Blogginlägg

30.06.2019 Blogginlägg 4 kommentarer

Kommissionen knäpper Sverige på näsan för klimatpolitiken

Den översyn av EUs lagstiftning som genomförts de senaste åren har mest handlat om att strama upp och skärpa befintlig lagstiftning. De två helt nya inslag som är viktigast är ”LULUCF”-förordningen och Styrningsförordningen.

”LULUCF”-förordningen (Land-Use, Land Use Change and Forestry) innebär att medlemsstaterna måste säkra dels att det lagras in mera kol i landskapet (i växtlighet och i marken) än vad som plockas ut eller frigörs på grund av jord- och skogsbruk, dikningsföretag m.m., dels att nettoinlagringen av kol i skogslandskapet inte minskar.

I styrningsförordningen är den stora nyheten att medlemsstaterna måste redovisa 10-åriga ”nationella, integrerade energi- och klimatplaner” (NECP). Den första generationen NECP ska gälla perioden 2021-2030 och ska fastställas av länderna senast årsskiftet 2019/2020. I planerna ska länderna visa på vilket sätt de tänker bidra till att EUs samlade mål inom energi- och klimatpolitiken tillgodoses.

Bägge regelverken innehåller ett mått av tolkningsutrymme som är tänkt att redas ut i dialog med Kommissionen, på basis av de underlag länderna är skyldiga att lämna in. Underlagen ska granskas av Kommissionen, ibland med hjälp av expertgrupper. Först därefter kan länderna fastställa dem.

När det gäller LULUCF-förordningen är det centrala, och känsliga, dokumentet, bokföringsplanen för skogsmarken där det ska ingå ett förslag till s.k. skoglig referensnivå, FRL (Forest Reference Level). FRL ska ange den minsta årliga nettoinlagring av koldioxid landet måste upprätthålla (i första hand perioden 2021-2025). Hur nivån ska fastställas finns reglerat i förordningen.

Det som gör FRL till en så het fråga är att nettoinlagringen av koldioxid i skogsmarken i allt väsentligt beror på hur mycket virke som avverkas. FRL sätter därmed en yttersta gräns för hur mycket virke som kan tas ut ur skogen. I debatten har FRL därför (med viss rätt) kallats ”avverkningstak”.

De nationella energi- och klimatplanerna ska berätta om politiken över hela fältet, men i det ingår hur länderna tänker sig att säkra att kraven i LULUCF-förordningen uppfylls. Det viktigaste med NECP-arna är dock att säkra att medlemsstaterna tillsammans driver en politik som leder till att energianvändningen minskar i linje med EU-lagstiftningen (ett mål som brukar beskrivas som att energieffektiviteten 2005-2030 ska öka med 32 procent) plus att andelen förnybar energi till 2030 ökar till 32,5 procent. Tidigare gällde nationella krav på dessa bägge områden, men med de nya lagarna ska länderna kollektivt uppnå målen. Det viktigaste redskapet för att säkra att detta lyckas, är just de nationella energi- och klimatplanerna, tillsammans med den granskning av dessa planer som Kommissionen genomför.

Beträffande redovisningen enligt LULUCF-förordningen låg regeringens förslag till skoglig referensnivå, FRL, på strax under -40 miljoner ton CO2 per år (nettoinlagring anges med minustecken), men i en märklig manöver togs beslutet över av riksdagens miljö- och jordbruksutskott där en majoritet (M, SD, C, KD & L) drev igenom en nivå på drygt -30 miljoner ton.

Alla ländernas förslag till bokföringsplaner har nu granskats av Kommissionens expertgrupp, vars utlåtande Kommissionen gjort till sitt eget. Alla länder får mer eller mindre allvarlig kritik med krav om justeringar av planerna innan de fastställs.

Att rangordna den kritik länderna får är inte enkelt, men man kan konstatera att medan kraven om revideringar nästan genomgående är kopplade till det förmildrande förbehållet ”if applicable” (ung. ”om tillämpligt”) använder Kommissionen för två av länderna den betydligt kraftfullare och tvingande formuleringen ”accordingly” (ung. ”i enlighet med”).

Ett av de länder som på detta sätt får en rätt tuff knäpp på näsan är Lettland. I utvärderingen av den lettiska bokföringsplanen använder Kommissionen ordvalet ”accordingly” en gång.

I fallet Sverige används formuleringen två gånger! De går inte att komma ifrån – inget land får så tuffa krav om att justera sin rapportering som Sverige:

”1) Provide transparent documentation of forest management practices in the reference period. Ensure that the approach used in the determination of the FRL reflects the continuation of sustainable forest management practices as documented in the reference period, excluding policy assumptions on harvest rates from the FRL calculation. Provide transparent information on harvest-to-growth ratio from the reference period. In light of 100% harvest rate of net biomass increment applied in the FRL on productive forest land managed for wood supply regardless of age-class distribution, explain how this is applied to modelling of the FRL and revise the FRL accordingly.

2) Ensure that harvest volumes projected in the FRL are in line with Art 8(5), reflecting the evolution of dynamic age-related forest characteristics, and revise the FRL accordingly.”

Formuleringarna går inte att tolka på annat sätt än att Kommissionen anser att det svenska sättet att räkna, inklusive förslaget till FRL, strider mot den lagstiftning Europaparlamentet och den svenska regeringen själv (efter att ha förankrat hållningen i riksdagen) tidigare gett klartecken för.

I klarspråk: Sverige försöker bluffa sig undan ansvaret för en klimatpolitik som inte bara handlar om att minska utsläppen utan också om att öka inlagringen av koldioxid i bl.a. skogslandskapet.

Det är inte vackert.

I sitt utlåtande över det svenska förslaget till nationell energi- och klimatplan följer Kommissionen upp snytingen. Som första punkt på saker Sverige måste ändra i sitt förslag till NECP innan den kan fastställas, uppmanar Kommissionen (återigen i väldigt återhållna och snirkliga formuleringar) den svenska regeringen att:

”1. Utveckla sin strategi för att leva upp till åtagandet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 841/2018 om att utsläpp från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) inte överskrider upptagen, med tillämpning av underliggande bokföringsregler.”

Jag har tidigare i flera texter på bloggen (se t.ex. här, här eller här), men också i en artikel på DNdebatt, beskrivit hur Sverige i förhandlingarna om LULUCF-förordningen drivit en linje som undergräver EUs klimatpolitik, och som därför följaktligen mötts av förvåning, kritik eller rentav hån från andra medlemsstater. Kommissionens svidande kritik av det svenska förslaget till bokföringsplan och FRL kan därför knappast komma som någon överraskning för vare sig den svenska regeringen eller den riksdagsmajoritet som bäddat för utskåpningen. Ett tungt ansvar för pinsamheten vilar dessutom på de två myndigheter, i första hand Sveriges Lantbruksuniversitet, men också Skogsstyrelsen, som ursprungligen föreslog den lösning kommissionen nu underkänt. Vart tog myndighetsintegriteten vägen?

I sitt förslag om att EU ska vara klimatneutralt 2050, som Sverige snabbt vill att unionen ska anta, beskriver Kommissionen vad det handlar om:

”Kolsänkor är lika viktiga som minskade utsläpp. Att bibehålla och förstärka den naturliga kolsänka som utgörs av skogar, mark och jordbruksområden och kustnära våtmarker är avgörande för att strategin ska bli framgångsrik.”

Den enda kolsänka av betydelse som på kort sikt finns tillgänglig för att uppnå det Kommissionen efterlyser, är skogsmarken. Att öka inlagringen i landskapet är, i varje fall under de närmaste decennierna, vår enda möjlighet att kunna dränera atmosfären på annat än marginella mängder koldioxid.

Från klimatsynpunkt borde naturligtvis prioritet 1 vara att försöka höja den inlagringsnivå på 40-50 miljoner ton CO2 per år som gällt i Sverige sedan millennieskiftet ytterligare. Redan regeringens förslag till FRL på strax under -40 miljoner ton öppnar istället för en försvagning av kolsänkan. Den nivå på -30 miljoner ton (varav hälften beräknas levereras med automatik i redan avsatta naturreservat, nationalparker m.m.) kan inte beskrivas på annat sätt än att Sverige, med störst skogsareal av alla medlemsstater, smiter från sitt ansvar.

Med en FRL i nivå med den som drevs igenom av miljö- och jordbruksutskottets majoritet, öppnas dessutom en lockelse att utnyttja koldioxidinlagringen i det svenska skogslandskapet som kompensation för fortsatta höga utsläpp inom andra sektorer. Det kan handla om att kompensera för fortsatt höga utsläpp från t.ex. trafiken inom EU (lagstiftningen håller redan öppet för detta). Det internationella flyget är en sektor som sannolikt är intresserad av att kunna utnyttja det kompensationsutrymme som kan skapas med en låg svensk FRL en fortsatt hög inlagring för att kunna fortsätta att öka sina utsläpp.

Kort sagt ska vi alla vara tacksamma om Kommissionen genom sitt ingripande stoppar det svenska försöket att smita från sitt klimatansvar.

Beträffande yttrandet om styrningsförordningen gör Kommissionen ytterligare två markeringar:

Den ena gäller planerna på att öka andelen förnybar energi. Ett särskilt frågetecken sätts för möjligheterna att öka användningen av bioenergi utan att samtidigt hamna i konflikt med ml om att bevara den biologiska mångfalden.

Det andra gäller energieffektivisering.  I svenska dokument kring EUs energieffektiviseringsdirektiv väljer både svenska regeringen och myndigheterna konsekvent att beskriva kraven enbart som en fråga om att minska energianvändningen per BNP-enhet. Men EUs omarbetade energieffektiviseringsdirektiv innehåller mål om att minska energianvändningen 2005-2030 med 26 procent. Följaktligen efterlyser Kommissionen:

”Öka insatserna för att minska den slutliga energianvändningen med tanke på energieffektivitetsmålet för unionen till 2030 som måste uppnås kollektivt, med stöd av styrmedel och åtgärder för att uppnå ytterligare energibesparingar till 2030. Ytterligare åtgärder tillsammans med deras förväntade effekter i form av energibesparingar bör tas fram och redovisas i den slutliga integrerade nationella energi- och klimatplanen.”

25.06.2019 Blogginlägg Inga kommentarer

Det som inte hände i Bryssel, hände kanske i Haag?

Ett par veckor före EU-toppmötet 20-21 juni såg det mörkt ut. Bara 8-10 av medlemsländerna (däribland de nordiska länderna, Frankrike, Nederländerna och Spanien) var positiva till Kommissionens förslag om klimatneutralt EU senast 2050. 5-6 var emot, resten vacklade. Klimatkommissionären Cañete for som en skottspole mellan huvudstäderna för att öka förmå fler att ställa upp.

Men de sista veckorna före mötet hände något. Stödet växte snabbt, sannolikt utlöst av att Tyskland ställde sig bakom (i sin tur sannolikt bl.a. en effekt av att de Gröna i tyska opinionsmätningar numera är jämnstora med kristdemokratiska CDU med strax under 30 procent).

Och plötsligt var snart sagt alla med på tåget – Italien, Slovenien, Grekland, Slovakien, Bulgarien, Litauen, ja, t.o.m. Ungern. Alla var inte ombord men ett par dagar före mötet lanserade ordförandelandet Rumänien optimistiskt ett utkast till beslut som visserligen inte innebar ett klockrent stöd till Kommissionens förslag, men som nämnde årtalet och uppmanade Kommissionen och Rådet att redovisa åtgärder för att ”ensure a transition to a climate-neutral EU by 2050”, en formulering bara tuppfjätet från att ställa sig bakom målet.

Ändå sprack det. Uppgifterna om vilka länder som blockerade är lite svajiga, men sannolikt handlade det om Polen, Tjeckien, Estland och Ungern (som av oklara skäl uppenbarligen i slutändan återigen bytte fot). I sluttexten från mötet finns därför årtalet 2050 inte med, utan förekommer endast i en fotnot i vilken Europeiska rådet (i den officiella svenska versionen) konstaterar att ”För en stor majoritet medlemsstater måste klimatneutralitet uppnås senast 2050.”

Vad det var som gick snett är nog svårt att reda ut. Möjligen finns svaret någon helt annanstans än inom klimatpolitiken. Huvudpunkten vid toppmötet var ju inte klimatet utan nomineringarna till EU:s toppositioner, inte minst till ny ordförande för Kommissionen. Dessutom diskuterades unionens långtidsbudget. Kanske sprack klimatfrågan helt enkelt därför att så mycket energi och kompromissvilja måste läggas på grälet om kommissionsordföranden att orken inte räckte till en svår uppgörelse även om klimatet?

Senast EU-ledarna fattade ett övergripande beslut om EUs klimatmål var i oktober 2014. Då enades man om målen för den översyn av lagstiftningen som nu just avslutats (bl.a. att utsläppen 2030 ska vara minst 40 procent lägre än 1990). Det beslut som togs 2014 var delvis mycket detaljerat, t.ex. sas att den s.k. linjära reduktionsfaktorn (som styr hur snabbt utgivningen av nya utsläppsrätter trappas ned) från 2021 skulle vara 2,2, och att kraven på medlemsländerna att 2005-2030 minska sina utsläpp utanför utsläppshandeln skulle variera mellan 0 och 40 procent. Att ramarna för reformerna så i detalj fastställdes redan innan processen startat, har i efterhand kritiserats, bl.a. eftersom det gjort det svårare att uppdatera europeisk politik med den globala utvecklingen, t.ex. Parisavtalet. Tanken var att denna gång slippa motsvarande strama tyglar, och öppna för hela EU-apparaten att utan låsningar pröva olika vägar för ett klimatneutralt EU 2050.

Kanske gick man för långt i denna strävan? Och kanske bortsåg man (igen) från att det knepiga inte är att sänka utsläppen utan att hantera de sociala konsekvenserna av sådana åtgärder. Det kan t.ex. inte vara helt enkelt för en polsk regeringschef att resa hem och berätta att han/hon gått med på att under de kommande decennierna slå igen hela den polska kolindustrin.

De förbehåll för ett kommande beslut som skrevs in vid toppmötet är att få en politik ”som bevarar den europeiska konkurrenskraften, är rättvis och socialt balanserad, tar hänsyn till medlemsstaternas nationella omständigheter och respekterar deras rätt att besluta om sin egen energimix, med utgångspunkt i de åtgärder man redan enats om för att uppnå utsläppsminskningsmålet för 2030.”

Den allra sista formuleringen stänger antagligen dörren för alla tankar på att redan på kort sikt skärpa målet för 2030 (bl.a. Europaparlamentet har ett antal gånger krävt att målsättningen höjs från minus 40 till minus 55 procent), och resten av formuleringen betyder förmodligen att man för att få ett beslut under hösten, liksom 2014, måste bli mera detaljerade. Det kan handla om att tänja på de villkor som ska gälla för de trilskande länderna att utnyttja Moderniseringsfonden, ett gigantiskt stödpaket som är en del av det omarbeta utsläppshandelsdirektivet. Men det handlar förmodligen också om hur EUs långtidsbudget ska styckas, dvs. om EU-pengar till motvallsländerna för helt andra ändamål än klimatomställningen. Den ungerska regeringen var i en kommentar mycket öppen med att man kan ändra sin inställning om EU skjuter till mera pengar: We are unable to support the proposal for this until we know how much funding the European Union is able to make available for the modernization of industry.”

På sajten Altinget finns en initierad och läsvärd analys av vad som sannolik krävs för att Kommissionens förslag ska kunna antas.

———————————

Om det gick trögt eller rentav inte alls i Bryssel, så kom det desto mera uppmuntrande signaler från Haag, dit den nederländska regeringen hade bjudit in EU-regeringarna till en konferens om hur man ska kunna öka beskattningen av luftfarten – av klimatskäl, men också för att skapa en ny skattebas och samtidigt skapa rättvisa konkurrensförhållanden mellan trafikslagen.

Nederländerna vill komma med bland de länder som tar ut flygskatter, dvs. skatt på flygpassagerare, och har ett förslag på väg. Flygskatt tas redan ut på 2/3 av alla flygstolar inom EU, men nivåerna och konstruktionen varierar högst betydligt mellan länderna, vilket stör konkurrensen, omotiverat flyttar passagerare mellan flygplatser i länderna, och gör det svårt för Nederländerna att förverkliga sina planer.

Vid konferensen fick intiativet uppbackning inte bara av ett antal andra EU-länder utan också av EU-kommissionen, industriländernas samarbetsorganisation OECD, Världsbanken och Internationella Valutafonden.

En av huvudtalarna vid konferensen var den svenska finansministern Magdalena Andersson, som höll ett mycket spännande anförande där hon gick hårt åt den nuvarande ordningen, som gör det näst intill omöjligt att beskatta flygbränsle, och manade europeiska politiker att verka för reformer.

Hela talet finns här, en video här (Magdalena Anderssons anförande startar efter ca 57 minuter)

I talet konstaterade Andersson att frånvaron av flygbränsleskatt är en indirekt och miljöskadlig subvention (”harmful subsidy”) till flygresande, som tillkommer de medborgare som flyger, dvs. i högre utsträckning välbärgade. Att flyget omfattas av utsläppshandeln ETS är ett steg i rätt riktning, men inte tillräckligt.

Detta budskap var kanske inte så oväntat, men Andersson gick längre och uttryckt dessutom stark kritik mot det planerade globala kompensationssystemet CORSIA: “What is outlined now, is by no means sufficient in order to tackle climate change.” Beskedet betyder rimligen att Sverige kommer att argumentera för att EU-länderna inte deltar i CORSIA såvida man inte får behålla flyget inom utsläppshandeln (vilket nuvarande CORSIA-regler sannolikt inte tillåter).

EUs energiskattedirektiv tillåter inte medlemsstaterna att beskatta flygbränsle annat än för inrikesflyg. Direktivet innehåller dock ett kryphål som innebär att två eller flera länder kan göra upp om att flyg även mellan länderna beskattas.

Inte heller detta är helt enkelt eftersom några av de s.k. flygserviceavtal, bl.a det viktigaste ”Open skies-avtalet med USA, stadgar att sådana skatter måste godkännas i den gemensamma kommitté som övervakar avtalet, dvs. USA skulle kunna blockera ett samarbeta kring flygbränsleskatt mellan EU-länder.

Miljöorganisationen Transport and Environment har tillsammans med några jurister utvecklat en lösning som skulle kunna komma runt detta hinder genom att införa en tröskel, som innebär att flygbolag med högst fem reguljära flyglinjer mellan EU-länder skulle undantas från skatten – idag skulle inget flygbolag med registreringsland utanför EU i så fall omfattas. Några stora, icke-europeiska flygfraktsföretag flyger mera än så, men för dessa skulle man kunna tillämpa en skatt per flygning (vilket det inte finns några hinder för).

Att få en EU-täckande reglering är antagligen avlägset. Istället har den svenska regeringen tagit på sig att leda en diskussion mellan en ”koalition av villiga” med sikte på en gemensam lösning. I denna grupp ingår Sverige, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Mest näraliggande är att länderna samordnar en flygbränsleskatt för alla flygtrafik inom och mellan gruppen av länder.

—————————————

I delstaten Oregon i USA pågår samtidigt ett politiskt drama kring planerna på att starta ett utsläppshandelssystem som ska anslutas till det system som grannstaten Kalifornien och den kanadensiska provinsen Quebec driver sedan ett antal år.

Planen är redan godkänd i den ena av delstatsparlamentets två kamrar, nu återstår senaten med 30 ledamöter. 18 av ledamöterna är demokrater, så majoriteten för förslaget är solid.

För att stoppa beslutet har därför de 11 republikanerna (en ledamot dog nyligen) gått under jorden, vilket betyder att man i kammaren inte kan fatta beslut, eftersom ett villkor är att 2/3 av ledamöterna är närvarande.

Avsiktlig frånvaro kostar 500 dollar i böter för ledamöterna, men deras sympatisörer har redan skramlat ihop 23 000 dollar till en bötesfond.

Delstatsguvernören hotar med polis för att tvinga ledamöterna till senaten!

————————————

Tillägg 26 juni: Ett resultat av tumultet i Oregons parlament är att tre av demokraternas delstatssenatorer har meddelat att de är emot det presenterade förslaget till utsläppshandelssystem. Detta innebär att förslaget inte stöds av en majoritet. Den demokratiske gruppledaren har därför beslutat att dra tillbaka förslaget.

13.06.2019 Blogginlägg 3 kommentarer

FNs miljöorgan UNEP dömer ut klimatkompensation – först mycket, sedan mindre

FNs miljöorgan UNEP (med säte i Nairobi) har hamnat i hetluften. Bråket handlar om en kommentar som under helgen publicerades på organisationens hemsida. Under rubriken ”Carbon offsets are not our get-out-of-jail free card” dömde UNEP ut tanken på att rikare länder ska kunna ersätta utsläppsminskningar på hemmaplan med insatser i fattigare länder, s.k. offsetting (kan handla om att finansiera vindkraftverk, energieffektiviseringar, trädplantering m.m.).

UNEP förklarade att man visserligen inte i sig är negativ till kompensationsåtgärder, men markerade att åtgärderna inte får legitimera fortsatta utsläpp och att offsetting därför på sikt måste fasas ut ur klimatpolitiken:

The era of carbon offsets is drawing to a close. Buying carbon credits in exchange for a clean conscience while you carry on flying, buying diesel cars and powering your home with fossil fuels is no longer acceptable or widely accepted.”

Det här var uppenbarligen ingen populär kommentar, så vid lunchtid i tisdags hade den försvunnit från organisationens hemsida. Igår dök dock samma rubrik dock upp igen, fast denna gång med lite mindre starka synpunkter. Formuleringen att ”carbon offsets must draw to a close” var borttagen.

Här kan du jämföra de bägge textversionerna.

Offsetting stekhett

Frågan om kompensationsåtgärder (”offsetting”) är stekhet, inte minst inom FN-familjen.

På det generella planet pågår inom ramen för klimatkonventionen UNFCCC en diskussion om villkoren för kompensationsåtgärder och handel med klimatåtgärder under Parisavtalet (artikel 6 i avtalet). Avsikten var att beslut om regler skulle ha fattats vid FN-mötet i Katowice i höstas, men synen på regelverket skiljer sig rejält mellan olika länder. Brasilien agerade t.ex. starkt för att offsets som genererats av åtgärder redan för 10-15 år sedan (=långt innan Parisavtalet), skulle kunna utnyttjas för att uppfylla ländernas utsläppsminskningsåtaganden.

När diskussionerna i Katowice brakade samman beslöt EU-kommissionen att istället kalla till ett eget möte, med sikte på att få till ett beslut vid klimatmötet i Chile i december i år. Kommissionens möte gick av stapeln här om veckan, hade stort deltagande, men resultatet tycks ha blivit magert.

De kritiska kommentarerna från UNEP har landat precis mitt i det getingbo förhandlingarna om Parisavtalets artikel 6 är. Sprängkraften är dock sannolikt om möjligt ännu större när det gäller motsvarande diskussioner inom luftfartens klimatpåverkan (som märkligt nog inte omfattas av Parisavtalet!).

Efter många och långa strider beslöt medlemsstaterna inom FNs luftfartsorgan ICAO (där i praktiken alla världens länder är medlemmar) 2016 att luftfartens klimatpåverkan skulle hanteras inom ett nytt globalt kompensationssystem, CORSIA (Carbon Offsetting and Reduction Scheme for International Aviation).

Systemet innebär att flygbolagen måste redovisa kompenserande klimatåtgärder för de utsläpp som överstiger den genomsnittliga utsläppsnivån 2019/2010. Syftet är således inte att minska flygets utsläpp, enbart att kompensera för den ökning av utsläppen som sker efter 2020.

Redan från 2021 väntas huvuddelen av allt internationellt flyg omfattas, men länder som Kina, Ryssland, Brasilien och Indien tänker ansluta sig först 2027. Överenskommelsen omfattar perioden fram t.o.m. 2035 (du kan läsa mera om systemets detaljer här).

CORSIA omfattar enbart internationellt flyg och enbart den klimatpåverkan som beror på koldioxidutsläpp, däremot inte de s.k. höghöjdseffekter som uppträder vid utsläpp av t.ex. vattenånga på höjder över 7-8 000 meter.

Uppgörelsen om CORSIA är politiskt extremt skakig. Ett skäl är USA och Donald Trump, som ju i princip inte vill delta i det globala klimatarbetet. USA ska officiellt medverka i CORSIA redan från 2021, men hållningen i klimatfrågor och när det gäller globala avtal hos den nuvarande politiska ledningen, talar för att landet kliver av, ett steg som sannolikt skulle knäcka CORSIA.

EU och dess medlemsstater är en annan viktig osäkerhetsfaktor. I regelverket sägs att länder som ansluter sig till CORSIA inte får tillämpa parallella klimatstyrmedel. Innebörden av detta är sannolikt att om EU-länderna (enligt planerna) 2021 ansluter sig till CORSIA, måste man samtidigt lyfta ut luftfarten inom och mellan EES-länderna ur utsläppshandelssystemet, vilket i sin tur radikalt skulle minska trycket på luftfarten inom EU att minska sina utsläpp.

En i sammanhanget väsentlig komplikation är att det är EUs-medlemsstater, inte EU, som är medlemmar i ICAO. Därför räknas allt flyg mellan medlemsstaterna som internationellt. Europaparlamentet har starkt markerat att man inte är beredd att undanta flyget inom EES från utsläppshandel. Här om dagen kallade den tyske kristdemokratiske Europaparlamentarikern Peter Liese CORSIA ”an absolute joke”. Liese är inte vem som helst, utan har tvärtom en politisk veteran som suttit i parlamentet i 25 år och som spelat en helt avgörande roll för flygets inkludering i utsläppshandeln. Vinner Liese linje gehör kommer CORSIA sannolikt att kollapsa (vilket Liese alldeles uppenbarligen inte skulle beklaga…). EU-kommissionen har däremot snarast signalerat att man är beredda att prioritera CORSIA framför utsläppshandeln.

I spelet kring CORSIA är synen på offsetting avgörande.

I mars 2019 antog ICAO ett regelverk för de kompensationsåtgärder som kommer att accepteras inom CORSIA. Beslut om godkännande av kompensationssystem kommer formellt att tas av ICAOs normalt styrande organ, rådet, där 36 av medlemsländerna sitter. Rådets beslut ska dock baseras på rekommendationer från en expertkommitté (Technical Advisory Board), i vilket bl.a. Ulrika Raab från svenska Naturvårdsverket ingår. Aktörer som vill kunna sälja kompensationsåtgärder inom CORSIA kan redan nu ansöka om att bli godkända.

Kriterierna för kompensationsåtgärder under CORSIA har således utvecklats parallellt med, eller snarare frikopplat från, processen kring artikel 6 i Parisavtalet. Man kan fråga sig hur rimligt och trovärdigt det skulle vara om man i diskussionerna om artikel 6 skulle komma fram till andra regler än de ICAO har antagit. Man skulle i så fall hamna i ett läge där ICAOs styrande råd (som inte sällan tenderar att agera som en företrädare för flygbranschen) i praktiken ska fastställa regler för hela klimatområdet.

Skepsisen mot att med kompensationsåtgärder tillåta fortsatt ökade utsläpp förekommer långt utanför UNEP. Ett exempel är att internationella utsläppsminskningskrediter fr.o.m. årsskiftet 2020/21 inte längre tillåts inom någon del av EUs klimatreglering.

Inom Europaparlamentet växer samtidigt kraven om att istället för att ansluta sig till CORSIA utvidga utsläppshandeln till att även gälla flyg mellan EES-länderna och resten av världen. En sådan förändring från 2024 finns redan inskriven i det gällande direktivet om utsläppshandel, och kommer således att inträffa såvida Europaparlamentet och EUs regeringar inte innan dess kommer överens om något annat. Om Kommissionens förslag att EU ska bli klimatneutralt till 2050 slutligen antas, är det svårt att se att det finns något utrymme för offsetting i europeisk klimatpolitik, vare sig utsläppen sker från marken eller från luften.

Samtidigt finns det starka krafter som tvärtom vill utveckla offsetting-systemen. Företag i offset-branschen och en del utvecklingsländer ser vinstmöjligheter. Flygindustrin inom EU är naturligtvis entusiastisk inför utsikten att slippa lämna in utsläppsrätter som kostar 25-30 euro tonnet för varje ton koldioxid man släpper ut, och dessutom ett utsläppshandelssystem som förbjuder utsläpp om några decennier, till förmån för en lösning där kostnaden för att kunna fortsätta öka sina utsläpp kommer att vara kanske en tiondel, och där det inte finns något utsläppsstopp ens vid horisonten.

07.06.2019 Blogginlägg Inga kommentarer

Ska vi sälja utsläppsminskningarna?

Dagens Industri har på debattplats och i mitt namn publicerat en artikel som bygger på en text jag har skrivit. Tyvärr har texten – utan min vetskap och utan mitt godkännande – bearbetats på ett sätt som innebär att den fått en delvis annan riktning och ett delvis annat budskap än den version jag lämnade till redaktionen, och som jag står för. Till exempel baseras rubriken på en mening i texten som formulerats av DIs redaktion, inte av mig. Det hela är väldigt olyckligt och faktiskt rätt obehagligt. I samförstånd med DI publiceras originaltexten nedan.

——————————————–

Klimatet eller pengarna?

Numera är vi snart sagt alla klimataktivister. I privatlivet försöker vi hålla nere bilåkandet, flyga mindre och äta klimatsmart. I företagsvärlden kämpar man på i stort och smått med klimatanpassningen. Inom politiken drivs omställningen från minsta kommunala nämnd upp till riksdag och EU med skärpta regelverk, höjda miljöskatter, miljövillkor i upphandlingar etc.

2018 tycks utsläppen ha ökat en aning, men annars har de fallit, år från år.

Så bra, tänker du. Att utsläppen faller.

Men så enkelt är det inte. Vilket har att göra med att allt vi gör i Sverige på klimatområdet blir meningsfullt först om det även leder till att utsläppen inom EU minskar.

De 60 procent av växthusgasutsläppen inom EU som inte omfattas av utsläppshandeln, regleras av ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation, ESR), en ättling till en nästan identisk tidigare lagstiftning som heter ansvarsfördelningsbeslutet (Effort Sharing Decision, ESD).

ESD/ESR tilldelar varje medlemsland ett årligt utrymme för utsläpp från sådana verksamheter som inte omfattas av utsläppshandeln. Det handlar främst om vägtrafiken, men också om småskalig uppvärmning, lätt industri plus en del utsläpp från jordbruket (metan och lustgas).

För 2013 var den svenska tilldelningen knappt 42 miljoner ton koldioxid, ett utrymme som till 2020 krymper till drygt 36 miljoner ton. För hela perioden 2013-2020 är tilldelningen drygt 310 miljoner ton.

Sverige kommer inte att utnyttja hela detta utrymme. Tack vare engagerade medborgare, företag, politiker etc., kommer periodens utsläpp att bli drygt 50 miljoner ton lägre än EU-lagstiftningen medger.

Att Sverige minskar sina utsläpp leder dock, som nämnts, inte automatiskt till att även EUs (eller världens) utsläpp minskar. Regeringen kan nämligen sälja det outnyttjade utsläppsutrymmet till något annat EU-land som inte lyckats begränsa sina utsläpp enligt lagkraven. Genom att köpa utsläppsutrymme av någon annan medlemsstat skaffar sig länderna rätt att överskrida sin tilldelade ram.

Först efter utgången av 2020 går det att överblicka vilka länder som har utrymme att sälja för perioden 2013-2020, och vilka som måste köpa. Hittills har endast någon enstaka affär genomförts – Bulgarien har i några omgångar sålt ett utsläppsutrymme på sammanlagt 500 000 ton till Malta.

Om vår regering gör som bulgarerna, dvs. säljer hela eller delar av det utsläppsutrymme vi inte utnyttjat, kommer den svenska statskassan att fyllas på med ett antal miljoner (eller rentav miljarder), men det sker i så fall till priset av att motsvarande insatser för att hålla nere utsläppen i vårt land har varit förgäves.

Hittills har regeringen, år från år, föreslagit och från riksdagen fått klartecken att annullera ”överprestationerna” 2013-2016, totalt drygt 20 miljoner ton. Utsläppsminskningarna dessa år är ”på riktigt”.

Hur det ska bli med överprestationerna från 2017 och framöver verkar däremot oklart. ESD/ESR-överskottet nämndes varken i övergångsregeringens budget från i höstas, i den M/KD-motion som röstades igenom i december, eller i vårändringsbudgeten.

I en enkät med partierna, som jag gjorde strax före valet 2018, lovade samtliga de partier som ingår i eller släppte fram den sittande regeringen (S, C, V, L och MP), att de överskott som uppstår löpande ska annulleras. M och KD gav väldigt svävande svar medan SD förklarade att om bara priset blir tillräckligt högt så kan överskotten säljas.

Varför vår regering inte har lämnat besked kan man bara spekulera kring. Ett skäl kan vara att man tidigast 2021 vill fatta ett sammanhållet annulleringsbeslut för det som återstår av perioden 2013-2020.

En annan förklaring kan vara att man, i takt med att marknaden för outnyttjat utsläppsutrymme förändrats, har ändrat uppfattning. Att annullera ett outnyttjat utsläppsutrymme som ingen vill köpa kostar inget, men om det man annullerar har ett värde innebär annulleringen att statens finanser försvagas.

Tidigare fanns inga köpare eftersom alla länder överpresterade. Nu verkar det uppenbart att flera länder, bland annat Tyskland och Irland, har problem.

Prognoser pekar mot att de tyska ESD/ESR-utsläppen 2013-2020 kommer att bli 350-400 miljoner ton högre än vad landet tilldelats i lagstiftningen. Detta är förklaringen till att den tyska regeringen, i sin budget för 2020, avsätter 300 miljoner euro för inköp av outnyttjat utsläppsutrymme. Irland räknar med att behöva köpa ”överprestationer” för 120 miljoner euro.

Det kan finnas goda klimatpolitiska skäl för den svenska regeringen att erbjuda tyskar och irländare våra ”överprestationer”, till exempel om vi därigenom kan skapa en majoritet i ministerrådet bakom Kommissionens förslag att EU ska bli klimatneutralt senast 2050.

Men sådana affärer skulle, i varje fall kortsiktigt, innebära att klimatnyttan med de utsläppsminskningar miljoner engagerade svenskar och alla företag, kommuner etc. i vårt land bidragit till, elimineras.

Att förklara för medborgarna att syftet med klimatpolitiken varit att öka statens inkomster, inte att motverka den globala uppvärmningen, blir nog inte lätt…

Hanteringen av de svenska överskotten under ESD/ESR är antagligen den för tillfället enskilt viktigaste klimatpolitiska fråga regering och riksdag har att hantera. Tyvärr sker det helt utan medial uppmärksamhet.

 

Magnus Nilsson

miljökonsult, forskare, författare till ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik” (Arena Idé 2019)

22.05.2019 Blogginlägg 4 kommentarer

Låt inte det goda bli det bästas fiende – stoppa Lex Preem

(Du kan läsa mera om EU:s klimatpolitik och hur den påverkar förutsättningarna i Sverige i min nya rapport EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik, Arena Idé 2019)

Enligt uppgifter i media förbereder regeringen en lagstiftning som innebär att Sverige ska införa någon typ av tillståndsplikt för anläggningar med så stora utsläpp av koldioxid att det kan hota möjligheterna att uppnå målet i det klimatpolitiska ramverket att de svenska utsläppen 2045 ska vara 85 procent lägre än 1990.

Förslaget är kopplat till oljebolaget Preems planer på att utvidga sin verksamhet i Lysekil, vilket beräknas öka anläggningens koldioxidutsläpp från 1,7 till 3,4 miljoner ton per år. Förändringen skulle göra raffinaderiet till den största enskilda utsläppskällan i landet.

Det är förvisso angeläget att på alla sätt begränsa utsläppen av växthusgaser, men tanken på en ”Lex Preem” baseras på förlegade föreställningar om villkoren för svensk klimatpolitik. Att införa en tillståndsprövning av koldioxidutsläpp från verksamheter som omfattas av EU:s utsläppshandel skulle kunna minska utsläppen från svenskt territorium, men det skulle inte minska de samlade utsläppen inom EU ett enda gram. Effekten av en svensk särreglering skulle däremot bli att kostnaderna för att uppnå unionens klimatmål skulle stiga, samtidigt som Sveriges möjligheter att driva på skärpningar av EU-politiken sannolikt skulle försvagas.

Tanken på en ”Lex Preem” är att göra det goda till det bästas fiende. Låt oss hoppas att det stannar vid planer.

Sedan 2005 omfattas all tung industri, alla stora energianläggningar och sedan 2012 även flygtrafiken inom EES (EU28 + Island, Lichtenstein och Norge) av EU:s system med utsläppshandel, EU ETS. Vid nyår kommer ett motsvarande system i Schweiz att kopplas ihop med EU:s på ett sätt som i praktiken ytterligare utvidgar EU ETS.

Systemet innebär kortfattat att för varje ton koldioxid de verksamheter som omfattas släpper ut, måste de till kommissionen lämna in en utsläppsrätt, annars väntar höga böter. Varje utsläppsrätt motsvarar ett utsläpp av ett ton koldioxid. En del av utsläppsrätterna delas ut gratis, i första hand till industriföretag och flygbolag, men huvuddelen säljs vid offentliga auktioner. Utsläppsrätterna handlas mellan både utsläppare och andra aktörer – banker, mäklare, spekulanter. Priset är för närvarande 25-30 euro per utsläppsrätt.

Genom systemet har EU:s regeringar och Europaparlamentet satt ett tak för hur stora de totala, framtida utsläppen från de verksamheter som omfattas av handeln kan bli. Det har skett genom att man bestämt hur många utsläppsrätter som totalt kommer att utfärdas.

Med nuvarande lagstiftning återstår ett totalt, framtida utsläppsutrymme på 35-36 miljarder ton koldioxid. Det motsvarar ungefär 20 års utsläpp på nuvarande nivå. När detta utsläppsutrymme förbrukats är koldioxidutsläpp från de ingående verksamheterna i princip förbjudna.

Geografiskt känner utsläppshandeln ingen annan gräns än EU:s (eller snarare EES:s) yttre gräns. En grundtanke med hela systemet är att det beträffande de ingående verksamheterna inte ska bedrivas någon nationell politik. Genom att hantera all tung industri, all storskalig el- och värmeproduktion och allt flyg i ett och samma system och bortse från i vilket av de ingående länderna en anläggning är belägen eller utsläppen sker, hoppas man kunna sänka kostnaderna för att pressa ned utsläppen. Lägre kostnader gör det lättare att driva på utsläppsminskningarna i högt tempo.

Och det verkar funka. Många har kritiserat att gratistilldelningen varit för generös, priserna på utsläppsrätter för låga etc. Kollar man statistiken finner man dock att utsläppen från de verksamheter som omfattas av utsläppshandeln har minskat snabbare än de verksamheter medlemsstaterna själva styr över.

En förklaring är troligen just att systemet bortser från nationsgränser. Alla 12 000 anläggningar runtom i Europa konkurrerar om samma utsläppsutrymme, och den konkurrensen pressar kostnaderna för att minska utsläppen.

Betydelsen av att hålla samman systemet inom Europa manifesteras bl.a. av en regel i direktivet om industriutsläpp (artikel 9.1) som uttryckligen förbjuder medlemsstaterna att begränsa utsläppen av växthusgaser från anläggningar som omfattas av utsläppshandel.

Det som skapat den knepiga situation där regeringen alltså nu på allvar tycks diskutera att föreslå en lagstiftning för att kringgå detta förbud, är att målet i det klimatpolitiska ramverket om att till 2045 minska utsläppen med 85 procent inte bara omfattar sådana utsläpp vi kan styra över med nationell lagstiftning (=utsläpp utanför utsläppshandeln), utan även utsläpp inom utsläppshandeln.

Regeringen borde skrota alla planer på att detaljreglera koldioxidutsläppen från verksamheter inom utsläppshandeln. Att detaljreglera Preem ger ingen ytterligare klimatnytta.

En svensk speciallagstiftning skulle däremot ge de länder som av helt andra skäl än omsorg om klimatet vill införa nationella särregler för sina industrier, vatten på sin kvarn. Sveriges auktoritet i klimatpolitiken inom EU skulle försvagas.

Dessutom förefaller Preems planer väldigt skakiga, rent ekonomiskt. I takt med att priset på utsläppsrätter har stigit, har företagets framtida kostnader för att släppa ut de ytterligare 1,3 miljoner ton per år man räknar med, blivit allt högre. För ett år sedan skulle kostnaden ha varit 140-150 miljoner kronor per år, idag är kostnaden minst den dubbla. Kostnadsökningen sker på marginalen, vilket betyder att den sannolikt slår hårt mot projektets vinstmarginaler.

Det dilemma som kvarstår, och som regeringen borde lägga kraft på att lösa, är att vi har ett långsiktigt utsläppsminskningsmål som inte enbart omfattar verksamheter och utsläpp svenska politiker kan och bör besluta om, utan även sådana som det faktiskt är olämpligt att den svenska regeringen och riksdagen går in och reglerar utöver EU-lagstiftningen.

Risken att de svenska utsläppen 2045 inte ska ha minskat med 85 procent ska dessutom inte överdrivas. För verksamheter inom utsläppshandeln kommer utrymmet för utsläpp då att ha minskat rejält. Och med en nedtrappning av de inhemska utsläppen utanför EU ETS enligt det klimatpolitiska ramverket är risken för att 85-procentsmlet skulle spricka inte större än att den kan hanteras med mindre desperata åtgärder en Lex Preem.

20.05.2019 Blogginlägg Inga kommentarer

Låga utsläpp 2018 stramar upp utsläppshandeln ytterligare

(Du kan läsa mera om EU:s klimatpolitik och hur den påverkar förutsättningarna i Sverige i min nya rapport EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik, Arena Idé 2019)

I onsdags publicerade Kommissionen sin årliga sammanställning över läget i utsläppshandeln, eller mera konkret vad som har hänt med alla de miljarder utsläppsrätter (EUA) som tillförts systemet sedan 2008.

Den viktiga siffran i materialet är TNAC – Total Number of Allowances in Circulation – som anger skillnaden mellan å ena sidan det totala antal EUA som givits ut (plus s.k. utsläppsminskningskrediter som tillförts systemet), å andra sidan det totala antal som återlämnats till Kommissionen, normalt för att täcka utsläpp av koldioxid från anläggningar som ingår i systemet.

TNAC är numera en superviktig faktor eftersom storleken på TNAC ytterst avgör hur stora framtida utsläpp som tillåts från de drygt 11 000 anläggningar som ingår i systemet. Det beror på att TNAC styr hur många utsläppsrätter, avsedda för auktionering, som istället temporärt kommer att placeras i den nyinrättade så kallade Marknadsstabilitetsreserven, MSR, för att därefter i huvudsak annulleras innan de kunnat utnyttjas för att täcka utsläpp. Ju högre TNAC, desto lägre kommer utrymmet för framtida utsläpp att bli.

Årets rapport sammanfattas i tabellen nedan. (Ursäkta en grafisk något svajig tabell. Observera att siffran på första raden – ”Outnyttjade utsläppsrätter vid årsskiftet 2012/13” – gäller sådana utsläppsrätter som tillförts systemet redan före 2013, men som vid årsskiftet 2012/13 ännu inte utnyttjats för att täcka utsläpp. Notera också att de speciella luftfartsutsläppsrätterna, EUAA, inte omfattas.)

Tillförda utsläppsrätter 2013-2018 Annullerade utsläppsrätter 2013-2018
Outnyttjade utsläppsrätter vid årsskiftet 2012/13 1 749 540 826
Utsläppsrätter sålda på auktion för medlemsstaternas räkning 2013-2018 4 641 208 000
Utsläppsrätter sålda på auktion för Kommissionens räkning (för att finansiera stöd till forskning, förnybar energi m.m.) 2013-2018 300 000 000
Utsläppsrätter som gratis tilldelats tung industri och större energianläggningar inom EES (EU + Island, Norge och Lichtenstein) 2013-2018 5 162 023 498
Internationella utsläppsminskningskrediter som tillförts 2013-2018 434 049 616
Utsläppsrätter som lämnats till Kommissionen för att täcka utsläpp 2013-2018

10 631 597 033

 

Utsläppsrätter som lämnats till Kommissionen utan koppling till utsläpp 2013-2018

315 083

 

TOTALT 12 286 821 940 10 631 912 116
TNAC (Total  Number of Allowances in Circulation) 31 december 2018

1 654 909 824

 

Enligt direktivet om utsläppshandel ska det under 2019 totalt ges ut ca 1 855 miljoner nya utsläppsrätter (EUA). Av dessa ska ca 758 miljoner delas ut gratis, i första hand till tung industri (elproduktion har ingen gratistilldelning). Övriga ca 1 100 miljoner utsläppsrätter ska egentligen, enligt lagstiftningens grundregel, på medlemsstaternas uppdrag säljas vid offentliga auktioner under 2019.

Införandet av Marknadsstabilitetsreserven, MSR, ändrar dock på systemet, och det är här TNAC kommer in.

För att ta det i detalj innebär MSR-beslutet att under de tolv månader som börjar 1 september år 2 ska en del av de utsläppsrätter som egentligen skulle ha auktionerats ut, i stället att placeras i MSR, och därmed inte bli tillgängliga på marknaden. (Reglerna för ”avlänkningen” till MSR utgår således inte från kalenderår utan från perioden från 1/9 år 1 till 31/8 år 2.) Det antal som ”avlänkas” från auktionering ska motsvara 24 procent av TNAC år 1.

Att TNAC vid årsskiftet 2018/19 uppgick till 1 654 909 824 innebär att totalt 0,24 x 1 654 909 824 = 397 178 358 EUA, som egentligen skulle ha auktionerats ut på ländernas uppdrag 1/9 2019-31/8 2020, istället kommer att placeras i marknadsstabilitetsreserven.

Processen är redan igång. Baserat på TNAC vid utgången av 2017 kommer under 2019 fram till 31/8 ca 266 miljoner utsläppsrätter att placeras i MSR. Av de drygt 397 miljoner EUA som totalt att placeras i MSR på basis av TNAC 2018, ska en tredjedel, drygt 132 miljoner, placeras i MSR 1/9-31/12 2019.

Under 2019 kommer således sammanlagt 397 (266+132) miljoner EUA att placeras i MSR. Det betyder att av de totalt 1 855 miljoner EUA som marknaden skulle ha tillförts enligt plan kommer endast ca 1 460 miljoner att komma ut på marknaden.

Denna volym kan jämföras med att utsläppen inom systemet under 2018 var strax under 1 700 miljoner ton koldioxid. Det betyder att tillförseln av nya utsläppsrätter under 2019 gissningsvis kommer att bli ca 250 miljoner färre än vad som motsvarar utsläppen.

För att ändå kunna täcka sina utsläpp kommer företagen att tvingas tära på det befintliga förrådet av ännu outnyttjade utsläppsrätter (som sannolikt inte i första hand finns i händerna på de industriföretag och kraftbolag som svarar för utsläppen, utan snarare i första hand hos banker, spekulanter, mäklare etc).

Det betyder att TNAC vid utgången av 2019 sannolikt kommer att vara 2-300 miljoner EUA mindre än vid utgången av 2018.

TNAC

Avlänkning (utsläppsrätter som skulle ha auktionerats, men som istället läggs i MSR), 24% av TNAC

TNAC 31/12 2017 1 654 574 598
”Avlänkning” 1/9 2018-31/8 2019 (397 097 903)/266 055 595 Eftersom systemet trädde i kraft först 1/1 2019, skedde ingen ”avlänkning” under hösten 2018.

varav 1/9-31/12 2018

0

varav 1/1-31/8 2019

266 055 595

TNAC 31/12 2018 1 654 909 824 Under 2018 växte TNAC eftersom utsläppen under året (=förbrukningen av utsläppsrätter) var lägre än tillflödet av nya utsläppsrätter.
”Avlänkning” 1/9 2019-31/8 2020 397 178 358

varav 1/9-31/12 2019

132 392 786

varav 1/1-31/8 2020

264 785 572

Om TNAC vid utgången av 2019 kommer att uppgå till drygt 1,4 miljarder EUA, betyder det att under 2020 kommer ytterligare ca 380 miljoner utsläppsrätter som egentligen skulle ha auktionerats under detta år istället att placeras i MSR. Vilket i sin tur betyder att företagen ytterligare kommer att tära på förrådet av outnyttjade utsläppsrätter (=TNAC). Etc, etc.

Den här processen fortsätter tills TNAC understiger 833 miljoner EUA, då ”avlänkningen” av utsläppsrätter från auktionering till MSR upphör. När TNAC är mindre än 400 miljoner EUA, kommer tvärtom årligen 100 miljoner utsläppsrätter att tas från MSR och auktioneras utöver den ordinarie auktioneringspotten ända tills MSR tömts.

Det som gör denna mekanism så betydelsefull för klimatet är att en mycket stor andel av de utsläppsrätter som placeras i MSR automatisk kommer att plockas ur systemet på grund av de automatiska annulleringar som startar vid årsskiftet 2023/24. De kommer därmed aldrig att kunna utnyttjas för att täcka utsläpp.

Vid årsskiftet 2023/24 kommer en avstämning att göras, där antalet EUA i MSR jämförs med det antal utsläppsrätter som de facto auktionerades ut under 2022. Då kommer utsläppsrätter, motsvarande skillnaden mellan den första siffran (=innehållet i MSR vid årsskiftet 2023/24) och den andra siffran (=antalet utsläppsrätter som de facto såldes på auktion under 2022) att automatisk annulleras. Det betyder att MSR blir mindre, men framför allt betyder det att ett mycket stort antal utsläppsrätter, som egentligen skulle ha utnyttjats för att täcka utsläpp, i ett slag försvinner ur systemet och krymper det framtida utrymmet för utsläpp.

Annulleringen 2023/24 beräknas motsvara minst 2 miljarder ton koldioxid, dvs. mer än ett helt års utgivning av utsläppsrätter.

Motsvarande avstämning kommer därefter att ske vid varje årsskifte. Annulleringarna efter 2023/24 blir betydligt mindre och kommer till sist att upphöra, när avgörs av utsläppsutvecklingen.

De slutliga värdena för TNAC, år från år, och därmed hur stora de automatiska annulleringarna blir, beror på hur snabbt utsläppen minskar. Faller utsläppen snabbt, kommer företagen inte att behöva tömma sina förråd av outnyttjade utsläppsrätter så snabbt, och då hålls storleken på TNAC uppe, vilket i sin tur ökar avlänkningarna av EUA till MSR och utökar både annulleringarnas omfattning och hur länge de kommer att pågå. Att utsläppen inom utsläppshandeln 2018 föll med 4,2 procent (exklusive flyget) betyder att TNAC vid utgången av 2018 faktiskt var större än TNAC 2017 (se tabell), vilket i sin tur betyder att avsättningarna till MSR 1/9 2019-31/8 2020 kommer att bli ganska stora.

Faller utsläppen mera långsamt kommer ”överskottet” av utsläppsrätter att förbrukas snabbare och TNAC krymper snabbare, varvid både ”avlänkningarna” till MSR och den automatiska annulleringen 2023/24 får mindre omfattning. Hela proceduren kommer då att fasas ut snabbare.

Från och med 2024 sänks procentsatsen för ”avlänkningen” från 24 till 12 procent av TNAC.

07.05.2019 Blogginlägg Inga kommentarer

Allt om ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik”

På länken nedan kan du hitta allt kring min nya rapport ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik.

1. Själva rapporten färdig för nedladdning.

2. Presentationsseminariet där jag medverkar tillsammans med Lisa Pelling, Arena idé, Beatrice Rindevall, Supermiljöbloggen samt Björn Carlén, Konjunkturinstitutet.

3. En Youtubesnutt där jag presenterar rapporten och förklarar den viktiga Ansvarsfördelningsförordningen.

EU, Sverige och klimatet

06.05.2019 Blogginlägg Inga kommentarer

Ny roll för skogen i klimatpolitiken – rapportlansering idag

Idag lanseras min nya rapport ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik” (som i mycket baseras på det jag skrivit om på denna blogg de senaste 2-3 åren). Daniel Mathisen har tjuvläst och anmäler rapporten på Dagens Arena. Presentationen startar 11.30 och kan följas på Arena Idés Facebook-sida.

Den viktigaste nyheten i EUs nya klimatpolitik gäller landskapet, inte minst skogens roll. Artikeln nedan publiceras idag även på Dagens Arena.

—————————————————————–

Ny roll för skogen i klimatpolitiken

I slutet av 2018 publicerade EU-kommissionen sitt förslag till långsiktig klimatstrategi – En ren jord för alla. I förslaget beskrivs hur Parisavtalets mål om att försöka begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå ska kunna omsättas till konkreta åtgärder. Utgångspunkten är den rapport där FNs klimatpanel IPCC analyserar vad 1,5-gradersscenariot kräver. Slutsatsen är att EU måste uppnå klimatneutralitet senast 2050.

Ska detta mål kunna nås räcker det, enligt Kommissionen, inte med att vi minskar utsläppen. Vi måste dessutom utveckla system som samlar in och lagrar koldioxid, bland annat i landskapet:

”Kolsänkor är lika viktiga som minskade utsläpp. Att bibehålla och förstärka den naturliga kolsänka som utgörs av skogar, mark och jordbruksområden och kustnära våtmarker är avgörande för att strategin ska bli framgångsrik.”

På lång sikt finns det sannolikt möjligheter att i stor skala dränera atmosfären på koldioxid genom så kallad BECCS, Bio Energy Carbon Capture and Storage, som innebär att man eldar biomassa och sedan i berggrunden lagrar den koldioxid som bildats. För att under de närmaste decennierna kunna hålla nere koldioxidhalten och temperaturökningen är vi däremot hänvisade till de kolsänkor naturen erbjuder.

Idag finns vare sig på nationell eller europeisk nivå någon lagstiftning eller några som helst incitament som uppmuntrar eller ens reglerar naturens kolsänkor. Detta är dock på väg att ändras, och förändringarna pekar fram emot en helt ny roll för skogen i klimatpolitiken.

EUs regeringar och Europaparlamentet har under de senaste 2-3 åren helrenoverat EUs klimatlagstiftning, bland annat som en följd av Parisavtalet. I en rapport för tankesmedjan Arena idé – ”EU, Sverige och klimatet. En guide för politiker och andra till EUs nya klimatlagstiftning” – beskriver och analyserar jag den nya lagstiftningen.

Man kan konstatera att reglerna skärps på alla håll och kanter. Den nya lagstiftningen innebär bland annat att utgivningen av nya utsläppsrätter upphör 2057. I princip blir det därefter förbjudet för de verksamheter som omfattas – tung industri, större energianläggningar och flyget – att släppa ut koldioxid.

Den principiellt viktigaste nyheten gäller dock skogens och landskapets roll i klimatarbetet där den nya ”LULUCF”-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry) från och med 2021 ålägger varje EU-land att i landskapet och i träprodukter lagra in mera koldioxid än vad som plockas ut vid skogsavverkning och jordbruk, eller som läcker från utdikade våtmarker etc.

Hittills har den dominerande uppfattningen varit att skogens och skogsbrukets viktigaste bidrag i klimatarbetet är att leverera så mycket virke för energiutvinning som möjligt för att ersätta fossila bränslen. Men när fossilbränsleanvändningen inom några decennier således förbjuds leder en ökad användning av bioenergi inte till minskade utsläpp utan riskerar tvärtom att öka läckaget av koldioxid till atmosfären.

Så länge ett träd lever och växer lagras koldioxid in i stam, grenar och rötter, i viss mån även i marken. När trädet huggs ned upphör inlagringen, och istället startar en motsatt process, som slutar med att cellulosan i trädet brinner upp eller på annat sätt åter bryts ned till koldioxid och vatten.

För att maximera skogens klimatnytta bör därför så mycket koldioxid som möjligt låsas i levande eller död ved, i marken eller i långlivade träprodukter. Tvärtemot den gängse uppfattningen är därför, i varje fall i frånvaro av fungerande BECCS, ett minskat virkesuttag antagligen ett av de mest effektiva sätten att begränsa klimatförändringarna.

I EUs nuvarande regelverk är incitament som uppmuntrar användning av bioenergi starka. Nu krävs minst lika starka incitament som stimulerar koldioxidinlagring i landskapet, i långlivade träkonstruktioner men också för BECCS. Markägare måste också uppmuntras att hejda kolläckaget från de utdikade våtmarker (som idag läcker lika mycket koldioxid som våra bilar släpper ut!).

Att (i samspel med Kommissionen och EU-ländernas regeringar) lyckas sjösätta en lagstiftning som driver fram olika sätt att fånga in och låsa koldioxid – i marken, i träden, i träkonstruktioner, i berggrunden – blir en av de viktigaste uppgifterna för Europaparlamentet under den kommande mandatperioden. Med tanke på de betydande ekonomiska intressen som är inblandade riskerar omvärderingen av skogens roll i klimatpolitiken att bli en smärtsam process inte minst i vår eget land.

Magnus Nilsson, miljökonsult och forskare. Författare till ”EU, Sverige och klimatet. En guide för politiker och andra om EUs nya klimatpolitik” (Arena idé 2019)

26.04.2019 Blogginlägg 2 kommentarer

EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s ny klimatpolitik

Via denna blogg har jag löpande försökt hålla intresserade uppdaterade kring den översyn av EU:s klimatlagstiftning som pågått de senaste 2-3 åren. Nu är översynen klar och därför har jag nu gjort en sammanfattande beskrivning av den nya klimatpolitik beslutsfattarna inom EU slagit fast i rapporten ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik”.

Rapporten ges ut av tankesmedjan Arena idé och kommer att lanseras vid ett seminarium måndagen den 6 maj 11.30-13.00. Vid seminariet medverkar Beatrice Rindevall från Supermiljöbloggen och Björn Carlén för Konjunkturinstitutet.

Anmälan till seminariet och uppdaterad information hittar du här. Seminariet kommer även att kunna följas på Facebook.

Rapporten kommer att kunna laddas ned från Arena Idés hemsida i samband med seminariet

Välkommen!

02.04.2019 Blogginlägg 1 kommentar

Svensk industri och fjärrvärme tjänar miljoner på utsläppshandeln

1 april är en viktig dag inte endast för skämtare och lurendrejare utan även för alla som följer EUs klimatpolitik. Detta datum varje år publicerar nämligen Kommissionen siffror över de utsläpp alla verksamheter inom utsläppshandeln har lämnat in för föregående år, i detta fall 2018.

Alla som borde ha lämnat in har inte gjort det, bl a nästan alla berörda industrianläggningar i Bulgarien, men totalt sett beräknas 94 procent av utsläppen 2018 nu ha deklarerats, och därför kan man i grova drag bedöma hur året som gick var.

  1. Utsläppen från hela systemet föll med 3,9 procent. Minskningen är större än nedtrappningen i utgivningen av nya utsläppsrätter, vilket betyder att det ”överskott” på outnyttjade utsläppsrätter som är i händerna på företag med utsläpp eller på spekulanter, mäklare, banker m m, under året har växt med 40-50 miljoner utsläppsrätter.
  2. Den stora minskningen inträffar trots hyfsad ekonomisk tillväxt i de flesta EES-länder (i utsläppshandeln ingår utöver de 28 medlemsstaterna även Island, Lichtenstein och Norge). BNP steg, utsläppen föll.
  3. Huvuddelen av minskningen har skett inom energisektorn där vind-, sol-, vatten- och kärnkraft men även biobränslen, samt i hög grad även naturgas, har trängt undan kolet.
  4. Flyget är sorgebarnet. Utsläppen från flyget inom EES steg under 2018 med 4,9 procent till nästan 70 miljoner ton CO2. Räknas flyget bort blir den totala utsläppsminskningen 4,2 procent. Ryanair är numera på plats nummer 10 bland de största utsläpparna inom EES, två snäpp upp sedan 2017.
  5. Utsläppen från de svenska verksamheter som omfattas av systemet steg en halv procent från 22,51 till 22,62 miljoner ton. Bakom ligger faktiskt en ökning av utsläppen från energianläggningar, med några hundra tusen ton, medan utsläppen från industrin föll drygt 100 000 ton.
  6. Sammantaget har den svenska medverkan i systemet ännu ett år varit en lysande affär. 2017 fick svenska industrianläggningar gratis 3,3 miljoner utsläppsrätter fler än de behövde för att täcka sina utsläpp. 2018 sjönk övertilldelningen till 3,15 miljoner. Å andra sidan var priset på utsläppsrätter 2018 3-4 gånger högre än föregående år. Statistiken är lite diffus, och det är inte alltid enkelt att hålla isär industri- från energianläggningar, men totalt kan utsläppshandelssystemet beräknas ha genererat extra intäkter för svensk industri på kring 50 miljoner euro, dvs. drygt en halv miljard svenska kronor, en sorts bonus för att de har lägre utsläpp än sina konkurrenter.
  7. Även svenska energianläggningar (i första hand fjärrvärmeanläggningar) skar guld med täljkniv. Årets överskott blev 1,8 miljoner utsläppsrätter. Antar man ett snittpris under 2018 på 16 euro per utsläppsrätt blir förtjänsten knappt 300 miljoner kronor.
    Vem som betalar? Polska elkonsumenter. Polska energianläggningar släppte ut 133 miljoner ton, gratistilldelningen vara bara drygt 10 miljoner ton.