtminstone hittills inte förordats av kommissionen. Bägge dessa förändringar på EU-nivå lär få effekter på svenskt skogsbruk. Helt nya affärsmodeller måste utvecklas.

Kärnan i EUs klimatlag är att till senast 2050 uppnå balans mellan utsläpp och upptag av växthusgaser, därefter ”negativa utsläpp”. Ska det lyckas, måste nettoinlagringen av kol i det europeiska landskapet (enligt kommissionen) till 2050 fördubblas till uppemot motsvarande 500 miljoner ton koldioxid per år. För att därefter uppnå ”negativa utsläpp”, måste inlagringen antagligen öka ytterligare.

Det svenska klimatramverket har en annan målkonstruktion än EUs klimatlag. Det svenska målet är att utsläppen från trafik, energianvändning, industrier etcetera 2045 ska vara minst 85 procent lägre än 1990. Återstående utsläpp från dessa sektorer ska kompenseras med ”kompletterande åtgärder” – ”nettoupptag i skog och mark, verifierade utsläppsminskningar genom investeringar i andra länder samt avskiljning och lagring av biogen koldioxid (bio-CCS)” (prop. 2016/17:146).

I den svenska klimatpolitiken är kolinlagring och bio-CCS således sidospår, ”kompletterande åtgärder”.

Dessutom ingår inte alla utsläpp i 85-procentsmålet, till exempel de cirka 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter som, enligt klimatpolitiska vägvalsutredningen, läcker från utdikade skogs-, jordbruks- och betesmarker – mer än alla utsläpp från personbilsflottan, mer än stål- och cementindustrins samlade utsläpp.

I EUs klimatlag ingår ett etappmål för 2030 som innebär att unionens nettoutsläpp (utsläpp minus upptag) då ska vara minst 55 procent lägre än 1990. Nettoinlagringen av koldioxid i landskapet inom unionen ska då uppgå till motsvarande minst 300 miljoner ton (varav 225 miljoner ton får räknas av mot 55-procentsmålet).

Som ett sätt att möta klimatlagens krav, föreslog kommissionen nyligen att den så kallade LULUCF-förordningen, (som definierar krav på EUs medlemsstater om kolinlagring i landskapet) ska skärpas. Till 2030 ska den sammanlagda nettoinlagringen inom EU uppgå till motsvarande minst 310 miljoner ton koldioxid per år. Sveriges beting föreslås bli 47 miljoner ton (högst av alla) och 7-10 miljoner ton högre än vad vi uppnått de senaste åren.

Förslaget har lett till svenska protester både från politiskt håll och från skogsnäringen. Protesterna riktas inte mot klimatlagen utan har formulerats som en principiell kritik mot den ökade EU-samordning av skogspolitiken som den parallellt lanserade (tämligen harmlösa) skogsstrategin sägs innebära. Konkret fokuserar dock kritiken på de ökade kraven på kolinlagring.

Det andra område där Sverige och den svenska skogen kan bidra till ”negativa utsläpp” gäller bio-CCS. Sammanlagt beräknas det finnas en potential hos stora, svenska energianläggningar och skogsindustrier (som alla omfattas av EUs utsläppshandel) att kunna leverera uppemot 20 miljoner ton biomassabaserad koldioxid per år för berggrundslagring. Problemet är att nuvarande EU-lagstiftning, inklusive utsläppshandelsdirektivet, inte beaktar denna möjlighet.

Idag finns två sätt för verksamheter inom utsläppshandeln att slippa lämna in utsläppsrätter för sina koldioxidutsläpp. Det ena är om utsläppen härstammar från biomassa (biogen koldioxid), det andra om (den fossila) koldioxiden fångas in och lagras i berggrunden.

EU-lagstiftningen tar däremot inte höjd för möjligheten att kombinera dessa bägge åtgärder, dvs. fånga in och lagra biogen koldioxid. Det betyder bland annat att utvecklingen av bio-CCS inte kan dra nytta av de höga priserna på utsläppsrätter.

När kommissionen inte agerar måste Sveriges regering och svenska Europaparlamentariker göra det! Eftersom förhandlingar om utsläppshandelsdirektivet just startat, är läget perfekt.

Alla inblandade vet att inget land skulle gynnas mera ekonomiskt av en europeisk bio-CCS-politik än Sverige. Parallellt ser unionen stora svårigheter att klara sina mål för den biologiska mångfalden, det miljöområde som prioriteras högst vid sidan om klimatet. En öppning för bio-CCS, som ytterligare kan öka trycket mot skogarna inom EU, lär därför komma att länkas till skärpta miljökrav på skogsbruket inom unionen, även det svenska.

Två vägar att uppdatera den svenska klimatpolitiken utkristalliseras:

  1. Behåll tuffa krav på industrin och trafiken om utsläppsminskningar, men komplettera det klimatpolitiska ramverket med ett mål för nettoinlagring av kol på åtminstone den nivå kommissionen föreslagit, dvs. för 2030 47 miljoner ton koldioxidekvivalenter.
  2. Utnyttja den nyss startade översynen av EUs klimatlagstiftning till att få igenom en EU-lagstiftning som likställer bio-CCS med ”fossil-CCS”. Bejaka att en sådan reform knyts till miljöreformer inom skogsbruket, till exempel inom ramen för en europeisk skogsstrategi.

 

Magnus Nilsson, miljökonsult, klimatpolitisk analytiker. Författare till ”På väg mot 2050 – politik för ett klimatneutralt Europa” (Global Utmaning 2021) och ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar” (ESO, 2018)

07.07.2021 Blogginlägg 3 kommentarer

Äganderätten och skogen – skenfäktning mellan C och MP

I den nya, ännu inte offentliggjorda uppgörelsen om regeringsmakten mellan regeringen och C, lär det bland annat stå att man enats om att stärka äganderätten för skogsägarna.

Att C och MP har börjat bråka om detta i högt tonläge är egentligen rätt förutsägbart. MP har varit osynligt under regeringskrisen och har nu stort behov av att visa sina väljare att man finns, och att man minsann står emot exploateringsintressena och försvarar naturvärdena. På motsvarande sätt har C, som nu nog definitivt hakat av den övriga alliansen för de närmaste åren, ett behov av att visa sina kärnväljare och systerorganisationen LRF att man tänker hålla miljömupparna kort, de privata markägarna högt och inte tänker bli någon dörrmatta för regeringen.

Bortom retoriken tror jag dock att partierna faktiskt är ganska överens om vad som ska ske.

Under ett antal år har skogsnäringens organisationer drivit en kampanj som målat bilden av ett alltmera genomreglerat svenskt skogsbruk, där den enskilda markägarens handlingsfrihet blivit kringskuren. Det har skapats en bild av att den privata äganderätten till skogsmarken är hotad. Denna bild har C i hög grad valt att bekräfta.

Granskar man saken lite närmare, kokar dock äganderättsfrågan i sak ned till två lagregler där det finns oklarheter kopplade till äganderätten. Den ena gäller skogsbruket i fjällnära skog, den andra är den så kallade artskyddsförordningen. (En pikant detalj är att bägge reglerna har beslutats och införts av (C)-märkta ministrar!) Nuvarande regering är dock, såvitt jag kan förstå, på väg att lösa bägge problemen, dessutom i någorlunda samförstånd med C.

Utöver dessa bägge frågor finns ytterligare en äganderättslig skevhet, som borde diskuteras, men som vare sig näringen eller partierna verkar bry sig om. Det handlar om att de generella kraven om naturhänsyn i skogsbruket tillämpas på ett sätt som systematiskt gynnar de skogsägare som tar upp de största hyggen, vilket i praktiken är skogsägarna med störst markinnehav.

Det som det bullrat allra mest kring – nyckelbiotoperna, brukar beskrivas som en äganderättsfråga, men har inget med lagstiftning eller politik att göra. Vad som ska ske med nyckelbiotoperna är en affär mellan virkesköparna och skogsägarna, där staten och Skogsstyrelsen oförskyllt hamnat i skottlinjen.

Fjällnära skog

För att få avverka i fjällnära skog krävs tillstånd från Skogsstyrelsen (skogsvårdslagen 15-17 §§), ett krav som infördes 2010 på förslag av dåvarande alliansregeringen och landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) (proposition 2009/10:201). I lagen klargörs dock inte frågan om ersättning till markägaren vid nekat tillstånd. Först med några domar i Mark- och miljööverdomstolen våren 2020 fastställdes att staten anses skyldig att ersätta en markägare vid nekad avverkningsrätt.

En konsekvens av domarna är att Skogsstyrelsen drunknat i avverkningsanmälningar i fjällnära områden. Domarna våren 2020 innebär att markägarna genom att ansöka om avverkningstillstånd i dessa skogar numera är näst intill garanterade så kallad intrångsersättning från staten – utan att egentligen behöva göra något annat än att lämna in en avverkningsanmälan.

I den skogsutredning som överlämnades till regeringen i höstas finns förslag som formaliserar domarna om intrångsersättning. I praktiken har frågan redan lösts i domstol, det som återstår är att formalisera den nya ordningen i lagtext på det sätt utredningen föreslår.

Till saken hör att av de 400 hektar som berördes av Mark- och miljööverdomstolens utslag utgjordes 98 (!) procent av registrerade nyckelbiotoper, vilket innebär att virket är praktiskt taget osäljbart och därför saknar marknadsvärde. Förhålllandet att virket i fjällnära skogar numera oftast saknar marknadsvärde, är sannolikt förklaringen till att några stora skogsbolag (SCA, Holmen, Stora Enso) nyligen gjorde upp med Naturvårdsverket om att stora delar av bolagens fjällnära skogsinnehav på sikt ska övertas av staten. Ingen vill befatta sig med virket. (Mera om bakgrunden under ”Nyckelbiotoper”).

Artskyddsförordningen

Denna lagstiftning syftar till att uppfylla kravet i några EU-direktiv om att skydda livsmiljöer för ett antal särskilt känsliga växt- och djurarter. Den innebär i korthet att ansvariga myndigheter (länsstyrelse eller Skogsstyrelsen) är skyldiga att i vissa fall (om det krävs med omedelbar verkan) förhindra en åtgärd (till exempel en avverkning) som hotar sådana miljöer. Beslutet om förordningen togs 2007 av den dåvarande alliansregeringen, med Andreas Carlgren (C) som ansvarig minister.

Även denna konflikt gäller ersättningsfrågan. Så som förordningen nu är skriven har den markägare vars avverkning stoppas inte självklar rätt till ersättning för de förluster myndighetsbeslutet kan orsaka. Detta har lett till ett otal infekterade konflikter mellan markägare och myndigheter.

För att hantera problemet tillsatte S/MP-regeringen 2020 tidigare riksdagsledamoten Lars Tysklind (L) som utredare. Nyligen presenterade Tysklind sina förslag, som i korthet går ut på dels att markägarens möjligheter till ersättning bör utökas, dels att kraven på markägaren att kartlägga naturvärdena på sin mark och anpassa skogsbruket efter detta, ska öka. Tysklinds utredning är för närvarande ute på remiss. Det förefaller finnas en enighet om att öka ersättningsmöjligheterna, problemet är den tekniska konstruktionen.

Toleranströskeln

Vid sidan av de fjällnära skogarna och artskyddsförordningen finns det ytterligare en, tyvärr bortglömd, oklarhet kring äganderätt i skogen som handlar om vilka krav om naturhänsyn staten kan rikta mot skogsägarna.

Utgångspunkten för miljöregleringen av det svenska skogsbruket är ”frihet under ansvar”. Det innebär att de obligatoriska krav om naturhänsyn Skogsstyrelsen med stöd i lagstiftningen kan rikta mot en markägare avsiktligt är mycket begränsade.

Nivån på de samlade krav som kan riktas mot en markägare bestäms av den så kallade ”toleranströskeln” (i 2019 års skogsutredning kallad ”intrångsbegränsningen”) som i sin tur baseras på en formulering i ett betänkande från riksdagens bostadsutskott 1987. Innebörden är att de obligatoriska krav om naturhänsyn som kan ställas vid en mindre avverkning (värde under 250 000 kronor) maximalt får motsvara 10 procent av avverkningens värde. Är värdet på ”behandlingsenheten” större än så, faller procentandelen, och är hygget tillräckligt stort anses lagstiftningen på marginalen inte innebära några som helst krav om hänsyn. I korthet: Ju större och mera värdefull avverkningen är, desto lägre krav om hänsyn. (se figur nedan, hämtad ur skogsutredningen – vid avverkning värd 250 000 kronor kan krav om hänsyn värda 10 procent av värdet ställas, vid en avverkning värd 5 miljoner bara 3,45 procent av värdet).

Figur: SOU 2020:73 ”Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen”, sid 196.

Skogsstyrelsen har visat att denna tolkning av lagen systematiskt gynnar stora markägare, och således missgynnar de små. Mycket ansvar för de små, mycket frihet för de stora. Den s.k. rådighetsutredningen hävdade 2013 att detta gynnande av vissa skogsägare framför andra strider mot EUs statsstödsregler.

Trots den orättvisa mellan olika markägare lagtolkningen orsakar, hörs ingen kritik mot modellen vare sig från LRF eller andra markägargrupperingar. De politiska partierna är tysta, liksom miljöorganisationerna.

Om den toleranströskel som gäller för små avverkningar alltid skulle gälla, skulle fler naturvärden sparas i det brukade landskapet och behovet av reservat minska.

Nyckelbiotoper

Konflikten kring nyckelbiotoperna har sina rötter i det skogscertifieringssystem – FSC – som skogsindustrin, miljöorganisationer, samer och fackföreningar gemensamt står bakom och som infördes för drygt 20 år sedan. Produkter som i huvudsak tillverkats av  träfibrer från FSC-certifierad skogsmark får märkas med FSCs logotyp. Många av den svenska skogsindustrins kunder, t.ex. TetraPak och IKEA, kräver FSC-märkt råvara till sina produkter.

På FSC-certifierad mark får så kallade nyckelbiotoper, områden med särskilt höga naturvärden, inte avverkas.

För att kunna föra in även virke från ocertifierat skogsbruk i FSC-systemet finns ett parallellt system för sådant virke, FSC Controlled Wood. När certifierat virke blandas med Controlled Wood-virke kan produkten märkas med ”FSC Mix” (kolla mjölkpaketet!). För FSC Controlled Wood gäller ett enklare regelverk, som främst innebär att virke från nyckelbiotoper inte tillåts.

Ansvaret för att nyckelbiotopsvirke inte förs in i FSC-systemet via Controlled Wood ligger ytterst på det industriföretag som märker sina produkter med ”FSC Mix”, men det är det företag som ansvarar för avverkningen som konkret ska säkra att reglerna följs.

Controlled Wood-systemet innebär att den svenska skogsindustrin upprätthåller en närmast total bojkott av virke från nyckelbiotoper (vilket i sin tur betyder att virket i de fjällnära skogar, för vilka Skogsstyrelsen nu regelmässigt nekar avverkningstillstånd, näst intill saknar marknadsvärde).

Staten och Skogsstyrelsen har i princip ingen roll i certifieringen, bojkotten drivs av skogsindustrin utan inblandning av staten. I bojkotten medverkar även landets tre skogsägareföreningar: Södra, Mellanskog och Norra skogsägarna.

Ändå har myndigheterna, i första hand Skogsstyrelsen, hamnat i skottlinjen eftersom resultatet av de nyckelbiotopsinventeringar myndigheten genomfört under 30 år, ofta utnyttjats som underlag när en virkesköpare tackat nej till att avverka eller köpa virke från en nyckelbiotop.

Sedan årsskiftet har Skogsstyrelsen avbrutit sin nyckelbiotopsinventering. Det innebär att näringen nu själv helt måste ta ansvar för det inventeringsarbete som krävs för att systemet ska fungera.

Konflikten om nyckelbiotoperna har således i princip inget alls med äganderätt att göra, det är ingen politisk fråga, och det är därför svårt att se att den skulle kunna hindra en uppgörelse om skogspolitiken mellan regeringen och C.

02.07.2021 Blogginlägg 5 kommentarer

Den europeiska klimatrevolutionen har startat – vad betyder den för Sverige?

När Europaparlamentet dagen före midsommarafton, efter en långdragen och svår förhandlingsprocess, slutligen godkände EUs nya klimatlag (beslutet bekräftat av regeringarna 28 juni), var det bara första steget i en mycket omfattande process som på sikt kommer att radikalt omdana det mesta i medlemsstaterna: industrin, energisystemen, jord- och skogsbruk, transporter – allt. En klimatrevolution.

Huvudpunkterna i den nya lagen:

– Senast 2050 ska EU vara klimatneutralt, därefter ska kolinlagringen vara större än utsläppen.

– 2030 ska nettoutsläppen (utsläpp minus inlagring) vara minst 55 procent lägre än 1990. Dessutom skärps kraven på kolinlagring i landskapet separat så att nettominskningen blir nästan 57 procent.

– Ett nytt delmål för 2040 ska antas om några år.

– En ”koldioxidbudget” ska antas (innebär ett tak på de totala utsläppen).

Nu vidtar nästa fas: att skärpa alla möjliga delar av den mera detaljerade, europeiska lagstiftningen. Plus massvis med beslut och initiativ som medlemsstaterna måste ta. Många, många knepiga förhandlingar och svettiga kompromisser framöver.

När EUs politik nu kör ifatt eller rentav förbi Sverige, kommer, av allt att döma, stora delar av det svenska klimatpolitiska ramverket förmodligen att bli irrelevant. De förändringar som väntar är mycket omfattande. Det behövs ett nytt, uppdaterat svenskt klimatpolitiskt ramverk.

En tydligare bild av vad den europeiska klimatrevolutionen får vi den 14 juli när EU-kommissionen ska presentera den ”tsunami” av helt ny eller radikalt omarbetad lagstiftning som klimatlagen tvingar fram. Under de närmaste åren ska Europaparlamentet och regeringarna var för sig formulera egna positioner kring kommissionens alla förslag, och därefter jämka sig samman om ny lagstiftning.

Här är några av de områden kommissionens lagstiftningspaket kommer att beröra och en diskussion om hur förändringarna kan komma att påverka förutsättningarna för Sverige, både när det gäller näringsliv och ekonomi och beträffande klimatpolitiken. Det väntade innehållet har delvis börjat läcka ut:

Utsläppshandeln, EU ETS

Idag omfattar systemet knappt 11 000 stora energi- och industrianläggningar samt flyget inom EES (EU27 + Island, Lichtenstein & Norge). Sedan 2005 har utsläppen inom systemet fallit med 35 procent.

För att klimatlagens nya, tuffare mål för 2030 och 2050 ska kunna klaras, måste utgivningen av nya utsläppsrätter strypas rejält, vilket i sin tur lär pressa upp priset på utsläppsrätter till nya rekordnivåer.

Kommissionen väntas föreslå att även sjöfarten inkluderas i utsläppshandeln. I det utkast till ny lagstiftning som läckt ut, föreslås att alla utsläpp från en hamn (inom eller utanför EES) till en hamn inom EES, plus utsläppen vid kaj i EES-hamnen, ska omfattas av utsläppshandeln. Det betyder bl.a. ökade kostnader för export och import vilket lär utlösa konflikter med resten av världen, som troligen hävdar att åtgärden bara är ett förtäckt handelshinder. Parallellt (utanför utsläppshandeln) väntas kommissionen föreslå obligatorisk inblandning av förnybart i allt sjöfartsbränsle.

Beträffande flyget är en nyckelfråga den besvärliga överlappningen mellan nuvarande EU-system och det FN-rattade, globala utsläppskompensationsystemet CORSIA, som måste lösas. Detta handlar dock i första hand om EU-ländernas relation till FNs luftfartsorgan ICAO, och blir svårt att slutgiltigt hantera enbart via EU-lagstiftning. Däremot väntas kommissionen föreslå dels kraftigt minskad (eventuellt slopad) gratistilldelning av utsläppsrätter till flyget, dels (utanför utsläppshandeln) obligatorisk inblandning av förnybar flygfotogen.

För några dagar sedan läckte ett utkast till kommissionens förslag ut som antagligen i grova drag återger vad kommissionen kommer att föreslå (i utkastet berörs dock flyget endast på marginalen).

För de verksamheter som omfattas av nuvarande utsläppshandel innebär utkastet i korthet:

– Utgivningen av nya utsläppsrätter stryps, sannolikt så att den 2030 blir ca 40 procent lägre än vad den skulle blivit med nuvarande regler.

– Beträffande stationära anläggningar, begränsas gratistilldelningen till sådana industrianläggningar vars produktion inte gynnas av den gränshandelsmekanism (CBAM – se nedan) som parallellt föreslås. För de branscher som får behålla gratistilldelningen sänks tilldelningen, räknat per producerad mängd.

– Reglerna för den s.k. marknadsstabilitetsreserven (MSR) ändras marginellt. Viktigast är att i framtiden även flygets utsläpp ska beröras. Det skulle betyda att de totala utsläppen från systemet i framtiden (åtminstone marginellt) kommer att kunna påverkas av om flygets utsläpp ökar eller minskar, vilket för närvarande inte är fallet.

Beträffande effekterna för Sverige skulle krav om obligatorisk inblandning av förnybart flygbränsle inom hela EES förmodligen gör att den reduktionsplikt för flygfotogen som igår (!), 1 juli, infördes, snabbt skulle bli irrelevant.

Dyrare utsläppsrätter skulle gynna både svensk skogsindustri och de pågående satsningarna på fossilfritt stål, och dessutom göra det ännu mera attraktivt att bygga ut svensk vindkraft. Jämfört med andra medlemsstater tillhör Sverige därför sannolikt vinnarna på en uppstramning av utsläppshandeln. För vissa branscher, inte minst cementindustrin, blir det samtidigt ännu mera akut att få igång system för koldioxidinfångning och lagring i berggrunden. Kraven om obligatorisk inblandning av förnybart bränsle i flyg- och sjöfartsbränsle kan öppna nya marknader för den svenska biodrivmedelsindustrin.

Den mest radikala nyheten i det läckta utkastet är dock förslaget om ett helt nytt, separat handelssystem för utsläppen från vägtransporter och uppvärmning (som idag inte omfattas av utsläppshandel). Med en sådan lösning skulle det sättas ett tak för hur stora dessa utsläpp kan bli , vilket betyder att utsläppens storlek inte längre skulle påverkas av priser, teknisk utveckling etc.

Systemet föreslås fullt ut fungera från 2026. Deltagare blir företag som säljer drivmedel och uppvärmningsbränslen (i praktiken samma företag som idag betalar in energiskatt till staterna).

Utgivningen av de nya utsläppsrätterna kopplas inledningsvis till den tilldelning av utsläppsutrymme utanför nuvarande utsläppshandel som medlemsstaterna 2024 har enligt den s.k. ESR-förordningen (drygt en miljard ton per år), och trappas sedan ned årligen till en (i utkastet icke preciserad) målnivå 2030.

Alla utsläppsrätter i det nya systemet föreslås säljas på auktion – således ingen gratistilldelning. Auktionsintäkterna fördelas mellan medlemsstaterna i förhållande till deras utsläpp från vägtransporter och uppvärmning 2016-2018 (Sveriges andel av auktionsintäkterna lär bli strax under 1,5 procent). Mindre volymer säljs separat för att finansiera klimatåtgärder i medlemsstater med lägst BNP per capita, samt den s.k. Innovationsfonden, som stöttar forskning och teknikutveckling.

600 miljoner utsläppsrätter avsätts från början till en separat marknadsstabilitetsreserv. Vid snabba prisökningar ska kommissionen kunna hämta utsläppsrätter från reserven och öka auktioneringen för att på så sätt hålla nere priset på utsläppsrätter. I lägen där mängden outnyttjade utsläppsrätter i händerna på utsläppare, mäklare etc. är stor, kommer en andel av de nyutgivna utsläppsrätterna att placeras i systemets separata MSR istället för att auktioneras, i syfte att minska ”överskottet” av outnyttjade utsläppsrätter. I motsats till den MSR som finns för nuvarande utsläppshandel, föreslås ingen automatisk annullering av utsläppsrätter i det nya systemet, oavsett hur många utsläppsrätter dess MSR innehåller.

En brist i nuvarande lagstiftning som utkastet, såvitt jag kan se, inte löser är att systemet fortsatt enbart kommer att belöna berggrundsinlagring av fossil, däremot inte av biogen, koldioxid (från förbränning av biomassa). Klimatnyttan av att lagra kol i berggrunden är dock densamma, oavsett koldioxidens ursprung. Ska EU på sikt kunna uppnå negativa utsläpp är bio-CCS en viktig möjlighet som måste uppmuntras.

Utsläpp utanför utsläppshandeln

Utsläppen utanför den nuvarande utsläppshandeln (transporter, bostadsuppvärmning, metan och lustgas från jordbruket m.m.) måste minska betydligt snabbare än hittills. Nuvarande lösning, där medlemsstaterna har ansvaret, fungerar dåligt. Med ett utsläppshandelssystem skapas en garanti för att utsläppen faller.

För att förhindra att ett utsläppshandelssystem leder till att bilister i de rikare länderna lägger beslag på huvuddelen av utsläppsutrymmet, vill kommissionen fortsatt behålla nuvarande system med nationella tilldelningar av utsläppsutrymme utanför utsläppshandeln (regleras i ansvarsfördelningsförordningen, ESR). Exakt vilka utsläpp som kommer att omfattas av de nationella tilldelningarna är oklart. Ett grundtips är att innehållet blir detsamma som hittills, dvs. alla utsläpp från fossila bränslen utanför utsläppshandeln plus utsläpp av metan, lustgas och lite annat från jordbruk, kreatursskötsel, avfallshantering m.m. (I Sverige kommer ESR-utsläppen till mer än hälften från vägtrafiken.) Naturvårdsverket har tittat på problematiken.

Kombinationen av utsläppshandel för vissa av utsläppen (från vägtrafik och uppvärmning) men samtidigt nationella ramar enligt den tidigare modellen betyder, att om t.ex. välbeställda tyskar och svenskar fortsätter att köpa mycket fossila drivmedel, trots ett högt pris på utsläppsrätter, så måste regeringarna i dessa länder sätta in andra åtgärder som dämpar utsläppen inom den totala nationella ramen, t.ex. höja drivmedelsskatterna eller sätta in ytterligare åtgärder mot jordbrukets utsläpp.

Förslaget om ett nytt handelssystem har mött hårt motstånd från några länder i Central- och Östeuropa, men även från Europaparlamentets miljöutskott och många miljöorganisationer, med argumentet att det kommer att öka hushållens kostnader för uppvärmning och bilkörning. Genom det nya handelssystemet införs ju en sorts ny, harmoniserad extraskatt på dessa bränslen, lika i alla medlemsländer. Högre energipriser antas framför allt drabba hushåll och regioner med låga inkomster. (Priseffekterna av den nya handel kan länderna dock neutralisera genom att sänka de reguljära energiskatterna  – se nedan om skatter). Kritikerna hävdar att den föreslagna utsläppshandeln inte behövs, och att tuffare energi- och utsläppskrav på bilar och byggnader räcker för att klara de uppsatta klimatmålen.

För Sveriges del skulle den föreslagna utsläppshandeln knappast ge några större ekonomiska effekter, och påverkar nog inte heller i stort den nationella klimatpolitiken. Med den beslutade successiva skärpningen av reduktionsplikten för drivmedel (plus elektrifieringen) kommer (åtminstone de bokförda) utsläppen från vägtrafiken i Sverige att minska, förhoppningsvis på ett sätt som innebär att de totala svenska utsläppen blir lägre än den nationella tilldelningen. Därmed skulle Sverige även fortsättningsvis kunna annullera oanvänt utsläppsutrymme och på så sätt minska EUs utsläpp mera än vad unionslagstiftningen garanterar.

Inom nuvarande utsläppshandel leder reglerna för marknadsstabilitetsreserven till att fallande utsläpp i ett land kan leda till lägre totala utsläpp, genom att en andel av utsläppsrätterna i reserven automatiskt annulleras. I utkastet till motsvarande reserv för det nya handelssystemet finns ingen sådan öppning, vilket betyder att de samlade utsläppen från vägtrafik och uppvärmning inom unionen inte påverkas av hur utsläppen i t.ex. Sverige utvecklas. ”Dragspelet” kommer att utgöras av de övriga utsläppen inom de nationella ramarna, för Sveriges del i första hand utsläppen från jordbruket.

Beträffande den nya lagstiftningen om nationella utsläppsramar har det ännu inte läckt ut några detaljerade utkast.

De naturliga kollagren (”LULUCF”)

EUs 2050-mål är inte att eliminera alla utsläpp, utan ”klimatneutralitet”. För att neutralisera återstående utsläpp (från t.ex. jordbruk och kreatursskötsel), och på sikt uppnå negativa utsläpp, måste den årliga tillväxten av de naturliga kollagren – i skogar, våtmarker, jordbruksmark, långlivade träkonstruktioner – öka till motsvarande kring 500 miljoner ton koldioxid per år, dubbelt så mycket som idag. För att uppnå detta måste jordbruket ändras, virkesförråden öka (=minskat virkesuttag) och byggande i trä gynnas.

I Sverige är skogsindustrin mycket kritisk mot planerna. Minskade avverkningsmöjligheter riskerar att höja råvarupriserna och begränsa möjligheterna att öka produktionen. Samhällsekonomiskt är ökad kolinlagring samtidigt en mycket billig åtgärd som ger omedelbar klimatnytta och dessutom främjar biologisk mångfald.

Trots miljönyttan finns idag praktiskt taget ingen lagstiftning eller några ekonomiska incitament som uppmuntrar vare sig markägare att öka kolinlagringen i landskapet, eller byggbranschen att utnyttja trä i långlivade konstruktioner. Med lagar och incitament för ökad kolinlagring skulle Sveriges bidrag till den europeiska klimatpolitiken antagligen kunna öka betydligt till mycket låga kostnader. Förslag som ökar kolinlagringen lär dock komma att militant bekämpas av den i politiska sammanhang allt annat än försagda svenska skogsnäringen.

”Klimattullar” (CBAM)

Tuffare EU-politik lär åtminstone kortsiktigt driva upp priserna på europeiska industrivaror. Effekten kan bli att både produktion, investeringar och utsläpp flyttar till andra delar av världen – ”koldioxidläckage”. Som motdrag väntas kommissionen, som nämnts, föreslå någon typ av gränsmekanism (”klimattull”, Carbon Border Adjustment Mechanism, CBAM), i första hand för elektricitet, stål, aluminium, cement och raffinaderiprodukter. Parallellt skulle berörda industrier inom EES mista gratistilldelningen av utsläppsrätter.

Högljudda protester från resten av världen, rentav handelskrig, är att vänta. Enligt en färsk rapport skulle CBAM innebära att exporten från Indien till EU-länderna skulle beläggas med en ytterligare kostnad motsvarande ungefär 5 miljarder kronor per år, en förändring indiska politiker och företag knappast passivt kommer att acceptera. Om Indien inför klimatåtgärder, som motsvarar EUs, skulle avgifterna slopas, men på kort sikt är det nog mera sannolikt att landet istället inför avgifter i ungefär samma omfattning på import från EU av i stort sett vad som helst.

Med tanke på de förväntade reaktionerna från resten av världen får det nog sägas vara oklart i viken mån CBAM-planerna kommer att överleva den politiska processen inom unionen. Blockeras CBAM kan detta dock bl.a. komma att påverka den politiska lusten att skärpa reglerna för den nuvarande utsläppshandeln. Lägre pris på utsläppshandel och fortsatt priskonkurrens från andra delar av världen skulle i sin tur försämra utsikterna för t.ex. de svenska satsningarna på fossilfritt stål.

För klimatpolitiken skulle ett stopp för CBAM i kombination med klimatlagens krav kunna innebära att en större del av de lagstadgade utsläppsminskningarna måste uppnås inom verksamheter utanför den nuvarande utsläppshandeln, dvs. i första hand trafiken, den småskaliga uppvärmningen och jordbruket.

För den europeiska klimatpolitiken är det oerhört betydelsefullt i vilken mån EU lyckas enas om ömsesidiga klimatåtgärder med i första hand Kina och USA så att risken för ”koldioxidläckage” kan minimeras, och planerna på CBAM kan slopas. Sverige och svensk industri, starkt exportberoende, har sannolikt skäl att mera oroas av risken för det handelskrig en CBAM kan utlösa, än av konkurrensen från tillverkare i länder med svag klimatlagstiftning, eller krav om tuffare klimatåtgärder utanför nuvarande utsläppshandel.

Bilar

För att skynda på skiftet från förbränningsmotorer (ICE, Internal Combustion Engine) till batteri- eller vätgasdrift väntas kommissionen föreslå skärpningar av utsläppskraven på nya bilar. Oavsett hur lagskärpningen utformas rent tekniskt, lär den i praktiken leda till ett förbud mot försäljning av ICE-bilar från 2030 eller 2035. Regleringen av nya bilar kommer att ha stor betydelse för möjligheterna att minska utsläppen utanför nuvarande utsläppshandeln, men ett ICE-förbud kommer parallellt att öka efterfrågan på el, vilket i sin tur kommer att driva upp priserna inom nuvarande utsläppshandelssystem.

En förutsättning för att snabbt kunna genomföra teknikskiftet är att det etableras ett mer eller mindre heltäckande nät av laddstolpar och vätgaspumpar över hela unionen. Redan idag finns vissa krav på länderna om sådan infrastruktur. Denna lagstiftning måste antagligen skärpas radikalt om ICE-förbudet ska kunna införas utan stora problem.

Sverige och svensk industri skulle sannolikt gynnas av en tuffare lagstiftning. Volvo Cars tänker sluta tillverkar ICE-bilar 2030 och har uttryckligen efterlyst ett förbud från detta år. De svenska tillverkarna av tunga fordon hejar också på, liksom den snabbväxande svenska batteriindustrin. Underleverantörer som tillverkar komponenter till förbränningsmotorer bävar däremot…

Förnybar energi

Enligt nuvarande lagstiftning ska 2030 minst 32 procent av energitillförseln inom EU vara förnybar. Kommissionen väntas föreslå att detta mål höjs till minst 40 procent. Det höjda målet lär sätta press på andra länder, men knappast påverka Sverige med en förnybartandel på redan en bit över 50 procent.

Kommissionens förslag lär dock samtidigt innehålla förslag om skärpta miljökrav på den bioenergi från skogen som ska bidra till målet. Mot detta lär Sverige (liksom dess aldrig blygsamma skogsindustri) högljutt protestera.

Utkastet till ny lagstiftning för utsläppshandeln innebär att det i direktivet skrivs in att endast sådan biomassa som uppfyller de s.k. hållbarhetskriterierna i förnybartdirektivet ska bokföras för noll-utsläpp inom utsläppshandeln. Det inte är otänkbart att direktivets hållbarhetskriterier kan komma att ändras på ett sätt som av naturvårdsskäl innebär att en del av den biomassa från svenskt skogsbruk som idag används i anläggningar, och då bokförs för nollutsläpp inom utsläppshandeln, mister denna status. Om inte svenskt skogsbruk anpassas till sådana, nya kriterier kan de berörda företagen i så fall tvingas börja lämna in utsläppsrätter åtminstone för en del av de koldioxidutsläpp som genereras vid förbränningen av biomassa.

Energi i hus

Med den nya utsläppshandeln för vägtransport och byggnader väntas energipriserna stiga, ett faktum som naturligtvis har en enorm fördelnings- och regionalpolitisk sprängkraft. Hur ska Europas fattiga klara kostnaden? För att dämpa effekterna av dyrare energi krävs att bostädernas energiprestanda förbättras radikalt. ”Energifattigdomen” inom unionen får inte öka.

Den befintliga EU-lagstiftningen om energiprestanda hos nya hus måste skärpas, men den stora utmaningen är att energisanera de befintliga byggnaderna.

Kommissionen väntas därför föreslå ytterligare gigantiska ekonomiska bidrag, knutna till energiåtgärder i befintliga bostäder. Enligt det läckta utkastet till nytt utsläppshandelssystem blir länderna skyldiga att satsa minst 50 procent av auktionsintäkterna från det nya systemet på låginkomsthushåll. Andelen av de samlade intäkterna från utsläppshandeln som öronmärks för klimatinsatser i unionens fattigaste medlemsstater ökas dessutom. Kommer ”snåla Sverige” att acceptera att en allt större andel av auktionsintäkterna slussas till unionens fattigare medlemmar?

Energiskatter

Allt som har med skatter att göra är knepigt att hantera inom EU eftersom beslut kräver konsensus – alla regeringar måste vara med på noterna. En konsekvens är att unionen inte sedan 2003 (året innan den stora gruppen tidigare kommunistdiktaturer blev medlemmar, och antalet regeringar runt bordet ökade med 10) lyckats reformera och uppdatera nuvarande energiskattedirektiv, detta trots ett antal förslag till förändringar från kommissionen.

Trots de dystra erfarenheterna väntas kommissionen föreslå att förbudet mot beskattning av flyg- och sjöfartsbränsle för internationell trafik slopas, men går (de flygberoende ö-staterna) Malta och Cypern med på det?

Ett sätt för medlemsstaterna att parera priseffekterna av ett nytt handelssystem för transporter och bostadsuppvärmning skulle kunna vara att sänka sina energiskatter – intäktsbortfallet skulle kompenseras av intäkterna från den nya utsläppshandeln. Vissa länder har dock så låga energiskatter att detta kan förutsätta nuvarande (redan mycket beskedliga) minimiskattregler ytterligare mildras. Kanske måste ett nytt handelssystem kombineras sänkta energiskatter – för klimatets skull?

—————-

Efter parlamentet hade godkänt klimatlagen kände klimatkommissionären Frans Timmermanns att det fanns skäl att citera vad den brittiska premiärministern lär ha uttalat efter den allierade segern i slaget vid el-Alamein i november 1942: ”This is not the end. This is not even the beginning of the end. It is – perhaps – the end of the beginning”.

Ofantligt mycket arbete återstår. Den europeiska klimatrevolution har bara börjat. Kanske väntar ”blood, sweat and tears”?

Läs gärna mera i min rapport ”På väg mot 2050. Politik för ett klimatneutralt EU” (Global Utmaning 2021)

(Avsnittet om det nya handelssystemet för vägtrafik och byggnader har omarbetats 6 juli 2021.)

19.05.2021 Blogginlägg 10 kommentarer

Vad tänker Sverige prioritera – klimatet eller ökade avverkningar?

Tidigt på morgonen den 21 april kom EUs regeringar och Europaparlamentet överens om innehållet i EUs nya klimatlag. Huvudpunkten är att unionen senast 2050 ska uppnå klimatneutralitet. Därefter ska EU ”aim to achieve negative emissions”, dvs. sträva efter ”negativa utsläpp”.

En av de punkter som kastades in på sluttampen, och som bidrog till att parterna kunde komma överens, var ett löfte från kommissionen att, som en del i det stora lagstiftningspaket som ska presenteras den 14 juli, föreslå skärpta krav på medlemsstaterna om att öka de naturliga kollagren.

Det nya mål för 2030 som anges i klimatlagen är att minska nettoutsläppen (bruttoutsläpp minus ökningar av de naturliga kollagren) med minst 55 procent jämfört med 1990. När målet ska nås, får medlemsstaterna, enligt den nya lagen, sammanlagt tillgodoräkna sig högst 225 miljoner ton koldioxid i form av ökade naturliga kollager. Resten måste uppnås genom minskade utsläpp (se tabell nedan).

I en bilaga till uppgörelsen (Annex II) lovar dock kommissionen, som nämnts, att i juli i år föreslå ändringar av EU-lagstiftningen som innebär att länderna 2030 måste lagra in ytterligare minst 75 miljoner ton koldioxid per år, så att den årliga ökningen av kollagren då motsvarar minst 300 miljoner ton koldioxid. (”it is needed and possible to /…/ increase the carbon sink to levels above 300 million tons CO2eq. by 2030. The Commission will make proposals to revise the LULUCF Regulation, in line with this ambition.”)

Sammantaget innebär detta att uppgörelsen om klimatlagen totalt ska säkra en minskning av nettoutsläppen 1990-2030 på lite mera än 55 procent. Jytte Guteland, S (som ledde Europaparlamentets arbete med klimatlagen) hävdar att uppgörelsen ska ge en minskning med 57 procent, andra, som t.ex. Diederik Samsom, kabinettschef hos klimatkommissionären Frans Timmermanns, talar om ”almost 57 per cent” (ca 23:40 in i videon).

Finräknar man på underlaget (tabell nedan) blir slutsatsen att med en årlig ökning av de naturliga kollagren med motsvarande 300 miljoner ton koldioxid 2030, kan unionen till detta år uppnå en minskning av nettoutsläppen, jämfört med 1990, med 56,6 procent ”(”almost 57 per cent”). För en minskning på 57 procent, måste kollagren detta år öka med 320 miljoner ton.

Att öka de naturliga kollagren snabbare än för närvarande kommer att bli avgörande för EUs möjligheter att klara de nya klimatmålen. För att kunna uppnå klimatneutralitet 2050, räknar kommissionen med att det behövs en kollagerökning detta år på uppemot motsvarande 500 miljoner ton koldioxid. Det krävs för att kompensera återstående utsläpp. För att därefter uppnå ”negativa utsläpp” måste rimligen tillväxten av kollagren gå ännu snabbare.

Skogen kommer att spela en nyckelroll. Nästan hela den tillväxt av de naturliga kollagren som de senaste decennierna inträffat inom EU beror på att virkesförråden i skogarna ökat, till en mindre del på att den totala volymen bearbetat virke (i hus, möbler och andra träkonstruktioner), med ursprung i de europeiska skogarna, växt.

Ska lagrens ökningstakt under de närmaste decennierna stiga till motsvarande 300, 400 och kanske en bit över 500 miljoner ton koldioxid per år, måste virkesförråden i de europeiska skogarna (däribland givetvis inte minst de svenska) fortsätta att öka i allt snabbare takt. Något alternativ finns knappast om målet om klimatneutralitet ska kunna nås.

Det här är framtidsutsikter som den svenska skogsnäringen knappast jublar över. Om mera virke måste lämnas i skogen, kommer virkespriserna att stiga, och möjligheten att producera förädlade skogsprodukter att bli sämre.

Liksom sina kollegor i de flesta andra länder vill den svenska skogsnäringen tvärtom fortsatt kunna öka virkesuttagen, en ambition som nog blir svår att förena med EUs nya klimatlag.

I Sverige förs mycket av diskussionen kring skog och klimat i en helt annan verklighet. Således förutsätter regeringens skogsutredning att avverkningstakten (utanför de skyddade skogarna) ska öka rejält, inte minst för att möta det stora behov av biomassa för energi, byggande m.m. som klimatomställningen antas utlösa. Hur man samtidigt ska kunna öka de naturliga kollagren i den omfattning EUs klimatlag lär kräva, diskuteras inte.

Redan när LULUCF-förordningen var uppe för beslut 2016-2018 var Sverige och svensk skogsnäring bland dem som protesterade. Krav om att lagra kol i skogen kallades ”avverkningstak”. Förslaget till LULUCF-förordning kritiserades häftigt av både industrin och de flesta partier.

S/MP-regeringens kompromissvilliga förhandlingslinje underkändes av riksdagsmajoriteten (dåvarande alliansen + SD). Efter att EU-lagstiftningen hade klubbats, och det skulle fastställas ett baskrav på kolinlagringen i den svenska skogen, lämnade den svenska regeringen (mer eller mindre tvingade därtill av oppositionen) in ett förslag som stred mot den EU-lagstiftning man just givit klartecken till. Att förslaget underkändes av kommissionen kom knappast som någon överraskning.

Nu väntar nya, sannolikt betydligt tuffare, dragkamper kring skogens roll i klimatpolitiken, och därmed nya prövningar för både regeringen och riksdagspartierna, men också för de svenska ledamöterna i Europaparlamentet.

Om bara någon vecka kommer parlamentet att slutgiltigt godkänna uppgörelsen om den nya klimatlagen, som därmed träder i kraft. Till i juli har kommissionen lovat att föreslå ändringar av EU-lagstiftningen som kommer att innebära krav på medlemsstaterna att till 2030 tillsammans öka kolinlagringen till motsvarande minst 300 miljoner ton koldioxid per år. Fram till 2050 väntar ytterligare skärpningar.

Vad tänker de svenska politikerna prioritera – klimatet eller ökade avverkningar? Kommer de att jobba för att få upp minskningen av nettoutsläppen till 57 procent? Nöjer man sig med ”almost 57 per cent”, dvs. 56,6 procent? Eller kommer man att följa den tidigare svenska linjen, och motarbeta klimatmål som kan kräva dämpade virkesuttag?

 

Bruttoutsläpp LULUCF Nettoutsläpp
Utsläpp 1990, Mton 5018,2 -254,7* 4763,5*
Utsläpp 2030, klimatlagen, Mton 2368,6 -225,0 2143,6
Minskning klimatlagen, % 52,8 55,0
Utsläpp 2030, klimatlagen + skärpt LULUCF, Mton 2368,6 -300,0 2068,6
Minskning klimatlagen +  skärpt LULUCF, % 52,8 56,6
Minskning 57% 57,0
Utsläpp 2030, minskning 57 %, Mton 2368,6 -320,3 2048,3

*Siffrorna hämtade från Kommissionens konsekvensanalys av sitt reviderade förslag till klimatlag för EU, daterat 200917. (Tabell 39, sid 48)

21.04.2021 Blogginlägg 5 kommentarer

EUs klimatlag – epokgörande men med skönhetsfläckar

(Delar av texten justerades 12.44 21 april 2021.)

Tidigt i morse tog EUs klimatpolitik ett rejält kliv framåt. Då enades representanter för unionens lagstiftande organ – ministerrådet (= de 27 regeringarna) och Europaparlamentet – om innehållet i unionens nya klimatlag. Huvudpunkter:

– Senast 2050 ska EU uppnå klimatneutralitet – då ska inlagringen av kol i landskapet, i berggrunden och i långlivade träprodukter vara minst lika stor som utsläppen från energianläggningar, industrier, trafik, jordbruk etc.

– Bortom 2050 ska unionen uppnå ”negativa” utsläpp – då ska inlagringen av koldioxid vara större än utsläppen.

– För perioden 2030-2050 ska en ”koldioxidbudget” upprättas, som sätter ett tak för hur stora de sammanlagda nettoutsläppen från unionen under perioden får vara. Senast 2024 ska kommissionen lämna ett förslag till budget, kombinerat med ett mål för nettoutsläppen 2040.

– 2030 ska nettoutsläppen (utsläpp minus inlagring) vara minst 55 procent lägre än de var 1990. För att uppnå detta mål får dock högst 225 miljoner ton kolinlagring i landskapet beaktas. Det innebär att bruttoutsläppen från energianläggningar, industrier, trafik etc. detta år måste vara minst 52,8 procent lägre än de var 1990 (nuvarande 2030-mål är minus 40 procent, Europaparlamentets krav var minus 60 procent).

– Bortom 2030 ska kolsänkornas bidrag till det övergripande målet öka.

– Ett oberoende expertorgan – the European Scientific Advisory Board on Climate Change – med liknande uppgift som det svenska klimatpolitiska rådet, ska inrättas för att löpande granska och utvärdera genomförandet av politiken. Rådet ska ha 15 medlemmar, varav högst 2 av samma nationalitet, med fyra års mandat.

I huvudsak följer uppgörelsen den linje EU-regeringarna lanserat, men parlamentet har fått igenom några positiva förändringar (men också en och annan negativ).

Parlamentets viktigaste framgång är målet om att EU efter 2050 ska ha ”negativa” utsläpp. Detta var ett förslag som ett antal regeringar bestämt motsatte sig, men där ministerrådet tvingats backa.

En annan viktig framgång för parlamentet är beslutet att inrätta en koldioxidbudget för perioden 2030-2050. Det betyder att unionen om några år inte bara kommer att ha ett beslut om klimatneutralitet 2050, utan dessutom har satt ett tak för hur stora de samlade utsläppen fram till dess får bli.

På den negativa sidan bland det parlamentet fått igenom, finns att det ska skrivas in att unionen för att nå målet om 55 procents lägre nettoutsläpp 2030 maximalt får tillgodoräkna sig en naturlig kolsänka detta år på 225 miljoner ton. Parlamentets linje var egentligen att kolsänkan inte alls skulle beaktas, att 2030-målet även fortsatt skulle formuleras som ett bruttomål, men den linjen tvingades man ge upp. Siffran 225 miljoner ton är en summering av de nivåer medlemsstaterna angivit för kollagerökningen under 2030 i sina nationella energi- och klimatplaner.

  • Det ena är att det fastlagda taket riskerar att sända en signal att kolsänkan är oviktig för klimatet. Det kan  leda till att ländernas (och skogsnäringens) intresse för att på detta sätt, snabbt och till låga kostnader, bidra till att hålla nere halten växthusgaser i atmosfären, minskar.
  • Det andra är att det, enligt Jytte Guteland i Euroactiv, finns en sidouppgörelse där kommissionen lovar att föreslå att LULUCF-förordningen (den lagstiftning som sätter krav på EU-länderna att öka de naturliga kollagren) ska skärpas på ett sätt som skulle kräva av medlemsstaterna att öka kolinlagringen 2030 betydligt mera än vad de nationella energi- och klimatplanerna förutser. De ytterligare krav om inlagring som därmed införs ska inte skrivas in i klimatlagen och ska därför inte heller räknas av mot de återstående utsläppen när uppfyllelsen av 2030-målet görs. Totalt ska detta (enligt Guteland och Pascal Confin, ordförande i parlamentets miljöutskott) leda till att nettominskningen (minus 55 procent + ytterligare krav i LULUCF-förordningen) 1990-2030 kommer att uppgå till nästan minus 57 procent, dvs. mera än vad som kommer att stadgas i klimatlagen.

Genom att nettoutsläppslinjen nu gäller för både 2030 och 2050, föll parlamentets krav att inte bara den samlade unionen utan även varje medlemsland till 2050 ska uppnå klimatneutralitet. Parlamentets hållning var något motsägelsefull eftersom det unionsmål för 2050 som man ställt sig bakom, trots allt var ett nettoutsläppsmål. Ett krav om nationell klimatneutralitet skulle skogrika länder som Sverige och Finland komma att ha uppfyllt redan inom 10-15 år, trots fortsatta stora, nationella utsläpp. Förslaget tycks ha byggt på att även 2050-målet skulle utformas som ett bruttomål, en lösning som alltså inte ens parlamentet själv ville ha. (Försöker här reda ut förvirringen kring olika sätt att formulera mål om klimatneutralitet, samt deras skilda konsekvenser för bland annat krav om nationella mål.)

Ett förbehåll för allt är att nattens uppgörelse måste bekräftas av både Europaparlamentet och ministerrådet innan den blir lag. Beträffande utlovade, eventuella, justeringar av LULUCF-förordningen är detta än så länge skrivet i stjärnorna – i det fallet krävs först ett förslag från kommissionen, sedan att detta förslag accepteras av ministerrådet och Europaparlamentet.

De delvis motstridiga positioner Jytte Guteland fick med sig från parlamentet till förhandlingarna var rimligen en belastning som gjorde ett redan knepigt uppdrag ännu knepigare. Jag tycker dock att Guteland, parlamentet och alla vi andra som hade önskat oss en ännu tuffare politik nu kan lägga dessa skillnader åt sidan, och glädjas åt det som faktiskt uppnåtts. För, all brister till trots, kan den nya klimatlagen faktiskt inte kallas för något annat än epokgörande.

EU är av allt att döma på väg att genomföra en politik som faktiskt nog är i linje med vad Paris-avtalet kräver av Europeiska unionens länder, företag och medborgare. Det är storartat.

Samtidigt gäller det att inse att det nu väntar en om möjligt ännu tuffare uppgift för kommissionen, regeringarna och Europaparlamentet, nämligen att säkra att klimatlagens mål blir verklighet.

Kommissionen har lovat att under ”Q2 2021” (andra kvartalet 2021), dvs. inom högst 70 (!) dagar, till regeringarna och parlamentet överlämna ett gigantiskt förslag till översyn av praktiskt taget hela det europeiska regelverket inom klimatpolitiken: utsläppshandeln, utsläppen utanför utsläppshandeln, kolsänkan, bilar och koldioxid, förnybar energi, energieffektivisering, energiskatter.

Samtidigt är detta dessutom bara ena sidan av saken. För att den nya politiken inte ska få oacceptabla konsekvenser för de människor och bygder, runtom på kontinenten, som reellt kommer att drabbas eller som i varje fall känner oro inför den väldiga omställning som förestår, krävs massiva satsningar på forskning, teknikutveckling, industripolitik, en utbyggd vidareutbildning som slussar arbetskraft från gamla till nya jobb, regionala satsningar i kolregionerna etc. Plus dessutom (vilket ständigt glöms bort) generellt stärkta välfärdssystem (sjukförsäkring, a-kassa, pensioner etc) som skapar trygghet i omställningen. Människor som ängslas för sin materiella framtid kommer inte att bejaka omställningen, de kommer att protestera. Och då spricker projektet, oavsett vad som sägs i lagen.

Även för Sverige och för svensk klimatpolitik kommer EUs nya klimatlag att få konsekvenser. Sedan riksdagen för fyra år sedan beslutade om det klimatpolitiska ramverket har den europeiska klimatpolitiken tagit stora kliv framåt. EU-maskinen är på väg att skapa en helt ny struktur för klimatarbetet som inte fullt ut ”lirar” med det svenska ramverket. Det är dags för en del justeringar.

Om förhandlingarna om klimatlagen var tuffa? You ain´t seen nothing yet…

14.04.2021 Blogginlägg 12 kommentarer

Klimatneutralitet på svenska eller på finska? Klimatpolitiska ramverket måste uppdateras

”Klimatneutralitet”? Eller ”nettonollutsläpp”? Finland eller Sverige? Spelar det någon roll för klimatet hur de klimatpolitiska målen är konstruerade?

I Finland är målet att landet ska bli klimatneutralt till 2035.”För att målet om klimatneutralitet ska uppnås måste utsläppen och kolsänkorna vara lika stora 2035”, skrev den sittande koalitionsregeringen i sin regeringsdeklaration när den tillträdde 2019.

I Sverige har vi inget mål om ”klimatneutralitet”. Här gäller det klimatpolitiska ramverk riksdagen antog 2017 där det långsiktiga målet formuleras så här: ”Senast år 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp.” Begreppen ”klimatneutral” eller ”klimatneutralitet” förekommer inte i texten.

”Klimatneutralitet” eller ”nettonollutsläpp”? Oavsett hur begreppen används eller vilken innebörd de ges, snurrar det i diskussionen de facto runt två i grunden rätt så olika sätt att se på vartåt klimatpolitiken syftar, i varje fall under de närmaste decennierna.

Vilket synsätt som kommer att styra kan få stora konsekvenser såväl för var tyngdpunkten i klimatpolitiken förläggs, som för vilka konkreta åtgärder som vidtas.

Netto- eller bruttoutsläppsmål 2030 i EUs nya klimatlag?

Bäst återspeglas skillnaderna i den pågående dragkampen om EUs nya skärpta klimatmål för 2030.

På den ena sidan – ”nettoutsläppsfalangen” – återfinns EU-kommissionen samt majoriteten i EUs ministerråd, inklusive Finland. På den andra sidan – ”bruttoutsläppsfalangen” – finns Europaparlamentet och Sverige, men även de flesta miljöorganisationer, som kräver separata, icke-sammanlänkande mål för utsläppsminskningar respektive kolinlagring, och kallar nettoutsläppsmodellen ”a serious mistake”.

Nettoutsläppsfalangens utgångspunkt är att det är lika viktigt att stärka kolsänkorna (=binda in mera kol i landskapet) som att minska utsläppen. Det som räknas är nettoutsläppen, summan av å ena sidan utsläppen av växthusgaser, å andra sidan inlagringen av kol i de naturliga kollagren (i landskapet, skogarna, långlivade träkonstruktioner m.m.) eller i berggrunden.

När Finland siktar på klimatneutralitet 2035 betyder det inte att man tills dess tänker stoppa alla utsläpp. Istället räknar man med fortsatta utsläpp från industri, vägtrafik etc. detta årtal på uppemot 20-25 miljoner ton koldioxid per år, utsläpp som man hävdar neutraliseras av den nettoinlagring på lika mycket som pågår i det finska landskapet (framför allt genom att virkesförrådet i skogarna – inte minst i naturreservat – ökar), och som man räknar med att uppnå även 2035.

Detta synsätt – att det är nettoutsläppen som räknas – har egentligen både Europaparlamentet och medlemsstaternas regeringar ställt sig bakom inför förhandlingarna om klimatlagen. Ingångsbuden beträffande första punkten i artikel 2 i den nya lagen ser ut så här.

Regeringarna Europaparlamentet
1. Utsläpp och upptag i hela unionen av växthusgaser som omfattas av unionsrätten ska vara i balans senast 2050 att utsläppen därmed vid den tidpunkten minskar till netto noll. 1. Antropogena utsläpp från källor och upptag i sänkor i hela unionen av växthusgaser som omfattas av unionsrätten ska vara i balans i unionen senast 2050 för att därmed åstadkomma nettonollutsläpp av växthusgaser vid den tidpunkten.

För 2050 är bägge parter, som framgår, ense om att på unionsnivå uppnå det Finland tänker uppnå redan 15 år tidigare. (Brasklapp: Eftersom vissa utsläpp och viss inlagring faktiskt inte ”omfattas av unionsrätten” kan de reella nettoutsläppen likväl 2050 komma att avvika från ”netto noll”.)

Precis detta nya synsätt vill kommissionen, liksom en majoritet av EUs regeringar (dock inte den svenska), ska börja tillämpas redan beträffande det nya 2030-mål som också ska skrivas in i klimatlagen. Den nivå och konstruktion för målet som kommissionen föreslagit, och som majoriteten av regeringarna ställt sig bakom, är en minskning av nettoutsläppen (bruttoutsläpp minus kolinlagring) 1990-2030 på minst 55 procent. Med utgångspunkt från den ökning av de naturliga kollagren som medlemsstaterna i annat sammanhang sammantaget utlovat (motsvarande ca 225 miljoner ton koldioxid per år 2030), skulle det kräva en minskning av bruttoutsläppen 1990-2030 på 52-53 procent.

Fördelningen mellan å ena sidan utsläppsminskningar, å andra sidan kolinlagring, kan dock bli en annan utan att målet att minska nettoutsläppen med 55 procent spricker. Blir kolinlagringen 2030 större än motsvarande 225 miljoner ton, kan högre utsläpp tillåtas. Blir inlagringen lägre, måste utsläppen tvärtom minska ytterligare.

Bruttoutsläppsfalangens position återspeglas i Europaparlamentets övriga inspel i förhandlingarna om klimatlagen, men också i det svenska klimatpolitiska ramverket (liksom i en del av de förslag som lanserats av den svenska så kallade klimatpolitiska vägvalsutredningen).

Parlamentets linje är att det 2030-mål som skrivs in i EUs klimatlag enbart (precis som nuvarande mål på minus 40 procent) ska handla om bruttoutsläppen. Osäkerheten kring de naturliga kolsänkorna, både när det gäller att mäta dem och beträffande kollagrens stabilitet, är så stor, argumenterar parlamentet, att man lurar sig själv om nyttan av kolinlagring jämställs med värdet av minskade utsläpp. Ett nettoutsläppsmål riskerar, enligt parlamentet, att skapa en falsk illusion av minskad klimatpåverkan och leda till att trycket på lägre utsläpp från industrier, kraftverk och bilar minskar.

Parlamentet vill därför att EUs 2030-mål även i fortsättningen enbart ska gälla utsläppen, men vill å andra sidan att det skärps från minus 40 till minus 60 procent jämfört med 1990 (vilket motsvarar ett nettominskningsmål på minus 62-63 procent, dvs. en betydligt tuffare linje än kommissionens/regeringarnas).

Samma principiella synsätt återspeglas i det svenska klimatpolitiska ramverket där stommen i målet om ”nettonollutsläpp” 2045 är att utsläppen då ska vara minst 85 procent lägre än 1990. Gapet till ”nettonollutsläpp” ska uppnås genom ”kompletterande åtgärder”, vilket i propositionen om ramverket exemplifieras som ”nettoupptag i skog och mark, verifierade utsläppsminskningar genom investeringar i andra länder samt avskiljning och lagring av biogen koldioxid (bio-CCS)”. Något mål för de samlade, svenska nettoutsläppen – om ”klimatneutralitet” – anges inte.

Parlamentets (liksom den svenska riksdagens?) misstro mot att inkludera de naturliga kollagren i EUs 2030-mål, överensstämmer med hur kolsänkan hittills har hanterats i den globala klimatpolitiken. Under FNs klimatkonvention och Kyotoprotokollet har det funnits vissa möjligheter för länderna att räkna in förändringar av den pågående ökningen av de naturliga kollagren (på hemmaplan eller via så kallade internationella krediter) för att uppfylla sina åtaganden, men utrymmet har hittills varit starkt begränsat. Och länderna har inte kunnat tillgodoräkna sig hela den absoluta nettoinlagringen av kol, enbart eventuella ökningar jämfört med tidigare standardnivåer.

Den översyn av EU-lagstiftningen som avslutades för tre år sedan följde denna tradition. Den nya lagstiftningen öppnar för medlemsstaterna att, på marginalen, uppfylla krav om utsläppsminskningar genom att (jämfört med tidigare) öka inlagringen av kol i de naturliga kollagren. Det utrymme som medges för den här sortens ”utsläppskompensation” är dock mycket snålt.

Målkonstruktionen får effekter på politiken

De olika grundläggande synsätten får konsekvenser för hur respektive falang driver även andra krav i de pågående klimatlagsförhandlingarna.

”Bruttoutsläppsfalangen” – både den svenska regeringen och Europaparlamentet – vill således att den tidigare refererade punkt 1 i artikel 2 i EUs nya klimatlag får ett tillägg om att ”Varje medlemsstat ska uppnå nettonollutsläpp av växthusgaser senast 2050.”

Om man med detta menar att utsläpp och kolinlagring i varje medlemsstat 2050 ska vara lika stora (”nettoutsläppskonceptet”), blir förslaget absurt. I Finland skulle ju kravet uppfyllas redan 2035, i Sverige sannolikt ännu tidigare (vi bokför för närvarande utsläpp på drygt 50 miljoner ton per år, och en nettoinlagring på ca 42 miljoner ton). Behagligt för finländska och svenska regeringar, men klimatpolitiskt meningslöst. Fokus för EU-lagstiftningen bör ju rimligen vara måluppfyllelsen på unionsnivå.

Det parlamentet menar är rimligen istället krav om ”nettonollutsläpp” enligt svensk definition, dvs. att återstående utsläpp i varje land 2050 ska kompenseras med den typ av kompletterande åtgärder som det svenska klimatpolitiska ramverket anvisar.

Förhandlingarna om klimatlagen är inne på slutvarvet. Behovet av en uppgörelse är akut. Nästa vecka, den 22 april, har USAs president Joe Biden bjudit in till globalt (virtuellt) klimatmöte. Om EU-ledarna kommer till mötet möte utan en uppgörelse kring klimatlagen, skulle detta knappast stärka unionens möjligheter att fortsatt gå i täten för det globala klimatarbetet. En snabb uppgörelse är dock i första hand nödvändig eftersom kommissionen redan om 2,5 månader ska presentera det jättepaket av nya lagförslag som ska se till att klimatlagens ännu inte slutförhandlade mål ska kunna förverkligas.

Klimatpolitiska ramverket måste EU-anpassas

Regeringarnas och kommissionens ambitionsnivå i klimatlagsförhandlingarna är för låg. Regeringarna borde gå med på ett mera ambitiöst nettominskningsmål än minus 55 procent. Samtidigt är deras krav om en övergång till nettomål redan från 2030 både rimligt och del av en oundviklig utveckling. De naturliga kollagren kan leverera stor klimatnytta till låga kostnader och måste bli en central del av både svensk, europeisk och global klimatpolitik.

Den nya struktur för EU-politiken som nu växer fram måste i sin tur få konsekvenser även för Sverige. Senast när besluten om EUs nya klimatlagar slutligen stadfästs om några år, väntar en oundviklig anpassning av det svenska klimatpolitiska ramverket till den målstruktur som gäller inom EU.

08.04.2021 Blogginlägg Inga kommentarer

”Klimattullar” fel EU-signal till resten av världen

Debattreplik i SvD

Inom kort väntas Europaparlamentet och EU-ländernas regeringar enas om en ny europeisk klimatlag. Målet om ett klimatneutralt EU 2050 är man ense om. Dragkampen gäller 2030-målet, där parlamentet både vill se en högre ambition och en annan konstruktion än motparten.

När tempot i EUs klimatarbete nu ytterligare ökas, växer samtidigt risken att kostnaderna för europeisk industriproduktion stiger. Konsekvensen kan bli att både investeringar och produktion inom utsläppsintensiv verksamhet flyttar till andra delar av världen, vilket skulle neutralisera EU-politikens klimatnytta.

Som motåtgärd argumenterar därför allt fler för att EU ska införa någon typ av klimatrelaterat handelshinder, populärt ”klimattullar” (på EU-lingo är beteckningen CBAM, Carbon Border Adjustment Mechanism). I juni ska kommissionen presentera förslag om en CBAM.

Tanken på klimatrelaterade handelshinder är inte ny. Franska regeringar har i årtionden efterlyst den sortens åtgärder. Under Trump-åren, då EU blev allt ensammare inom det internationella klimatarbetet, växte stödet. Till anhängarna sällar sig ekonomerna Anders Olshov och Håkan Pihl som frågar sig varför inte även svenska politiker kampanjar för införande av ”klimattullar” (SvD 5/4).

Vad man tänker sig att handelshindren ska uppnå varierar. Att införa generella handelshinder för att till exempel skydda den inhemska stålproduktionen, är inte så knepigt, men skulle snarast motverka utsläppsbegränsande åtgärder utanför EU.

Är syftet istället att gynna utsläppssnåla produkter, oavsett ursprung, måste handelshindret rimligen differentieras och löpande justeras. Svårigheterna att på ett legitimt sätt särskilja produkter som är lika klimatsmarta som vi hoppas att de europeiska ska bli, ter sig, milt uttryckt, betydande. En importerad bil består av tusentals detaljer, tillverkade på alla möjliga håll i världen. Hur utformar man ett handelshinder som skiljer mellan produkter med stort respektive litet klimatavtryck? Klimatkommissionären Frans Timmermanns har utlovat en CBAM som verkar med ”kirurgisk precision”. Fan tro´t.

Oavsett hur väl handelshindret utformas, lär det dessutom mötas av straffåtgärder. Blir det franska viner eller svenska trävaror som drabbas?

Samtidigt som förespråkarna har svårt att förklara hur ett träffsäkert handelshinder kan konstrueras, blir klimatargumenten för åtgärden allt svagare. När EU-kommissionen för drygt två år sedan lanserade målet om ett klimatneutralt EU 2050, låg unionen långt före. Idag har regeringar som representerar 65 procent av de globala utsläppen och 70 procent av världsekonomin lovat klimat- eller koldioxidneutralitet 2050 eller 2060.

Det som återstår är att konkretisera löftena, men att den nya Biden-regeringen och EU har samma ambition för 2050 betyder rimligen att det, i varje fall på sikt, knappast längre finns några argument för ”klimattullar” mellan USA och EU. När Bidens ”klimatenvoyé” John Kerry besökte Bryssel för några veckor sedan kallade han de handelshinder som diskuteras på ömse sidor av Atlanten ”a last resort”, en nödlösning. Ett ensidigt införande av en CBAM skulle signalera att EU gett upp hoppet om resten av världen.

Paradoxalt finns det samtidigt goda skäl för EU att likväl besluta om en CBAM, men samtidigt villkora och avvakta med ett införande tills resten av världen uppenbart misslyckats att i tid omsätta sina klimatlöften i konkreta beslut. Att Ukraina nu förbereder en utsläppshandel enligt EU-modell med start 2025 kan kopplas till EU-diskussionen om en CBAM. En beslutad, men ännu inte införd EU-lagstiftning skulle på motsvarade sätt kunna bidra i unionens globala, klimatdiplomatiska ansträngningar.

Magnus Nilsson, miljökonsult, klimatpolitisk analytiker, författare till På väg mot 2050. Klimatpolitik för ett klimatneutralt EU (Global Utmaning, 2021)

 

 

31.03.2021 Blogginlägg Inga kommentarer

Lansering av ”På väg mot 2050”

Igår lanserades rapporten ”På väg mot 2050. Politik för ett klimatneutralt EU.”

Vid eventet deltog

Jytte Guteland, Europaparlamentets chefsförhandlare om EUs nya klimatlag

Isabella Lövin, tidigare klimat- och miljöminister

Anders Wijkman, tidigare Europaparlamentariker m m

Johan hall, klimatpolitisk strateg vid LO

Jesper Gyberg, klimatpolitiskt ansvarig vid Svenskt Näringsliv

Rapporten kan laddas ned här: https://www.globalutmaning.se/wp-content/uploads/sites/8/2021/03/MAGNUS-NILSSON-PÅ-VÄG-MOT-2050.pdf

30.03.2021 Blogginlägg 2 kommentarer

Ny rapport om EU och klimatet föreslår bland annat ytterligare ett utsläppshandelssystem

Nu är den rapport om EUs framtida klimatpolitik som jag skrivit för tankesmedjan Global Utmaning klar. Syftet är att bidra till den debatt om EUs framtida klimatlagstiftning som på allvar kommer att ta fart när kommissionen i juni ska presentera förslag om en gigantisk översyn av unionens hela klimatlagstiftning.
Min analys landar i fyra huvudförslag:
1. Stryp nyutgivningen av utsläppsrätter snabbare och avskaffa den s k Marknadsstabilitetsreserven 2024 eller 2025
2. Inför ett nytt unionsövergripande utsläppshandelssystem för all fossilbränsleanvändning utanför nuvarande utsläppshandel
3. Låt icke-CO2-utsläpp fortsatt vara medlemsstaterna ansvar
4. Inför krav på medlemsstaterna att öka tillväxten av de naturliga kollagren
Idag 10-11 diskuteras rapporten på Global Utmanings hemsida. Här kan den laddas ned:
https://www.globalutmaning.se/rapporter/pa-vag-mot-2050-politik-for-ett-klimatneutralt-eu
25.03.2021 Blogginlägg 1 kommentar

Ska verkligen skattebetalarna finansiera klimatomställningen?

Det har blivit populärt att kräva att staten ska lätta på den finanspolitiska svångremmen och investera stort i klimatet. Nyaste medlemmen i kören är klimatpolitiska rådet, som ägnar en del av årets rapport åt att argumentera för att staten borde lägga mera pengar på klimatet.

Regeringen får kritik för att den inte slussat en större andel av alla pandemibudgetar till klimatet.

”Experter: Staten måste låna mer – för att satsa på klimatet” sammanfattar Dagens Nyheter.

Vad man tänker sig att staten egentligen ska satsa de ytterligare skattepengarna på, är dock rådet ganska vagt kring. Otydligheten förklaras förmodligen av att det nog faktiskt är både oklart och osäkert om receptet Stora Ytterligare Statliga Satsningar överhuvudtaget är ett effektivt sätt att hantera klimatkrisen.

Att statliga pengar är helt avgörande för att finansiera forskning och teknikutveckling, liksom för att kunna testa ny teknik i större skala, är uppenbart. Det satsas redan väldigt mycket skattepengar på dessa områden. Sannolikt är det direkt dumt att inte satsa ännu mera.

Kanske borde staten också inrätta en grön investeringsbank som kan ge fördelaktiga krediter för projekt de kommersiella bankerna inte vågar bevilja lån.

Granskar man mera brett de mycket stora satsningar på klimatomställning som genomförts och som nu pågår, är det dock uppenbart att skattepengar på det hela taget spelar en rätt marginell roll.

I inledningsskedet fick vindkraftsutbyggnaden rena bidrag av staten, men i huvudsak har den väldiga utbyggnaden genomförts utan stöd från skattebetalarna. Det viktigaste politikerna har gjort är förmodligen införandet av elcertifikaten, som inneburit att hushållen betalat en extraavgift som tillförsäkrat ny förnybar el ett högre pris än vad marknaden kunnat leverera. På så sätt blev vindkraften konkurrenskraftig utan bidrag från staten. Idag är vindkraften mycket lönsam, inte minst på grund av EUs utsläppshandel.

I de norra delarna av vårt land pågår en ”grön” industriboom av enorma proportioner. I Skellefteå bygger Northvolt en hiskelig batterifabrik. De fossilfria stålverken står som spön i backen. LKAB tänker investera flera hundra miljarder i helt nya produkter till stålindustrin.

Bakom dessa satsningar finns väldigt viktiga, antagligen avgörande, statliga forsknings- och utvecklingsstöd, men skattebetalarnas bidrag är i sammanhanget inte ens växelpengar jämfört med de kolossala belopp privata investerare nu skottar in i rent vinstsyfte.

Avgörande för den utveckling vi nu bevittnar är förmodligen att investerarna numera bedömer att den klimatpolitik det i flera decennier snackats om nu är på väg att bli verklighet. ”Klimatneutralitet” är inte längre bara ett slagord utan faktiskt på väg att bli europeisk lag.

En tydlig drivkraft är utsläppshandeln. Nyutgivningen av utsläppsrätter faller nu allt snabbare. På tre år har priset femdubblats till idag över 40 euro per ton. EUs nya utsläppsmål för 2030 innebär att utgivningen måste strypas ännu kraftigare redan på kort sikt. De dyra utsläppsrätterna driver upp kostnaderna för kolkraften, som är på väg att slås ut, vilket i sin tur kommer att gör vindkraften ännu mera lönsam.

Prisutvecklingen innehåller en dödsdom även för den traditionella ståltillverkningen, vilket förklarar varför det plötsligt blivit högintressant att satsa många miljarder på fossilfri stålproduktion i Norrbotten.

Statistik över elbilsförsäljningen i Sverige är ytterligare en illustration till EU-lagstiftningens betydelse. I december 2020 bestod 20 procent av bilförsäljningen i Sverige av rena batteribilar. Månaden därpå, i januari 2021, hade andelen fallit till fem procent. Varför? Svaret finns i EUs koldioxidregler för nya bilar, som innebär att snittutsläppet från de bilar ett bilföretag säljer på den europeiska marknaden från och med 2020 inte får överstiga 95 gram per km. För biltillverkare som inte klarar lagkraven väntar drakoniska böter.

Så vad gör en biltillverkare som mot slutet 2020 upptäcker att det riskerar miljardböter – i euro?! Svar: Dumpar ut så många elbilar på marknaden det bara går, så att snittutsläppet från de bilar man sålt under året faller, helst under 95 gram! Det var inte så att intresset för elbilar nästan försvann under nyårsnatten – det försäljningssiffrorna återspeglar är istället några biltillverkares desperata behov av att få ut fler elbilar på marknaden. Samma effekt skulle antagligen kunnat uppnås genom att göra den redan frikostiga ”klimatbilsbonusen” ännu mera frikostig, men varför ska skattebetalarna prioritera elbilsbidrag när äldreomsorgen skriker efter fler välutbildade undersköterskor och EU-lagstiftningen klarar uppgiften på egen hand?

Staten måste säkert ta ledningen på några centrala områden som handlar om infrastruktur. Det är svårt att föreställa sig att vi ska kunna få upp en heltäckande laddinfrastruktur för vägtrafiken utan att staten tar ett fast grepp om utvecklingen. På samma sätt krävs säkert statligt ledarskap för att bygga upp ett distributionsnät för vätgas, om detta visar sig attraktivt.

Men att staten förser sådana projekt med kapital betyder ju inte att skattebetalarna ska stå för notan. Laddinfrastrukturen för vägtrafiken bör självfallet betalas av de bilister som utnyttjar systemet på samma sätt som hela elnätet ytterst betalas över elräkningen, inte via skattsedeln. (Förbättringar av järnvägsnätet måste nog dock finansieras över statsbudgeten.)

Där de ekonomiska trösklarna är för höga för att nya initiativ ska kunna lotsas fram till ett läge där de klarar sig själva, är det viktigt att staten kliver in med träffsäkra stöd, men sådana insatser blir effektiva först om det i botten finns regelverk och prissignaler som kan ge långsiktig lönsamhet åt verksamheten.

På det europeiska planet måste EU-länderna tillsammans gå in och ekonomiskt stötta, framför allt i de kolberoende regionerna, där stora delar av näringslivet obönhörligen måste slås ut. Svenska skattebetalare är med och finansierar EUs Just Transition Fund.

Pandemin  har samtidigt illustrerat hur otroligt viktigt det är för oss alla att kvaliteten på de grundläggande välfärdssystemen – sjukvården, skolan, äldreomsorgen – är hög och stabil (man kan fylla på med pensionerna, a-kassan, psykvården, polisen och varför inte försvaret?).

Om förtroendet för dessa fundamentala samhällsfunktioner tillåts svikta, samtidigt som det slussas skattemiljarder till klimatinvesteringar som egentligen borde betalas på annat sätt än över skattsedeln, bäddar vi för ett politiskt klimat där det till sist blir omöjligt att genomföra de skärpningar av regelverken som ytterst garanterar att klimatpåverkan trycks tillbaka.


Warning: Use of undefined constant kriesi_pagination - assumed 'kriesi_pagination' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /var/www/nilssonproduktion.se/public_html/wp-content/themes/cubit/archive.php on line 48