Blogginlägg

02.04.2019 Blogginlägg 1 kommentar

Svensk industri och fjärrvärme tjänar miljoner på utsläppshandeln

1 april är en viktig dag inte endast för skämtare och lurendrejare utan även för alla som följer EUs klimatpolitik. Detta datum varje år publicerar nämligen Kommissionen siffror över de utsläpp alla verksamheter inom utsläppshandeln har lämnat in för föregående år, i detta fall 2018.

Alla som borde ha lämnat in har inte gjort det, bl a nästan alla berörda industrianläggningar i Bulgarien, men totalt sett beräknas 94 procent av utsläppen 2018 nu ha deklarerats, och därför kan man i grova drag bedöma hur året som gick var.

  1. Utsläppen från hela systemet föll med 3,9 procent. Minskningen är större än nedtrappningen i utgivningen av nya utsläppsrätter, vilket betyder att det ”överskott” på outnyttjade utsläppsrätter som är i händerna på företag med utsläpp eller på spekulanter, mäklare, banker m m, under året har växt med 40-50 miljoner utsläppsrätter.
  2. Den stora minskningen inträffar trots hyfsad ekonomisk tillväxt i de flesta EES-länder (i utsläppshandeln ingår utöver de 28 medlemsstaterna även Island, Lichtenstein och Norge). BNP steg, utsläppen föll.
  3. Huvuddelen av minskningen har skett inom energisektorn där vind-, sol-, vatten- och kärnkraft men även biobränslen, samt i hög grad även naturgas, har trängt undan kolet.
  4. Flyget är sorgebarnet. Utsläppen från flyget inom EES steg under 2018 med 4,9 procent till nästan 70 miljoner ton CO2. Räknas flyget bort blir den totala utsläppsminskningen 4,2 procent. Ryanair är numera på plats nummer 10 bland de största utsläpparna inom EES, två snäpp upp sedan 2017.
  5. Utsläppen från de svenska verksamheter som omfattas av systemet steg en halv procent från 22,51 till 22,62 miljoner ton. Bakom ligger faktiskt en ökning av utsläppen från energianläggningar, med några hundra tusen ton, medan utsläppen från industrin föll drygt 100 000 ton.
  6. Sammantaget har den svenska medverkan i systemet ännu ett år varit en lysande affär. 2017 fick svenska industrianläggningar gratis 3,3 miljoner utsläppsrätter fler än de behövde för att täcka sina utsläpp. 2018 sjönk övertilldelningen till 3,15 miljoner. Å andra sidan var priset på utsläppsrätter 2018 3-4 gånger högre än föregående år. Statistiken är lite diffus, och det är inte alltid enkelt att hålla isär industri- från energianläggningar, men totalt kan utsläppshandelssystemet beräknas ha genererat extra intäkter för svensk industri på kring 50 miljoner euro, dvs. drygt en halv miljard svenska kronor, en sorts bonus för att de har lägre utsläpp än sina konkurrenter.
  7. Även svenska energianläggningar (i första hand fjärrvärmeanläggningar) skar guld med täljkniv. Årets överskott blev 1,8 miljoner utsläppsrätter. Antar man ett snittpris under 2018 på 16 euro per utsläppsrätt blir förtjänsten knappt 300 miljoner kronor.
    Vem som betalar? Polska elkonsumenter. Polska energianläggningar släppte ut 133 miljoner ton, gratistilldelningen vara bara drygt 10 miljoner ton.
22.03.2019 Blogginlägg 2 kommentarer

Tyskland – den nya bromsklossen

Igår och idag diskuterar EU-toppmötet Kommissionens förslag om att EU ska vara klimatneutralt 2050. Hittills har Tyskland alltid tillhört de länder som drivit på. Inte så längre.

Förklaringen är att den tyska klimatpolitiken hackar.

2013-2020 har varje EU-land ett tilldelat maximalt utrymme för utsläpp utanför utsläppshandeln. De tyska utsläppen kommer att bli större.

För att inte bryta mot EU-lagstiftningen (och hamna inför EG-domstolen) måste tyskarna köpa outnyttjat utsläppsutrymme från medlemsstater som ”överpresterat”.

I det förslag till ny statsbudget som den tyske finansministern igår presenterade har man avsatt 300 miljoner euro (drygt 3 miljarder svenska kronor) till att köpa in utsläppsutrymme av länder som överpresterar (vem som är bäst i klassen vet vi först efter utgången av 2020, men Italien, Rumänien och Storbritannien ser ut att kvantitativt leverera de största överskotten).

Sverige kommer att överprestera, men hittills har alla svenska överskott annullerats.

Man kan befara att det finns folk på finansdepartementet och i riksdagen som leker med tanken att sluta med annulleringarna och i stället kränga outnyttjat utsläppsutrymme till tyskarna.

Motargumentet är att om Sverige skulle göra så, skulle mycket av det vi tillsammans gjort för att hålla nere de svenska utsläppen på hemmaplan helt förlora sin mening.

Annulleringarnas avgörande betydelse för det reella utfallet av svenska klimatpolitiska åtgärder uppmärksammas märkligt nog nästan aldrig.

Inför valet i höstas gjorde jag en enkät med riksdagspartierna, som avslöjade tänkvärda skillnader i synen på annulleringarna, skillnader som egentligen öppnar en vallgrav inom klimatpolitiken.

Av de åtta partierna lovar fem (S, C, V, L och MP) att även fortsättningsvis annullera de överprestationer Sverige, enligt det klimatpolitiska ramverket, planerar att leverera. Övriga tre (M, SD och KD) svävar på målet och verkar i praktiken vidöppna för att sälja.

Med ”femklöverns” politik blir svenska miljöåtgärder fullt ut meningsfulla. Varje minskat ton utsläpp i Sverige leder till att EUs utsläpp minskar lika mycket. Att du ställer bilen och tar cykeln betyder något.

Får ”treklövern” styra kan det hela lika gärna sluta med att din klimatinsats inte påverkar utsläppen inom EU ett dyft utan istället säljs för att skyla över att den tyska politiken misslyckats.

 

21.03.2019 Blogginlägg Inga kommentarer

Gott om kloka förslag från klimatpolitiska rådet – men glöm klimatprövningen av enstaka anläggningar

Strax före lunch presenterade det klimatpolitiska rådet sin första rapport där man granskar regeringens klimatpolitik och ger förslag om framtiden. Rapporten är ett väldigt välkommet och kunnigt bidrag till debatten.

Två saker är särskilt bra:

  1. Rådet vill snabbt ha ett beslut om ett slutår för försäljningen av fossila drivmedel.
  2. Rådet lyfter fram den helt centrala betydelsen av en politik för jämlikhet om klimatpolitiken ska kunna drivas i tillräcklig högt tempo.

Några exempel på värdefulla formuleringar:

”Beakta skilda förutsättningar och utjämna negativa fördelningspolitiska effekter, till exempel mellan stad och landsbygd.

Det behövs kraftfulla politiska reformer för att uppnå klimatmålen inom transportsektorn vilket kommer att märkas för medborgare och företag. Många åtgärder kommer att ha positiva synergier med andra sam­hällsmål: bättre hälsa, bättre stadsmiljö, ökad mobilitet och ökad frihet för många som inte har råd eller inte vill äga en egen bil och så vidare. Men det finns också målkonflikter och olika förutsättningar att klara omställningen till fossilfria transporter – ekonomiskt eller på andra sätt. Den politiska utvecklingen på andra håll i Europa pekar på att klimatarbetet kan avsevärt försvåras om inte frågor om legitimitet och fördelning hanteras klokt och förutseende. Här går skiljelinjer både mellan stad och landsbygd, mellan ekonomiskt välbeställda och mindre välbeställda, mellan män och kvinnor och mellan olika sociala grup­per beroende på deras möjligheter i vardagen.” (sid 9)

”Skatten bör läggas om från drivmedel till körsträcka.” (sid 73)

”Sätt ett stoppdatum för försäljning av fossila drivmedel.” (sid 74)

”Inför en slutpunkt för reduktionsplikten eller motsvarande system med etappmål, som innebär 100 procent fossilfria drivmedel vid ett bestämt datum.” (sid 75)

 

Ett av de förslag som förs fram är dock, enligt min mening, feltänkt och kontraproduktivt:

”Inför lagstiftning som ger regeringen rätt att pröva etablering av verksamheter som motverkar möjligheterna att uppnå de nationella klimatmålen.” (sid 40)

Bakgrunden är att varken EU-lagstiftning eller svensk lagstiftning tillåter att koldioxidutsläpp från verksamheter som omfattas av EUs utsläppshandel dessutom tillståndsprövas mot nationell lagstiftning som innebär ytterligare krav om minskade koldioxidutsläpp. Detta förbud är skälet till att domstolarna, i den uppmärksammade prövningen av den planerade utbyggnaden av Preems raffinaderi i Lysekil, inte tagit upp de ökade utsläppen av koldioxid. Denna ordning vill uppenbarligen klimatpolitiska rådet ändra på och åter klimatpröva även anläggningar som ingår i utsläppshandeln.

Det tror jag är en dålig idé.

Tanken med utsläppshandeln är att hantera alla verksamheter i hela EES-området (EU28 + Island, Lichtenstein och Norge, från nyår i praktiken även Schweiz) som omfattas i ett enda, sammanhållet system, lite som om dessa verksamheter verkade i en egen 29e medlemsstat. Genom att hantera verksamheterna i ett enda system räknar man med att de samlade kostnaderna för att minska utsläppen i de samarbetande länderna ska kunna minimeras.

En förutsättning för att detta ska fungera är dock att samma regler gäller överallt. Om Sverige inför en egen reglering kan vi förvisso minska utsläppen från vårt eget territorium, och därmed putsa upp den nationella utsläppsstatistiken.

Men en sådan reglering har nästan ingen som helst effekt på de samlade utsläppen inom systemet. De utsläppsrätter som inte längre förbrukas för att täcka utsläpp i Sverige kommer att utnyttjas av anläggningar i något annat EES-land.

Det förändringar av utsläppshandelsdirektivet som beslöts för drygt ett år sedan och bl.a. innehåller en s.k. marknadsstabilitetsreserv med automatiska annulleringar, kommer att kortsiktigt ändra systemets funktion. Kortsiktigt kan därför nationella specialregler betyda att de totala utsläppen minskar en smula. Denna effekt är dock både liten och övergående.

Att få till sådana ändringar av EU-lagstiftningen som skulle möjliggöra nationella klimatprövningar skulle ta lång tid och är definitivt inget svenska politiker ska lägga tid på.

Som ett försvar för förslaget refererar rådet till Storbritannien, där man infört ett nationellt s.k. golvpris på koldioxidutsläpp. Denna lösning kan tyckas bryta mot förbudet mot nationella prövningar, men det är en missuppfattning. För det första gäller det brittiska golvpriset enbart elproduktion, inte industrin. För det andra riktar det sig till alla elproduktionsanläggningar i landet, dvs. samma regler gäller för alla, det sker ingen prövning av enskilda anläggningar. För det tredje infördes golvpriset i ett specialläge som har att göra med att många brittiska kolkraftverk av åldersskäl snabbt måste stängas. Exemplet Storbritannien saknar koppling till rådets förslag.

Sammanfattningsvis: Regeringen och riksdagen bör säga ja till nästan alla förslag från klimatpolitiska rådet, men att återinföra en klimatprövning av anläggningar som ingår i utsläppshandeln är ingen bra idé.

05.03.2019 Blogginlägg Inga kommentarer

Dragkampen igång kring ännu en omdaning av EUs klimatpolitik

Trots att mindre än ett år har gått sedan de första bitarna av EUs uppdaterade klimatlagstiftning (med sikte på 2030) föll på plats, är arbetet med nästa omarbetning igång för fullt, nu med målåret 2050.

Basen för den nya processen är det förslag till en långsiktig klimatstrategi – ”En ren jord för alla” – som Kommissionen presenterade i slutet november 2018. I förslaget analyseras åtta olika scenarier, men det Kommissionen tydligt förordar är något av de två scenarier som leder till klimatneutralitet 2050. Scenarier med lägre målnivåer bedöms helt enkelt inte vara förenliga med den ambition i Parisavtalet EU var med och drev igenom, och som sätter målet till att ”hålla ökningen i den globala medeltemperaturen långt under 2 °C över förindustriell nivå samt göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå”.

Den nya strategin ska bli EUs bidrag till den uppdatering och skärpning av åtagandena (NDC – Nationally Determined Contribution) som varje land ska lämna till FNs klimatkonvention vart femte år, första gången 2020 (EU-ländernas NDC utgörs av den gemensamma EU-NDCn). Med löfte om klimatneutralitet 2050 hoppas unionen kunna lägga ribban på en nivå som visar att åtminstone EU tar Parisavtalet tas på allvar. Detta, hoppas man, ska i sin tur sätta press på resten av världen.

Men för att strategins mål ska kunna uppnås, måste den klimatlagstiftning man just beslutat om, och som i de flesta fall ännu inte ens formellt har börjat verka, skärpas rätt kraftigt.

I det förslag till uttalande om förslaget som miljöutskottet i parlamentet antog 20 februari, och som sannolikt ska hanteras av parlamentet in plenum den 11 mars, konstateras att klimatneutralitet 2050 kräver att unionens klimatutsläpp 2030 är minst 55 procent lägre än de var 1990, en rätt kraftig skärpning jämfört med det mål på 40 procent som legat till grund för de skärpningar av bl.a. direktivet om utsläppshandeln som beslutats under det senaste året.

Kommissionen har i och för sig konstaterat att de ändringar av Kommissionens lagförslag om förnybar energi och energieffektivisering, som regeringarna och parlamentet enades kring, kommer att leda till utsläppsminskningarna 2030 på 45-46 procent, men det räcker inte. I sitt resolutionsförslag konstaterar miljöutskottet att utvecklingen 2020-2030 avgör om målet klimatneutralitet 2050 alls ska vara möjligt att nå.

När unionens miljöministrar på tisdagen 5 mars diskuterade förslaget lyfte de pådrivande staterna fram vikten av att EU kan lansera sin strategi vid det globala klimatmöte FNs generalsekreterare Antonio Guterres kallt till i september.

Länge har det sagts att ambitionen är att EUs stats- och regeringschefer ska besluta om strategin vid sitt toppmöte i Sibiu i Rumänien på Europadagen den 9 maj. Nu driver ett antal medlemsstater på för att kunna få någon typ av klartecken redan vid nästa toppmöte 21-22 mars.

Vid mötet signalerade 15 av de 28 regeringarna (däribland den svenska, representerad av miljö- och klimatminister Isabella Lövin) tydligt stöd för Kommissionens förslag, medan fem länder (Bulgarien, Estland, Lettland, Malta och Polen) tvärtom ganska tydligt gick emot förslaget och ville att man skulle avvakta med beslutet, efterlyste regionala konsekvensanalyser, uttryckte oro för de ekonomiska konsekvenserna etc.

Hur det till sist kommer att gå avgörs av den grupp på ca 8 medlemsstater, däribland tungviktare som Tyskland, Italien och Spanien, som vid mötet inte tydligt sa hur de tänker ställa sig.

Det mesta pekar trots allt mot att regeringarna till sist i allt väsentligt kommer att ställa sig bakom Kommissionens förslag, vilket i sin tur rimligen måste betyda att Kommissionen ganska snart måste ta fram förslag om skärpningar av de två-tre lagstiftningar som utgör kärnan i EUs klimatpolitik – i första hand direktivet om utsläppshandel (som successivt krymper utrymmet för utsläpp från tung industri, energianläggningar och luftfart) och ansvarsfördelningsförordningen (som ger varje medlemsstat ett maximalt utsläppsutrymme för övriga utsläpp fram till 2030).

Utfallet avgörs vid stats- och regeringschefernas möten 21-22 mars och den 9 maj.

Tillämpningen av de beslut som då tas kommer att bli en av de absolut viktigaste arbetsuppgifterna för det nya Europaparlament vi väljer den 26 maj.

27.02.2019 Blogginlägg 6 kommentarer

Debatten om drivmedelspriser skymmer de verkliga orsakerna till glesbygdens svårigheter

När glesbygdsbor, opinionsbildare och kommunpolitiker på landsbygden ska ge exempel på centrala frågor som missgynnar glesbygden brukar man nästan alltid lyfta fram skatten på drivmedel. Varje gång soppan blir dyrare mullrar det i de s.k. folkdjupen. Här tre exempel 1, 2, 3.

Frågan är dock om inte de återkommande kampanjerna kring de höga drivmedelspriserna håller på att bli är ett större problem för glesbygden än drivmedelspriserna i sig.

Under ett antal år har jag roat mig med att räkna ut hur kostnaden för att köra personbil 10 km över tid har utvecklats. Underlaget kommer dels från drivmedelsbranschens (Svenska petroleum- och biodrivmedelsinstitutet) statistik över bensin- och dieselpriser, dels den statistik över genomsnittlig certifierad drivmedelsförbrukning från nya bilar som Trafikverket (numera även Transportstyrelsen) årligen publicerar. Här om dagen kom siffrorna för 2018, och därför går siffrorna för 2018 att föra in.

I materialet har jag plockat bort elbilar, laddhybrider och gasbilar, däremot ingår s.k. etanolbilar. Fördelningen mellan dessa s.k. miljöbilar och traditionella bensin- och dieselbilar är hämtad från bilindustrins branschorganisation, Bilsweden. Snittkostnaden är baserad på den fördelning av nybilsförsäljningen mellan bensin- och dieselmodeller som Bilsweden anger.

Resultatet framgår av tabellen nedan. Alla siffror är angivna i löpande penningvärde och tar således inte hänsyn till att vi sedan 2000 haft en inflation på kring 26 procent. (För att förstå tabellen: Den bil som anges som ny bil 2008 dyker upp som fem år gammal bil 2013 och tio år gammal bil 2018.  Bilens drivmedelskostnad per mil 2008 var 8,83 kr, 2013 10,07 kr och 2018 10,48 kr – markerat i tabellen.)

Drivmedelspris, kr/l Genomsnittlig drivmedelskostnad, kr/10 km
Bensin Dieselbränsle Ny bil 5 år 10 år
2000 9,56 8,44 7,96 8,82 8,77
2001 9,52 8,69 7,88 8,53 8,74
2002 9,37 8,36 7,72 8,21 8,51
2003 9,46 7,92 7,68 7,89 8,62
2004 10,05 8,61 8,16 8,33 9,07
2005 11,13 10,48 8,85 9,08 10,28
2006 11,55 11,27 8,86 9,58 10,38
2007 11,65 10,88 8,38 9,63 10,23
2008 12,54 13,12

8,83

10,32 10,65
2009 12,06 11,48 8,48 9,86 10,05
2010 12,97 12,42 7,74 10,33 10,59
2011 14,09 14,09 7,42 10,85 11,71
2012 14,98 14,81 8,18 11,02 12,41
2013 14,53 14,48 7,87

10,07

11,92
2014 14,33 14,20 7,70 9,24 11,74
2015 12,80 12,55 6,71 7,72 10,21
2016 13,20 12,77 6,76 7,46 10,11
2017 14,12 13,85 7,07 7,47 9,82
2018 15,37 15,51 8,47 8,20

10,48

Här finns det hela som graf.

Som framgår ”peakar” drivmedelskostnaden för nya bilar 2006, medan kostnaden för 5 respektive 10 år gamla bilar var som högst 2012.

Det finns en del felkällor i materialet. Viktigast är förmodligen att de certifierade värdena för bilarnas drivmedelsförbrukning brister i tillförlitlighet. Sedan allt fler länder började basera försäljningsskatter, årliga fordonsskatter etc. på de certifierade koldioxidutsläppen per kilometer (= certifierade drivmedelsförbrukningen per körsträcka), och konsumenterna dessutom börjat bry sig allt mera om klimatet, har biltillverkarna satsat mycket teknisk kompetens inte bara på att sänka drivmedelsförbrukningen utan också på att bluffa de testcykler som ligger till grund för de certifierade bränsleförbrukningsvärdena (och därmed skatterna). Mellan 2002 och 2014 beräknas skillnaden mellan testvärdena och de verkliga utsläppen ha ökat från 10 till 35 procent. I denna konst har de blivit allt skickligare, och skillnaden mellan certifierad och verklig drivmedelsförbrukning är därför större för yngre bilar än för äldre modeller. Den verkliga kostnadsutvecklingen är därmed lite kraftigare än vad som framgår av tabellen. (När nu den nya WLTP-testcykeln börjar slå igenom kommer detta sannolikt att yttra sig i form av högre, men mera realistiska, certifierade värden.)

Trots dessa osäkerheter förefaller det uppenbart att uppfattningen att det år från år har blivit allt dyrare att köra bil i stort sett saknar täckning, i varje fall om det enbart handlar om drivmedlen (vilket det nästan alltid gör i diskussionen). Drivmedelspriserna har förvisso gått upp, men denna utveckling har neutraliserats av att bilarnas bränsleförbrukning gått ned.

Det betyder i sin tur att den som verkligen vurmar för glesbygden antagligen gör glesbygdsborna en otjänst genom att i tid och otid lyfta fram stigande kostnader för att köra bil som ett huvudproblem för glesbygden. Såvitt jag kan förstå är detta helt enkelt fel. Glesbygdens problem måste i huvudsak handla om helt andra saker. Risken är att så länge debatten om drivmedelspriserna tränger undan andra, uppenbarligen mera väsentliga bekymmer, förblir glesbygdens verkliga problem olösta.

Avslutningsvis: Siffrorna ovan berör enbart personbilar. Utvecklingen kan ha varit densamma för t ex lastbilstransporter – även lastbilarna har ju blivit mera bränslesnåla – men en sådan utveckling låter sig inte fångas lika enkelt. Om lastbilarna får högre kapacitet kan ju bränsleförbrukningen räknat per km öka samtidigt som förbrukningen per ton transporterat gods kan minska.

Här om veckan fick jag möjlighet att breda ut mig lite om detta hos Patrik Kronqvist i ”Ledarsnack” som görs av tidningens ledarredaktion. Kolla gärna!

28.01.2019 Blogginlägg 21 kommentarer

Vem ska betala koldioxidfabrikerna?

I slutet av november publicerade EU-kommissionen sitt förslag till långsiktig klimatstrategi för unionen – En ren jord för alla. Jag hade tänkt blogga om förslaget redan när det publicerades, men annat kom emellan.

Det nya och hoppfulla är det egentligen självklara, dvs. att Kommissionen som första tunga politiska aktör med den nya strategin visar hur Parisavtalets mål om att ”hålla ökningen i den globala medeltemperaturen långt under 2 °C över förindustriell nivå samt göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå” kan omsättas till konkreta åtgärder.

I rapporten analyseras åtta olika scenarier, men de enda som seriöst utvecklas är de två som innebär nettonollutsläpp 2050, dvs. samma målsättning som den svenska riksdagen redan antagit för målåret 2045.

Strategin kommer att hanteras i Europaparlamentet under våren och blir en av huvudpunkterna när unionens stats- och regeringschefer möts på Europadagen den 9 maj i rumänska Sibiu.

Ett faktum som rapporten tydliggör är att för att 1,5-gradersmålet ska kunna nås, räcker det inte med att minska utsläppen – vi måste dessutom utveckla system som samlar in koldioxid från atmosfären och sänker CO2-halten:

”Kolsänkor är lika viktiga som minskade utsläpp. Att bibehålla och förstärka den naturliga kolsänka som utgörs av skogar, mark och jordbruksområden och kustnära våtmarker är avgörande för att strategin ska bli framgångsrik.”

Men samtidigt som inlagring i växande träd och i marken är nödvändigt på kort sikt, krävs det ytterligare insatser på längre sikt.

Den mest lovande möjligheten att i stor skala dränera atmosfären på koldioxid är BECCS, Bio Energy Carbon Capture and Storage, dvs. att man eldar biomassa och sedan i berggrunden lagrar den koldioxid som bildats, en lösning som (för att röra till det hela ytterligare) går på tvärs med den kortsiktiga lösningen, och alltså snarare bygger på att öka skogsavverkningarna än på att minska dem.

Strax före jul gav European Liberal Forum och tankesmedjan Fores påpassligt ut en intressant lägesrapport om förutsättningarna för BECCS i världen.

Av rapporten framgår att de tekniska utmaningarna alltjämt är mycket stora. Tekniken är stadd i utveckling, men det går långsamt, och fortfarande finns ingen kommersiellt fungerande BECCS-anläggning.

På många håll finns dessutom en stor skepsis mot idén om CCS (Carbon Capture and Storage), eftersom kollagring i berggrunden hittills främst lanserats som ett sätt för kolindustrin och cementbolagen att kunna kompensera för fortsatta utsläpp.

Ett hinder för utvecklingen och en bisarr detalj är att EUs direktiv om utsläppshandeln innebär att inlagring av fossil koldioxid genererar nya utsläppsrätter (som kolkraftverk m.fl. kan utnyttja för att öka sina utsläpp), medan inlagring av biogen koldioxid inte belönas alls. Systemet främjar inlagring av fossil koldioxid, en åtgärd som i bästa fall kan dämpa tillförseln av ytterligare koldioxid till atmosfären, men ger inga incitament för inlagring av biogen koldioxid, vilket ger möjlighet att minska atmosfärens koldioxidhalt.

Ska 1,5-gradersmålet kunna uppfyllas krävs att vi systematiskt dränerar atmosfären på koldioxid. Att stoppa utsläppen räcker inte.

På sikt bör målsättningen vara en koldioxidhalt i atmosfären på högst 350 miljondelar (där befann vi oss 1985(!)) vilket väl egentligen talar för att vi bör hamna ännu lägre) snarare än nuvarande dryga 400. Jag har svårt att se hur detta ska kunna nås såvida vi inte dels systematiskt ökar kolinlagringen i landskapet, dels tillämpar BECCS-lösningar i stor skala.

Att jämställa inlagring av biogen koldioxid med fossil inom EUs utsläppshandelssystem borde vara ett självklart första steg. Men bortom detta väntar ett läge där utsläppen av fossil koldioxid (plus ”överutsläppen” av metan, lustgas m.m. från jordbruk och kreatursskötsel) upphört, och där mycket biomassa inte längre i första hand eldas för att producera el eller värme, utan för att producera biogen koldioxid som kan pressas ned i berggrunden.

En magnifik nöt att knäcka, och sannolikt en förutsättning för att den nödvändiga BECCS-utbyggnaden ska äga rum, är att man lyckas utveckla en fungerande affärsmodell. Kort sagt: Vem ska betala koldioxidfabrikerna?

En annan fråga är så klart hur koldioxidfabrikernas enorma behov av biomassa ska tillgodoses: Finns marken? Vilka effekter får biomassaproduktionen på landskapet? Den biologiska mångfalden? Räcker vattnet?

Prioritet 1 är naturligtvis att så fort det bara går minska utsläppen av klimatgaser. BECCS är inte en väg att undvika drastiska utsläppsminskningar. Men för att långsiktigt återställa klimatet krävs BECCS, och eftersom tillämpning av tekniken i så stor skala som behövs sannolikt ligger långt fram i tiden, har vi ingen tid att förlora.

17.01.2019 Blogginlägg 1 kommentar

Skogspolitiken mogen för helrenovering

I en blogg uppmärksammar Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist att det gått 25 år sedan den nuvarande skogsvårdslagen började gälla. Den skogspolitik som 1994 började fungera, innebar två viktiga brott med den som gällt föregående decennier:

  1. En radikal avreglering. Under 70- och 80-talet expanderade statens inflytande över skogsbruket dramatiskt (se t.ex. proposition 1978/79:110, lagd på riksdagens bord av en (fp)-regering, och antagen av en, bortsett från detaljer, helt enig riksdag). Bakgrunden var att avverkningarna under några år i början av 1970-talet hade överstigit tillväxten. Den kommande, förväntade virkesbristen kom att prägla politiken med inslag av stark detaljstyrning. Systemet byggde i mycket på den skogsvårdsavgift som togs ut av alla brukare, och som återfördes till näringen på villkor att pengarna utnyttjades för att dika våtmarker, bygga skogsbilvägar, avverka ”trasiga” lövdominerade s.k. 5:3-skogar (eldoradon för skalbaggar, vedsvampar och hackspettar) m.m. Under devisen ”frihet under ansvar” slopades praktiskt taget alla produktionsinriktade regler (dock behöll man tvånget att återbeskoga efter en avverkning, ett rätt kraftigt ingrepp i den privata äganderätten, vars betydelse för den långsiktiga virkesproduktionen därtill inte är alldeles uppenbar).
  2. Uppgradering av miljöfrågan. Skyddet av den biologiska mångfalden skulle hädanefter bli en integrerad del av skogsbruket. I skogsvårdslagens nya portalparagraf definierades två jämställda mål som att skogen ska skötas ”så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls”. Även när det gällde miljömålet ansågs avreglering vara den bästa medicinen. Budskapet var att om markägarna bara blev av med 70-/80-talets tvångströjor så skulle den biologiska mångfalden säkras. Via en särskild naturvårdsparagraf – SVL 30 § – fick Skogsvårdsstyrelsen vissa möjligheter att besluta om bindande hänsyn vid avverkningar, men villkoren var väldigt snäva och ett sådant krav fick inte orsaka skogsägaren mera än ”bagatellartade” kostnader under den s.k. toleranströskeln.

Ett kvartssekel senare konstaterar Herman Sundqvist att både virkesförråden och uttaget av virke har ökat betydligt, liksom mängden död ved och volymen lövträd.

Samtidigt visar de årliga uppföljningarna av miljömålet ”Levande skogar” att det är oklart om utvecklingen när de gäller den biologiska mångfalden verkligen går i rätt riktning. En ny, mera djuplodande utvärdering väntas om ett par veckor. Tipset är att läget inte blivit muntrare.

Den bild utvärderingarna ger, vill jag hävda, illustrerar ett miljöarbete som gått i baklås. Orsaken är inte illvilja eller okunskap från näringen utan att de incitament brukarna i verkligheten möts av alldeles uppenbart går på tvärs med den deklarerade politiken.

Om vi har ett system där den som  utnyttjar ”frihet under ansvar” till att strunta i naturhänsynen och istället helt fokusera på ekonomin, systematiskt belönas framför den som tar sitt ansvar, ska man inte förvånas om det blir problem med miljömålet – motsatsen vore sensationell.

Inte heller de skogsägare som jobbar på tvärs med incitamenten, och försöker ta miljöuppdraget på allvar, kan bortse från ekonomiska realiteter och tvingas/lockas att utforma naturvårdshänsynen så att det ekonomiska bortfallet minimeras snarare än att naturvårdsnyttan optimeras.

Redan efter några år visade det sig för övrigt att devisen ”frihet under ansvar” inte ens fungerade på produktionsområdet, ett omen man borde tagit intryck av. Fram till 1994 fick markägarna inte avverka mera än en viss andel av sin fastighet under en viss tidsperiod, men i samband med lagens omarbetning togs dessa regler bort för fastigheter under 1000 hektar. Effekten kom omedelbart och ledde till så stora problem med spekulationsköpare (som direkt efter ett köp avverkade allt som fanns att hugga och sedan sålde den nu rejält nedhuggna fastigheten) att hushållningsregeln kom att återinföras redan 1999.

I det vakuum frånvaron av regler på naturvårdsområdet skapat, har istället etablerats ”frivilliga” certifieringssystem. I sin marknadsföring behöver skogsindustrin kunna visa för sina kunder att man sköter sitt miljöansvar. Som en ersättning för en fungerande lagstiftning etablerades därför certifieringssystemet FSC, framförhandlat mellan näringen, miljöorganisationer och vissa andra intressenter som samer och skogsfacket. FSC är inte att betrakta som någon sorts filantropi eller välgörenhet från näringen, utan ett sätt att stärka svensk skogsindustri på exportmarknaderna och öka intäkterna för hela den svenska skogsnäringen.

Jag satte ”frivilliga” inom citationstecken eftersom anslutningen till FSC (eller den alternativa certifieringen PEFC, som skogsägarföreningarna tagit initiativ till) för många skogsägare numera knappast baseras på frivillighet, utan tvärtom är ett villkor för att man alls ska kunna sälja sitt virke.

Den pågående hysteriska konflikten kring nyckelbiotoper (förkortad version här – läs gärna även min tidigare blogg i ämnet) har sin grund i att de stora skogsindustrierna, för att få FSC-certifiera sina produkter (och därmed säkra den egna ekonomin, jobben, tillväxten och marknaden för skogsbrukarna), måste garantera att produkterna inte innehåller fibrer från nyckelbiotoper.

Staten har egentligen inget med detta att göra, men för att underlätta för markägare och industri att uppfylla regelverket drog staten 2018 igång en stor nyckelbiotopsinventering.

Alternativet till att på detta sätt kartlägga i förväg är att nyckelbiotoperna upptäcks först i samband med att en avverkningsanmälan lämnas till Skogsstyrelsen, en upptäckt som totalt kan kasta om de ekonomiska förutsättningarna för den planerade avverkningen.

FSCs effekter går dock betydligt längre. Enligt FSC-systemet måste en markägare undanta minst fem procent av arealen från skogsbruk, dock alltid alla nyckelbiotoper. För fastigheter med mycket nyckelbiotoper innebär därför den ”frivilliga” certifieringen högre, ibland betydligt högre, kostnader än för fastigheter med mindre än fem procent nyckelbiotopsareal – ytterligare ett incitament rakt på tvärs med miljömålet. För att lösa detta problem har naturvårdsmyndigheterna tvingats föra in ett i princip ovetenskapligt prioriteringskriterium för statens satsningar på naturskydd. Sedan i fjol finns således därför en särskild naturvårdssatsning, riktad till markägare med mer än fem procents nyckelbiotopsareal.

Som framgår har ”frihet under ansvar” inte inneburit att skogsnäringen blivit av med alla regelverk, utan enbart att ett politiskt beslutat regelverk ersatts av ett annat regelverk, beslutat i något slags korporativ form. I och med den nya prioriteringen av fastigheter med mer än fem procent nyckelbiotoper har kärran slutligen spänts framför hästen och politiken blivit underordnad den frivilliga certifiering som politiken enligt certifieringarnas stadgar absolut inte får ha något som helt inflytande över!

LRF Skogsägarna jublar just nu över att den utökade satsningen på nyckelbiotopsinventeringarna ska slopas. Kanske inbillar de sig att ”nyckelbiotopsproblemet” därmed lösts. Men att inventeringarna stoppats leder naturligtvis inte till att skogsindustrin plötsligt börjar köpa nyckelbiotopsvirke, utan enbart till att regering och opposition med förenade krafter har lyckats med bedriften att höja den redan hysteriska konfliktnivån till ännu högre höjder! (Varför protesterar inte skogsindustrin mot denna nyordning?)

Den nya skogspolitik som sjösattes 1994 har definitivt inneburit stora förbättringar jämfört med det läge som gällde tidigare, det gäller både förutsättningarna för skogsbruket och för miljövården, men tecknen är allt tydligare på att politiken inte längre fungerar utan att det är dags för en helrenovering.

De stora problemen gäller miljömålet där bristen på incitament men också en föråldrad syn på miljömålets syfte är hinder som behöver undanröjas. I utkanten finns några viktiga detaljåtgärder som måste rättas till.

För några år sedan fördes en debatt om vad ”svenska värderingar” innebar. Det vettigaste bidraget kom från den moderate EU-parlamentarikern och förre partisekreteraren Gunnar Hökmark, som i en för skogspolitiken förvånansvärt relevant kommentar konstaterade ”Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag.”

Devisen ”frihet under ansvar” bygger på att skogsägare är en homogen grupp vars värderingar överensstämmer med det av riksdagen formulerade miljömålet för skogen, och att skogsägarna i sin verksamhet låter sig styras av dessa värderingar, oavsett de ekonomiska konsekvenserna.

Att på allvar föreställa sig att en skogspolitik baserad på ”frihet under ansvar” kan fungera är naturligtvis oerhört naivt. De utvärderingar Skogsstyrelsen och andra gör bekräftar att systemet inte fungerar.

Att politiken hängts upp på ”frihet under ansvar” istället för lagstiftning är, vill jag hävda, den sannolikt viktigaste bakomliggande förklaringen till de konflikter som pågår. I frånvaro av obligatoriska regler etableras andra system samtidigt som miljöorganisationerna väljer att argumentera i moraliska termer där skogsägare delas in i ”onda” och ”goda”, vilket naturligtvis upplevs som kränkande av laglydiga skogsägare. Enligt samma logik kräver man att verksamheten på det statliga skogsbolaget Sveaskogs marker ska bedrivas utifrån en speciell, högre moralkodex än den som anses kunna krävas inom det privata skogsbruket, en sorts återgång till tiden före 1979 då skogsvårdslagen enbart gällde den skog som inte ägdes av staten eller kyrkan.

För brukarna skapar kombinationen av å ena sidan praktiskt taget inga obligatoriska regler, å andra sidan ett starkt moraliskt tryck om att skydda (inklusive risken att bli uthängd som miljömarodör i media) rimligen en oerhört frustrerande situation. Vilka miljöhänsyn markägaren förväntas ta för att inte få kritik är dessutom mycket oklart, det verkar inte ens tillräckligt att följa kraven i certifieringssystemen.

Många av de konflikter som rasar på skogsområdet är en konsekvens av att politiken bygger principen ”frihet under ansvar”. Det synsättet måste bort om vi ska kunna röra oss framåt.

– För att få ett vuxet och konstruktivt samtal om skogen måste dessutom en del missfoster i den befintliga politiken rensas bort. Det gäller t.ex. möjligheten (eller snarare skyldigheten) att vid tillämpningen av artskyddsförordningen (som akut ska skydda miljöer för ett antal utpekade känsliga växt- och djurarter) inte betala ut ersättning till den berörda markägaren. Så kan vi inte ha det. Vissa hänsyn måste staten kunna kräva av alla markägare utan ersättning, men går kraven därutöver måste markägaren ha rätt till ersättning. Att det just idag klargjorts att staten inte kan förhindra skogsbruk i fjällnära skog utan att ersätta markägarna, löser förhoppningsvis upp en knut. Frågan om artskyddsförordningen måste rimligen lösas på ett liknande sätt.

– Miljösidan måste uppdatera sin syn på miljömålet. Idag satsas mycket kraft på att skydda områden med befintliga värden, men i stora delar av landet är landskapet så utarmat att huvuduppgiften snarare är att återetablera något som liknar naturliga skogsekosystem. Miljömålet syftar inte till (vilket man lite för ofta får intrycket av när man följer miljöorganisationerna) att göra reservat av alla befintliga, någorlunda orörda skogsområden, utan om att etablera ett skogslandskap där stabila, långsiktiga förutsättningar för den naturliga, ekologiska dynamikens möjligheter att fungera har säkrats. Så långt möjligt bör målet nås på de arealer som nyttjas för virkesproduktion, men i den utsträckning som behövs måste tillräckligt stora, ekologiskt välfungerande reservatsnätverk etableras.

– Samhället, staten, måste mycket mera konkret än idag definiera hur man tänker sig att det ska se ut när miljömålet har nåtts. När är jobbet klart? Hur vet skogsnäringen att den gör rätt?

– En ny utmaning är att säkra skogslandskapets funktion som kolsänka. För att Parisavtalets 1,5-gradersmål ska klaras måste atmosfärens halter av växthusgaser senast någon gång 2050-2070 börja minska. Redan nu spelar skogarnas växande kollager en stor positiv roll. I framtiden kan skogen komma att få betydelse både som leverantör av koldioxid från atmosfären till geologisk kollagring, men även fortsatt som permanent, levande kollager. Bägge uppgifterna måste en ny lagstiftning beakta.

I ett s.k. tillkännagivande krävde majoriteten i riksdagen (bestående av (f.d.?) Alliansen + SD) i mars 2018 att en god incitamentsstruktur för ett hållbart skogsbruk bör säkerställas och att en översyn av lagstiftningen på området därför bör genomföras”.

Detta är ingen dålig utgångspunkt för att ta sig an den helrenovering av skogspolitiken som behövs.

14.12.2018 Blogginlägg 2 kommentarer

Med sådana vänner – behöver skogsnäringen några fiender?

De konkreta konsekvenserna av att riksdagen i sin visdom i veckan ställde sig bakom den reservation i finansutskottet som (M) och (KD) totat ihop, börjar nu bli tydliga. Idag blev bl.a. miljö- och jordbruksutskottets betänkande över budgetpropositionen för 2019 offentligt.

På miljöområdet handlar det om stora eller mycket stora nedskärningar på längden och på tvären.

Särskilt brutala är nedskärningarna på naturvårdsområdet. Under anslagsposten ”1:14 Skydd av värdefull natur” är budskapet:

”Anslaget bör uppgå till 678 000 000 kronor. Det är en minskning med totalt 740 000 000 kronor i förhållande till regeringens förslag. Denna minskning görs bl.a. genom att nyckelbiotopsinventering stoppas till dess att den kan genomföras på ett bättre sätt, vilket medför en minskning av statens utgifter för skydd av värdefulla skogar på nyckelbiotoprika fastigheter med 150 miljoner kronor. En ytterligare besparing på 590 miljoner kronor görs för att finansiera andra reformer.”

740 miljoner – det är drygt 52 procent.

Det finns mycket man kan säga om detta, men jag ska nöja mig med att kommentera beslutet att stryka de 150 miljonerna till skydd av värdefulla skogar på nyckelbiotopsrika fastigheter. Detta beslut kommer, enligt min uppfattning, inte bara att (helt i onödan) ekonomiskt drabba ett antal privata markägare med mycket nyckelbiotoper på sina marker, utan också skärpa konflikten mellan i första hand de privata markägarna och den svenska skogsindustrin. På den debattbrasa kring skogen och miljön som redan flammar intensivt, häller de som stödde (eller släppte igenom) M/KD-reservationen ytterligare olja. Syftet med detta är oklart.

Bakgrunden till den satsning som i fjol lyftes in i budgeten men som nu alltså ska avvecklas, är de stora svenska skogsindustriföretagens behov av att få legitimitet på miljöområdet när de ska konkurrera i Sverige och på de internationella marknaderna. Ett av de viktigaste sätten att skaffa sig denna legitimitet är anslutningen till certifieringssystemet FSC och de s.k. Controlled Wood-regler som är knutna till FSC.

Controlled Wood-reglerna innebär bl.a. att det skogsföretag som vill kunna märka sina produkter med FSC-loggan måste garantera att det i tillverkningen av den märkta produkten inte över huvud taget ingår virke från en nyckelbiotop. För att inte förlora sin legitimitet på marknaden, för att säkra jobben vid den svenska skogsindustrin och lönsamheten för sina ägare och i längden intäkterna även för landets skogsägare, vägrar därför de stora skogsföretagen sedan ett antal år tillbaka att köpa virke från nyckelbiotoper.

Nyckelbiotop är inget skyddsinstrument, utan enbart en definition, fastställd av Skogsstyrelsen, för skogsmiljöer som motsvarar följande beskrivning:

”En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö i dag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter.” Handbok för inventering av nyckelbiotoper. Skogsstyrelsen 2014

Att ett område klassats som nyckelbiotop har därför ingen juridisk betydelse och innebär i sig inte några restriktioner för brukandet utöver de som gäller i resten av landskapet.

I reglerna för certifieringssystemet FSC sägs att alla anslutna markägare måste undanta minst fem procent av sin areal från skogsbruk, och att det som undantas ska vara de arealer som har högst värde från naturvårdssynpunkt. Särskilt pekas nyckelbiotoper ut.

För en markägare med en arealandel nyckelbiotop på upp till fem procent är skogsindustrins bojkott inget problem eftersom han/hon ändå, på grund av certifieringsreglerna, måste undanta dessa arealer från skogsbruk. För markägare med en högre nyckelbiotopsandel innebär bojkotten däremot att de i praktiken måste undanta mer än de fem procent av arealen från skogsbruk som de generella FSC-reglerna kräver eftersom industrin inte vill befatta sig med virket därifrån.

Det höjning av anslaget som infördes i fjol har som syfte att mildra effekten för utsatta markägare av industrins bojkott. Med dessa pengar skulle markägare kompenseras för den ekonomiska effekten av bojkotten.

När riksdagen nu drar tillbaka pengarna försvinner denna kompensationsmöjlighet och markägare med hög andel nyckelbiotop tvingas återigen själva ensamma bära kostnaden av virkesbojkotten. Beslutet betyder inte att industrins bojkott av nyckelbiotopsvirke upphör, utan enbart att de enskilda markägarna själva får bära kostnaden.

Att dessutom Skogsstyrelsens inventeringssatsning, som skulle ha pågått i tio år framöver, nu abrupt avbryts, innebär dels en ryckighet i myndighetsstyrningen som rimligen får varje tänkbar framtida potentiell generaldirektör eller statstjänsteman att fundera över om statlig myndigheter längre är intressanta som arbetsgivare. Men det betyder också att möjligheten för skogsindustrin att uppfylla Controlled Wood-kraven försämras eftersom risken att få in nyckelbiotopsvirke i produktionen ökar, vilket i sin tur undergräver värdet i FSC-certifieringen.

Förstår M/KD-politikerna (och deras hejaklack i SD, C och L) vad de har gjort?

Jag har skrivit fylligare om bl.a. nyckelbiotopsfrågan i ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet levande skogar”.

22.11.2018 Blogginlägg 6 kommentarer

Dags att sänka drivmedelsskatterna – för klimatets skull?

För att klara de nationella klimatmålen har den franska regeringen föreslagit att bensinskatten ska höjas med 2,9 eurocent (ca 30 öre) per liter, dieselskatten med 6,5 eurocent (70 öre) per liter.

Förslaget har mötts av enorma protester. Hundratusentals har demonstrerat runt om i landet. Så här långt två döda och hundratals skadade. Till helgen förbereds nya demonstrationer.

Den franska bensinskatten är just nu 0,69 €/l, dieselskatten 0,61 €/l (fast tung trafik över 7,5 ton betalar bara 0,39 €/l). Motsvarande nivåer i Sverige är 0,62 resp. 0,45 (innan reduktionsplikten infördes 1 juli var dock nivåerna ca 0,65 resp. 0,6 €/l, dvs. nästan precis som i Frankrike).

Det president Macron och hans regering just nu hudflängs för är precis det svenska regeringar ägnat sig åt i flera decennier – höja drivmedelsskatterna för att pressa ned fossilbränsleanvändningen och koldioxidutsläppen.

Den processen fortsätter. Härom veckan utförde den svenska övergångsregeringen det uppdrag svenska regeringar sedan 1990-talet haft från riksdagen att årligen justera energi- och koldioxidskatterna för inflationen. Syftet med de automatiska höjningarna är att förhindra att miljöbeskattningens styrkraft gröps ur av den allmänna prisutvecklingen.

Sedan 2016 höjs skatterna därutöver med ytterligare två procent för att skattenivåerna även ska hålla jämn takt med inkomstutvecklingen.

Så vid nyår stiger skatten på vanlig 95-oktanig bensin från 6,44 kr/l till 6,70 kr/l, för diesel från 4,53 kr/l till 4,72 kr/l. Nästan i klass med de franska höjningarna.

Beslutet har, gud ske lov (i varje fall inte ännu), lett till några motorvägsblockader, demonstrationer, våldsamheter och dödsfall.

Ingen behöver övertyga mig om miljöskatternas välsignelse. Jag lär rentav själv ha haft ett finger med i spelet när den svenska koldioxidskatten infördes 1991. Det var en väldigt bra och viktig reform.

Men är verkligen höjda drivmedelsskatter nödvändiga eller ens lämpliga när vi nu går från ett skede där vi försökt minska utsläppen till ett stadium där vi helt ska stoppa dem? Är det inte då kanske snarare läge att börja fundera på sänkta i stället för höjda drivmedelsskatter?

Klimatpolitikens syfte är ju inte att göra det dyrt att köra bil utan att minimera påverkan på klimatet, bland annat genom att pressa ned användningen av fossila bränslen så att den på sikt helt upphör.

Sedan i somras gäller den så kallade reduktionsplikten i Sverige. Den innebär att drivmedelsbolagen successivt måste minska andelen fossilt bränsle i sina pumpar. Just nu är kravet att högst 97,4 procent av energin i 95-oktanig bensin och högst 80,7 procent i diesel får vara fossil. Vid årsskiftet skärps reduktionsplikten för diesel en aning så att högst 80 procent av energin får vara fossil. 1 januari 2020 sänks den högsta tillåtna andelen fossilt för bägge drivmedlen. Energimyndigheten har regeringens uppdrag att senast 4 juni 2019 föreslå ytterligare skärpningar.

Skälet till att politiken ingriper med höga skatter eller med regleringar typ reduktionsplikten är att förnybara drivmedel är dyrare än fossila. När reduktionsplikten skärps och drivmedelsbolagen tvingas höja andelen förnybart kommer pumppriserna därför att stiga. Ju tuffare reduktionsplikten skruvas åt, desto dyrare kommer soppan att bli. Även utan skattehöjningar.

Med reduktionsplikten på plats blir det allt svårare att motivera höjda drivmedelsskatter med klimatargument. Om reduktionsplikten leder till drivmedelspriser på kanske 20 kronor litern eller högre – helt enkelt därför att produktionskostnaderna för förnybart är rejält mycket högre än för fossil bensin och diesel – hur mycket vinner klimatpolitiken på att därutöver pressa upp drivmedelspriserna ytterligare genom höjda skatter?

Ger inte en sådan politik snarare dem vatten på sin kvarn som brukar hävda att miljöargumenten bakom de höjda miljöskatterna är en bluff, att miljön bara fungerar som en ursäkt för att höja skatteuttaget?

En försmak av vad reduktionsplikten kan betyda för prisutvecklingen kan komma till sommaren, då en ändring av förordningen om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen träder i kraft. Ändringen gäller PFAD, en viktig råvara för produktion av HVO, dvs. den ”syntetiska”, förnybara diesel som gjort att andelen förnybart i svensk diesel på några år ökat dramatiskt.

Från 1 juli 2019 kommer PFAD inte längre att betraktas som en ”restprodukt” från palmoljeutvinning utan som en ”samprodukt” (begreppen är hämtade ut EUs förnybartdirektivet). Konsekvensen blir dels att de livscykelutsläpp drivmedelsbolagen måste redovisa för PFAD-HVO blir betydligt högre, dels att bolagen måste kunna ursprungsdeklarera PFAD-HVO, dvs. kunna redovisa bl.a. växthusgasutsläpp ändå från oljepalmsplantager, vilket man för närvarande helt enkelt inte klarar av i någon större utsträckning.

2017 beräknas 39 procent av all HVO som blandades i dieseln i Sverige ha varit framställd av PFAD. Att ersätta PFAD-HVO med annan förnybar diesel kommer inte att bli lätt. Ren palmolja är det mest näraliggande alternativet, men vem vill sälja eller köpa palmolje-HVO? Oavsett vilket alternativet blir, kommer förändringen bergsäkert att leda till att dieselpriset går upp – vilket säkert inte kommer att hälsas med jubel bland dieselbilsägare eller bland åkeriföretagen och deras kunder.

Parallellt kan den som vill bevittna hur synnerligen generösa stimulanser (i form av miljöbilspremier, fördelaktig förmånsbilsbeskattning etc.) regnar över de i första hand välbeställda storstadsbor som surfar på elbilsvågen – och som därmed gör sig okänsliga för de högre drivmedelspriserna, oavsett om de beror på reduktionsplikten eller på höjda drivmedelsskatter.

Kombinationen dyrare drivmedel och generösa elbilsförmåner (elcykelsbidrag ska vi inte tala om…) riskerar att ytterligare göda den frustration och vrede över den allmänna utvecklingen som länge frodats på landsbygden (och som också tycks vara en avgörande komponent bakom de franska protesterna).

Anständiga samhällen utmärks av en hög skattekvot. Dagens svenska på 43,3 procent är sannolikt snarast lägre än vad som är lämpligt. Vi behöver beskatta även vägtrafiken inte bara av miljöskäl utan också för att få fram resurser till skolor, vägar, sjukvård, barnbidrag, försvar etc. Därför måste bilisterna räkna med att även i fortsättningen bli beskattade, kanske i ännu högre grad än idag.

Men för klimatets skull gäller det nu att i första hand se till att reduktionsplikten skärps så mycket och så snabbt som möjligt (den måste justeras i andra avseenden också). För att sådana reformer ska kunna få acceptans och drivas igenom, krävs att de inte ger orimliga fördelnings- och regionalpolitiska effekter.

För att trafikens klimatutsläpp ska kunna minskas tillräckligt snabbt kan det därför, paradoxalt nog, krävas att drivmedelsskatterna sänks.

05.11.2018 Blogginlägg 4 kommentarer

Sverige lovar minsta möjliga klimatinsats?

Hittills har klimatpolitiken i både Sverige, EU och internationellt nästan uteslutande handlat om hur vi ska minska utsläppen av växthusgaser. Den rapport FNs expertpanel IPCC presenterade förra månaden visar  dock övertydligt att det inte räcker med lägre utsläpp, eller ens med (som det står i Parisavtalet) ”balans mellan antropogena utsläpp av växthusgaser från källor och upptag av växthusgaser i sänkor under andra halvan av detta sekel” för att nå avtalets mål.

Ska vi klara målen om att begränsa temperaturökningen till 2 eller helst 1,5 grader måste atmosfärens halt av koldioxid och andra växthusgaser sjunka.

Ett sätt att åstadkomma ”negativa utsläpp” är att öka volymen levande eller död ved.

I somras började den nya LULUCF-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry) gälla inom EU. I korthet innebär den att varje medlemsstat måste säkra att inlagringen av koldioxid i landskapet är större än det utflöde som orsakas när cellulosan (t.ex. avverkade eller självdöda träd (efter en kortare eller längre tid)) bryts ned eller eldas upp, eller när den kolhaltiga jorden på utdikade marker bryts ned.

Beträffande skogslandskapet bestäms miniminivån för inlagringen för varje land av en s.k. referensnivå, beräknad enligt ett komplicerat regelverk som anges i förordningen.

Förslag till referensnivå ska tas fram av medlemsstaterna och lämnas till Kommissionen före årsskiftet 2018/2019. De slutliga nivåerna för respektive land ska godkännas av Kommissionen. Separata referensnivåer ska tas fram för 2021-2025 resp. 2026-2030.

Var referensnivån hamnar är politiskt högexplosivt, särskilt i skogsländer som Sverige och Finland, eftersom nivån påverkar hur mycket virke som kan tas ur den skogen. Oavsett hur den sätts, innebär referensnivån ett slags avverkningstak. En låg referensnivå minskar kravet på kolinlagring vilket ökar utrymmet för avverkningar, en hög nivå kan innebära restriktioner för virkesuttaget.

I vårt land har Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, regeringens uppdrag att (i samråd med Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket) ta fram underlag för det förslag regeringen ska skicka till Kommissionen senast 31 december.

Beräkningsreglerna i förordningen ger visst tolkningsutrymme. I det material SLU lämnade till regeringen i slutet av september (tabell se nedan) föreslås en referensnivå på drygt -30 miljoner ton per år (minustecknet betyder nettoinlagring), dvs. långt under den inlagringsnivå på mellan 40 och 50 miljoner ton per år som gällt de senaste 25-30 åren, och även långt under den referensnivå på drygt -41 miljoner ton per år som gäller för Sverige enligt Kyotoprotokollet.

Årlig förändring av kolpooler och övriga årliga utsläpp 1000 ton CO2eq
Levande biomassa, totalt  

-17 750

varav från virkesproduktionsmark (ca 19 800 kha)

1 998

 
varav från produktiv skogsmark undantagen från virkesproduktion (ca 3 600 kha)

-15 926

 
varav från improduktiv skogsmark (ca 4 000 kha)

-3 641

 
Mineraljord  
Död ved

-2 083

Förna och markkol

-9 614

Organogen mark  
Död ved

-271

Förna och markkol

5 209

Dränerad organogen mark (N2O, CH4)

1 189

Träprodukter (HWP), totalt

-6 992

varav sågade varor

-5 634

 
varav träbaserade skivor

80

 
varav papper och pappskivor

-1 438

 
Gödsling (N2O)

23

Mineralisering (N2O)

0

Indirekta utsläpp (N2O)

4

Brand (CO2, N2O, CH4)

69

Totalt exklusive HWP

-23 045

Totalt med HWP  

-30 037

Förslaget från SLU siktar inte på att optimera skogens klimatnytta utan formulerar en referensnivå baserat på vad som händer om vi maximerar virkesuttaget. Av tabellen ovan framgår att man räknar med att virkesuttaget på den aktivt brukade skogsarealen ska vara så stort att denna areal fungerar som en källa till koldioxidutsläpp på ett par miljoner ton per år. I ett läge där vi måste jaga kolsänkor, öppnar således förslaget för en utveckling där det svenska bidraget till den globala klimatpolitiken devalveras med 15-20 miljoner ton per år. Det motsvarar samtliga utsläpp från den svenska vägtrafiken.

Enligt dokumentet är Skogsstyrelsen med på noterna medan Naturvårdsverket protesterar och vill ha en högre referensnivå som ”är mer i linje med den förväntade utvecklingen och bättre speglar intentionen med förordningen”.

Bakom förslaget om sänkta klimatambitioner ligger nog inte bara vetenskapliga överväganden utan också ett hårt tryck från skogsnäringen, som framställt LULUCF-reglerna som ett övergrepp mot den privata äganderätten eftersom de kan leda till att möjligheterna att avverka begränsas.

I den svenska debatten brukar det ju tas som ett axiom att det är bra för klimatet att bedriva ett intensivt skogsbruk med hög avverkning. I tidningen Land blev jag av detta skäl själv på ledarplats nyligen praktiskt taget idiotförklarad eftersom jag i ESO-rapporten ”Skydda lagom” hade konstaterat att den väntade koldioxidinlagringen i det som Skogsstyrelsen idag definierar som ”naturvårdsarealer” är så omfattande att den samhällsekonomiska kostnaden för att skydda områdena sannolikt är lika med noll.

Hur det egentligen ligger till – om det är bäst för klimatet att låta skogen stå eller att bruka den med sikte på högt virkesuttag – går det, enligt min uppfattning, inte att bestämt uttala sig om, åtminstone inte för närvarande. När branschföreningen Skogsindustrierna ska övertyga om att det är bättre med intensivt skogsbruk, brukar de referera till en artikel från 2014 i tidskriften Forests av en grupp forskare med Tomas Lundmark, professor i skogsskötsel vid SLU, som huvudförfattare.

Problemet med de slutsatser Lundmark m.fl. drar är att de är helt avhängiga av att man räknar hem mycket stor klimatnytta av en s.k. substitutionseffekt, som man hävdar kommer att uppträda under i princip evärderlig tid. Varje vedpinne som används i framtiden för att bygga hus eller producera värme eller el förutsätts således i kalkylerna innebära att användningen av stål och betong resp. fossila bränslen minskar, vilket i sin tur minskar utsläppen av koldioxid, år efter år.

Det där kanske stämmer på kort sikt och i ett konstruerat scenario där klimatpolitik inte existerar, men i verkligheten finns inom EU ett regelverk (direktivet om utsläppshandeln) som innebär att utgivningen av utsläppsrätter upphör 2057. Detta innebär att utsläpp av koldioxid från stålverk, cementfabriker och stora energianläggningar därefter i princip är förbjudna. Att beskriva det som en substitutionseffekt när man inte längre använder något som är förbjudet ter sig väldigt märkligt.

När artikeln skrevs var författarna sannolikt omedvetna om vad lagstiftningen om utsläppshandeln innebär (2014 var reglerna dessutom något svagare – utgivningen av utsläppsrätter skulle då stoppas först 2068), men artikeln snurrar fortfarande runt och utnyttjas i debatten – påhoppet i Land ska nog ses som ett eko från Lundmark et cons.

Ett annat konstaterande i artikeln, som är mindre kontroversiellt, är att det i varje fall på kort sikt är bättre att hålla nere avverkningarna än att driva ett intensivt skogsbruk. Denna slutsats talar rimligen talar för att det av klimatskäl i varje fall på kort sikt kan finnas skäl att vara försiktig med att avverka.

Bland annat mot denna bakgrund är det gåtfullt varför SLU i sin rapportering till regeringen väljer att förorda en referensnivå som öppnar för precis denna från klimatsynpunkt negativa utveckling.

Att den föreslagna, låga referensnivån öppnar för ett från klimatsynpunkt orimligt högt virkesuttag är dock nog vare sig det mest sannolika eller värsta bekymret.

Mera realistiskt är att vissa av våra politiska partier kan komma att betrakta den föreslagna, extremt låga referensnivån som ett sätt att lite mera bekvämt klara de ambitiösa målen i det klimatpolitiska ramverket än att tvingas minska utsläppen. För att t.ex. klara 2030-målet om 63 procent lägre utsläpp utanför utsläppshandeln än 1990, tillåter ramverket att den ansvariga regeringen fyller ut med 3-4 miljoner ton ”kompletterande åtgärder” – varför inte utnyttja den överprestation under LULUCF-förordningen på 15-20 miljoner ton per år som den låga referensnivån lär komma att leverera? Istället för att tvingas sätta in impopulära utsläppsbegränsningar?

Om när det gäller målet att till 2045 ”inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp” – rimligen lockar det att kunna ersätta utsläppsbegränsningar (utöver de 85 procent relativt 1990 som ramverket kräver) med ”överprestationer” när det gäller koldioxidinlagring i skogen som uppstått tack vare den låga referensnivån? Och sedan gå vidare och hävda att Sverige är först med negativa utsläpp (tack vare den låga referensnivån)?

Efterfrågan på utsläppsminskningskrediter från aktörer på annat håll, t.ex. den internationella luftfarten eller mindre klimatambitiösa länder, kommer dessutom sannolikt att växa rejält framöver. Många (inte minst flygindustrin) kommer att vara beredda att betala bra för svenska ”skogsklimatkrediter” istället för att minska sina utsläpp.

När vi senast hade en Alliansregering, tog den genast chansen att sälja outnyttjade utsläppsrätter för att dra in några tiotals miljoner till statskassan istället för att minska utsläppsutrymmet. Vad säger att framtida, svenska regeringar inte agerar på samma sätt? Med SLUs förslag kan stora överskott av utsläppskrediter skapas utan att svenska regeringar behöver lyfta ett finger.

Det mest bekymmersamma med SLUs förslag är dock att det öppnar för mycket värre siffertrixande bland andra EU-medlemmar, ett siffertrixande som kan reducera den europeiska klimatpolitiken till ett spel för galleriet. I en märklig, självrannsakande formulering varnar SLU i rapporten för konsekvenserna om alla EU-länder använder samma kreativa bokföring som universitet själv rekommenderar för svenskt vidkommande:

”Om alla länder inom EU för perioden 2021 – 2030 skulle sätta referensnivån till högsta hållbara avverkningsnivå skulle det skapas en betydande mängd krediter inom EU som inte beror på verkliga åtgärder i skogsbruket, s.k. hetluft vilket skulle kunna minska klimatambitionen inom EU.”

Vilka svenska partier och vilken regering vill medverka till detta?