Blogginlägg

12.03.2020 Blogginlägg 1 kommentar

Klimatpolitiska rådet skåpar ut regeringens klimathandlingsplan – kräver att statsministern tar ledningen

– Den klimathandlingsplan regeringen har presenterat duger inte. Läget är allvarligt och framstegen på tok för långsamma. De förslag regeringen redovisar är okonkreta och helt otillräckliga, men dessutom dåligt utredda.

Så kan man – faktiskt utan att hårddra – sammanfatta den enastående utskåpning av regeringens klimathandlingsplan som det klimatpolitiska rådet i förmiddags levererade. Rådet ifrågasätter till och med om regeringens hantering är i linje med de krav klimatlagen ställer:

”Den allvarligaste bristen är att regeringen inte redovisar i vilken grad de beslutade och aviserade insatserna i sina delar eller som helhet, bidrar till att klimatmålen kan nås. Därmed uppfyller inte handlingsplanen klimatlagens krav i detta avseende. Insatserna är därtill genomgående diffust beskrivna och saknar en tidplan för genomförande.”

Enligt den klimatlag riksdagen antog 2017 ska regeringen vart fjärde år till riksdagen överlämna en klimatpolitisk handlingsplan. Den plan klimatpolitiska rådet nu granskat är den första som tagits fram enligt den nya lagen. Nästa gång en motsvarande redovisning ska göras blir först 2023.

Enligt klimatpolitiska rådet krävs en radikal tempoökning i politiken om de fastslagna målen i klimatlagen ska kunna uppnås. Någon sådan tempoökning kan dock rådet inte att återfinna i regeringens handlingsplan. Det enda någorlunda tydliga exempel på dådkraft man hittar är tankarna på att skärpa den så kallade reduktionsplikten, dvs. kravet på drivmedelsbolagen att öka inblandningen av biodrivmedel i fordonsbränslen. Dock förefaller regeringen, enligt rådet, inte tillräckligt ha beaktat att en sådan satsning sannolikt förutsätter en kraftigt ökad import av biodrivmedel med tveksamma klimatprestanda.

I praktiken dömer rådet ut regeringens nuvarande sätt att organisera klimatarbetet. Eftersom klimatomställningen kräver medverkan från alla samhällssektorer och snart sagt alla politikområden, föreslår rådet att det inom regeringen ska tillsättas en särskild klimatpolitisk styrgrupp, ledd av statsministern.  Det klimatpolitiska ramverket och den klimatpolitiska handlingsplanen måste få samma position inom regeringen som budgetpolitiken och det finanspolitiska ramverket. Utan den typen av förändringar riskerar ytterligare tid att gå förlorad.

”Med nuvarande förutsättningar och beslutad politik går det inte att nå varken det övergripande målet till 2045, etappmålen för de utsläpp som är utanför handelssystemet, med undantag för etappmålet till 2020, eller etappmålet för inrikes transporter.”

Rådet upprepar en del av de förslag man framförde i fjolårets rapport. Bland annat vill man att frågan om någon form av körsträckebaserad skatt på vägtrafiken ska ingå i den översyn av hela skattesystemet som utlovats, och som är en del av januariavtalet mellan regeringen, C och L.

Samtidigt som klimatpolitiska rådet således är hårt i sitt omdöme om regeringen, måste det sägas att det är rätt tunt med konkreta förslag från rådet om vad som bör göras. Några aspekter som rådet inte lyfter gäller om brister i själva det klimatpolitiska ramverk, vars genomförande rådet är satt att övervaka. Det är inte självklart att rådet ska ha synpunkter på ramverkets konstruktion, men det är samtidigt uppenbart att en del av de brister i klimathandlingsplanen som rådet lyfter fram är kopplade till ramverket.

Ett exempel är relationen mellan ramverket och EUs utsläppshandel, EU ETS.

Tanken med utsläppshandeln är att hantera all tung industri och alla större energianläggningar inom EU i ett enda sammanhang, i syfte att uppnå utsläppsminskningar snabbare och till lägre kostnader än om länderna agerar på egen hand. I fjolårets rapport ville rådet delvis ”åternationalisera” styrningen av de svenska anläggningarna inom systemet. I år återkommer rådet, om än denna gång lite vagare, till samma tanke.

Rimligare vore om man istället hade pekat på att utsläppshandelssystemet och ramverket helt enkelt inte är kompatibla och att denna motsättning är näst intill omöjlig att lösa. Det är faktiskt helt enkelt knasigt att ha ett nationellt, klimatpolitiskt mål som även inkluderar sådan verksamhet som regleras på unionsnivå.

Konflikten mellan ramverket och utsläppshandeln kommer dessutom att bli allt mera besvärlig att hantera. Under de senaste åren har de samlade utsläppen inom EU ETS minskat kraftigt. I Sverige har de istället ökat en aning. Förklaringen är att systemet som helhet domineras av kolkraftverk, som nu i snabb takt fasas ut. I Sverige kommer utsläppen istället nästan uteslutande från den tunga industrin, vars utsläpp ligger stilla liksom de gör även på andra delar av kontinenten.

Så länge Sverige är med i EU går denna motsättning inte att hantera. Det är dessutom poänglöst att driva fram snabbare utsläppsminskningar i Sverige än på andra håll eftersom det endast leder till att utsläppsutrymme ökar för anläggningar i andra EU-länder.

Det hade varit på sin plats om klimatpolitiska rådet påpekat denna motsättning.

Ett annat exempel är frågan om att utnyttja landskapet, i första hand skogarna, som kolsänka. I sin strategi för ett klimatneutralt EU, konstaterar EU-kommissionen att planerna förutsätter en medveten politik som stärker kolsänkorna i landskapet. I det klimatpolitiska ramverket finns inget mål om att öka kolinlagringen i landskapet (redan idag är nettoinlagringen över 40 miljoner ton koldioxid per år!), vilket rådet kan anföra till sitt försvar. Det blir ändå märkligt att glida förbi hela frågeställningen, särskilt som man samtidigt starkt argumenterar för att öka användningen av bioenergi, vilket givetvis riskerar att undergräva skogens funktion som kolsänka.

Låt oss hoppas att den kritik klimatpolitiska rådet riktat mot regeringen kan fungera som en väckarklocka och en uppmuntran till alla partier att bidra till en tuffare klimatpolitik. Rådets kritik skulle dock bli mera effektiv om man tillät sig att diskutera hur det klimatpolitiska ramverket behöver utvecklas.

09.03.2020 Blogginlägg 4 kommentarer

Klarar sig EUs klimatpolitik utan handelshinder?

Att EU siktar på att behålla tätpositionen i den globala klimatpolitiken är naturligtvis oerhört glädjande. Problemet är att vi inom EU knappast fullt ut själva kan avgöra tempot på vårt klimatarbete. Om inte resten av världen hakar på kommer det att bli alltmera kostsamt och påfrestande att bära på ledartröjan. I värsta fall övermäktigt.

I november 2018 föreslog EU-kommissionen att EU 2050 ska vara klimatneutralt. Ett drygt år senare ställde sig ledarna för unionens regeringar (med en twist för Polen) bakom idén. Nu är klimatneutraliteten hörnstenen i Kommissionens omställningsplan för Europa – The European Green Deal, den europeiska gröna given.

Så länge Barack Obama var president fanns tendenser till att USA försökte komma ikapp EU. När USA satsade, visade sig även Kina berett att haka på.

Numera struntar USA i klimatpolitiken, och därmed har även Kina tappat intresset.

Därför växer EUs försprång, och det är det som skapar problem.

För att ett klimatneutralt EU ska kunna uppnås måste utsläppen från den tunga industrin minska drastiskt. Om kraven skärps även på andra håll i världen är det inget problem, men om den europeiska industrin tvingas ta kostnader som konkurrenterna slipper undan, lär det bli allt svårare att förhindra ”koldioxidläckage”, dvs. att tillverkning, investeringar och jobb inom utsläppstung industri flyttar bort från Europa. Det skulle inte gagna klimatet.

Företrädare för den tunga industrin har ständigt varnat för denna utveckling, men tittar man på statistiken går det knappast att dra någon annan slutsats än att klimatpolitiken hittills tvärtom har gynnat den tunga industrin i Europa:

– 2013-2018 erhöll de företag inom EU som tillverkar tackjärn och stål varje år mellan 27 och 42 procent fler utsläppsrätter gratis än de behövde lämna in till kommissionen för att täcka sina utsläpp – för berörda svenska företag var övertilldelningen 32-41 procent. Jämfört med sina konkurrenter i resten av världen kunde ståltillverkare inom EU således tack vare utsläppshandeln räkna hem en extra intäkt från försäljning av sin övertilldelning av utsläppsrätter!

– Den bransch bland de stora utsläpparna som hittills kommit sämst ut är cementindustrin. Men även för cementindustrin har utsläppshandeln hittills varit en vinstlott. 2013-2018 föll övertilldelningen till cementtillverkningen från plus 28 procent till strax under noll. 2018 var det första år då gratistilldelningen av utsläppsrätter till de europeiska cementtillverkarna inte räckte till för att täcka utsläppen (den svenska cementindustrin har dock legat sämre till och varje år tvingats köpa utsläppsrätter).

När EU nu skärper politiken ytterligare förändras emellertid läget.

I den europeiska gröna given konstaterar Kommissionen: ”Om skillnader i ambitionsnivå i världen kvarstår, samtidigt som EU ökar sina klimatambitioner, tänker kommissionen föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen i vissa sektorer för att minska risken för koldioxidläckage.”

I media kallas det ”klimattullar” eller ”carbon tariffs”, men det uttryck Kommissionen själv använder är  ”carbon border adjustments”, CBA, på svenska (klumpigt) översatt till ”en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen”.

Redan för ett par år sedan, i samband med den senaste översynen av utsläppshandelsdirektivet, föreslog Europaparlamentets miljöutskott, ENVI, att gratistilldelningen av utsläppsrätter till cementindustrin skulle upphöra. Istället skulle den som importerar cement till unionen för varje importerat ton bli skyldig att till Kommissionen överlämna utsläppsrätter motsvarande det riktmärke som gratistilldelningen till europeiska tillverkare baseras på. Import från länder med klimatåtgärder i nivå med EUs skulle dock undantas.

ENVIs förslag röstades dock ned i parlamentet och fanns därför inte med i slutförhandlingarna om den nya lagstiftningen mellan parlamentet och regeringarna.

Därmed dog dock inte idén. Tvärtom är den lösning parlamentsmajoriteten röstade ned på väg att dammas av och kanske utvidgas till att även omfatta till exempel stål.

Den globala handeln med cement är liten. Av EUs cementförbrukning importeras mindre än 10 procent. En klimatreglering av cementimporten berör därför inte många. Med stål är det annorlunda. Stål är en standardiserad, global handelsvara där alla konkurrerar med alla. Och det vimlar redan av mer eller mindre dolda statsstöd.

För att den europeiska stålindustrin ska kunna upprätthålla sin konkurrenskraft på den globala marknaden kommer det därför inte att räcka med att importen av stål kopplas till krav om utsläppsrätter. En sådan åtgärd räcker för att skapa rättvis konkurrens på den europeiska marknaden, men om EUs stålindustri inte längre tilldelas gratis utsläppsrätter, krävs andra typer av stöd om inte investeringar och produktion på sikt ska flytta ut ur EU.

Det knepiga är nog därför inte importregleringen, det svåra lär bli exportstödet. Kanske blir lösningen att Kommissionen delar ut utsläppsrätter enligt riktmärket för varje ton stål som exporteras? Men vad säger resten av världen i så fall om detta?

Ett besläktat bekymmer är den växande importen till EU av kolkraftbaserad elektricitet från grannländer som Ryssland, Serbien och Marocko. Idag finns i princip ingen importreglering eller några miljökrav som hindrar att den allt mindre klimatbelastande europeiska elektriciteten konkurreras ut av billigare, importerad kolkraft. Det är svårt att se att detta problem kan lösas utan någon form av importreglering.

Att ägna sig åt handelshinder som en del i klimatpolitiken lär bli en oundviklig men väldigt vansklig övning för EU-kommissionen och våra politiker i Europaparlamentet och alla medlemsstater. Attackerna har redan kommit. Både USA och Kina har hotat med motåtgärder om EU inför klimatrelaterade importhinder.

I en analys gissar den slovakiska ekonomen Eva Palacková, som arbetar för den kristdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, att resten av världen i första skedet kommer att möta klimatrelaterade importhinder från EUs sida med tullar på europeisk mat. Hon väntar sig mycket tuffa attacker från omvärlden. ”Whatever the targeted sector, the retaliation is likely to be very strong.”

Kommissionen har visserligen markerat att varje handelsrestriktion som föreslås kommer att vara linje med världshandelsorgansationen WTOs regelverk, men frågan är om det imponerar på resten av världen.

Med en ny president i Vita huset kommer förhoppningsvis behovet av klimatrelaterade klimathinder att minska. Framtiden för the European Green Deal tycks i hög grad ligga i händerna på de amerikanska väljarna.

—————————————————————————–

Till sist kan man konstatera att coronaviruset är på väg att skärpa den globala klimatpolitiken på flygområdet. Det nya, globala utsläppskompensationssystemet CORSIA som beslutats inom FNs luftfartsorgan ICAO, är tänkt att börja fungera från årsskiftet 2020/2021. Kraven på kompensation kommer att utgå från de genomsnittliga koldioxidutsläppen från internationellt flyg 2019 och 2020. Ju lägre utsläppen blir 2019 och 2020, desto tuffare blir de krav om kompensation som flyget ställs inför. IATA, flygbranschens internationella organisation, räknar med att flyget under 2020 kan minska med 20 procent på grund av coronaviruset…

12.02.2020 Blogginlägg 10 kommentarer

Sverige behöver ett klimatmål för skogen

För några år sedan försökte Skogsstyrelsen beräkna hur virkesförråden i den svenska skogen kommer att utvecklas under de kommande 100 åren (Skogliga konsekvensanalyser – SKA 15). Fyra olika scenarier testades. De skiljde sig åt främst genom olika intensitet i virkesuttaget.

Alla scenarierna baserades på en genomsnittlig, global temperaturökning till 2100 på 2oC (RCP4.5), vilket i sig antas öka virkestillväxten. Utgångsläget var 2010, då förrådet av levande virke i den svenska skogen totalt beräknas ha uppgått till drygt 3 miljarder kubikmeter (m3sk = skogskubikmeter).

Oavsett scenario pekade kurvorna uppåt och landade 2100, vid nästa sekelskifte, på ett virkesförråd på mellan 3,7 och drygt 5 miljarder kubikmeter, en ökning på 25-65 procent.

Även med ett realt sett ökande virkesuttag väntas således den samlade mängden (levande) ved i den svenska skogen öka, om inte annat som en konsekvens av ökade virkesförråd i naturreservat och andra skyddade områden, där avverkningarna framöver väntas bli små eller obefintliga.

Det här är naturligtvis väldigt hoppfullt från klimatsynpunkt. Varje ytterligare m3sk levande ved beräknas i genomsnitt motsvara en inlagring av 1,375 ton koldioxid. För varje miljard kubikmeter virkesförrådet växer, dräneras således atmosfären på 1-1,5 miljarder ton koldioxid, motsvarande 20-30 års svenska utsläpp på nuvarande nivå.

Ökade virkesförråd i den svenska skogen betyder att temperaturstegringen dämpas samtidigt som försurningen av världshaven bromsas. Till detta ska läggas att klimatnyttan antagligen är större än prognoserna antyder, eftersom även förrådet av död ved (i olika stadier av nedbrytning) i skogarna rimligen kommer att öka.

Ännu mera hoppingivande är att det i förutsättningarna för dessa bedömningar inte ingår några som helst medvetna ansträngningar att försöka stärka skogens funktion som kolsänka. Klimatnyttan kommer som en bonus.

Lägre avverkning stärker kolsänkan

Men det gäller att inte slarva bort potentialen. Fortsätter vi – som under de senaste decennierna – att endast ta ut 90 procent av den potentiella avverkningen (istället för de 100 procent både Skogsstyrelsen och näringen brukar efterlysa) betyder det att virkesförrådet i skogen till 2100 växer med 2 i stället för 1 miljard kubikmeter, dubbelt så mycket.

Vägen dit är dock naturligtvis långt ifrån oproblematisk. Lägre avverkningsvolymer betyder minskat virkesutbud och därmed högre virkespriser. För markägarna är detta knappast någon nackdel, men för virkesförbrukande industrier och energianläggningar, och alla som är beroende av denna verksamhet, framstår högre virkespriser antagligen inte som drömscenariot.

De viktigaste invändningarna mot att öka virkesförråden är att skogens träd naturligtvis inte, i sina delar, utgör något stabilt kollager. Cellulosan i träden kommer förr eller senare att brytas ned och åter bli koldioxid och vatten – det går inte att lagra in hur mycket koldioxid som helst.

En del av tillväxten lär dessutom komma att neutraliseras av bränder, stormar, översvämningar och insektsangrepp. Det finns en risk att dessa fenomen blir mera frekventa om virkesförråden ökar, det gäller särskilt eftersom klimatet lär bli varmare och stormarna kraftigare.

Samtidigt gäller det att ha sinne för proportioner. Enligt den nyligen presenterade klimatpolitiska vägvalsutredningen beräknas koldioxidavgången vid den stora branden i Västmanland 2014 ha uppgått till 0,5 miljoner ton, vilket minskade nettoinlagringen av kol i det svenska landskapet detta år med en procent. En del ”katastrofer” är dessutom ekologiskt angelägna – många idag ovanliga växt- och djurarter är t.ex. beroende av att det regelbundet brinner i skogen.

En del risker går samtidigt hyfsat enkelt att hantera, t.ex. genom att öka andelen lövträd eller att, genom ökad avskjutning, minska stammarna av älg och kronhjort så att andelen (brandtålig) tall kan ökas på (den mera brandkänsliga) granens bekostnad.

Det finns (nästan) ingen substitutionseffekt

En väldigt spridd invändning mot att öka skogens kollager är att ett minskat virkesuttag skulle tvinga fram en ökad användning av fossila bränslen och därmed ökade utsläpp. Spontant förefaller det ju logiskt att utsläppen blir lägre om fossila bränslen ersätts av bioenergi, eller trä ersätter stål och betong för byggnadsändamål. Det brukar kallas substitutionseffekten.

Haken är att dessa samband inte gäller för verksamheter som omfattas av EUs utsläppshandel, och därmed vare sig för cement- och ståltillverkning eller för utsläppen från större energianläggningar inom EES (EU28 plus Island, Liechtenstein och Norge). Hur stora de totala framtida utsläppen från verksamheter som omfattas utsläppshandel kommer att bli har politikerna bestämt i direktivet om utsläppshandel. Hur stora de totala utsläppen blir påverkas därför i princip inte av i vilken utsträckning ved ersätter fossila bränslen, cement och stål – eller för den delen i vilken mån vi bygger ut vindkraften, stänger kärnkraftverk etc. (Under de närmaste åren gäller delvis andra villkor, kopplat till den s.k. marknadsstabilitetsreserven, MSR, men den effekten är temporär och begränsad.)

Här om veckan överlämnade den klimatpolitiska vägvalsutredningen sin slutrapport – ”Vägen till en klimatpositiv framtid” – till regeringen. Uppgiften var att ”föreslå en strategi för hur Sverige ska nå negativa utsläpp av växthusgaser efter 2045”. Med tanke på den svenska skogens potential att under mycket lång tid bidra till negativa utsläpp kunde man ha förväntat sig att utredningen skulle ha gett stort utrymme åt skogen.

Men det gör inte utredaren Åsa-Britt Karlsson (tidigare bl.a. statssekreterare åt dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C)).

Trogen sina utredningsdirektiv om att ”undersöka hur bl.a. ökad kolsänka, avskiljning och lagring av koldioxid med biogent ursprung (bio-CCS) och verifierade utsläppsminskningar genom investeringar i andra länder kan och bör bidra till detta” bortser hon nästan helt från den spontana inlagring som redan pågår, och letar istället efter åtgärder som går längre än att enbart upprätthålla den existerande kolsänkan (t.ex. den nuvarande inlagringen av drygt 40 miljoner ton koldioxid per år i skogen). Förslagen ska ju syfta till ”ökad kolsänka”.

Därför föreslår hon att kolinlagringen i kulturlandskapet ska ökas genom att övergiven jordbruksmark planteras igen och att fler träd planteras i det öppna jordbrukslandskapet (hon kallar det ”agroforestry”), plus en satsning på mellangrödor och fånggrödor på den odlade arealen.

Beträffande skogslandskapet är det viktigaste förslaget en satsning på att de kommande 10 åren återväta (= åter höja vattennivån på) 100 000 hektar utdikade torvmarker på skogsmark. (Utdikade torvmarker beräknas f.n. läcka mer än 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år, nästan lika mycket som alla personbilar släpper ut!)

Frågan om att öka skogens kolsänka, t.ex. genom att öka naturhänsynen på den brukade arealen, skydda mera skog i reservat och att hålla tillbaka avverkningsintensiteten, bollar hon däremot i huvudsak vidare till den sittande skogsutredningen (vars direktiv dock knappast fokuserar på dessa aspekter).

I betänkandet varnar Åsa-Britt Karlsson för att minskade avverkningar och ökad kolinlagring i den svenska skogen kan leda till att avverkningarna (och de utsläpp detta orsakar) ökar någon annanstans. En förutsättning för att detta ska inträffa är dock, såvitt jag kan förstå, att resten av världen inte driver den klimatpolitik de bundit sig vid enligt Paris-avtalet. Beträffande möjligheten att kompensera svenska utsläpp med åtgärder i andra länder, är utredarens bedömning att detta är ett stickspår eftersom det förutsätter att resten av världen inte uppfyller Paris-avtalet. På motsvarande sätt sätter rimligen avtalet en gräns för hur mycket en återhållen skogsavverkning på svensk mark kan utlösa klimatmässigt negativa virkesuttag någon annanstans.

Det utredningen mest av allt visar är dock, enligt min uppfattning, att det inte går att bedriva en rationell och seriös klimatpolitik om vi bortser från kolflödena i landskapet. Det här måste politiken ta fasta på och formulera en politik kring.

En första åtgärd borde vara att komplettera det klimatpolitiska ramverket med ett mål även för inlagringen av kol i skogslandskapet, kanske enklast formulerat som ett mål för hur virkesförrådet i det svenska skogslandskapet bör öka.

Förslag till klimatpolitiskt mål för skogslandskapet: Öka virkesförrådet i den svenska skogen till 2030 minst 3,5 miljarder m3sk, 2050 minst 4 miljarder m3sk, 2100 minst 5 miljarder m3sk. (Nivåerna bygger på det scenario i Skogsstyrelsens rapport Skogliga konsekvensanalyser – SKA 15 där 90 procent av nettotillväxten avverkas.)

03.12.2019 Blogginlägg Inga kommentarer

Skogspolitikens malström

Malström, Tidvattensström, en våldsam hvirfvelrörelse i vattnet i trånga sund, framkallad af ebb och flod. Föremål, som kommit in i en sådan vattenhvirfvel, dragas mot dess midt och sugas där ned under vattenytan. Dessa hvirfvelströmmar uppnå ibland mycket stor hastighet och kunna bli farliga för seglare, obekanta med de lokala förhållandena.” (Nordisk familjebok, 1912)

Att den svenska skogspolitiken sedan några år tillbaka befinner sig i ett tillstånd av permanent hårda och snarast växande konflikter, beror inte på att de inblandade aktörerna tillhör ett mera illvilligt, korkat eller intellektuellt inkrökt släkte än befolkningen i övrigt. Konflikterna är en konsekvens av de regler som gäller på den spelplan politikerna har skapat åt skogspolitikens aktörer.

Så länge spelplanen och regelverken inte förändras, måste man därför räkna med att konflikterna kommer att bestå, och sannolikt fördjupas.

Så här kan det inte fortsätta. Politiken måste gripa in. Och ändra reglerna. Ändra logiken. Så att de inblandade får motiv att agera ansvarsfullt. Så att vi får en skogspolitik som fungerar.

Annars? Malströmmen.

——————————————————————-

Osäkerheten handlar inte om målen. Miljömålet ”Levande skogar” fastställdes 1998 och har sedan dess, utan mycket väsen, överlevt flera översyner utan att ändras med så mycket som ett skiljetecken:

”Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas.”

Ungefär samma formuleringar återfinns i skogsvårdslagens portalparagraf.

———————————————————————

En första förklaring till konflikterna är att politiken aldrig har vågat eller orkat gå bortom de ”poetiska” målformuleringarna.

Det har förvisso formulerats och beslutats om etappmål etc, men den konkreta innebörden har politiken aldrig beskrivit: Hur ska det se ut i skogen när vi är framme? Hur vet vi om vi har lyckats?

Så länge denna konkretisering saknas går det faktiskt egentligen inte att uttala sig om huruvida utvecklingen går åt rätt eller fel håll.

Medan politiken legat lågt har alla tänkbara aktörer tagit tillfället i akt att kliva in och lansera sina egna, hemsnickrade versioner om vartåt den beslutade politiken egentligen syftar. Genom att spegla den verkliga utvecklingen mot den egna, hemsnickrade målvisionen, har alla parter, i eget syfte, kunnat leda i bevis att utvecklingen varit oerhört positiv, alternativt fullständigt förfärlig.

Är någon förvånad över att dessa förhållanden leder till att kriget fortsätter? Kan man ens moralisera över parternas agerande?

————————————————–

Den andra huvudförklaringen till de allt värre konflikterna finns i principen ”frihet under ansvar”, som innebär att de skogspolitiska målen är tänkta att komma att nås mer eller mindre automatiskt, åtminstone utan att staten (mer än marginellt) ingriper.

När det gäller målet i skogsvårdslagen att skogen ska brukas så att den ger god avkastning sammanfaller samhällsintresset med markägarintresset – behovet av statliga ingrepp är måttligt.

Beträffande miljömålet fungerar det i stort sett tvärtom – konflikten mellan samhällsintresset och markägarnas behov/önskemål om god avkastning är uppenbar, i varje fall på kort sikt. Principen ”frihet under ansvar” leder till att det i lagstiftningen nästan inte finns några som helst tvingande krav. Signalen till näringen är att miljöhänsyn är att betrakta som en hobby, i bästa fall en affärsidé.

Gapet mellan det politiska målet och myndigheternas (mycket begränsade) möjligheter att agera förväntas skogsnäringen själv fylla, trots de extrakostnader detta innebär.

Hur kan någon föreställa sig att en lösning som systematiskt belönar den som inte tar sitt ansvar ska kunna fungera?  Allvarligt talat: Hur dum och naiv får man vara?

——————————————————————

Ett sätt att försöka överbrygga gapet mellan å ena sidan den politiska målsättningen och frånvaron av regler, å andra sidan skogsnäringens företagsekonomi, är certifieringssystemen FSC och PEFC. Med trovärdiga certifieringssystem kan marknaderna (och därmed ekonomin för den svenska skogsnäringen) säkras trots de ökade kostnader högre miljöambitioner innebär.

Att alla stora skogsbolag klivit in under FSC-paraplyet har ökat deras kostnader, men inträdet har varit frivilligt, vilket rimligen måste tolkas som att de anser att den ekonomiska vinningen är större än kostnaden (till vinningen räknar de eventuellt även frånvaron av statlig reglering).

Det ekonomiskt mest krävande villkoret i FSC-reglerna är förmodligen att certifierade markägare måste undanta s.k. nyckelbiotoper från avverkning. I Controlled Wood-reglerna, som anger villkor för att slutprodukter (papper, möbler etc) ska kunna märkas med FSC-loggan, är kravet att märkta produkter inte får innehålla fibrer från nyckelbiotoper.

Anslutningen till dessa regler betyder att alla stora virkesköpare bojkottar virke från nyckelbiotoper. Att bolagen håller fast vid FSC och bojkotten går inte att tolka på annat sätt än att de har bedömt att de kostnader reglerna innebär är lägre än den vinst man gör på märkningen.

Ingen riksdag, ingen regering, ingen myndighet har i sammanhanget tvingat skogsbolagen till någonting. Det finns inga lagar som tvingar någon markägare att avstå från att avverka nyckelbiotoper, inga lagar som tvingar de stora skogsbolagen att bojkotta virke från nyckelbiotoper. Det är ett vägval näringen själv gjort.

Det stora hotet mot företagens möjligheter att fortsatt tjäna pengar på sin FSC-märkning finns hos bolagen själva. Skulle de påträffas ”med brallorna nere” – att det visar sig att deras rutiner för att hålla virke från nyckelbiotoper borta från sina produkter inte fungerar – varför ska då de kunder som kräver FSC-produkter av omsorg om sin miljöprofil – TetraPak, IKEA etc – välja att köpa svenskt virke? När detta val innebär en risk för att de själva får löpa gatlopp i media för ”greenwashing”, lurendrejeri? Varför?

Det är sådana tankar som väcks när man läser det besynnerliga remissvar branschorganisationen Skogsindustrierna lämnat över Skogsstyrelsens förslag att myndigheten ska upphöra att registrera nyckelbiotoper i samband med att man granskar avverkningsanmälningar.

Här några rätt anmärkningsvärda formuleringar från den organisation som ska tillvarata skogsnäringens möjligheter att tjäna mera pengar på att lova sina kunder att de produkter de köper är fria från fibrer från nyckelbiotoper:

”Effekten av nuvarande tillämpning blir att stora arealer lämnas obrukade utan att någon avvägning sker mellan samhällsnyttan med att bruka skogen i en grön omställning och bevarande av biologisk mångfald.”

”Registreringen av nyckelbiotoper får stor ekonomisk påverkan för den enskilde skogsägaren, samtidigt som den skapar negativa incitament för skapandet av naturvärden i skogsbruket.”

”Skogsindustrierna anser att i de fall en markägare inte kan eller vill undanta en nyckelbiotop som frivillig avsättning måste markägaren

  • få ersättning genom att ett formellt skydd inrättas eller
  • få råd kring hur skogsbruk kan ske med hänsyn till naturvärden och lagkrav.”

Redan idag har de stora, FSC-märkta företagen (StoraEnso, Holmen, SCA etc) rimligen svårt att klara löftet att det inte ska finnas fibrer från nyckelbiotoper i deras FSC-märkta produkter. Blir denna uppgift enklare om Skogsstyrelsen inte längre hjälper dem?

Varför är Skogsindustrierna så angelägna om att bryggan mellan miljömålet i skogen och företagens behov av lönsamhet rivs?

————————————————————————

I media har Skogsstyrelsens identifiering av nyckelbiotoper beskrivits som ett övergrepp mot enskilda markägare. Men den aktör som vägrat att köpa virket från nyckelbiotoperna är skogsindustrin, inte staten eller Skogsstyrelsen! Och det är inte bara de FSC-märkta bolagen som medverkat i bojkotten av nyckelbiotopsvirke – det har även samtliga landets skogsägarföreningar!

Varför? Därför att bojkotten har varit ekonomiskt lönsam för skogsnäringen som helhet. Tack vare FSC-certifieringen har svensk skogsnäring som helhet stärkt sin marknadsposition och kunnat tjäna mera pengar. Vinsterna av detta har på ett eller annat sätt spridit sig till varenda skogsägare. Problemet är att näringen inte velat kompensera de markägare som haft en särdeles hög andel nyckelbiotoper på sina ägor. Istället har man underblåst hetsen mot Skogsstyrelsen.

Fegt och ynkligt? Tja, kanske inte svenskt näringslivs bästa stund, om man säger…

—————————————————-

Tyvärr har skogsnäringens motpart inte nämnvärt bidragit till att lösa konflikten.

Visst är nyckelbiotoper viktiga för att klara miljömålet i skogen.

Av Naturskyddsföreningens remissvar över Skogsstyrelsen förslag kan man dock få intrycket att möjligheterna att nå miljömålet i skogen i stort sett fullständigt hänger på att Skogsstyrelsen fortsätter att registrera nyckelbiotoper. Så är det naturligtvis inte.

Redan reglerna i miljöbalken 12:6 innebär att en markägare är skyldig att informera myndigheten om en nyckelbiotop kan påverkas av en skogsåtgärd (inte enbart slutavverkningar). Ovanpå det ligger, som sagt, skyldigheten för virkesköparna att garantera att det virke de förmedlar till de FSC-märkta skogsindustrierna inte innehåller virke från nyckelbiotoper. Sammantaget borde dessa bägge regler stoppa i stort sett varenda avverkning av nyckelbiotoper, oavsett om Skogsstyrelsen registrerar nyckelbiotoper när de granskar avverkningsanmälningar eller ej.

Möjligen för denna diskussion tillbaka till hur olika aktörer väljer att tolka miljömålet ”Levande skogar”. Om man anser att målets innebörd är att alla befintliga nyckelbiotoper ska undantas från avverkning, så är ju den ändrade hantering Skogsstyrelsen förbereder självklart ett bekymmer.

Har man ett vidare synsätt, och snarare föreställer sig att miljömålets syfte är att säkra den långsiktiga naturliga dynamiken i skogslandskapet – då är inte varje nu existerande nyckelbiotop omistlig. Då handlar det om att skapa ekologiskt fungerande skogslandskap där sättet att förvalta de brukade arealerna är lika betydelsefullt som att undanta nyckelbiotoper.

———————————————————————–

En faktor som ständigt späder på konflikten i skogen är de skevheter kring intrångsersättning som fortfarande finns kvar.

Den ena gäller artskyddsförordningen. Denna lagstiftning baseras på art- och habitatdirektiven som Sverige antog i samband med EU-medlemsskapet (hett efterlängtat inte minst av skogsindustrin…).

Reglerna innebär att en myndighet (länsstyrelsen eller Skogsstyrelsen), utan att betala ersättning till markägare, kan stoppa en planerad skogsbruksåtgärd vid misstanke att åtgärden kan försämra förutsättningarna för någon av de arter som tas upp i förordningen. Under de senaste åren har det pågått ett antal uppslitande konflikter kring detta. Markägarnas protester är förståeliga. Det är självfallet orimligt att staten på detta sätt kan ingripa utan att ersätta. Redan 2016 skrev generaldirektörerna för Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket ett gemensamt brev till regeringen och efterlyste en lagändring. Det är angeläget att en sådan genomförs. Att regeringen inte agerat är obegripligt.

Den andra gäller skogsbruket i fjällnära skog. De stora, orörda områdena längs fjällskogen har mycket stora naturvärden, men det är inte i längden hållbart att de formella, lagstadgade villkoren skiljer sig mellan den som brukar skog utanför respektive inom det fjällnära området. Även denna fråga måste lösas ut.

Konflikterna kring artskyddet och den fjällnära skogen är en tacksam ursäkt för de aktörer som generellt strävar efter att montera ned svensk naturvård och vill skärpa konflikten mellan stad och landsbygd. Det är märkligt att man från naturvårdssidan inte har presenterat egna förslag till lösning på dessa konflikter, utan istället lämnat fältet fritt för naturvårdens dödgrävare.

————————————————-

Striden kring nyckelbiotoper, artskyddsförordningen och fjällskogen är bara delar av en mycket större problematik, som inte låter sig lösas bit för bit utan kräver ett övergripande omtänkande. Det handlar om att skapa sådana regler och incitament som leder till att det som är önskvärt från övergripande samhällssynpunkt blir attraktivt även för den enskilde markägaren eller skogsföretaget.

Vägen dit går, menar jag, via en starkare lagstiftning. ”Frihet under ansvar” leder ned i malströmmen.

I rapporten ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar” skissar jag på en alternativ skogspolitik som jag tror har bättre förutsättningar att lösa problemen än den som förespråkas av vare sig skogsnäringen eller miljösidan.

1. Det första steget är att konkretisera det långsiktiga målet. Vart vill vi komma? 1997 tog dåvarande miljövårdsberedningen fram en sådan skiss, som nog faktiskt fortfarande håller. Första steget bort från de pågående konflikterna är att göra en liknande, moderniserad ”bristanalys”, ett vetenskapligt gediget underlag för en ny politik. Regeringen borde beställa en sådan analys redan i de regleringsbrev till Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket för 2020 man just nu sitter och skriver på.

2. Tillämpa samma ”toleranströskel” på små och stora avverkningar. Idag kan Skogsstyrelsen kräva naturhänsyn motsvarande upp till 10 procent av avverkningsvärdet såvida avverkningen inte är värd mer än 250 000 kronor. Ju större avverkningar, desto mindre är möjligheten att ställa krav, och är avverkningen gigantisk kopplas miljöreglerna ur helt och hållet. Vem kan försvara en sådan ordning? Med större, generella hänsyn av högre kvalitet på den brukade arealen minskar behovet av reservat.

3. Gör skogsnäringen delansvarig för att finansiera det nätverk av reservat som behövs. En tanke är att överlåta ansvaret för att finansiera naturreservat, biotopskyddsområden och naturvårdsavtal till en fond, gemensamt finansierad och styrd av skogsnäringen och staten. Ju högre kvalitet på den reservatsstruktur som bildas och de hänsyn som tas på den brukade arealen, desto lägre skulle kostnaden bli för både staten och näringen.

4. Till detta bör man lägga att det naturligtvis är angeläget från ekonomisk synpunkt att svensk skogsindustri får möjlighet att vinna ekonomiskt på en mera ambitiös svensk miljöpolitik. Denna möjlighet är det avgörande skälet för industrin att FSC-certifiera. Frivilliga certifieringssystem duger dock inte till att säkra det svenska miljömålet och behöver därför i huvudsak ersättas av lagstiftning. En angelägen fråga är att hitta metoder som gör det möjligt för svensk skogsindustri att på basis av en tuff och effektiv naturvårdsreglering fortsatt säkra marknadsandelar och tjäna pengar på ambitiösa miljöhänsyn.

Alternativet? Malströmmen…

28.11.2019 Blogginlägg 7 kommentarer

Leder mera kärnkraft till lägre koldioxidutsläpp?

På dagens DNdebatt efterlyser partiledarna för (M), (KD) och (L) nya förhandlingar om det framtida svenska elsystemet, och kräver i sammanhanget att svenska staten på olika sätt ska främja fortsatt kärnkraft.

Det sägs aldrig rent ut (men antyds på snart sagt varje rad) att en satsning på kärnkraften är avgörande för att få ned utsläppen av växthusgaser.

Läser man texten riktigt omsorgsfullt finner man dock att det bara handlar om antydningar och att de tre partiledarna faktiskt ingenstans gör exakt denna koppling. Det är klokt av dem.

Antydningarna är samtidigt så frekventa att det är svårt att värja sig från misstanken att Kristersson, Busch Thor och Sabuni kallt räknar med att antydningar ska räcka för att förleda ovana läsare (ja, kanske rentav en och annan icke-uppdaterad journalist eller politiker?) att göra just denna koppling, i syfte att förstärka de missuppfattningar om kärnkraftens roll i klimatpolitiken som redan är allmängods i debatten.

Hur ser då sambanden ut?

Att behålla eller bygga ut kärnkraften skulle givetvis öka utbudet av el, vilket i sin tur (i varje fall kortsiktigt) skulle leda till lägre elpriser. Tillförseln skulle dessutom kunna bli mera stabil och ställa mindre krav på elnätet än det system vi ser framför oss, med en ökad andel icke-reglerbar el från vind- och solkraft.

Huruvida kärnkraften i realiteten kan konkurrera ekonomiskt är dock alltmera osäkert. Hög andel kärnkraft skapar dessutom sårbarhetsproblem för elnätet, vilka visat sig mycket dyrbara i samband med de olyckor som inträffat.

Att mera kärnkraft skulle leda till lägre utsläpp – det Kristersson, Busch Thor och Sabuni antyder men inte påstår – är paradoxalt nog däremot i stort sett uteslutet, i varje fall på längre sikt än några år, och i varje fall om nuvarande EU-direktiv om utsläppshandel inte görs om i grunden. I den mån det ändå sker är det därtill av så marginell betydelse att det inte är riktigt relevant för den aktuella diskussionen.

Förklaringen ligger i hur reglerna för EUs utsläppshandel är konstruerade.

Direktivet om utsläppshandel sätter ett tak för hur stora de totala framtida utsläppen av koldioxid från de (för närvarande ca 11 000) större energi- och industrianläggningar inom EES (EU28 + Island, Lichtenstein och Norge) som ingår, kan bli.

Det relevanta startåret är 2013. Fr.o.m. detta år kommer totalt drygt 49 miljarder utsläppsrätter att ges ut. Större än så kan utsläppen från de berörda verksamheterna inte bli.

Av detta utrymme har redan drygt 12 miljarder utnyttjats för att täcka utsläpp sedan 2013 fram till nu. Ytterligare ett par miljarder väntas automatiskt plockas ur systemet 2024 (se nedan). Således återstår ett utsläppsutrymme på 35 miljarder ton. För all framtid.

När detta utrymme förbrukats är koldioxidutsläpp från de verksamheter som omfattas av systemet förbjudna.

Förutsatt att kostnaden för att producera och leverera el från kärnkraft är lägre än alternativen kan mera kärnkraft, som nämnts, leda till lägre elpriser. Huruvida vi behåller, bygger ut eller lägger ned kärnkraften har däremot ingen påverkan på hur stora de maximala utsläppen från de verksamheter som omfattas av EUs utsläppshandel (inklusive storskalig el- och värmeproduktion) kan bli, för det bestäms av hur många utsläppsrätter som ges ut.

Det finns ett kortsiktigt förbehåll samt dessutom en väldigt hypotetisk möjlighet som på marginalen kan rubba denna slutsats. Om kärnkraft tränger undan kolkraft kan utsläppen bli lägre och antalet utgivna, men ännu inte utnyttjade utsläppsrätter (TNAC) förbli högt. På marginalen kan detta leda till att fler utsläppsrätter automatisk annulleras, vilket i sin tur betyder att det totala antal utsläppsrätter som finns tillgängliga för att täcka utsläpp minskar. I så fall blir de återstående utsläppen mindre än de 35 miljarder ton jag tidigare nämnde.

Det kortsiktiga förbehållet har att göra med den så kallade marknadsstabilitetsreserv (MSR) som sedan årsskiftet 2018/2019 finns inom utsläppshandeln. Den innebär kortfattat att så länge antalet utgivna, men ännu inte utnyttjade utsläppsrätter (brukar kallas TNAC – Total Number of Allowances in Circulation) överstiger 833 miljoner (egentligen 100/0,12 eller 200/0,24) ska t.o.m. 2023 ett antal nyutgivna utsläppsrätter som motsvarar 24 procent (fr.o.m. 2024 12 procent) av TNAC årligen undandras auktionering och istället placeras i MSR.

Av de utsläppsrätter som vid utgången av 2023 finns i MSR, kommer det antal som överstiger det antal utsläppsrätter som auktionerades ut under 2022 automatiskt annulleras (enkelt, va?). Samma manöver kommer därefter att ske varje år MSR vid utgången av år 2 innehåller fler utsläppsrätter än som auktionerades ut år 1.

Den annullering som sker vid årsskiftet 2023/2024 väntas uppgå till kring 2 miljarder utsläppsrätter, men det exakta antalet går inte att fastställa förrän vi vet a/ hur många utsläppsrätter som successivt tillförts MSR t.o.m. 2023, samt b/hur många utsläppsrätter som verkligen auktionerades ut 2022.

Finräknar man på systemet (en njutning förbehållen masochister!) upptäcker man att systemet är väldigt ”slagigt”. I min rapport ”EU, Sverige och klimatet” (sid 31) försöker jag beräkna hur stora de automatiska annulleringarna blir vid olika utsläppsminskningsscenarier. Min slutsats i rapporten är att en viss, årlig automatisk annullering kommer att ske även efter 2023/2024.

Björn Carlén och Svante Mandell, miljöekonomer vid Konjunkturinstitutet (välkomna bland masochisterna…), publicerade i maj på DNdebatt en liknande räkneövning, vars antagande även den ledde till slutsatsen att TNAC ännu ett antal år efter 2023 kommer att överstiga 833 miljoner. Om detta inträffar betyder mera kärnkraft dels att fler utsläppsrätter de närmaste åren avsätts i MSR, varvid den automatiska annulleringen 2023/2024 blir större, dels att denna mekanism fortsätter att plocka bort outnyttjade utsläppsrätter ut systemet. Det är det långsiktiga perspektivet.

Att de scenarier jag respektive Carlén/Mandell lutar oss mot skulle inträffa förefaller dock allt mindre sannolikt, faktiskt därför att utsläppen just nu verkar falla mycket snabbare än vad både mina och Konjunkturinstitutets beräkningar utgick från.

2/3 av utsläppen inom utsläppshandeln har hittills kommit från kolkraftverk. För närvarande faller dock kolkraftsproduktionen (och därmed utsläppen från kolkraftverken) snabbt. Första halvåret 2019 producerade kolkraftverken inom EU 19 procent mindre el än samma period 2018. Med tanke på kolkraftens dominerande betydelse för utsläppshandelssystemet, verkar det inte osannolikt att utsläppen inom systemet under 2019 kommer att bli åtminstone 7-8 procent lägre än 2018. Ett inte osannolikt scenario är att denna utveckling dessutom blir ännu hastigare under 2020.

Finräknar man blir resultatet av denna utveckling att MSR kommer att fyllas på snabbare än vi tidigare antagit, vilket betyder att fler utsläppsrätter än tidigare antagits kommer att annulleras 2023/2024, men att vi därefter – när utsläppshandeln börjar domineras av den tunga industrin (vars utsläpp är mindre priskänsliga än kolkraftens) snarare än av kolkraften – får en långsammare utveckling där utsläppen faller ungefär i takt med att utgivningen av nya utsläppsrätter ges ut.

Konsekvensen blir i så fall att TNAC ganska snabbt stabilt kommer att hamna under 833 miljoner, vilket leder till att de automatiska annulleringarna upphör och att utsläppsutvecklingen därefter kommer att styras av nytutgivningen av utsläppsrätter.

Slutsatsen är att en fortsatt drift ytterligare ett antal år av de kärnreaktorer Vattenfall planerar att lägga ned sannolikt leder till att driftstiden för kolkraftverken på kontinenten minskar en aning. När färre utsläppsrätter därmed förbrukas, blir TNAC en aning större, varvid även avsättningen till MSR liksom den automatiska annulleringen 2023/2024 blir aningen större, vilket i sin tur tär på det totala framtida utsläppsutrymmet.

Med den snabba minskning av kolkraftens utsläpp vi nu bevittnar verkar det däremot alltmera osannolikt att mera kärnkraft långsiktigt har någon som helst betydelse för hur stora koldioxidutsläppen inom EES blir. Mera kärnkraft betyder högre elanvändning, men knappast större automatiska annulleringar efter 2023, och därmed inte lägre totala utsläpp.


Tillägg 191129

Som framgått av texten ovan innebär reglerna för utsläppshandeln att mera kärnkraft inte leder till mer än möjligen och kortsiktigt marginellt lägre utsläpp. Som några följare påpekat så gäller precis samma förhållande annan tillförd kapacitet, till exempel av vind- eller solkraft. Utbyggd vindkraft och mera solpaneler leder till att utbudet av el ökar, vilket sänker priset både på el men också på utsläppsrätter. På kort sikt kan detta – på grund av marknadsstabilitetsreserven och den automatiska annulleringen – leda till lägre utsläpp. Det gäller särskilt om den ökade tillförseln sker i år eller nästa år. Över tid är dock påverkan på de totala utsläppen av koldioxid från verksamheter som omfattas av utsläppshandeln av nytillkommen elproduktion lika liten, oavsett hur energin genereras. Mera vind- och solkraft betyder inte minskade utsläpp. Den riktiga paradoxen är att (återigen om vi bortser från de närmaste åren) man faktiskt kan öka användingen av kolkraft utan att de samlade utsläppen från verksamheter inom utsläppshandeln ökar!!

20.11.2019 Blogginlägg 12 kommentarer

Den förvirra(n)de biodrivmedelsdebatten

Nu har Ekot rört till det rejält, och vi lär under det kommande dygnet kunna följa ytterligare en förvirrad och förvirrande diskussion byggd på missförstånd som gör att ännu fler förstår ännu mindre.
1. Ekot hävdar att EU har beslutat att Sverige fr o m 2021 inte får undanta biodrivmedel från skatt.
Fakta: Sedan energiskattedirektivet började gälla 2003 måste medlemsstaterna beskatta alla drivmedel för bensin- resp. dieselmotorer lika per liter, oavsett energiinnehåll och oavsett om drivmedlet är fossilt eller förnybart. Att sätta ned skatten för biodrivmedel har alltså i åtminstone 16 år i princip varit förbjudet. Att Sverige trots detta har kunnat undanta biodrivmedel från skatt beror på att Kommissionen sedan 2003 sammanlagt sju gånger beviljat Sverige dispenser från förbudet. I princip varje gång har Sverige lovat Kommissionen att ”detta är sista gången”. Nuvarande dispens beslutades 2017 och sedan dess har det Ekot rapporterar som ett nytt beslut ”legat i korten”. Inget nytt beslut således.
 
2. Ekot säger/skriver: ”I Sverige är i dag biodrivmedel, så som biodiesel och E85, skattebefriade.”
Fakta: Nuvarande skatteundantag gäller endast så kallade höginblandade biodrivmedel, typ E85, HVO 100, ED95. Den stora volymen biodrivmedel säljs emellertid som låginblandad i vanlig bensin och diesel. Den s k reduktionsplikten tvingar sedan 1 juli 2018 drivmedelsbolagen att blanda in biodrivmedel i reguljär bensin och diesel. För diesel är kravet 2019 att inblandningen ska leda till att växthusgasutsläppet per kWh ska vara minst 20% lägre än för standarddiesel. Kravet höjs vid årsskiftet till 21 %. För bensin är motsvarande siffror 2,6%, från årsskiftet 4,2 %.
 
3. I reportaget säger Leif Magnusson på Västtrafik att de inte har råd att köra på koncentrerade biodrivmedel om skattebefrielsen slopas och konstaterar att ”koldioxidutsläppen från vår verksamhet kommer att öka dramatiskt”.
Fakta: Detta är säkert sant beträffande Västtrafiks bussar, men av de biodrivmedel som säljs utgörs 3/4 av låginblandat bränsle, en andel (och volym) som rimligen från årsskiftet kommer att öka ytterligare p g a den höjda reduktionsplikten. Denna ökning kommer att inträffa trots att de låginblandade biodrivmedlen sedan 2018 omfattas av samma drivmedelsskatter som de fossila delarna av reguljär bensin och diesel.
 
4. I reportaget låter det som om biodrivmedelsanvändning inte leder till några utsläpp.
Fakta: Det finns vissa typer av biodrivmedel med mycket låga livscykelutsläpp från utvinning, raffinering, distribution – ett av dem är den spannmålsbaserade etanolen från Lantmännen som nämns. Men för att omfattas av total skattebefrielsen räcker det med att de höginblandade biodrivmedlens livscykelutsläpp är 50 eller 60 procent lägre än motsvarande utsläpp från fossila drivmedel (utsläpp på grund av s k indirekt påverkan på markanvändningen borträknad) – detta följer av de s k hållbarhetskriterierna i EUs förnybartdirektiv. Biodrivmedel som uppfyller detta krav bokförs med nollutsläpp. Det paradoxala är att reduktionspliktens konstruktion innebär att det för oljebolagen är mest fördelaktigt att utnyttja de biodrivmedel som har lägst livscykelutsläpp för låginblandning, medan de biodrivmedel som endast med nöd och näppe klarar de s k hållbarhetskriterierna säljs som koncentrerade biodrivmedel. De biodrivmedel som 2021 riskerar att mista skattebefrielsen har således sämre klimatprestanda än de biodrivmedel som blandas i vanlig bensin och diesel! Som nämnts bokförs alla biodrivmedel som uppfyller förnybartdirektivets krav med nollutsläpp, oavsett om livscykelutsläppet är 50 eller 95 procent – detta förklarar det stora genomslaget i den övergripande statistiken.
 
Min slutsats: Att upprätthålla marknaden för biodrivmedel med hjälp av skatteundantag har varit en dödsdömd strategi i minst 15-20 år. Marknaden för biodrivmedel kan fortsatt bäst upprätthållas genom att skärpa reduktionsplikten. Då kommer E85, HVO100 etc antagligen att temporärt försvinna från marknaden, men ödet för dessa specialbränslen är av liten betydelse jämfört med vad som händer med reduktionsplikten. Drivmedlen kan då fortsatt generera välbehövliga inkomster till statskassan samtidigt som bilisterna ges incitament att dämpa bilåkandet, välja bränslesnåla fordon och elektrifiera.
18.10.2019 Blogginlägg 10 kommentarer

SLU, kolinlagringen och den akademiska integriteten

Det finns två sätt att minska atmosfärens halt av växthusgaser. Den ena är att släppa ut mindre. Den andra att fånga in kol från atmosfären och sedan på något sätt förhindra att det infångade kolet åter läcker ut.

I framtiden kommer det kanske att bli möjligt att i stor skala lagra in koldioxid från förbränning av biomassa i berggrunden genom så kallad BECCS, BioEnergy Carbon Capture and Storage. Men innan detta går att göra i stor skala kommer det att dröja decennier.

Man kan också, redan på kort sikt, öka kolinlagringen genom att förändra jordbruksmetoderna. Att ”återväta” utdikade våtmarker är en ytterligare möjlighet.

Det enda alternativ som idag står till buds att storskaligt minska atmosfärens halt av koldioxid är dock att öka virkesförråden i våra skogar. Öka tillväxten eller minska avverkningarna. Helst båda.

Det är för att säkra att medlemsstaterna tar vara på dessa möjligheter som EUs regeringar och Europaparlamentet för snart två år sedan antog den nya LULUCF-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry). Grundkravet i förordningen är att länderna från och med 2021 måste säkra att inlagringen av kol i landskapet är större än utflödet.

Beträffande skogsmarken innebär lagstiftningen att den genomsnittliga årliga inlagringen i ett medlemsland 2021-2025 respektive 2026-2030 måste vara minst lika stor som den var 2000-2009. Det kallas den skogliga referensnivån, Forest Reference Limit, FRL. I kalkylen ska man även ta hänsyn till ett antal ytterligare faktorer, bland annat ålderssammansättningen hos träden. Under kortare perioder tillåter lagstiftningen således att inlagringen underskrider nivån 2000-2009, men på sikt får nettoinlagringen inte understiga FRL.

Trots att stormen Gudrun 2005 under ett dygn svepte ned nästan en helt års tillväxt var nettoinlagringen av koldioxid på den svenska skogsmarken 2000-2009 ungefär 45 miljoner ton per år. Sedan dess har inlagringen ökat ytterligare. Sveriges FRL borde således hamna någonstans kring 45-50 miljoner ton.

Beslutet om LULUCF-förordningen föregicks av häftiga bråk mellan i första hand ett antal skogrika länder och resten av unionen. I Sverige höll regeringen inledningsvis låg profil, men efter kampanjer från skogsnäringen, tvingade de borgerliga partierna och SD regeringen att driva en linje som gick ut på att minimera kraven på kolinlagring. Från skogsnäringen krävde man att Sveriges FRL skulle ligga betydligt lägre än den historiska nivån för att säkra att man skulle kunna öka virkesuttaget.

När dammet hade lagt sig ställde sig dock till sist både den svenska regeringen (efter att ha stämt av med riksdagen) och samtliga svenska ledamöter i Europaparlamentet bakom den lagstiftning som nu gäller.

Att tillämpa det nya regelverket är inte helt enkelt. Under 2018 fick SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, i uppdrag av regeringen att, i samråd med Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket, definiera den skogliga referensnivån för Sverige.

Det gjorde SLU. Men när universitetet levererade sina slutsatser visade det sig att man inte i första hand hade utgått från vad som stod i EU-lagstiftningen utan efter hur stor inlagring som skulle kunna åstadkommas efter att avverkningarna hade ökat på det sätt skogsnäringen önskade sig (vilket i sin tur hade legat bakom den omorientering av den svenska förhandlingslinjen inför beslutet som de borgerliga partierna plus SD drivit igenom).

SLU föreslog en FRL på 30 miljoner ton, dvs. en minskning av den årliga koldioxidinlagringen på gott och väl 15 miljoner ton jämfört med nuläget – det motsvarar utsläppen från nära nog hela den svenska personbilsparken.

Att detta sätt att räkna inte var i linje med LULUCF-förordningen blev uppenbart när den svenska rapporteringen granskades av Kommissionens expertgrupp. Sverige fick bakläxa med krav om att senast vid årsskiftet 2019/2020 komma tillbaka med ett nytt förslag till en FRL, som är förenlig med EU-lagstiftningen.

Ända sedan i juni har regeringen grubblat på hur man skulle hantera Kommissionens avhyvling. Förra torsdagen, den 10 oktober, beslöt man till sist att åter lämna uppdraget till den institution – Sveriges Lantbruksuniversitet – som låg bakom den redovisning som så snöpligt hade underkänts.

Så nu ligger bollen åter hos SLU.

Varför universitet gick vilse förra gången kan man bara spekulera kring.

En förklaring kan naturligtvis vara inkompetens – att man inom SLU helt enkelt inte förstod lagtexten. Fast jag undrar det. Svensk skogs- och klimatforskning är i världsklass.

En annan, på sitt sätt ännu mera obehaglig, möjlighet är att man på universitet precis förstod innebörden i LULUCF-förordningen, men att man antingen självmant eller under yttre press bortsåg från denna insikt (liksom från akademiska krav om saklighet och integritet) för att istället leverera det man trodde beställaren, dvs. regeringen (eller riksdagsmajoriteten eller skogsnäringen, eller kanske alla i skön förening) ville att SLU skulle säga.

Men nu är, som sagt, bollen tillbaka hos Sveriges Lantbruksuniversitet. Och det duger naturligtvis inte för SLU – och för Sverige – att komma tillbaka med de siffror man senast levererade.

Att denna gång räkna rätt blir den centrala och viktiga uppgiften för SLU. Men kanske ändå inte den svåraste.

Ännu knepigare blir nog att förklara varför en institution med världsledande forskare på området har agerat på ett sätt som luktar mera av politiskt beställningsarbete än av vetenskaplig integritet.

07.10.2019 Blogginlägg 3 kommentarer

Svart 4 oktober för klimatet, eller?

4 oktober 2019. I Luxemburg träffas EUs miljöministrar för att fastställa unionens besked till det årliga mötet med FNs klimatkonvention UNFCCC i Santiago i Chile i december. Parallellt möts i Montreal medlemsstaterna i ICAO, FNs luftfartsorgan, för att dels besluta om klimatkompensationssystemet CORSIA, dels förslag om att ta fram en långsiktig målsättning för organisationens klimatarbete.

I efterhand går det att konstatera att inget av fredagens möten ledde till några konkreta framsteg. Svarta oktober?

I Luxemburg lyckades en handfull regeringar från i Central- och Östeuropa förhindra att EU i Santiago lovar världen att skärpa det klimatmål (NDC = Nationally Determined Contribution) som unionen lämnade inför klimatkonferensen i Paris 2015. Det löftet är att mellan 1990 och 2030 minska utsläppen med 40 procent.

En stor majoritet av länderna ville anta Kommissionens förslag om klimatneutralitet senast 2050 som nytt åtagande, och samtidigt höja utsläppsmålet för 2030 till 50 eller 55 procent. Men när ministerrådet ska besluta om den här typen av ställningstaganden bestämmer inte majoriteten, det är koncensus som gäller. De progressiva staternas förslag att inför FN-mötet lova att ”enhance” (=förstärka) unionens åtaganden stoppades. Istället lovar EU nu endast att ”update” (=uppdatera) löftet från 2015. I gengäld säkrade man dock en direkt referens till den rapport om vad som krävs för att maximera den globala temperaturstegringen till 1,5 grader som IPCC, FNs klimatpanel, publicerade för ett år sedan.

Frågorna kommer återigen att tas upp när unionen stats- och regeringschefer möts 12-13 december. Eftersom även FN-mötet i Santiago avslutas på Luciadagen har dock EUs möjligheter att driva på i Chile spelats bort. Att EU nu tvekar kommer rimligen att försvaga unionens möjligheter att agera i Chile, vilket i sin tur riskerar att ytterligare bromsa det redan avstannande globala klimatarbetet.

——————-

Om utfallet i Luxemburg var svagt var resultaten i Montreal inte mindre oroande. Två huvudpunkter skulle avgöras vid ICAO-kongressen, dels framtiden för klimatkompensationssystemet CORSIA (Carbon Offsetting and Reduction Scheme for International Aviation), dels frågan om ett långsiktigt klimatmål för det internationella flyget (internationellt flyg omfattas inte av Parisavtalet, och därför finns det inget långsiktig mål).

Beträffande den sista frågan kom kongressen inte längre än till en uppmaning att sätta upp frågan på dagordningen till nästa kongress 2022.

När det gällde CORSIA var den stora frågan på förhand hur EU-länderna skulle agera för att försvara rätten att behålla flygtrafiken inom EES (EU28 + Island, Lichtenstein och Norge) inom utsläppshandeln. Striden kring detta berör samtidigt möjligheten att beskatta flygbränsle även sedan CORSIA har börjat fungera (EU-länderna har förklarat att de vill delta redan från 2021).

Istället kom dock diskussionen att domineras av en helt annan konflikt, som efter rätt mycket tumult (slutna omröstningar m.m.) slutade med att en handfull länder – med bjässarna Kina, Indien, Ryssland och Brasilien i spetsen – förklarade att de inte vill vara med i CORSIA. Tidigare har bilden varit att dessa länder tänkt sig att gå med i CORSIA först i en senare fas, fr.o.m. 2027. De signaler länderna nu sände ut, innebär snarare att de över huvud taget inte tänker gå med.

Om Kina, Indien, Ryssland och Brasilien nobbar CORSIA-projektet, betyder detta rimligen att även en del andra aktörer, överlägset viktigast naturligtvis USA, i sinom tid hoppar av. Frågan är helt enkelt om CORSIA längre finns när ICAO nästa gång håller kongress.

Kinas sätt att kritisera CORSIA förde klimatdiskussionen tillbaka till Rio 1992 och Kyoto-avtalet. Fundamentet i dessa bägge överenskommelser var CBDR, Common But Differentiated Responsibility (gemensamt men differentierat ansvar), en princip som tydligast återspeglas i Riokonventionens indelning av världens länder i Annex I-länder resp. icke-Annex I-länder. Denna uppdelning kom senare till utryck i Kyotoprotokollet där krav om utsläppsminskningar endast riktades mot Annex I-länder, dvs. USA, Kanada, Japan, Australien, Nya Zealand samt alla europeiska länder (inklusive Ryssland, Vitryssland och Ukraina). I debatten återknöt Kina till uppdelningen genom att hävda att CORSIA enbart gynnar OECD-länder, medan utvecklingsländer med snabbt växande luftfart missgynnas (en anklagelse som faktiskt är rätt svår att förstå eftersom kompensationskraven kommer att vara lika stora på flygbolagen oavsett tillväxt).

Paris-avtalet 2015 innebar att Annex I-tänkadet övergavs. Efter Paris gäller istället att alla länder måste bidra (även om kraven måste ställas olika på olika länder). CORSIA fullföljer denna princip.

Detta ändrade synsätt sade sig Kina nu inte längre acceptera, utan ansåg att olika modeller skulle tillämpas på industri- respektive utvecklingsländer. Och fick stöd från Ryssland, Indien etc.

I konsekvensens namn ansåg Kina dessutom att medlemsstaterna själva ska få avgöra både nivån på kompensationskraven och vilka kompensationsåtgärder som ska tillåtas.

Fredagens magplask ger således skäl att fråga sig om CORSIA-processen har nått sin slutpunkt. Finns CORSIA längre?

Kanske var det osäkerheten kring detta som gjorde att EU och dess medlemsstater avstod från att lyfta konflikten mellan CORSIA och EUs utsläppshandeln. Som jag konstaterade i en tidigare blogg är det knappast ett alternativ att låta flyget mellan EES-länderna omfattas av både CORSIA och utsläppshandeln. Den artikel 18 under punkt 17 som ICAO-kongressen antog måste sägas vara tydlig med att EU därför, om EU-länderna kliver in i CORSIA, måste lyfta ut flyget ur utsläppshandeln (och förmodligen även dessutom ge upp alla tankar på att beskatta flygbränsle för internationell trafik).

Efter omröstningen markerade Finland, EUs nuvarande ordförandeland, i allmänna ordalag att medlemsstater i ICAO har rätt att, så länge alla flygbolag hanteras på samma sätt, upprätta sina egna regelverk, dvs. behålla flyget inom utsläppshandeln:

One of the principles of the convention is that each contracting state may apply, on a non-discriminatory basis, its law and regulations to all aircrafts operating within its jurisdiction. The principle also applies to environmental measures such as the ones we have in the European Union and its member states.”

Efter ICAOmötet har både transportkommissionären Violeta Bulc och den svenska infrastrukturministern Tomas Eneroth (S) hävdat att EU inte bara kan behålla flyget i utsläppshandeln. Eneroth menar dessutom att CORSIA-reglerna inte hindrar att flygbränsle beskattas. Hur denna syn skulle vara förenlig med kraven i ICAO-beslutet, som förbjuder andra styrmedel än CORSIA, är dock inte helt enkelt att förstå.

En förutsättning för att plocka ut flyget ur utsläppshandeln är dock att både Europaparlamentet och EUs regeringar är överens om åtgärden. Om parterna inte kan enas (parlamentet har hela tiden slagits hårt för utsläppshandeln och hårt kritiserat CORSIA), gäller nuvarande text i utsläppshandelsdirektivet. Den innebär inte bara att flyget stannar kvar inom utsläppshandeln, utan dessutom att systemet fr.o.m. 2024 automatiskt utvidgas till att gälla all flygtrafik till/från flygplatser inom EES, alltså inte bara (som idag) flyg mellan dessa flygplatser. Bäddat för internationella konflikter, med andra ord.

Så ser det enbart mörkt ut?

När det gäller EUs långsiktiga klimatmål och eventuella skärpningar av målet för 2030, finns sannolikt lösningen i den pågående förhandlingen om MFF, Multi-year Financial Framework, EUs sjuåriga budget 2021-2027. Om de rikare medlemsstaterna är beredda att kanalisera ännu större belopp till t.ex. Polen och Tjeckien, rimligen öronmärkta för att underlätta klimatomställningen, kommer det säkert att gå att nå enighet om en skärpning av EUs klimatpolitik, förhoppningsvis redan vid toppmötet i december. Men då gäller det att t.ex. den svenska regeringen väljer rätt taktik och rätt argument.

I fredags försökte Isabella Lövin övertyga polackerna om behovet av en tuffare klimatpolitik med hänvisning till diverse larmrapporter. Inget fel i det, men det är knappast okunskap om klimatsituationen som ligger bakom den polska positionen.

För att den svenska regeringen på hemmaplan ska lyckas med klimatpolitiken krävs en politik för minskade ekonomiska klyftor och social trygghet. Om regeringen inte lyckas övertyga på dessa områden, är den knappast heller förmögen att driva en framgångsrik klimatpolitik. Ungefär samma gäller på europeisk nivå: De ekonomiska klyftorna inom unionen måste minskas och klimatpolitikens bördor fördelas efter bärkraft – annars bromsas klimatpolitiken upp.

Beträffande globala överenskommelser om flyget ser prognosen tyvärr mörkare ut. Att man i Paris 2015 enades om att lägga flyget utanför Parisavtalet och överlåta ansvaret till ICAO, framstår alltmer som ett ödesdigert misstag. ICAO bildades för att främja och underlätta flygtrafik och arbetet domineras av flygintressena.

03.10.2019 Blogginlägg Inga kommentarer

Polen blockerar tuffare klimatlöften från EU

I morgon, fredag, träffas 27 av EUs 28 miljöministrar (sedan Boris Johnson blev premiärminister deltar inte Storbritannien längre i ministerrådsmöten). Huvudpunkten på agendan är vilka besked unionen ska ge när FNs klimatkonvention UNFCCC möts i Santiago i Chile i december. (Fredagens förhandlingar går att följa live via den här länken.)

Det finska ordförandeskapet har tagit fram ett utkast till ställningstagande, men för punkt 11 finns inget förslag, bara ett antal alternativ, placerade mellan ”hakparenteser”.

  1. [HIGHLIGHTS that the EU will [update] [or communicate] [review] [and enhance] its nationally determined contribution (NDC) in 2020, as agreed in Paris, in a manner that represents a progression of ambition beyond the current one and that reflects the EU’s highest possible ambition, taking into account the collective further efforts needed and actions undertaken by all Parties in line with the long term goals of the Paris Agreement [and IPCC 1.5 ⁰C report], and to increase clarity, transparency and understanding of its NDC.]

Morgondagen debatt kommer att handla om vilka av ”hakparenteserna” som ska finnas kvar och vilka som ska strykas.

På ena sidan i dragkampen finns i första hand Polen, sannolikt uppbackat av de övriga tre länder (Estland, Tjeckien och Ungern) som i juni inte ville att EU inför det nyss avlöpta FN-mötet i New York om klimatet skulle utlova en klimatneutral union 2050.

På andra sidan finns alla övriga medlemsstater, Kommissionen och Europaparlamentet, som vill att EU i Santiago åtminstone utlovar större utsläppsminskningar än de som fanns med det åtagande (Nationally Determined Contribution, NDC) unionen lämnade in inför klimatkonferensen i Paris 2015.

Den polska regeringen fattar nog att en skärpning av EUs klimatpolitik under 2019 är oundviklig. Genom EU-lagstiftning håller Polen redan på att tvingas ta itu med sina utsläpp, den utvecklingen går inte att stoppa. Det dragkampen handlar om är att polackerna vill ha ännu mera betalt av de övriga för att gå med på en tuffare politik.

Att den polska regeringen trots detta inte har backat, kan antagligen främst förklaras av att det hålls parlamentsval i Polen nästa söndag, den 15 oktober, och att böja sig för EU är inget regeringspartiet Lag och Rättvisa tror sig vinna röster på. Därför kommer man i morgon att visa upp en tuff attityd.

I längden lär polackerna inte kunna stå emot trycket från resten av unionen, särskilt inte som den nya kommission som tillträder om en knapp månad har utlovat betydande skärpningar av EUs klimatpolitik. Senast 100 dagar efter att den tillträtt, dvs. i början av februari 2020, ska ett förslag en ”Euroean Green Deal” lanseras. Planen ska inte bara innehålla skärpta utsläppsmål utan också stora satsningar bl.a. via en ”Just Transition Fund” vars pengar främst ska gå till de regioner vars näringsliv riskerar att drabbas negativt av klimatomställningen, det gäller inte minst de polska kolgruveområdena.

Den svenska regeringen och Magdalena Andersson har lovat att vara ”snålast i EU”, och motsätter sig ytterligare ”mutor” till Polen. Frågan är om det är en hållning som främjar klimatarbetet.

Vilka summor eller vilken typ av kapitalöverföringar man diskuterar känner jag inte till, men för att Sverige ska kunna fungera konstruktivt i diskussionen är det nödvändigt att påminna sig hur radikalt olika läget är för klimatpolitiken i Sverige respektive Polen.

2013-2017 fick de svenska industri- och energianläggningar som omfattas av EUs utsläppshandel dubbelt så många utsläppsrätter som de behövde för att täcka sina utsläpp. Överskottet kunde de sälja. Svenska företag har håvat in miljarder på utsläppshandelssystemet.

För Polen gäller det omvända. Gratistilldelningen 2013-2017 motsvarar endast drygt halva behovet av utsläppsrätter. För att kunna fortsätta driften har polska industri- och energiföretag därför tvingats köpa halva sitt behov av utsläppsrätter. Detta har kostat Polen och polskt näringsliv miljarder – varav en hel del strömmat över till Sverige.

Man kan förstå om den svenska regeringen tycker att polackerna har fått tillräckligt många fördelar, men mycket står på spel, och det vore mycket olyckligt om EU skulle komma även till Santiago utan några nya besked om skärpningar av klimatpolitiken.

Tyvärr talar inte mycket för att det blir någon öppning under morgondagens möte – valtaktiska hänsyn gör nog att den polske miljöministern kommer att sätta sig på tvären i stort sett oavsett hur mycket resten av unionen erbjuder.

Och antagligen är stämningsläget sådant att få av de övriga ministrarna har någon lust att ge sin motsträvige polske kollega nöjet att resa hem till Warzsawa med många miljarder i ytterligare EU-stöd, och därmed göra en redan kassaskåpssäker valseger för regeringspartiet nästa söndag ännu större.

 

Tillägg: 11:15 torsdag meddelade statsminister Jüri Ratas att Estland nu ändrat sig och stödjer förslaget om att EUs övergripande klimatmål bör vara klimatneutralitet 2050. Elaka rykten säger att detta inspel kan ses som ett försök av Ratas att rädda ansiktet påden estniska kandidaten till posten som energikommissionär, Ratas partivän Kadri Simsons, efter hennes skakiga insats vid utfrågningen i Europaparlamentets bägge utskott för miljö (ENVI) respektive industri, forskning och energi (ITRE). Tweeten dök upp drygt två timmar in i utfrågningen.

23.09.2019 Blogginlägg 3 kommentarer

Ödesvecka för flyget i utsläppshandeln

Idag startar FNs särskilda miljötoppmöte i New York. Medierna fylls av rapporter om alla som ska tala. Av svenska media förstår man att huvudnumren är Greta Thunberg och Stefan Löfven.

När Antonio Guterres, FNs generalsekreterare, bjöd in till mötet var hans förhoppning att världens länder skulle utnyttja tillfället till att offentliggöra nya, mera ambitiösa åtaganden enligt Paris-avtalet. Efter att EU-kommissionen misslyckats med att få alla medlemsstater att inför FN-mötet ställa sig bakom ett klimatneutralt EU 2050, är dock prognosen att på sin höjd några små ö-stater i Stilla havet kommer att leverera ökade åtaganden.

Manifestationen som mötet innebär är inte oviktig, men några konkreta resultat blir det inte.

Parallellt, ett par timmar norrut från New York, i Montreal i Kanada, samlas i morgon representanter för nästan exakt samma länder som i New York för den 40e kongressen med FNs luftfartsorgan ICAO, International Civil Aviation Organisation.

Det mötet handlar inte om stolta deklarationer utan tvärtom om mycket konkret politik.

Och en långt ifrån osannolik konsekvens är att EU om några år måste undanta flyget från utsläppshandel. Därmed skulle det enda internationella styrmedel som finns och som syftar till att minska flygets utsläpp avskaffas.

En huvudpunkt på agendan är att ytterligare precisera reglerna för klimatkompensationssystemet CORSIA, Carbon Offsetting and Reduction Scheme for International Aviation, som ICAO tog beslut om vid förra kongressen, 2016. Om detta har jag skrivit här och här. Innebörden i det förslag organisationens styrande råd, ICAO Council, lagt på kongressdeltagarnas bord, är att länder som vill delta i CORSIA förbjuds att parallellt använda andra ekonomiska styrmedel för klimatsyften, t.ex. utsläppshandel, men sannolikt även bränsleskatter.

Europaparlamentet har högljutt protesterat mot en sådan förändring och krävt att EU-länderna inte ska acceptera en sådan lösning, men när EUs transportministrar i fredags möttes för att diskutera flyget och klimatet, blev det uppenbart att minst fem av medlemsstaterna (däribland Irland, hemmaland för flygjätten Ryanair (som förbrukar fler utsläppsrätter per år än de flesta kolkraftverk), Spanien och Rumänien, samt ö-nationerna Malta och Cypern) gärna ser att flyget plockas ut ur utsläppshandeln när CORSIA börjar fungera 2021. Ytterligare 7-8 ministrar lät inte främmande för tanken. Bara 12-13 av medlemsstaterna (däribland Sverige) ansåg att EU-länderna enigt skulle försvara utsläppshandeln (”at all costs”, som en av försvararna, Frankrike, uttryckte det).

Om flyget plockas ur utsläppshandeln skulle trycket på flygtrafiken inom EES att minska sina utsläpp i stort sett helt försvinna. Inom CORSIA behöver utsläpp upp till nivån 2019/2020 inte alls kompenseras. Därutöver kan utsläppen öka hur mycket som helst, men ökningen måste kompenseras genom att flyget finansierar klimatrelaterade åtgärder någon annanstans.

För flyget inom EES skulle en sådan förändring betyda flera miljarder euro i sänkta kostnader per år.

Kruxet är att EU inte är medlem i ICAO, och att varje EU-medlem därmed i princip kan agera efter eget huvud i ICAO-sammanhang. Det gör det svårare än normalt att driva igenom en gemensam EU-hållning, vilket i detta fall utan tvekan stärker dem som vill avveckla flygets deltagande i utsläppshandeln.

Ironin är att CORSIA samtidigt på många sätt är ett resultat av enveten påverkan från EU där den avgörande påtryckningen var att EU 2008 beslöt att från och med 2012 inkludera flyget i sin utsläppshandel. Först efter det beslutet blev det fart på ICAO. (I sammanhanget har det spelat en viss roll att EU inom ICAO har samordnat sitt agerande med ytterligare drygt tio icke-medlemmar, bl.a. Ukraina, Turkiet och Georgien inom organisationen ECAC.)

Egentligen skulle allt flyg till och från flygplatser inom EES (EU28 + Island, Lichtenstein och Norge) ha omfattats av utsläppshandeln (motsvarar idag 250-300 miljoner ton koldioxid per år). I ett förhandlingsspel där ICAO först 2012 och senare vid sin 38e kongress 2013 gick med på EUs krav att införa ett globalt,  marknadsbaserat system för att begränsa det internationella flygets koldioxidutsläpp, svarade unionen med att temporärt begränsa omfattningen till att enbart gälla flyget mellan flygplatser inom EES (motsvarar idag 60-70 miljoner ton koldioxid per år).

Tanken med CORSIA är alltså inte att minska flygets utsläpp utan endast att kompensera för utsläppsökningar utöver nivån 2019/2020. Utsläpp upp till denna nivå omfattas inte. Kompensationen är frivillig 2021-2026, därefter är tanken att i princip alla flygningar mellan två länder ska omfattas (när beslutet togs 2016 reserverade sig dock bl.a. Indien, Ryssland och Brasilien, vilket gör deras deltagande osäker). Endast s.k. internationellt flyg, dvs. flygningar mellan två stater, omfattas – det motsvarar drygt 60 procent av den totala flygtrafiken i världen. Systemet ska fungera fram t.o.m. 2035. Några beslut om vad som sker därefter finns inte.

Kompensationen ska ske genom att flygbolagen finansierar klimatrelaterade åtgärder inom andra områden – oftast tänker man sig åtgärder i utvecklingsländer. För att avgöra vilka åtgärder och kompensationssystem som ska godkännas har en särskild expertgrupp tillsatts. Erfarenheterna från kompensationssystem är dock generellt inte särskilt uppmuntrande, och därför ifrågasätter många om tanken på kompensation överhuvudtaget kan fungera för att neutralisera flygutsläppens klimateffekter.

Priserna på kompensationsåtgärderna väntas dessutom bli mycket lägre än t.ex. marknadspriset på europeiska utsläppsrätter, vilket betyder att CORSIA i praktiken sannolikt kommer att ha utomordentligt liten påverkan på hur flygutsläppen utvecklas (däremot kan en viss klimatnytta uppnås via kompensationsåtgärderna). Marknadsförutsättningarna för förnybart flygbränsle lär knappast påverkas alls.

Det EU siktade på när man satsade så hårt på att få till stånd ett globalt avtal om flygets utsläpp, har därmed vänts till ett redskap för att stoppa unionens egen strävan efter lägre utsläpp.

Men förslaget till avtal för CORSIA går således ännu längre genom att dessutom sannolikt förbjuda medlemsstaterna att beskatta flygbränsle vid internationell flygtrafik, dvs. precis det Sverige tillsammans med bl.a. Nederländerna förbereder att komma överens om. Idag existerar inga bränsleskatter för internationellt flyg. Detta beror dock inte på ICAO-regler, utan i första hand på att bränsleskatter oftast förbjuds i de tusentals bilaterala flygserviceavtal som finns mellan världens länder, t.ex. i det stora ”Open skies”- avtalet mellan USA och EU.

Hur EU och dess medlemsstater kommer att agera under veckan är alltjämt höljt i dunkel. I ett ursprungsförslag gick Kommissionen på en överraskande tuff linje, som innebar att medlemsstaterna i Montreal i debatten skulle förklara att de inte kunde acceptera att CORSIA stoppar flygets deltagande i EUs utsläppshandel, med sikte på att lämna in en reservation mot denna del av beslutet. Genom en reservation skulle EU-länderna friskriva sig från CORSIAs ”exklusivitet”, vilket dock möjligen skulle hota hela CORSIAs existens.

Enligt nya, modifierade riktlinjer (allt material är hemligt men det läcker till media) ska linjen istället vara att överlämna till EU-ländernas och Kommissionens deltagare att på plats, under Montreal-mötet, avgöra agerandet. Ett oroande faktum i det sammanhanget är att EU i luftfartssammanhang inte representeras av klimat- utan av transportdirektoratet, som har en tradition att (precis som ICAO) företräda transportbranschens intressen snarare än unionens samlade ståndpunkt.

Det finns således anledning att vara precis hur orolig som helst över det som kommer att hända i Montreal under veckan.

Ironisk fråga: Kan man hoppas att nyhetsmedia får plats att rapportera om hur det blir med flygets utsläpp mellan högtidstalen i New York?