Blogginlägg

01.12.2021 Blogginlägg 5 kommentarer

Brev till några nya ministrar: Gör upp med illusionen om skogen som en nationell angelägenhet

Grattis till nya jobben och till skogsdebatten, Anna-Caren, Annika och Khashayar!

Ett centralt budskap som era företrädare aldrig försummat att framföra är att skogen och skogspolitiken ska betraktas som en nationell angelägenhet: Reglerna för det svenska skogsbruket ska bestämmas i Sverige, EU ska inte lägga sig i.

Budskapet har varit detsamma, oavsett om det varit företrädare för den svenska skogsnäringen, den svenska regeringen eller ansvariga myndigheter som uttalat sig. Er (och vår) nya statsminister, Magdalena Andersson, lyckades rentav få plats med en markering i tisdagens regeringsförklaring. ”Sverige vill se ett öppet och mer jämlikt Europa, med bättre arbetsvillkor och ökad jämställdhet. Däremot ska den svenska arbetsmarknadsmodellen och vårt skogsbruk inte detaljregleras i Bryssel.”

Man kan ha olika åsikter om i vilken mån skötseln av den svenska skogen bör vara föremål för beslut på EU-nivå. Att det etablerade Sverige tycker det vore en dålig ordning är uppenbart.

Mera relevant är emellertid att fråga sig i vilken mån det ENS ÄR MÖJLIGT för EU att låta bli att lagstifta och införa regler som de facto mer eller mindre detaljreglerar även svenskt skogsbruk.

Jag vill hävda att det svenska motståndet mot EU-lagstiftning på skogsområdet bygger på illusioner och önsketänkande. Genom att ha surrat sig fast vid principen om att EU inte ska lägga sig i, har Sverige valt att ställa sig vid sidan av de lagstiftningsprocesser kring skogen som EU-systemet kräver för att fungera. Bättre vore att acceptera att EU kommer att sätta ramarna för svenskt skogsbruk, oavsett vad Sverige tycker. Det går helt enkelt inte att undvika.

————-

Det handlar om den fria rörligheten för varor. Ett av EU-samarbetets fundament.

För att den fria rörligheten för varor ska fungera, krävs gemensamma regelverk på alla möjliga områden. Därför vimlar det av harmoniserade produktregler om allt från läkemedel och leksaker till bilars koldioxidutsläpp och djurhälsa.

För att den gemensamma marknaden ska fungera krävs att samma regler gäller i alla medlemsstater, och dessutom att reglerna är desamma för importerade varor som för varor som tillverkats inom unionen.

För att säkra den fria rörligheten.

För ett par veckor sedan, den 17 november, lämnade EU-kommissionen förslag om ny unionsövergripande lagstiftning som ska säkra att det på den europeiska marknaden inte säljs nötkött, kakao, kaffe, soja, samt oljepalms- och träprodukter som under produktionen medverkat till avskogning, klimatpåverkan och förlust av biologisk mångfald. Lagförslaget handlar alltså inte om själva varans egenskaper, utan om sättet att framställa den.

Syftet med reglerna beskrivs på följande sätt (någon officiell svensk översättning finns tyvärr fortfarande inte):

“(a) minimising the Union’s contribution to deforestation and forest degradation worldwide

(b) reducing the European Union’s contribution to greenhouse gas emissions and global biodiversity loss”

Sättet att reglera anknyter till de ”hållbarhetskriterier” på biodrivmedel och andra flytande och gasformiga bränslen som funnits i förnybartdirektivet ända sedan detta antogs 2009. Bakgrunden till kriterierna var kravet på medlemsstaterna att till 2020 öka andelen förnybara drivmedel till minst 10 procent (kravet är numera omformulerat).

Biodrivmedel är en global produkt som förhållandevis enkelt kan fraktas över jordklotet. För att förhindra att 10-procentskravet skulle leda till import av drivmedel, som kanske inte bara bidrog till naturförstörelse utan dessutom till ökade utsläpp av växthusgaser, infördes de obligatoriska ”hållbarhetskriterierna”. När länderna skulle uppfylla 10-procentskravet fick de endast tillgodoräkna sig sådana biodrivmedel som uppfyllde kriterierna.

Hållbarhetskriterierna har dock fått användning utöver 10-procentskravet. Kriterierna avgör även vilka drivmedel länderna får gynna, till exempel genom skatterabatter, obligatoriska inblandningskrav eller, som i Sverige, genom reduktionsplikt. Inom utsläppshandeln gäller motsvarande: Det är endast biobränslen som uppfyller hållbarhetskriterierna som får bokföras för nollutsläpp av koldioxid.

Fram tills helt nyligen har dock fasta biobränslen (till vilka för övrigt märkligt nog även räknas svartlut från massaindustrin) varit undantagna från kriteriesystemet. Det innebär att om en energianläggning inom utsläppshandeln (rent hypotetiskt) valt att elda med teakvirke från Indonesien, har koldioxidutsläppet kunnat bokföras som nollutsläpp och därmed undantas från krav om att lämna in utsläppsrätter på samma sätt som gällt om anläggningen eldats med avfallslutar från massaproduktion.

I det färska förslaget till ”avskogningsförordning” föreslås följande definition av begreppet ”sustainable harvesting operations”:

“sustainable harvesting operations” means harvesting that is carried out considering maintenance of soil quality and biodiversity with the aim of minimising negative impacts, in a way that avoids harvesting of stumps and roots, degradation of primary forests or their conversion into plantation forests, and harvesting on vulnerable soils; minimises large clear-cuts and ensures locally appropriate thresholds for deadwood extraction and requirements to use logging systems that minimise impacts on soil quality, including soil compaction, and on biodiversity features and habitats; (denna formulering ska återkomma!)

Exakt vilken roll denna definition är tänkt att ha vid tillämpningen av förordningen framgår inte av förslaget, men rimligen är avsikten att endast sådana varor som producerats under förhållanden som uppfyller kriterierna för ”sustainable harvesting operations” kommer att tillåtas på den europeiska marknaden.

I media har förslaget om en ”avskogningsförordning” kopplats till vad som sker med skogarna  i tropikerna – Brasilien, Indonesien etc. Som ett eko av klimatkonferensen COP 26 i Glasgow, där ett globalt upprop mot avskogning tillhörde höjdpunkterna, välkomnades därför kommissionens förslag till ”avskogningsförordning” av såväl politiker som miljöorganisationer i både Sverige och på EU-nivå. liksom av såväl den svenska som den europeiska skogsnäringen.

Men här kommer den fria rörligheten in igen. För i likhet med de nuvarande hållbarhetskriterierna i artikel 29 i förnybartdirektivet riktar sig kommissionens nya förslag inte – får inte rikta sig – specifikt mot importerade varor, utan även den nya lagstiftningen är tänkt att omfatta såväl produkter som framställts inom unionen som varor som importerats från andra delar av världen. Att ställa högre krav på importvaror skulle strida mot internationella handelsregler – och skulle rimligen inte heller kunna motiveras med till exempel miljöskäl.

Om inte förr så blir det med detta uppenbart att det faktiskt är omöjligt för EU att ställa svagare och mindre detaljerade miljökrav på sådana produkter som kommer från till exempel den svenska skogen, än de motsvarande krav som unionen ställer på importvaror.

Därför är det följdriktigt och logiskt att de nya och uppdaterade hållbarhetskriterier för fasta biobränslen som kommissionen vill föra in i förnybartdirektivets artikel 29.6.a(iv) (ett förslag som just nu förhandlas i ministerrådet och Europaparlamentet) är identiskt med definitionen på ”sustainable harvesting practices” i förslaget till avskogningsförordning:

(iv) that harvesting is carried out considering maintenance of soil quality and biodiversity with the aim of minimising negative impacts, in a way that avoids harvesting of stumps and roots, degradation of primary forests or their conversion into plantation forests, and harvesting on vulnerable soils; minimises large clear-cuts and ensures locally appropriate thresholds for deadwood extraction and requirements to use logging systems that minimise impacts on soil quality, including soil compaction, and on biodiversity features and habitats:

Grundprincipen är helt enkelt att så snart unionen ställer miljökrav på importerade varor måste minst samma krav ställas på motsvarande varor som producerats inom unionen. Om Sverige vill slippa krav på svenskt skogsbruk, måste vi acceptera att motsvarande varor kan importeras till EU utan några särskilda villkor. Vill vi ställa krav på importerade varor, måste vi acceptera att samma krav ställs på motsvarande varor som producerats i Sverige.

Denna syn på saken verkar dock inte omedelbart delas av den svenska regeringen. När EUs energiministrar i morgon, 2 december, möts (det blir väl premiär för Khashayar Farmanbar) kommer Sverige att motsätta sig kommissionens förslag till ändring av förnybartdirektivet: ”Regeringen är dock kritisk till förslagen att öka detaljregleringen av hur målen ska uppnås, liksom att regelverket kring bioenergins hållbarhet revideras innan det går att utvärdera effekten av de regler som började tillämpas i juli 2021.” (citat ur den så kallade kommenterade dagordning som är EU-nämndens medskick inför regeringens deltagande i rådsmötet)

Denna hållning är, enligt min uppfattning, på sikt inte bara hopplös och meningslös. Den leder till att Sverige de facto lämnar walk-over, och överlåter åt övriga länders regeringar och Europaparlamentariker att bestämma vilka regler som i framtiden ska gälla även för svenskt skogsbruk.

Det gäller också att inse i vilken kontext de svenska invändningarna framförs. Sverige – svensk skogsindustri och svenska fjärrvärmekonsumenter – har under det senaste decenniet tjänat miljarder på den gratistilldelning av utsläppsrätter man erhållit inom utsläppshandelssystemet, men som de svenska, bioenergibaserade anläggningarna inte behövt utnyttja. De gratis utsläppsrätterna har istället kunnat säljas till anläggningar på kontinenten.

I den europeiska klimatpolitiken brukar Polen ofta hänvisa till att det finns ett EU-land (gissa vilket?) som gratis tilldelats många fler utsläppsrätter än det behövt för att täcka sina utsläpp, och att de dryga elräkningar polska konsumenter samtidigt tvingats betala delvis har gått till att göda detta privilegierade land utan (och här kommer frånvaron av hållbarhetskriterier på fasta biobränslen in) att EU ställt några som helst motkrav när det gällt produktionen av biomassan.

Från 1 juli i år gäller bevars mycket modesta och fluffiga hållbarhetskrav även för fasta biobränslen, men kraven ligger långt under vad kommissionen föreslår ska gälla för importerat virke.

För att kunna agera rationellt måste Sverige höja blicken. I framtiden kommer den biogena koldioxiden från de stora svenska biomassaeldade energianläggningarna förhoppningsvis att kunna lagras i berggrunden genom så kallad bio-CCS. I ett läge där EU jagar negativa utsläpp kommer de svenska biogena koldioxidutsläppen att bli en värdefull resurs. Nya europeiska regelverk lär dessutom komma att göra svenskt timmer till ett ännu mera attraktivt byggnadsmaterial på den europeiska marknaden.

Att Sverige och svensk ekonomi skulle kunna dra nytta av de gynnsamma villkor EU framöver lär komma att utveckla, utan att unionen som motprestation kommer att ställa motkrav på det skogsbruk som levererar koldioxiden och byggnadsvirket, är att leva med en illusion.

Den svenska regeringen, skogsnäringen, Europaparlamentarikerna etc har, som jag ser det, att antingen välja mellan en uppsättning detaljregleringar för skogsbruket i EU-lagstiftningen som man av principiella skäl motsatt sig och därför inte försökt påverka, eller att acceptera att EU kommer att detaljreglera vare sig Sverige gillar det eller ej, och därför delta i en konstruktiv diskussion för att se till att de regler som beslutas blir så bra som möjligt.

En bra start skulle kunna vara att på hemmaplan etablera en politik som leder till att vi når det miljömål för skogen – Levande skogar – som riksdagen flera gånger ställt sig bakom nås (vilket Skogsstyrelsen år efter år visar att vi misslyckas med). Med ett sådant exempel skulle det sannolikt bli lättare att få gehör för eventuella svenska särlösningar. Det finns säkert många sätt att nå miljömålet – jag har själv skisserat en i ”Skydda-lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar”.

SWEXIT då – lämna EU så att vi kommer undan alla detaljregler? Jättekul lösning – då skulle vi mista allt formellt inflytande över EU-lagstiftningen och (precis som Brasilien, Indonesien etc.) ensidigt tvingas anpassa oss efter de regler andra bestämt ska gälla för den skogsanknutna exporten till vår överlägset viktigaste marknad…

Så ett tips, Anna-Caren, Annika och Khashayar: Gör upp med illusionen om att skogspolitiken kan förbli en nationell angelägenhet som EU inte ska lägga sig i. En bra start, i alla fall.

Med vänliga hälsningar och lycka till

Magnus

28.11.2021 Blogginlägg Inga kommentarer

Tips: Konjunkturinstitutets miljöekonomiska rapport 2021 – ”SKOGEN, KLIMATET OCH POLITIKEN”

KONJUNKTURINSTITUTETS MILJÖEKONOMISKA RAPPORT 2021 HANDLAR OM SKOGEN, KLIMATET OCH POLITIKEN

Den 15 december publicerar Konjunkturinstitutet sin årliga miljöekonomiska rapport, denna gång med rubriken ”Skogen, klimatet, politiken”.

Jag kommer att medverka vid ett lanseringsseminarium tillsammans med Kerstin Hallsten, chefsekonom på Industriarbetsgivarna och Skogsindustrierna.

Eventet startar 13.30. Rapporten kan laddas ned från nätet redan från 09.15 samma dag.

Presentationen kan följas på plats (Fleminggatan 7 i Stockholm) eller via webben:

https://www.konj.se/om-ki/valkommen-pa-miljoekonomiskt-seminarium.html

01.11.2021 Blogginlägg 2 kommentarer

Avblåst handelskrig EU-USA öppnar för klimatsamarbete om stål och aluminium

Tillägg 211102: De tankar om samarbete kring ståltillverkningens klimatpåverkan som EU och USA nu är inne på tycks ha hämtat inspiration från bl a denna artikel från den amerikanska tankesmedjan ITIF.

—————————————

Att EU och USA nu avblåser det handelskrig kring stål och aluminium som Donald Trump startade 2018 betyder inte bara att världshandeln underlättas. Långsiktigt viktigare är att de bägge ekonomiska bjässarna samtidigt tar de första stegen mot att etablera gemensamma, klimatrelaterade handelshinder i syfte att pressa ned koldioxidutsläppen från stål- och aluminiumtillverkning, såväl från den egna produktionen som i resten av världen.  

När USAs president Donald Trump 2018 beslöt att införa importtullar på 25 respektive 10 procent på ett antal stål- respektive aluminiumprodukter, var det uttalade huvudsyftet att hindra den kraftigt överdimensionerade kinesiska stål- och aluminiumindustrin från att dumpa marknaden och slå ut amerikansk tillverkning. Trump hävdade att importen från Kina hotade USAs nationella säkerhet,

De tullar han införde gällde dock generellt. Även import från till exempel Europa stängdes ute. Det ilskna svaret från EU blev importtullar på en handfull ikoniska, amerikanska varor som t.ex. Harley Davidson-motorcyklar, Levi´s jeans och amerikansk bourbon.

Trumps tullar har slagit stenhårt mot den europeiska industrin – mellan 2018 och 2020 mer än halverades exporten från EU till USA av de berörda produkterna.

I helgen kom USA och EU överens om att blåsa av handelskriget. Från och med fredag 5 november begränsar USA kraftigt tullarna på stål- och aluminiumvaror som importerats från EU. Parallellt slopas de importtullar EU införde som svar.

Uppgörelsen betyder dock inte att USA och EU kommer att avstå från att skydda sin stål- och aluminiumindustri. Tvärtom närmar sig EU USAs ståndpunkt att den inhemska tillverkningen måste skyddas från effekter av dumpning, vilket kan betyda skärpta handelshinder för stål- och aluminiumimport till EU från t.ex. Kina.

Syftet med framtida handelshinder ska dock breddas och även syfta till att på ett koordinerat sätt införa klimatkrav såväl på den tillverkning av stål och aluminium som sker inom EU respektive USA, som på importen från resten av världen.

Därmed närmar sig EU och USA ett av den globala klimatpolitikens allra svåraste dilemman, nämligen hur man kan säkra att tuffa klimatåtgärder i en del av världen inte leder till att investeringar, tillverkning, jobb – och utsläpp! – flyttar till andra länder, till nackdel för de länder som gått i bräschen på klimatområdet.

En bakgrund är det förslag till lagstiftning om en ny typ av koldioxidrelaterade importavgifter, Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM), som EU-kommissionen lanserade i juli och som just nu behandlas av unionens regeringar och Europaparlamentet. Förslaget innebär att utsläppsrelaterade avgifter ska införas på import till EU av elektricitet, cement och handelsgödsel plus ett antal relativt obearbetade järn-, stål- och aluminiumprodukter. Avgiften ska tas ut på import från alla länder som inte tillämpar någon form av prissättning på utsläpp av växthusgaser motsvarande EUs utsläppshandel, och börja införas från och med 2026.

De nya avgifterna ska säkra att de importerade produkterna belastas med utsläppskostnader på samma sätt som den europeiska utsläppshandeln belastar europeisk tillverkning. På så sätt hoppas man neutralisera den konkurrensfördel frånvaron av klimatregleringar i produktionsländerna innebär för de importerade produkterna.

Import från länder som liksom EU infört prissättning av utsläpp kommer dock inte att omfattas. Schweiz och Storbritannien undantas därför redan från början, men förhoppningen är att listan över undantagna länder ska kunna förlängas genom att fler börjar prissätta utsläppen.

Kruxet med kommissionens förslag är att det är helt knutet till just prissättning. Andra sätt att reglera utsläppen ger inte rätt till undantag. I Kalifornien finns redan ett fullt utvecklat utsläppshandelssystem, och därför kommer möjligen kaliforniska produkter att undantas från CBAM. Att USA ska införa en nationell utsläppsprissättning som uppfyller den föreslagna EU-lagstiftningens krav finns det däremot knappast några förhoppningar om.

Med den nya uppgörelsen öppnar EU för att gå USA till mötes och trots allt kunna koppla undantag från den kommande ”koldioxidtullen” till utsläppsprestanda, snarare än till kravet om prissättning. Det antyds att EU och USA istället ska försöka komma överens om gemensamma klimatkrav såväl på den inhemska tillverkningen av stål och aluminium, som på importen från resten av världen, och sedan gemensamt stänga ute produkter som inte klarar kraven.

En sådan gemensam reglering skulle sätta hård press på resten av världen att fasa ut tillverkning med höga koldioxidutsläpp. Samtidigt skulle de negativa ekonomiska effekterna på europeisk industri av allt tuffare krav inom utsläppshandeln (som förslaget till CBAM bara delvis förmår hantera) kunna begränsas eller rentav elimineras.

Stål- och aluminiumtillverkning svarar för närmare 10 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Att fasa ut nuvarande tillverkningsmetoder är avgörande för att det globala klimatarbetet ska lyckas. Nya, utsläppsfria tillverkningsmetoder kommer oundvikligen att driva upp tillverkningskostnaderna.

Med en uppgörelse om en reglering som stänger ned nuvarande, utsläppstunga tillverkning i USA och Europa, och samtidigt blockerar importen från andra länder, kan utsläppen minskas samtidigt som en stabil marknad för nya, klimatneutrala tillverkningsmetoder skapas.

Texten tidigare publicerad på Dagens Arena.

 

27.10.2021 Blogginlägg 2 kommentarer

Rekordlåga utsläpp inom utsläppshandelssystemet 2020 – alla data klara

I oktober varje år publicerar EU-kommissionen samlade data om hur EUs utsläppshandel har fungerat under föregående år. I veckan kom årets rapport, som också är ett bokslut över systemets tredje handelsperiod 2013-2020. 2020 innebar stora förändringar genom att Storbritannien i huvudsak försvann ur systemet, samtidigt som utsläppshandelssystemen i EU och Schweiz i viss mån länkades samman.

Här en kort sammanfattning av rapporten:

– Under 2020 omfattade EUs utsläppshandel drygt 10 400 stationära källor (tung industri, stora energianläggningar) inom EES (EU27+Island, Lichtenstein och Norge) plus en handfull energianläggningar på Nordirland (som trots Brexit är kvar inom systemet, eftersom elnäten i Nordirland och republiken Irland är gemensamt). Utsläppen från dessa anläggningar uppgick 2020 till 1 355 miljoner ton, 11,4 procent lägre än 2019, 29 procent lägre än 2013.

– Utsläppen från energisektorn var 2020 696 miljoner ton, 15 procent lägre än 2019, 42 procent lägre än 2013.

– Industriutsläppen var 2020 659 miljoner ton, 7 procent lägre än 2019, 8 procent lägre än 2013. (Kan jämföras med ett BNP-fall 2020 i EU plus Storbritannien på 6 procent.)

– Av nyutgivningen 2020 på drygt 1 800 miljoner utsläppsrätter, placerades knappt 300 miljoner i den så kallade marknadsstabilitetsreserven, medan ca 1 535 miljoner utsläppsrätter fördes ut på marknaden. Av dessa delades knappt hälften ut gratis till tung industri (stålverk, cementfabrik, raffinaderier, cellulosaindustri m.m.), medan drygt hälften såldes på auktion, i de flesta fall på uppdrag av medlemsländerna. Av den totala tillförseln av utsläppsrätter 2013-2020 delades 43 procent ut gratis, medan 57 procent auktionerades.

– Utsläppen från flyget inom systemet var 2020 25,2 miljoner ton, 63 procent lägre än 2019. Gratistilldelningen till flygindustrin uppgick 2020 till totalt drygt 33 miljoner (dvs. mera än vad som motsvarade utsläppen under året). 1,3 miljoner luftfartsutsläppsrätter (EUAA) såldes på auktion.

– Antalet oanvända utsläppsrätter som vid årsskiftet 2020/2021 fanns ute på marknaden (i händerna på utsläppare, banker, mäklare, spekulanter etc – kallas TNAC, Total Number of Allowances in Circulation) uppgick till 1 579 miljoner. Det betyder att av de utsläppsrätter som ges ut 1/9-2021-31/8 2022 kommer ett antal motsvarande 24 procent av TNAC (0,24 x 1 579 miljoner = 379 miljoner), som egentligen skulle ha auktionerats ut, att istället placeras i marknadsstabilitetsreserven (huvuddelen av utsläppsrätterna i reserven kommer att automatiskt annulleras vid årsskiftet 2023/2024.)

– Medlemsstaternas intäkter från auktioneringen av utsläppsrätter uppgick 2020 till 19 miljarder euro, ca 200 miljarder kronor, en ökning med 35 procent jämfört med 2019. Av auktionstäkterna går ca 1,5 procent till den svenska statskassan, i fjol således ca 3 miljarder kronor. (Under 2021 väntas de totala auktionsintäkterna stiga till över 30 miljarder euro.)

– Under 2020 lämnades 92 812 utsläppsrätter in för aktiv annullering, dvs. de annullerades utan att “täcka upp” för några utsläpp. Totalt har sedan 2008 knappt en halv miljon utsläppsrätter på detta sätt frivilligt annullerats.

– 12 medlemsstater plus Storbritannien betalade tillsammans under 2020 ut 1,4 miljarder euro i stöd till företag med höga elkostnader, mer än dubbelt så mycket som under 2019.

– 2 163 anläggningar (22,5 procent) rapporterade utsläpp av 142 miljoner ton biogen koldioxid från förbränning av biomassa (dessa utsläpp leder inte till krav om att lämna in utsläppsrätter). Utsläppen av biogen koldioxid från anläggningar inom handelssystemet var 2020 5,3 procent läge än 2019.

21.10.2021 Blogginlägg Inga kommentarer

Inbjudan: Webinarium 28/10 10.00 om EUs klimatlagstiftningspaket ”Fit for 55”

 Om du vill förstå det viktigaste som just nu sker inom europeiska klimatpolitik är du välkommen till webinariet ÄR DET PÅ ALLVAR NU? torsdag 28 oktober 10.00. Där kommer jag kortfattat att presentera och diskutera innehållet i EU-kommissionens stora lagstiftningspaket ”Fit for 55”.
Efter min presentation blir det en diskussion där även Kajsa Borgnäs, chef för den tyska fackliga tankesmedjan Stiftung Arbeit und Umwelt, medverkar.
Evenemanget ordnas av tankesmedjan Arena Idé.
Webinariet bandas och kommer i efterhand att läggas ut på Facebook och Youtube.
Ett tips inför webinariet är att titta igenom min snabbguide till paketet, som kan laddas ned här.

Tipsa gärna andra intresserade om arrangemanget.

Här kan du kolla webinariet.

19.10.2021 Blogginlägg 6 kommentarer

”Lex Preem”? Nej tack!

Nu är det på allvar – ladda ned och läs din snabbguide till EU-kommissionens stora klimatpaket ”Fit for 55”.

————————————————-

Jag har just skickat in mitt remissvar över klimaträttsutredningens betänkande ”En klimatanpassad miljöbalk för samtiden och framtiden”. I korta drag tycker jag att regeringen ska kasta utredningen i papperskorgen.

Bakgrunden till betänkandet är processen kring Preems planer på att bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil. Enligt den ursprungliga ansökan förväntades utbyggnaden leda till en fördubbling av utsläppen från anläggningen från 1,7 till 3,4 miljoner ton CO2eq per år. När domstolarna skulle hantera företagets ansökan om utbyggnad, konstaterade juristerna dock att dessa utsläpp inte berördes av tillståndsprocessen eftersom de redan omfattas och regleras inom EUs utsläppshandel. I såväl utsläppshandelsdirektivet som i EUs industriutsläppsdirektiv sägs därför att medlemsstaterna inte har rätt att införa separata utsläppsvillkor på en enskild anläggning om den omfattas av utsläppshandeln.

Det handlar om själva grundtanken, hörnpelaren för systemet, dvs. att utsläppsminskningarna från de verksamheter som omfattas (ca 10 500 stora energi- och industrianläggningar inom EU27 + Island, Lichtenstein och Norge) ska ske där kostnaden för utsläppsbegränsningarna är lägst. Storleken på de totala utsläppen avgörs av hur många utsläppsrätter som ges ut. Ökade utsläpp i Lysekil påverkar därför inte de totala utsläppen, utan leder enbart till att andra utsläppare måste minska sina utsläpp i motsvarande mån. Om länderna parallellt börjar införa egna regleringar kommer systemets effektivitet att undergrävas. Kostnaderna för klimatpolitiken skulle stiga, utan att påverkan på klimatet minskar.

Man skulle kunna beskriva det som att utsläppen från Preem (eller Cementa, eller SSAB eller alla övriga flera hundra svenska anläggningar som berörs) visserligen rent fysiskt sker i konungariket Sverige, i Lysekil, Slite, Oxelösund, Luleå etc, men att de i juridisk mening äger rum i en 28e medlemsstat, inom ett eget rättssystem, dit medlemsländerna överlämnat ansvaret. Inte därför att någon tvingat dem att göra det, utan därför att de tror att klimatpolitiken på så sätt kan bli billigare, vilket i sin tur gör det lättare att driva den i högt tempo.

Att det förhåller sig på detta sätt, och att förbudet mot nationella regleringar egentligen är en självklar och angelägen konsekvens av utsläppshandelssystemet, föreföll dock vare sig media, svenska politiker, svenska miljöorganisationer eller allmänheten vare sig ha insett eller ha beredskap för när Preem-fallet dök upp. Tvärtom utbröt en storm av protester. Men istället för att försvara den ordning svenska politiker tidigare entusiastiskt varit med om att driva igenom, ingrep regeringen och krävde att själv få sista ordet. Ett centralt motiv var att om vi inte i Sverige kan styra över utsläppen från industrierna i vårt land, hur ska vi då kunna uppfylla kraven i den svenska klimatlagen och det klimatpolitiska ramverkets mål om ”netto-nollutsläpp” 2045?

Nu slutade det hela, inte med att Preem fick specifika krav om sina koldioxidutsläpp, utan med att tillverkningen styrdes om från att i första hand ta hand om restoljor till att tillverka biodrivmedel.

I spåren av preem-affären tillsatte regeringen landshövding Anders Danielsson med uppdrag att hitta kryphål som skulle göra det möjligt att likväl nationellt styra över utsläppen inom utsläppshandeln, trots att detta således går på tvärs med EU-lagstiftningen.

I våras kom förslagen från Danielsson, och det var ingen uppmuntrande läsning för oss som vill att klimatpolitiken ska präglas mindre av symbolpolitik och mera av rationella, träffsäkra utsläppsbegränsningar.

I somras sände regeringen ut förslaget på remiss, och i morse sände alltså jag in mitt svar. Det innebär i korthet att regeringen bör avvisa utredningens förslag. Skälen summeras:

  1. Förslagen kan visserligen leda till lägre utsläpp av växthusgaser från svenskt territorium, men de kommer inte att leda till att de samlade utsläppen inom EU eller globalt minskar ytterligare.
  2. De kommer att i onödan driva upp kostnaderna för att begränsa den samlade klimatpåverkan, främst i Sverige, men även totalt inom unionen.
  3. De kommer att försvaga Sveriges möjligheter att driva på klimatarbetet inom EU.
  4. De riskerar att ge ökad legitimitet åt krav från andra, mindre ambitiösa medlemsstater om undantag från den EU-gemensamma lagstiftningen, inte bara på klimatområdet.

Att förhindra en ”Lex Preem” är inget framsteg, men illustrerar behovet av att se över det svenska klimatpolitiska ramverket. De utsläpp som omfattas av EUs utsläppshandel måste lyftas ur ramverket. De kan och bör inte regleras på nationell nivå, och därför är det tokigt att de ingår i det nationella klimatmålet. En annan angelägen förändring är att komplettera ramverket med ett mål om att öka de naturliga kollagren, primärt i våra skogar.

”Sammanfattningsvis är det betydligt mera angeläget att regeringen och riksdagen lägger kraft på att förklara, försvara och skärpa den unionsövergripande klimatlagstiftningen, än på att de facto trixa fram undantag vars klimatnytta på sin höjd kan bestå av kosmetiska förbättringar av den nationella utsläppsstatistiken.”

12.10.2021 Blogginlägg 14 kommentarer

Hur många pseudodebatter tål klimatfrågan?

(”Nu är det på allvar” din snabbguide till EU-kommissionens stora lagstiftningspaket ”Fit for 55” hittar du här).

—————————————————————-

”Att då lägga ned kärnkraften så man tvingas återstarta Karlshamnsverket och bränna 140 000 liter olja i timmen, det är usel klimatpolitik”, sa Ulf Kristersson under söndagens partiledardebatt i SVT. På hans (sannolikt på grund av klimatkrisen) redan rynkiga panna tycktes ytterligare några rynkor uppträda.

När Stefan Löfven och Per Bolund fick ordet, avstod de från att kommentera det Kristersson sagt.

Rimligen föreställde sig de stackars tittarna att Kristersson hade levererat en viktig poäng, dvs. att det faktum att det oljeeldade reservkraftverket i Karlshamn under hösten dragits igång för att klara elbalansen i Sydsverige, har inneburit ökade utsläpp av växthusgaser, och att regeringen på något vis har ansvaret för detta.

Problemet med Kristerssons argumentering är att det, paradoxalt nog, faktiskt inte spelar någon roll för klimatet om Karlshamnsverket är i drift eller står stilla.

Att producera el i Karlshamn är dyrt, riktigt svindyrt. Därför drar ägaren Uniper (som kontrolleras av finska Fortum, med finska staten som majoritetsägare) igång kraftverket enbart när elpriset är skyhögt.

Då spyr anläggningen ut koldioxid ur sina skorstenar. När 140 000 liter olja eldas bildas knappt 400 ton koldioxid.

För varje utsläppt ton koldioxid måste dock Uniper till EU-kommissionen lämna in en utsläppsrätt, vilket i sin tur tvingar andra aktörer inom systemet att i motsvarande mån begränsa sina utsläpp. Det beror på att reglerna för EUs utsläppshandelsdirektiv sätter ett tak för hur stor den totala mängden utsläpp från de verksamheter som ingår i systemet (tung industri, stora energianläggningar (som Karlshamnsverket) och flyg inom Europa) kan bli.

Ökar en anläggning sina utsläpp, måste andra utsläppare minska. Minskar en anläggning sina utsläpp kan de andra öka sina. Det brukar kallas ”vattensängseffekten”.

Hur stora de samlade utsläppen blir från de verksamheter som ingår i utsläppshandeln blir, avgörs därför (nästan) uteslutande av hur många utsläppsrätter som ges ut, vilket regleras i direktivet. Således spelar det i princip ingen roll för klimatet om Karlshamnsverket är igång eller står stilla.

Kristersson har säkert många skäl att rynka sin panna, men höstens ökade utsläpp i Karlshamn tillhör inte dessa.

Systemets konstruktion får ett antal paradoxala konsekvenser som såväl partiledarna som SVTs programledare antingen var omedvetna om eller inte ville låtsas om:

– Över tiden blir utsläppen från utsläppshandelssystemet lika stora vare sig vi bygger ut, behåller eller stänger kärnkraften, oavsett om vi bygger ut vindkraften mycket eller lite, oavsett hur mycket biomassa vi använder för el- och värmeproduktion, oavsett antalet elbilar.

– Det enda som kan ändra utsläppens storlek är om EU-regeringarna och Europaparlamentet gemensamt beslutar om ändringar i direktivet.

Systemet är enormt kraftfullt. 2005-2020 föll utsläppen från de verksamheter som berörs med 43 procent, långt mera än de utsläpp som ligger utanför utsläppshandeln, som medlemsstaternas regeringar ensamma ansvarar för.

Den lagstiftning om utsläppshandeln som antogs 2008 skulle ha inneburit att de återstående utsläppen från systemet från och med 2021 skulle ha uppgått till 38 miljarder ton koldioxid  (blå staplar i figuren ovan). 2018 beslöts dock att skära ned nyutgivningen, och med nuvarande lagstiftning återstår ett utsläppsutrymme på drygt 30 miljarder ton (röda staplar). I juli föreslog kommissionen en ytterligare skärpning som begränsar de återstående utsläppen till 16 miljarder ton (svarta staplar). Går kommissionens förslag igenom ges den sista utsläppsrätten ut 2040, sedan är koldioxidutsläpp i princip förbjudna från de verksamheter som ingår (kommissionen vill fr.o.m. 2023 lägga till sjöfarten).

Det är orimligt att begära att vare sig våra partiledare eller SVTs programledare ska känna till teknikaliteter i den europeiska klimatlagstiftningen. Men för att få styrsel på diskussionen skulle det från programledarnas sida faktiskt inte krävas mera än att de – när någon av partiledarna nästa gång hävdar något i stil med att klimatet drabbas om Karlshamnsverket startas – sköt in den lilla frågan: ”Hur menar du? Utsläppen inom utsläppshandeln blir väl inte större för att man eldar olja i Karlshamn?” Istället bjuds vi på den ena pseudodebatten efter den andra.

En lika viktig fråga som aldrig heller tas upp är hur partierna tycker att Sverige ska göra med den överprestation på några miljoner ton koldioxid per år som Sverige regelbundet uppnår, i förhållande till de krav EU-lagstiftningen ställer på oss, för de utsläpp som sker utanför utsläppshandeln. Överprestationen uppnår vi inte minst genom att hålla nere utsläppen från trafiken – här spelar biodrivmedel, el-bilar och hyfsat höga drivmedelsskatter alla en roll.

Här finns två alternativ. Antingen annullerar Sverige denna överprestation, och i så fall leder den inhemska politiken till att utsläppen även inom EU faller. Eller så säljer vi överprestationen till något annat EU-land, som inte klarat lagkraven. Det kan svenska staten tjäna några miljarder på, men i så fall försvinner klimatnyttan med de inhemska insatserna. Väljarna har rätt till besked från partierna var de står i denna fråga, med oändligt mycket större betydelse för klimatet än det debatterna brukar handla om.

Hur många pseudodebatter tål klimatfrågan?

(Texten är en lätt bearbetning av en tidigare version publicerad på Dagens Arena.)

04.10.2021 Blogginlägg 8 kommentarer

Bolund till ministerrådsmöte med uppdrag att bromsa

På onsdag, 6 oktober, träffas EUs miljöministrar i Luxemburg. (Förslag till dagordning finns här. Mötet kan följas online här från ca. 11.10 – simultantolkas till bl.a. svenska.)

På ett enda område kommer Sverige vid mötet att kräva att EU ska gå snabbare fram än kommissionen föreslår: Sverige vill (händelsevis precis som Volvo Cars VD Håkan Samuelsson…) att kravet om nollutsläpp från nya, lätta fordon ska införas tidigare än 2035.

På övriga områden kommer miljöminister Per Bolund att argumentera antingen för en svagare politik än den kommissionen föreslår eller i varje fall mildare krav på Sverige än de föreslagna. Det framgår av den preliminära svenska ståndpunkt Bolund presenterade för riksdagens EU-nämnd förra veckan.

Vid mötet ska ministrarna diskutera 5 av de totalt 13 lagförslagen i paketet ”Fit for 55”, som kommissionen presenterade i juli (övriga åtta förslag hanteras av andra ministerkonstellationer):

  1. Ändringar i utsläppshandelsdirektivet (bl.a. att utvidga systemet med sjöfart, att trappa ned utgivningen av utsläppsrätter snabbare, och att införa ett nytt, separat utsläppshandelsystem för vägtrafik och byggnader)
  2. Ändringar i ansvarsfördelningsförordningen (som sätter nationella tak för de utsläpp som inte omfattas av utsläppshandel)
  3. Ändringar av LULUCF-förordningen (som ställer krav på länderna om de naturliga kollagren)
  4. Ändringar i förordningen om koldioxid och lätta fordon
  5. Förslag om att inrätta en social klimatfond (förslaget är starkt kopplad till den föreslagna nya utsläppshandeln för vägtrafik och byggnader under punkt 1)

(Vill du någorlunda snabbt förstå vad förslagen innebär, rekommenderas den snabbguide till ”Fit for 55” Nu är det på allvar – som jag publicerade för någon vecka sedan.)

Några beslut om en ”common approach” (= regeringarnas ståndpunkt inför förhandlingarna med Europaparlamentet) kommer inte att tas vid onsdagens möte. Syftet är enbart att redovisa respektive lands synpunkter.

På tre områden sticker den svenska regeringens position ut:

1. LULUCF-förordningen
När det gäller LULUCF-förordningen verkar Sverige sikta på att försöka blockera alla förändringar – på tvärs med uppgörelsen om unionens nya klimatlag från i våras, som Sverige då stödde. Beslutet om klimatlagen innebär:
a. Senast 2050 ska upptaget av koldioxid inom unionen vara minst lika stort som utsläppet (”klimatneutralitet”), därefter ska upptaget vara större (”negativa utsläpp”). 2030 ska nettoutsläppet vara minst 55 procent lägre än 1990. Högst 225 miljoner ton CO2eq nettoinlagring får utnyttjas för att klara detta.
b. Till 2030 ska den årliga nettotillväxten hos de naturliga kollagren inom unionen öka från dagens drygt 250 till minst 300 miljoner ton CO2eq.
För att uppfylla punkt b föreslår kommissionen att det i LULUCF-förordningen förs in ett krav att den årliga tillväxten av de naturliga kollagren inom unionen till 2030 ska öka till 310 miljoner ton CO2eq, aningen mera än enligt klimatlagsuppgörelsen. Åtagandet föreslås fördelas mellan medlemsstaterna enligt en formel som ger Sverige ett beting på 47 miljoner ton, högst av alla (flera andra, geografiskt stora länder får dock nästan lika stora beting).
Formuleringarna i Sveriges preliminära ståndpunkt är inte helt kristallklara, men såvitt man kan förstå tänker Sverige gå emot i princip allt vad kommissionen föreslår:
– Regeringen anser å ena sidan att ”samtliga medlemsstater /…/ bör bidra till en bibehållen eller ökad kolsänka på sitt eget territorium utifrån sin potential att göra så på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt”, fast å andra sidan är ”regeringen kritisk till bindande mål för ökade kolsänkor”, vilket knappast kan tolkas på annat sätt än att Sverige tänker motsätta sig bindande krav på medlemsstaterna om att öka de naturliga kollagren. Hur regeringen tänker sig att det överenskomna målet för 2030, eller det långsiktiga målet om ”negativa utsläpp”, ska uppnås utan sådana krav på länderna, framgår inte.
– Om det trots allt kommer att ställas kvantitativa krav på medlemsstaterna, vill regeringen att kravet på Sverige ska bli lägre än kommissionen föreslår. Regeringen hänvisar till att kommissionen använt föråldrade sifferunderlag.
– Regeringen är dessutom kritisk till den formel kommissionen baserar de föreslagna nationella LULUCF-betingen på. Denna kritik är mera förståelig, med tanke på att formeln t.ex. leder till att resursstarka länder som Danmark och Nederländerna 2030 tillåts tära på sina naturliga kollager med 5,3 resp. 4,5 miljoner ton CO2eq, dvs. hantera sina naturliga kollager på sätt som förvärrar klimatproblemen!

2. Den sociala klimatfonden
Syftet med den sociala klimatfonden är att medfinansiera åtgärder som påskyndar och underlättar utfasningen av fossila bränslen inom vägtrafiken och byggnader (=uppvärmning), även i form av generella kontantstöd till fattiga hushåll. På så sätt hoppas man kunna begränsa de negativa fördelnings- och regionalpolitiska effekterna av de prishöjningar på fossilbränsle som förslaget om ett nytt, separat utsläppshandelssystem för vägtrafik och byggnader väntas leda till.
Många EU-regeringar bävar för de folkliga reaktionerna när den nya utsläppshandeln drar igång. Utan en åtgärd i stil med kommissionens förslag är risken stor att 55-procentsmålet till 2030 spricker.
Kommissionen föreslår att fonden ska finansieras med 25 procent av auktionsintäkterna från det nya handelssystemet, men det vill Sverige inte gå med på: ”Omfattande medel finns redan avsatta till klimatomställningen via EU-budgeten och återhämtningsinstrumentet och regeringen ser därför inte behov av ytterligare budgetära mekanismer.” Sverige tycks inte uttryckligen vara emot att fonden skapas, men vill dels att den bantas, men mest av allt att pengarna tas från den befintliga EU-budgeten.
Denna hållning lär knappast mötas av ”vågen” vid mötet. Stöd kan eventuellt komma från Nederländerna, Danmark och Österrike, kanske även Finland, dvs. de medlemsstater som traditionellt motsätter sig att mera pengar slussas via kommissionen, men i övriga länder är det inte fonden utan det nya utsläppshandelssystemet som är i skottgluggen.
Bakom striden om den sociala fonden kan man samtidigt ana en helt annan, och mycket större, och mera principiell konflikt som gäller planerna på att skapa ett självständigt intäktsflöde till unionen, vid sidan av medlemsstaterna (brukar kallas own resources). En sådan lösning skulle göra unionens centrala ekonomi mindre beroende av direkta bidrag från medlemsstaterna och den ohyggligt kraftödande beslutsprocessen kring EUs budget, men samtidigt stärka unionens federala karaktär, vilket inte minst Sverige motsätter sig.
Utöver den sociala klimatfonden driver kommissionen i ”Fit for 55” även att en del av auktionsintäkterna från nuvarande utsläppshandel ska börja betraktas som ”own resources”. Pengarna från den föreslagna ”koldioxidtullen” (CBAM) är redan öronmärkta för avbetalningar på de stora lån som finansierar EUs färska återhämtningsinstrument – ”coronapaketet” på 750 miljarder euro. Kommissionen hade utlovat ett samlat förslag om ”own resources” redan i samband med att ”Fit for 55” lanserades i juli, men något förslag har fortfarande inte dykt upp. Frågan är politiskt mycket känslig.

3. Klimatneutralitet i varje medlemsstat?
Den tredje punkten där den svenska regeringen (på ett aningen försåtligt sätt) försöker mildra behovet av svenska klimatåtgärder, och göra det lättare för Sverige att framstå som ett föredöme, är kravet om att” varje medlemsstat ska eftersträva klimatneutralitet”. Finland satsar på att nå dit 2035, inte genom enastående stora utsläppsminskningar utan genom att räkna in den stora inlagringen av koldioxid i landet skogar. Med samma tolkning av begreppet som Finland gör, lär dock Sverige komma att nå ”klimatneutralitet” redan några år tidigare än vårt östra systerland. Lyckas de svenska och finska regeringarna få in formuleringen om att varje medlemsstat individuellt ska uppnå klimatneutralitet i EU-dokumenten, blir det lättare för de bägge länderna att skicka krav om utsläppsminskningar vidare till andra medlemsstater. (Detta med olika sätt att definiera klimatneutralitet har jag diskuterat i en tidigare blogg.)

————————————

Synpunkter

LULUCF. För att EU ska bli ”klimatneutralt” och på sikt uppnå negativa utsläpp krävs åtgärder som dränerar atmosfären på koldioxid. Som påpekats många gånger på denna blogg finns det under de närmaste decennierna inget tillnärmelsevis lika snabbt och kraftfullt sätt att åstadkomma ”negativa” utsläpp i Sverige som att öka virkesförrådet i våra skogar. I den vulgära diskussionen beskrivs detta som att stoppa all avverkning och slå igen den svenska skogsnäringen, men det handlar inte på långa vägar om något så drastiskt, utan om att dämpa virkesuttaget med kanske 10 procent jämfört med idag genom att bl.a. öka avverkningsåldrarna. Sverige har unika möjligheter att på detta sätt bidra till klimatarbetet (som ju egentligen bara har en enda geografisk dimension – den globala). Tyvärr fortsätter regeringen, starkt pådriven av såväl oppositionen på högerkanten som av skogsindustrin, att motarbeta denna lösning.
Hur tänker sig den svenska regeringen att EU ska kunna uppfylla den nya klimatlagens krav utan lagstadgade krav på regeringarna om att öka de naturliga kollagren? Och vari ligger det orimliga i det beting kommissionen föreslagit för Sverige?
Den svenska positionen är egentligen inte ny. Redan när LULUCF-förordningen skulle beslutas första gången försökte Sverige sätta käppar i hjulet.

Sociala klimatfonden. Att hantera höga energipriser i ett välmående land som Sverige med välisolerade hus, god köpkraft, obefintlig kolgruveindustri och snabb elektrifiering av bilparken är en helt annan sak än att göra det i någon av unionens fattigare, ofta kolberoende stater. Det är inte fel av Sverige att generellt vara skeptisk till att ökade resurser slussas via kommissionen, men en sådan kritik riskerar i detta fall faktiskt att leda till att planerna om ett nytt utsläppshandelssystem går i stöpet – och hur ser i så fall det svenska alternativet ut?
Ett sätt för Sverige att bidra till att dämpa konflikterna kring den sociala klimatfonden skulle kunna vara att föreslå en annan konstruktion på det nya utsläppshandelssystemet. Kanske skulle de fördelnings- och regionalpolitiska problemen vara lättare att hantera genom att inledningsvis etablera två handelssystem, ett lite mera generöst som omfattar unionens fattigare medlemsstater, ett annat, mera stramt, för de rikare? Även med en sådan lösning lär det dock, övergångsvis, krävas ekonomiska krockkuddar, i första hand för att få acceptans för de skärpta klimatåtgärderna, men naturligtvis främst för att inte redan fattiga människor ska få det ännu svårare. Med en skandinavisk välfärdsmodell med hög skattekvot och frikostiga, generella välfärdssystem i alla länder skulle omställningen vara lättare att genomföra, men där är tyvärr många EU-länder ännu inte.

Klimatneutralitet i varje land. Den svenska kampanjen för att i EU-politiken föra in ett krav om att varje medlemsstat ska uppnå klimatneutralitet låter rimlig och rättvis. I EU-kretsar uppfattas det dock nog mest som ett genant försök från Sverige att ytterligare framstå som Bror Duktigast i klassen utan att i sak bidra till att klimatproblemen minskar, samtidigt som det vidgar utrymmet för Sverige att göra lite mindre.

28.09.2021 Blogginlägg 3 kommentarer

Nu är det på allvar – Din snabbguide till ”Fit for 55”

Vill du förstå EU-kommissionens klimatlagstiftningspaket ”Fit for 55”? Jag har gjort en snabbguide. Du hittar den här.

—————————————–

När Stefan Löfven i augusti höll sitt sista sommartal som statsminister, och meddelade sitt beslut att avgå, ägnade han en stor del av talet åt klimatfrågan. Han talade om vårt globala ansvar, om målsättningen att Sverige ska bli världen första fossilfria välfärdsland.

Att han lade så mycket vikt vid frågan kändes både uppmuntrande och hoppfullt.

Ändå.

En enda gång nämnde han Europa – det var när han talade om det växande förtrycket mot judar, kvinnor, HBTQ-personer och andra grupper.

Ingen särskild skugga må falla över just Stefan Löfven, men i Sverige finns en tendens, såväl inom politiken och media som bland miljöengagerade och debattörer, att hantera klimatpolitiken antingen som en fråga som måste hanteras på global nivå eller som handlar om nationell politik. (Varje mediaföretag med självaktning och tillräckliga resurser bevakar FNs klimatkonferenser. Inget fel med det, verkligen inte. Men ändå.)

Men de viktigaste insatser svenska politiker gör för klimatet handlar nog varken om nationella eller globala beslut, utan om EU. Det är inom Europeiska Unionen svenska ministrar och Europaparlamentariker formulerar de beslut som därefter sätter ramarna för det vi kan bidra med på hemmaplan.

På det globala planet finns det ingen aktör som betyder mera för att driva på arbetet än EU.

En dryg månad före Löfvens sommartal, mitt i högsommaren den 14 juli, presenterade EU-kommissionen ett jättepaket med förslag om ny och omarbetad klimatlagstiftning – ”Fit for 55”. Tusentals sidor med ofta trögtuggad Brysselprosa. Egentligen inget nytt. Mest ”bara” hur vi kan säkra att målen i EUs nya klimatlag nås. Ändå revolutionerande. För – nu är det på allvar.

Kommissionens förslag är fortfarande bara förslag. Nu ska Europaparlamentet och regeringarna i de 27 medlemsstaterna var för sig formulera sina positioner kring alla förslagen. Sedan ska de bägge parterna prata ihop sig och ytterligare kompromissa. Det lär ta 1,5-2 år innan de är i mål.

Under processen kan de i princip ändra hur mycket som helst. Men de kan inte sänka den ambition som anges i klimatlagen. I så fall måste de först riva upp den nya klimatlag de godkände för bara några månader sedan.

Sedan den 14 juli har jag försökt förstå vad som står i kommissionens alla förslag, och till sist fått ihop det jag kallar en ”snabbguide” till det jättelika lagstiftningspaketet.

Jag hoppas att snabbguiden ska göra det möjligt för fler att delta i och förstå processen.

Du kan ladda ned snabbguiden här.

Tacksam för alla synpunkter.

 

23.09.2021 Blogginlägg 15 kommentarer

Nej, HYBRIT minskar inte utsläppen – inte heller vindkraften

I en mycket uppmärksammad artikel i Ekonomisk debatt hävdar tre ekonomer att det vore bättre för klimatet om den nya el (i första hand vindkraft), som är tänkt att användas för att producera vätgas för tillverkning av ”fossilfritt stål” i Norrbotten (bl.a. vid den nya anläggningen HYBRIT), istället exporterades till kontinenten och där utnyttjades för att ersätta el från kolkraftverk.

I morse fördes i Sveriges Radios P1-morgon en förvirrad diskussion om detta mellan en av artikelförfattarna, Magnus Henreksson, professor i nationalekonomi, och Svante Axelsson, som leder regeringens projekt ”Fossilfritt Sverige”.

Hela utgångspunkten för debatten är emellertid tokig, vilket beror på EUs klimatlagstiftning. För HYBRIT-projektet kommer inte att minska utsläppen. Inte heller de planerade vindkraftssatsningarna. Det fungerar helt enkelt inte så. Vilket har med EUs utsläppshandelssystem, EU ETS, att göra (det är typiskt att detta system inte omnämns i Ekonomisk debatt och heller inte berördes i morgonens radiodebatt).

Utsläppshandel kallas på engelska ”cap-and-trade”. Politikerna sätter ett tak för hur stora utsläppen får bli och låter sedan betalningsviljan hos de aktörer som omfattas av handeln avgöra var utsläppen ska äga rum. Det är lagstiftarna ensamma som avgör hur stora utsläppen blir, inte marknaden eller teknikutvecklingen (med ett litet förbehåll för den s.k. MSR-mekanismen, som jag ska återkomma till).

Så har reglerna för utgivning av nya utsläppsrätter inom EUs utsläppshandel stegvis stramats åt. ”Beslut 2018” är nuvarande regler. ”Kommissionen 2021” den modell EU-kommissionen föreslog i juli i år, ”Alternativ” mitt eget förslag.

Den europeiska utsläppshandeln, EU ETS, började fullt ut fungera 2013. Den byggde då på beslut som tagits av EUs ministerråd (=regeringarna) och Europaparlamentet 2008, och innebar att utgivningen skulle pågå fram till 2067, med en år för år allt mindre utgivning (grå staplar i figuren).

2018 beslöts att utgivningen av utsläppsrätter (EUA) skulle trappas ned snabbare och avslutas redan 2057 (blå staplar – detta är desa regler som för närvarande styr).

Sedan 30 juni i år gäller EUs nya klimatlag som innebär att unionens nettoutsläpp (utsläpp minus ökning av naturliga kollager) 2030 ska vara minst 55 procent lägre än 1990. 2050 ska unionen vara ”klimatneutral”.

För att klara 2030-målet måste utsläppen inom utsläppshandeln 2030 vara nere i ca 725 miljoner ton. Det är ungefär hälften så mycket som 2019.

Mot denna bakgrund föreslog EU-kommissionen i juli att utgivningen av nya utsläppsrätter ska minska nästan dubbelt så fort som enligt nuvarande regler. Går förslaget igenom kommer utgivningen att upphöra redan 2040 (svarta staplar). I så fall skulle det för närvarande återstå ett totalt framtida utsläppsutrymme för de verksamheter som omfattas av utsläppshandeln (tung industri, storskalig el- och värmeproduktion samt flyg inom EES) på knappt 16 miljarder ton koldioxid (med nuvarande regler är det återstående utrymmet drygt 30 miljarder ton). När detta utsläppsutrymme utnyttjats är det i princip förbjudet för de verksamheter som omfattas av systemet (t.ex. stålverk och kolkraftverk) att släppa ut koldioxid.

Hur stort det återstående utsläppsutrymmet är, påverkas inte av om SSAB producerar ”fulstål” eller ”fossilfritt stål”. Att det byggs en massa vindkraftverk i Sverige som levererar en massa el betyder inte att det politiskt beslutade utsläppsutrymmet blir vare sig större eller mindre, och det spelar heller ingen roll om vindkraftselen förbrukas i Sverige eller i Polen och Tyskland.

Poängen med HYBRIT och den planerade vindkraftsutbyggnaden är att SSAB tack vare de nya satsningarna kan fortsätta att producera stål även sedan utgivningen av utsläppsrätter upphört. Några ytterligare effekter utöver utsläppshandelns regler uppnås inte. Satsningen lär däremot betyda att efterfrågan på utsläppsrätter minskar, vilket leder till lägre marknadspriser på EUA (vilket i sin tur kanske kan hålla liv i något kolkraftverk lite längre). Men storleken på utsläppen bestäms således av EU-direktivet, och påverkas inte av HYBRIT-satsningen.

Exporteras den nya vindkraftselen till Tyskland eller Polen istället för att förbrukas i HYBRIT, kommer elpriserna på kontinenten antagligen att falla (vilket ytterligare lär försämra lönsamheten hos den återstående kolkraften och därför påskynda dess avveckling) men de totala utsläppen inom systemet påverkas inte.

Det hela brukar kallas ”vattensängseffekten”: Trycker man ned utsläppen på ett ställe inom systemet, så kommer de att öka någon annanstans.

Så nej. HYBRIT minskar inga utsläpp – inte heller vindkraften.

Dock finns, som jag tidigare noterade, på marginalen en faktor som delvis punkterar ”vattensängseffekten”: ”MSR-mekanismen”. Den betyder att i varje fall under de närmaste 3-4 åren leder lägre utsläpp från de ingående verksamheterna till att oanvända utsläppsrätter kommer att plockas ur systemet, vilket i sin tur begränsar det återstående, totala utsläppsutrymmet.

I korthet innebär MSR-mekanismen att om det vid utgången av ett år finns mera än 833 miljoner oanvända utsläppsrätter ute på marknaden (hos företag som omfattas av handeln eller hos banker, mäklare etc – kallas TNAC, Total Number of Allowances in Circulation), så ska den auktionering av utsläppsrätter som löpande sker på medlemsstaternas uppdrag kommande år (1/9-31/8) minska med motsvarande 24 procent av TNAC vid senaste årsskiftet (ja, det är precis så här komplicerat…). De EUA som undandras auktionering placeras i stället i en marknadsstabilitetsreserv (MSR) som fr.o.m. 2023 vid utgången av varje år kommer att tömmas på det antal utsläppsrätter som överstiger en viss nivå (kommissionen föreslog i juli 400 miljoner EUA). De överskjutande utsläppsrätterna kommer att annulleras och således aldrig komma ut på marknaden. Tack vare MSR-mekanismen blir ”the cap” aningen lägre än politikerna bestämt.

Syftet är inte i sig att skärpa politiken utan att få ned TNAC så att ”överskott” och låga priser motverkas, och så att storleken på de löpande utsläppen hamnar närmare den årliga utgivningen av nya utsläppsrätter.

MSR-mekanismen har haft stor effekt på marknaden. Reserven innehöll vid senaste årsskiftet nära 2 miljarder utsläppsrätter. Vid årsskiftet 2023/24 väntas en megaannullering på mer än två miljarder EUA. Och mekanismen har bidragit till att priset på utsläppsrätter sedan 2018 stigit från 10 till 60 euro per styck (fast nog mindre än de flesta föreställer sig).

Mekanismen betyder inte att ”vattensängseffekten” är satt ur spel, långt ifrån, men den betyder att lägre utsläpp för närvarande (=så länge TNAC överstiger 833 miljoner) begränsar det totala antalet utsläppsrätter som framöver kommer ut på marknaden en aning.

När hela systemet stramas åt kommer dock MSR-mekanismen att sättas ur spel och vattensängseffekten att återkomma fullt ut. När detta kommer att inträffa går inte att exakt förutse, men med den nya klimatlagens tuffa villkor kommer en nedtrappning i stil med den kommissionen föreslagit att bli oundviklig. Det mesta talar för att ”vattensängseffekten” återkommer om 3-4 år, dvs. MSR-mekanismen lär knappast få någon betydelse för klimatnyttan hos de nya vindkraftverken och stålverken i Norrbotten.

En viktig fråga att fundera på är dock om det verkligen är smart att upphöra med nyutgivningen av utsläppsrätter så snabbt som kommissionen föreslår. En bättre strategi kan vara att ta i lite hårdare i början och i gengäld förlänga nyutgivningen av utsläppsrätter till 2050 t.ex. enligt de röda staplarna i diagrammet ovan (”Alternativ”). Såväl de totala utsläppen som utsläppen 2030 blir desamma vare sig man väljer kommissionens nedtrappningsschema eller den alternativa nedtrappning jag skisserar, men jag föreställer mig att de samhällsekonomiska kostnaderna skulle kunna sänkas med en flackare utfasning.

Slutligen kan det (med tanke på den ständiga debatten om skogen och klimatet) vara värt att notera att lika lite som fossilfritt stål eller mera vindkraft i sig bidrar till lägre utsläpp inom utsläppshandeln, har en ökad användning av bioenergi några effekter på dessa utsläpp. Skogen kan ge oss klimatneutral energi, men utsläppen inom utsläppshandeln (där fjärrvärmen och skogsindustrin ingår) påverkas inte av om vi använder mycket eller lite bioenergi.

Detta är ingen åsikt, utan en paradoxal konsekvens av hur den lagstiftning som reglerar utsläppshandeln är konstruerad. Debatten skulle vinna på om fler försökte ta till sig detta.


Warning: Use of undefined constant kriesi_pagination - assumed 'kriesi_pagination' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /var/www/nilssonproduktion.se/public_html/wp-content/themes/cubit/archive.php on line 48