Blogginlägg

14.12.2018 Blogginlägg 1 kommentar

Med sådana vänner – behöver skogsnäringen några fiender?

De konkreta konsekvenserna av att riksdagen i sin visdom i veckan ställde sig bakom den reservation i finansutskottet som (M) och (KD) totat ihop, börjar nu bli tydliga. Idag blev bl.a. miljö- och jordbruksutskottets betänkande över budgetpropositionen för 2019 offentligt.

På miljöområdet handlar det om stora eller mycket stora nedskärningar på längden och på tvären.

Särskilt brutala är nedskärningarna på naturvårdsområdet. Under anslagsposten ”1:14 Skydd av värdefull natur” är budskapet:

”Anslaget bör uppgå till 678 000 000 kronor. Det är en minskning med totalt 740 000 000 kronor i förhållande till regeringens förslag. Denna minskning görs bl.a. genom att nyckelbiotopsinventering stoppas till dess att den kan genomföras på ett bättre sätt, vilket medför en minskning av statens utgifter för skydd av värdefulla skogar på nyckelbiotoprika fastigheter med 150 miljoner kronor. En ytterligare besparing på 590 miljoner kronor görs för att finansiera andra reformer.”

740 miljoner – det är drygt 52 procent.

Det finns mycket man kan säga om detta, men jag ska nöja mig med att kommentera beslutet att stryka de 150 miljonerna till skydd av värdefulla skogar på nyckelbiotopsrika fastigheter. Detta beslut kommer, enligt min uppfattning, inte bara att (helt i onödan) ekonomiskt drabba ett antal privata markägare med mycket nyckelbiotoper på sina marker, utan också skärpa konflikten mellan i första hand de privata markägarna och den svenska skogsindustrin. På den debattbrasa kring skogen och miljön som redan flammar intensivt, häller de som stödde (eller släppte igenom) M/KD-reservationen ytterligare olja. Syftet med detta är oklart.

Bakgrunden till den satsning som i fjol lyftes in i budgeten men som nu alltså ska avvecklas, är de stora svenska skogsindustriföretagens behov av att få legitimitet på miljöområdet när de ska konkurrera i Sverige och på de internationella marknaderna. Ett av de viktigaste sätten att skaffa sig denna legitimitet är anslutningen till certifieringssystemet FSC och de s.k. Controlled Wood-regler som är knutna till FSC.

Controlled Wood-reglerna innebär bl.a. att det skogsföretag som vill kunna märka sina produkter med FSC-loggan måste garantera att det i tillverkningen av den märkta produkten inte över huvud taget ingår virke från en nyckelbiotop. För att inte förlora sin legitimitet på marknaden, för att säkra jobben vid den svenska skogsindustrin och lönsamheten för sina ägare och i längden intäkterna även för landets skogsägare, vägrar därför de stora skogsföretagen sedan ett antal år tillbaka att köpa virke från nyckelbiotoper.

Nyckelbiotop är inget skyddsinstrument, utan enbart en definition, fastställd av Skogsstyrelsen, för skogsmiljöer som motsvarar följande beskrivning:

”En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö i dag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter.” Handbok för inventering av nyckelbiotoper. Skogsstyrelsen 2014

Att ett område klassats som nyckelbiotop har därför ingen juridisk betydelse och innebär i sig inte några restriktioner för brukandet utöver de som gäller i resten av landskapet.

I reglerna för certifieringssystemet FSC sägs att alla anslutna markägare måste undanta minst fem procent av sin areal från skogsbruk, och att det som undantas ska vara de arealer som har högst värde från naturvårdssynpunkt. Särskilt pekas nyckelbiotoper ut.

För en markägare med en arealandel nyckelbiotop på upp till fem procent är skogsindustrins bojkott inget problem eftersom han/hon ändå, på grund av certifieringsreglerna, måste undanta dessa arealer från skogsbruk. För markägare med en högre nyckelbiotopsandel innebär bojkotten däremot att de i praktiken måste undanta mer än de fem procent av arealen från skogsbruk som de generella FSC-reglerna kräver eftersom industrin inte vill befatta sig med virket därifrån.

Det höjning av anslaget som infördes i fjol har som syfte att mildra effekten för utsatta markägare av industrins bojkott. Med dessa pengar skulle markägare kompenseras för den ekonomiska effekten av bojkotten.

När riksdagen nu drar tillbaka pengarna försvinner denna kompensationsmöjlighet och markägare med hög andel nyckelbiotop tvingas återigen själva ensamma bära kostnaden av virkesbojkotten. Beslutet betyder inte att industrins bojkott av nyckelbiotopsvirke upphör, utan enbart att de enskilda markägarna själva får bära kostnaden.

Att dessutom Skogsstyrelsens inventeringssatsning, som skulle ha pågått i tio år framöver, nu abrupt avbryts, innebär dels en ryckighet i myndighetsstyrningen som rimligen får varje tänkbar framtida potentiell generaldirektör eller statstjänsteman att fundera över om statlig myndigheter längre är intressanta som arbetsgivare. Men det betyder också att möjligheten för skogsindustrin att uppfylla Controlled Wood-kraven försämras eftersom risken att få in nyckelbiotopsvirke i produktionen ökar, vilket i sin tur undergräver värdet i FSC-certifieringen.

Förstår M/KD-politikerna (och deras hejaklack i SD, C och L) vad de har gjort?

Jag har skrivit fylligare om bl.a. nyckelbiotopsfrågan i ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet levande skogar”.

22.11.2018 Blogginlägg 6 kommentarer

Dags att sänka drivmedelsskatterna – för klimatets skull?

För att klara de nationella klimatmålen har den franska regeringen föreslagit att bensinskatten ska höjas med 2,9 eurocent (ca 30 öre) per liter, dieselskatten med 6,5 eurocent (70 öre) per liter.

Förslaget har mötts av enorma protester. Hundratusentals har demonstrerat runt om i landet. Så här långt två döda och hundratals skadade. Till helgen förbereds nya demonstrationer.

Den franska bensinskatten är just nu 0,69 €/l, dieselskatten 0,61 €/l (fast tung trafik över 7,5 ton betalar bara 0,39 €/l). Motsvarande nivåer i Sverige är 0,62 resp. 0,45 (innan reduktionsplikten infördes 1 juli var dock nivåerna ca 0,65 resp. 0,6 €/l, dvs. nästan precis som i Frankrike).

Det president Macron och hans regering just nu hudflängs för är precis det svenska regeringar ägnat sig åt i flera decennier – höja drivmedelsskatterna för att pressa ned fossilbränsleanvändningen och koldioxidutsläppen.

Den processen fortsätter. Härom veckan utförde den svenska övergångsregeringen det uppdrag svenska regeringar sedan 1990-talet haft från riksdagen att årligen justera energi- och koldioxidskatterna för inflationen. Syftet med de automatiska höjningarna är att förhindra att miljöbeskattningens styrkraft gröps ur av den allmänna prisutvecklingen.

Sedan 2016 höjs skatterna därutöver med ytterligare två procent för att skattenivåerna även ska hålla jämn takt med inkomstutvecklingen.

Så vid nyår stiger skatten på vanlig 95-oktanig bensin från 6,44 kr/l till 6,70 kr/l, för diesel från 4,53 kr/l till 4,72 kr/l. Nästan i klass med de franska höjningarna.

Beslutet har, gud ske lov (i varje fall inte ännu), lett till några motorvägsblockader, demonstrationer, våldsamheter och dödsfall.

Ingen behöver övertyga mig om miljöskatternas välsignelse. Jag lär rentav själv ha haft ett finger med i spelet när den svenska koldioxidskatten infördes 1991. Det var en väldigt bra och viktig reform.

Men är verkligen höjda drivmedelsskatter nödvändiga eller ens lämpliga när vi nu går från ett skede där vi försökt minska utsläppen till ett stadium där vi helt ska stoppa dem? Är det inte då kanske snarare läge att börja fundera på sänkta i stället för höjda drivmedelsskatter?

Klimatpolitikens syfte är ju inte att göra det dyrt att köra bil utan att minimera påverkan på klimatet, bland annat genom att pressa ned användningen av fossila bränslen så att den på sikt helt upphör.

Sedan i somras gäller den så kallade reduktionsplikten i Sverige. Den innebär att drivmedelsbolagen successivt måste minska andelen fossilt bränsle i sina pumpar. Just nu är kravet att högst 97,4 procent av energin i 95-oktanig bensin och högst 80,7 procent i diesel får vara fossil. Vid årsskiftet skärps reduktionsplikten för diesel en aning så att högst 80 procent av energin får vara fossil. 1 januari 2020 sänks den högsta tillåtna andelen fossilt för bägge drivmedlen. Energimyndigheten har regeringens uppdrag att senast 4 juni 2019 föreslå ytterligare skärpningar.

Skälet till att politiken ingriper med höga skatter eller med regleringar typ reduktionsplikten är att förnybara drivmedel är dyrare än fossila. När reduktionsplikten skärps och drivmedelsbolagen tvingas höja andelen förnybart kommer pumppriserna därför att stiga. Ju tuffare reduktionsplikten skruvas åt, desto dyrare kommer soppan att bli. Även utan skattehöjningar.

Med reduktionsplikten på plats blir det allt svårare att motivera höjda drivmedelsskatter med klimatargument. Om reduktionsplikten leder till drivmedelspriser på kanske 20 kronor litern eller högre – helt enkelt därför att produktionskostnaderna för förnybart är rejält mycket högre än för fossil bensin och diesel – hur mycket vinner klimatpolitiken på att därutöver pressa upp drivmedelspriserna ytterligare genom höjda skatter?

Ger inte en sådan politik snarare dem vatten på sin kvarn som brukar hävda att miljöargumenten bakom de höjda miljöskatterna är en bluff, att miljön bara fungerar som en ursäkt för att höja skatteuttaget?

En försmak av vad reduktionsplikten kan betyda för prisutvecklingen kan komma till sommaren, då en ändring av förordningen om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen träder i kraft. Ändringen gäller PFAD, en viktig råvara för produktion av HVO, dvs. den ”syntetiska”, förnybara diesel som gjort att andelen förnybart i svensk diesel på några år ökat dramatiskt.

Från 1 juli 2019 kommer PFAD inte längre att betraktas som en ”restprodukt” från palmoljeutvinning utan som en ”samprodukt” (begreppen är hämtade ut EUs förnybartdirektivet). Konsekvensen blir dels att de livscykelutsläpp drivmedelsbolagen måste redovisa för PFAD-HVO blir betydligt högre, dels att bolagen måste kunna ursprungsdeklarera PFAD-HVO, dvs. kunna redovisa bl.a. växthusgasutsläpp ändå från oljepalmsplantager, vilket man för närvarande helt enkelt inte klarar av i någon större utsträckning.

2017 beräknas 39 procent av all HVO som blandades i dieseln i Sverige ha varit framställd av PFAD. Att ersätta PFAD-HVO med annan förnybar diesel kommer inte att bli lätt. Ren palmolja är det mest näraliggande alternativet, men vem vill sälja eller köpa palmolje-HVO? Oavsett vilket alternativet blir, kommer förändringen bergsäkert att leda till att dieselpriset går upp – vilket säkert inte kommer att hälsas med jubel bland dieselbilsägare eller bland åkeriföretagen och deras kunder.

Parallellt kan den som vill bevittna hur synnerligen generösa stimulanser (i form av miljöbilspremier, fördelaktig förmånsbilsbeskattning etc.) regnar över de i första hand välbeställda storstadsbor som surfar på elbilsvågen – och som därmed gör sig okänsliga för de högre drivmedelspriserna, oavsett om de beror på reduktionsplikten eller på höjda drivmedelsskatter.

Kombinationen dyrare drivmedel och generösa elbilsförmåner (elcykelsbidrag ska vi inte tala om…) riskerar att ytterligare göda den frustration och vrede över den allmänna utvecklingen som länge frodats på landsbygden (och som också tycks vara en avgörande komponent bakom de franska protesterna).

Anständiga samhällen utmärks av en hög skattekvot. Dagens svenska på 43,3 procent är sannolikt snarast lägre än vad som är lämpligt. Vi behöver beskatta även vägtrafiken inte bara av miljöskäl utan också för att få fram resurser till skolor, vägar, sjukvård, barnbidrag, försvar etc. Därför måste bilisterna räkna med att även i fortsättningen bli beskattade, kanske i ännu högre grad än idag.

Men för klimatets skull gäller det nu att i första hand se till att reduktionsplikten skärps så mycket och så snabbt som möjligt (den måste justeras i andra avseenden också). För att sådana reformer ska kunna få acceptans och drivas igenom, krävs att de inte ger orimliga fördelnings- och regionalpolitiska effekter.

För att trafikens klimatutsläpp ska kunna minskas tillräckligt snabbt kan det därför, paradoxalt nog, krävas att drivmedelsskatterna sänks.

05.11.2018 Blogginlägg 4 kommentarer

Sverige lovar minsta möjliga klimatinsats?

Hittills har klimatpolitiken i både Sverige, EU och internationellt nästan uteslutande handlat om hur vi ska minska utsläppen av växthusgaser. Den rapport FNs expertpanel IPCC presenterade förra månaden visar  dock övertydligt att det inte räcker med lägre utsläpp, eller ens med (som det står i Parisavtalet) ”balans mellan antropogena utsläpp av växthusgaser från källor och upptag av växthusgaser i sänkor under andra halvan av detta sekel” för att nå avtalets mål.

Ska vi klara målen om att begränsa temperaturökningen till 2 eller helst 1,5 grader måste atmosfärens halt av koldioxid och andra växthusgaser sjunka.

Ett sätt att åstadkomma ”negativa utsläpp” är att öka volymen levande eller död ved.

I somras började den nya LULUCF-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry) gälla inom EU. I korthet innebär den att varje medlemsstat måste säkra att inlagringen av koldioxid i landskapet är större än det utflöde som orsakas när cellulosan (t.ex. avverkade eller självdöda träd (efter en kortare eller längre tid)) bryts ned eller eldas upp, eller när den kolhaltiga jorden på utdikade marker bryts ned.

Beträffande skogslandskapet bestäms miniminivån för inlagringen för varje land av en s.k. referensnivå, beräknad enligt ett komplicerat regelverk som anges i förordningen.

Förslag till referensnivå ska tas fram av medlemsstaterna och lämnas till Kommissionen före årsskiftet 2018/2019. De slutliga nivåerna för respektive land ska godkännas av Kommissionen. Separata referensnivåer ska tas fram för 2021-2025 resp. 2026-2030.

Var referensnivån hamnar är politiskt högexplosivt, särskilt i skogsländer som Sverige och Finland, eftersom nivån påverkar hur mycket virke som kan tas ur den skogen. Oavsett hur den sätts, innebär referensnivån ett slags avverkningstak. En låg referensnivå minskar kravet på kolinlagring vilket ökar utrymmet för avverkningar, en hög nivå kan innebära restriktioner för virkesuttaget.

I vårt land har Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, regeringens uppdrag att (i samråd med Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket) ta fram underlag för det förslag regeringen ska skicka till Kommissionen senast 31 december.

Beräkningsreglerna i förordningen ger visst tolkningsutrymme. I det material SLU lämnade till regeringen i slutet av september (tabell se nedan) föreslås en referensnivå på drygt -30 miljoner ton per år (minustecknet betyder nettoinlagring), dvs. långt under den inlagringsnivå på mellan 40 och 50 miljoner ton per år som gällt de senaste 25-30 åren, och även långt under den referensnivå på drygt -41 miljoner ton per år som gäller för Sverige enligt Kyotoprotokollet.

Årlig förändring av kolpooler och övriga årliga utsläpp 1000 ton CO2eq
Levande biomassa, totalt  

-17 750

varav från virkesproduktionsmark (ca 19 800 kha)

1 998

 
varav från produktiv skogsmark undantagen från virkesproduktion (ca 3 600 kha)

-15 926

 
varav från improduktiv skogsmark (ca 4 000 kha)

-3 641

 
Mineraljord  
Död ved

-2 083

Förna och markkol

-9 614

Organogen mark  
Död ved

-271

Förna och markkol

5 209

Dränerad organogen mark (N2O, CH4)

1 189

Träprodukter (HWP), totalt

-6 992

varav sågade varor

-5 634

 
varav träbaserade skivor

80

 
varav papper och pappskivor

-1 438

 
Gödsling (N2O)

23

Mineralisering (N2O)

0

Indirekta utsläpp (N2O)

4

Brand (CO2, N2O, CH4)

69

Totalt exklusive HWP

-23 045

Totalt med HWP  

-30 037

Förslaget från SLU siktar inte på att optimera skogens klimatnytta utan formulerar en referensnivå baserat på vad som händer om vi maximerar virkesuttaget. Av tabellen ovan framgår att man räknar med att virkesuttaget på den aktivt brukade skogsarealen ska vara så stort att denna areal fungerar som en källa till koldioxidutsläpp på ett par miljoner ton per år. I ett läge där vi måste jaga kolsänkor, öppnar således förslaget för en utveckling där det svenska bidraget till den globala klimatpolitiken devalveras med 15-20 miljoner ton per år. Det motsvarar samtliga utsläpp från den svenska vägtrafiken.

Enligt dokumentet är Skogsstyrelsen med på noterna medan Naturvårdsverket protesterar och vill ha en högre referensnivå som ”är mer i linje med den förväntade utvecklingen och bättre speglar intentionen med förordningen”.

Bakom förslaget om sänkta klimatambitioner ligger nog inte bara vetenskapliga överväganden utan också ett hårt tryck från skogsnäringen, som framställt LULUCF-reglerna som ett övergrepp mot den privata äganderätten eftersom de kan leda till att möjligheterna att avverka begränsas.

I den svenska debatten brukar det ju tas som ett axiom att det är bra för klimatet att bedriva ett intensivt skogsbruk med hög avverkning. I tidningen Land blev jag av detta skäl själv på ledarplats nyligen praktiskt taget idiotförklarad eftersom jag i ESO-rapporten ”Skydda lagom” hade konstaterat att den väntade koldioxidinlagringen i det som Skogsstyrelsen idag definierar som ”naturvårdsarealer” är så omfattande att den samhällsekonomiska kostnaden för att skydda områdena sannolikt är lika med noll.

Hur det egentligen ligger till – om det är bäst för klimatet att låta skogen stå eller att bruka den med sikte på högt virkesuttag – går det, enligt min uppfattning, inte att bestämt uttala sig om, åtminstone inte för närvarande. När branschföreningen Skogsindustrierna ska övertyga om att det är bättre med intensivt skogsbruk, brukar de referera till en artikel från 2014 i tidskriften Forests av en grupp forskare med Tomas Lundmark, professor i skogsskötsel vid SLU, som huvudförfattare.

Problemet med de slutsatser Lundmark m.fl. drar är att de är helt avhängiga av att man räknar hem mycket stor klimatnytta av en s.k. substitutionseffekt, som man hävdar kommer att uppträda under i princip evärderlig tid. Varje vedpinne som används i framtiden för att bygga hus eller producera värme eller el förutsätts således i kalkylerna innebära att användningen av stål och betong resp. fossila bränslen minskar, vilket i sin tur minskar utsläppen av koldioxid, år efter år.

Det där kanske stämmer på kort sikt och i ett konstruerat scenario där klimatpolitik inte existerar, men i verkligheten finns inom EU ett regelverk (direktivet om utsläppshandeln) som innebär att utgivningen av utsläppsrätter upphör 2057. Detta innebär att utsläpp av koldioxid från stålverk, cementfabriker och stora energianläggningar därefter i princip är förbjudna. Att beskriva det som en substitutionseffekt när man inte längre använder något som är förbjudet ter sig väldigt märkligt.

När artikeln skrevs var författarna sannolikt omedvetna om vad lagstiftningen om utsläppshandeln innebär (2014 var reglerna dessutom något svagare – utgivningen av utsläppsrätter skulle då stoppas först 2068), men artikeln snurrar fortfarande runt och utnyttjas i debatten – påhoppet i Land ska nog ses som ett eko från Lundmark et cons.

Ett annat konstaterande i artikeln, som är mindre kontroversiellt, är att det i varje fall på kort sikt är bättre att hålla nere avverkningarna än att driva ett intensivt skogsbruk. Denna slutsats talar rimligen talar för att det av klimatskäl i varje fall på kort sikt kan finnas skäl att vara försiktig med att avverka.

Bland annat mot denna bakgrund är det gåtfullt varför SLU i sin rapportering till regeringen väljer att förorda en referensnivå som öppnar för precis denna från klimatsynpunkt negativa utveckling.

Att den föreslagna, låga referensnivån öppnar för ett från klimatsynpunkt orimligt högt virkesuttag är dock nog vare sig det mest sannolika eller värsta bekymret.

Mera realistiskt är att vissa av våra politiska partier kan komma att betrakta den föreslagna, extremt låga referensnivån som ett sätt att lite mera bekvämt klara de ambitiösa målen i det klimatpolitiska ramverket än att tvingas minska utsläppen. För att t.ex. klara 2030-målet om 63 procent lägre utsläpp utanför utsläppshandeln än 1990, tillåter ramverket att den ansvariga regeringen fyller ut med 3-4 miljoner ton ”kompletterande åtgärder” – varför inte utnyttja den överprestation under LULUCF-förordningen på 15-20 miljoner ton per år som den låga referensnivån lär komma att leverera? Istället för att tvingas sätta in impopulära utsläppsbegränsningar?

Om när det gäller målet att till 2045 ”inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp” – rimligen lockar det att kunna ersätta utsläppsbegränsningar (utöver de 85 procent relativt 1990 som ramverket kräver) med ”överprestationer” när det gäller koldioxidinlagring i skogen som uppstått tack vare den låga referensnivån? Och sedan gå vidare och hävda att Sverige är först med negativa utsläpp (tack vare den låga referensnivån)?

Efterfrågan på utsläppsminskningskrediter från aktörer på annat håll, t.ex. den internationella luftfarten eller mindre klimatambitiösa länder, kommer dessutom sannolikt att växa rejält framöver. Många (inte minst flygindustrin) kommer att vara beredda att betala bra för svenska ”skogsklimatkrediter” istället för att minska sina utsläpp.

När vi senast hade en Alliansregering, tog den genast chansen att sälja outnyttjade utsläppsrätter för att dra in några tiotals miljoner till statskassan istället för att minska utsläppsutrymmet. Vad säger att framtida, svenska regeringar inte agerar på samma sätt? Med SLUs förslag kan stora överskott av utsläppskrediter skapas utan att svenska regeringar behöver lyfta ett finger.

Det mest bekymmersamma med SLUs förslag är dock att det öppnar för mycket värre siffertrixande bland andra EU-medlemmar, ett siffertrixande som kan reducera den europeiska klimatpolitiken till ett spel för galleriet. I en märklig, självrannsakande formulering varnar SLU i rapporten för konsekvenserna om alla EU-länder använder samma kreativa bokföring som universitet själv rekommenderar för svenskt vidkommande:

”Om alla länder inom EU för perioden 2021 – 2030 skulle sätta referensnivån till högsta hållbara avverkningsnivå skulle det skapas en betydande mängd krediter inom EU som inte beror på verkliga åtgärder i skogsbruket, s.k. hetluft vilket skulle kunna minska klimatambitionen inom EU.”

Vilka svenska partier och vilken regering vill medverka till detta?

08.10.2018 Blogginlägg Inga kommentarer

Ny klimatrapport bekräftar allvaret, men vad bör göras?

I natt publicerade FNs klimatpanel IPCC sin bedömning av möjligheterna att klara den ambitiösa nivån i Paris-avtalet – att begränsa den genomsnittliga globala temperaturhöjningen till 1,5 grader jämfört med förindustriell nivå. (Siffran 1,5 grader är bedräglig eftersom temperaturen redan, enligt IPCC, har stigit 0,8-1,2 grader. Marginalen till 1,5 är således mycket begränsad.) IPCC gör bedömningen att vi med nuvarande trender kommer att passera 1,5-gradersgränsen någon gång mellan 2032 och 2050.

Det känns närmast sadistiskt att referera de oerhört allvarliga konsekvenserna om världen inte snabbt lyckas bryta utvecklingen, så jag avstår.

————————————————————-

I morgon ska EUs miljöministrar fastlägga EUs position vid förhandlingarna med FNs klimatkonvention i polska Katowice 2-14 december. Som jag beskrivit i en tidigare blogg har Kommissionen, med den egentligen fantastiskt osannolike banérföraren, klimatkommissionären Miguel Arias Cañete (som startade sin politiska karriär i det post-fascistiska Alianza Popular (senare transformerat till Partido Popular som hade regeringsmakten fram till i juni i år) och som för att bli godkänd till jobbet tvingades sälja sina stora aktieinnehav i två spanska oljebolag, där hans söner satt i styrelsen!) i spetsen drivit på för att unionen ska resa till Katowice med ett löfte att höja sitt utsläppsminskningsmål 1990-2030 i sitt löfte till konventionen (den så kallade NDC – Nationally Determined Contribution) från 40 till 45 procent.

I morgon avgörs det hur det går. En formering av progressiva länder har krävt en skärpning av målet. Sverige och Nederländerna vill höja det till 55 procent. På andra sidan står bland annat Visegrad-gruppen (Polen Tjeckien, Slovakien och Ungern) men också, tråkigt nog Tyskland.

Den svenska positionen förefaller dock något motsägelsefull. I den så kallade kommenterade dagordningen inför mötet, där de svenska positionerna beskrivs, finns under den punkt 5 som gäller mötet i Katowice inte några tankar om att skärpa EUs hållning. Istället sägs här att ”Regeringen kan på rådsmötet ställa sig bakom ett antagande av rådsslutsatserna, då de till stor del tillgodoser de svenska prioriteringarna.” Men i de rådsslutsatser man hänvisar till sägs inget om att skärpa EUs NDC, dvs. Sverige har sannolikt inte för avsikt att vid morgondagens möte ställa krav om en skärpning av EUs NDC.

Kravet om en skärpning till 55 procent dyker istället upp under punkt 4 på dagordningen där ministrarna ska diskutera nya koldioxidregler för tunga fordon. Här sägs att ”Regeringen anser att EU:s klimatmål för 2030 ska skärpas till en minskning av växthusgasutsläppen med ca 55 procent jämfört med 1990.” Men detta principiella ställningstagande görs alltså inte i samband med diskussionen om EUs NDC utan som ett slags sidokommentar, kopplad till utsläppsregler för lastbilar.

Man kan därför diskutera om klimatminister Isabella Lövin verkligen redovisar den svenska positionen på ett korrekt sätt när hon i Sveriges radio hävdar att den svenska regeringen i förhandlingarna driver 55-procentskravet. Hur det blir i verkligheten kommer vi alla att kunna följa under tisdagens websända sammanträde.

——————————————————————————-

I spåren av IPCCs rapport är luften fylld av mer eller mindre genomtänkta och mer eller mindre drastiska förslag om vad som bör göras.

I Aftonbladet kräver Johan Rockström, numera chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research, tillsammans med Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen och Linda Buresnius, VD för vindkraftsbolaget OX2 Vindel att svenska politiker ska besluta om ett förbud mot fossila bränslen 2030.

Själv tänkte jag bidra med några ytterligare tankar om vad Sverige och svenska politiker borde göra, utifrån förutsättningen att svensk klimatpolitik egentligen blir riktigt meningsfull först i ett europeiskt sammanhang.

Här några förslag på åtgärder som förhoppningsvis ingår i regeringsdeklarationen från den nya regering som rimligen tillträder under den närmaste månaden:

  1. Höj den så kallade reduktionsplikten för drivmedel till 100 procent 2040.

Ett sådant beslut skulle innebära ett förbud mot försäljning av fossila drivmedel om 22 år. Gissningsvis skulle dock marknaden redan tidigare anpassa sig och försäljningen av fossila drivmedel sannolikt upphöra redan 4-5 år tidigare.

Sedan 1 juli i år har koldioxidskatten i allt väsentligt kopplats ur som styrmedel på transportsidan. Istället har vi fått en reduktionsplikt som tvingar drivmedelsbolagen att successivt höja andelen förnybart i pumparna. Egentligen handlar kravet om att sänka livscykelutsläppen av växthusgaser från drivmedlen, dvs. ju lägre livscykelutsläpp från de biodrivmedel som blandas in, desto mindre volymer behöver bolagen tillsätta.

Kraven på utsläppsreduktion är fram till 2020 inte mer än 4,2 procent för bensin och 21 procent för diesel, men rent administrativt och lagtekniskt är det för politikerna busenkelt att pressa ned utsläppen genom att skruva upp inblandningskravet till 30, 40 och på sikt 100 procent. I juni fick Energimyndigheten i uppdrag att lämna förslag om hur detta ska gå till. En ny regering bör ge tilläggsdirektiv till myndigheten om slutåret 2040.

  1. Annullera hela den förväntade svenska överprestation enligt Ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation)

Ansvarsfördelningsförordningen sätter individuella tak för EU-ländernas utsläpps av växthusgaser utanför utsläppshandeln. Om man jämför målen fram till 2030 i det svenska klimatpolitiska ramverket med vad ESD kräver av Sverige, kommer man fram till att den planerade svenska överprestationen är 116 miljoner ton CO2eq. Allt detta kan Sverige sälja till andra EU-länder, som har problem med att klara sina nationella ESD-krav. I så fall kommer de svenska extraåtgärderna inte att ha någon som helst effekt på de samlade utsläppen från EU.

Men Sverige kan också besluta att annullera hela överprestationen, vilket betyder att den europeiska klimatpolitiken skärps jämfört med vad som beslutats.

I en enkät med partierna som jag gjorde före årets val lovade samtliga partier utom (M), (KD) och (SD) att annullera hela den svenska överprestationen. Dags att leverera!

  1. Sverige bör ytterligare utöka ESR-annulleringen genom att överföra utsläppsrätter från utsläppshandeln till ESR-sektorn

En del av de utsläppsrätter som ges ut inom utsläppshandeln är medlemsländerna skyldiga att sälja på offentliga auktioner. Länderna har inte rätt att på egen hand annullera dessa utsläppsrätter för att på så sätt krympa möjligheten att släpp ut inom de sektorer som omfattas av utsläppshandel.

Enligt artikel 6 i ESR har dock vissa länder, bland annat Sverige, rätt att flytta över en del av de utsläppsrätter de egentligen måste auktionera ut till sin ESR-pott. Avsikten är framför allt att underlätta för de uppräknade länderna att klara ESR-kraven. Ett tydligt exempel är Irland, som väntas få stora problem med att klara ESR-kraven på grund av sin omfattande uppfödning av får och andra idisslare.

Sverige har rätt att från sin auktionspott inom utsläppshandeln växla in motsvarande 2 procent av de svenska utsläppen 2005 från verksamheter inom utsläppshandeln och addera till vår ESR-pott. Enligt den konsekvensanalys till Ansvarsfördelningsförordningen som Kommissionen tog fram 2016 motsvarar detta 9 miljoner ton.

En förutsättning för att kunna göra denna manöver är dock att den svenska regeringen meddelar detta till Kommissionen senast 31 december 2019. Även denna punkt bör finnas med i en ny regeringsförklaring.

  1. Våga utveckla skogens roll som kolsänka

I IPCC-rapporten framhålls att det inte räcker med att minska utsläppen för att klara 1,5-gradersmålet. Vi måste hitta sätt att dränera atmosfären på koldioxid.

Träd är fantastiska på att suga i sig koldioxid från luften. Att andas om att det av detta skäl kanske är bättre för klimatet att, i varje fall under de närmaste decennierna, hålla nere skogsavverkningarna och istället öka skogarnas virkesförråd, är i det officiella svenska debattklimatet tyvärr snudd på belagt med dödsstraff. Ändå måste ansvariga myndigheter och forskare, i det läge vi befinner oss, våga vända på alla stenar som har betydelse för denna fråga.

Trä har otvivelaktigt stor potential att bidra till att ersätta råvaror med stora utsläpp av växthusgaser – stål och cement för byggnadsändamål, fibermaterial för ersättning av petroleumbaserade textilier och förpackningar, biobränslen som ersättning för fossila bränslen. Och en skog som växer snabbt lagrar givetvis in mycket mera koldioxid per hektar än en mogen naturskog.

Men det finns mycket i den retorik som förekommer som haltar. Granskar man de rapporter som skogsnäringen främst förlitar sig på när man argumenterar emot skogen som kolsänka, finner man att en stor del av den framräknade klimatnyttan hänger på den så kallade substitutionseffekten. Man räknar fram att utsläppen av växthusgaser minskar i takt med att stål, cement och fossila bränslen ersätts av förnybara material från skogen, och att denna effekt består för evärderlig tid, dvs. att varje gång vi t.ex. eldar en vedbit antas detta leda till lägre fossilbränsleanvändning och därmed lägre utsläpp. Se t.ex. sid 25 i denna rapport från Skogsindustrierna.

Den kalkylen håller naturligtvis hyfsat en bra bit framöver, i varje fall några decennier. Men när användningen av fossila bränslen har förbjudits och därmed upphört – vilket kommer att ske 2057 inom de sektorer som omfattas av EUs utsläppshandel – vad finns det då att ”substituera”? Och om försöken att vid ståltillverkning ersätta kol som reduktionsmedel med vätgas, producerad från kraftverk som inte längre får släppa ut koldioxid – var finns ”substitutionseffekten”?

Min bedömning är att det för närvarande inte finns underlag att långsiktigt uttala sig om vad som är rätt och fel beträffande skogen och klimatpåverkan, och att en hel del av de saker som tvärsäkert påstås i själva verket inte alls är så självklara. Det är viktigt att frågan utreds på ett mera allsidigt och kritiskt sätt än vad som hittills skett.

  1. Skärp EUs klimatmål för 2030 från 40 till åtminstone 55 procent

EUs ambition att 1990-2030 minska utsläppen med 40 procent var möjligen ambitiös när den lanserades av Kommissionen i januari 2014, men idag är den, bland annat mot bakgrund av Paris-avtalet, men kanske ännu mera med tanke på den nya IPCC-rapporten, oanständigt låg.

Inför Europaparlamentsvalet i vår och i samband med diskussionerna mellan EUs regeringar måste svenska politiker markera att 2014 års ambitioner inte längre duger.

Jag efterlyser konkreta löften från partierna i samband med EU-valet, och ovanpå det en tydlig deklaration i den kommande regeringsförklaringen att Sverige kommer att driva på för att skärpningar beslutas redan innan den större översyn av EUs klimatpolitik som är förutskickad till 2023.

05.10.2018 Blogginlägg 1 kommentar

9 oktober ödesdag för den globala klimatpolitiken

På tisdag, den 9 oktober, träffas EUs klimatministrar för ett möte som kan komma att bli avgörande för om unionen ska förbli den mest betydelsefulla pådrivaren i internationell klimatpolitik eller ej.

Den fråga ministrarna ska ta ställning till är om EU ska ligga kvar på den målsättning för utsläppsminskningar som antogs 2014 om att 1990-2030 minska utsläppen med 40 procent, eller om denna målsättning ska höjas till 45 procent.

Vad man beslutar kommer nog inte att få några dramatiska effekter på hur utsläppen inom EU i realiteten utvecklar sig. Det är inte detta diskussionen handlar om.

Utfallet kan däremot få stor betydelse för vilken roll EU kommer att spela i samband med att FNs klimatkonvention UNFCCC håller sitt årliga möte i polska Katowice i november och december. Ett EU som kommer till Katowice med höjda ambitioner jämfört med det åtagande unionen gjorde inför Pariskonferensen 2015, kommer fortsatt att kunna fungera som en tung pådrivare. Ett EU som alla förstår tvekade att ta det steg även andra delar av världen måste ta, kommer att göra en slätstruken figur och överlåta åt andra, sannolikt mindre pådrivande, krafter att dominera scenen.

Drivande bakom tanken att höja målet har varit klimatkommissionären Miguel Arias Cañete. Hans viktigaste argument har varit att sedan målet om 40 procent antogs har unionens målsättningar när det gäller både andel förnybart och energieffektivisering skärpts jämfört med de ambitioner 40-procentsmålet baseras på. Dessutom har reglerna för utsläppshandeln skärpts.

De beslut om klimatpolitiken som unionen tagit under de senaste 1,5 åren baseras på ett förslag som kommissionen lanserade i januari 2014. I detta paket ingick 40-procentsmålet, som i sin tur byggde på att man till 2030 skulle uppnå en andel förnybar energi på 27 procent och en effektivisering av energianvändningen med samma procentsats.

Under den beslutsprocess som följde på förslaget har dock bägge dessa målsättningar skärpts betydligt – förnybartmålet till 32 procent och energieffektiviseringsmålet till 32,5 procent. Till detta ska läggas att reformen av utsläppshandelssystemet sannolikt kommer att innebära att ytterligare kring två miljarder utsläppsrätter (var och en motsvarande ett utsläpp av ett ton koldioxid) plockas ur systemet vid den stora mega-annullering som ska ske vid utgången av 2023. Justeringen har under 2018 tredubblat priset på utsläppsrätter och därmed rimligen påskyndat utfasningen av utsläppande verksamheter.

40-procentsmålet byggde på de lägre målsättningarna 27 respektive 27 procent och den beslutade skärpningen av utsläppshandelssystemet fanns inte ens på kartan. I praktiken konstruerades dessutom målet redan under hösten 2013 då det egentligen inte fanns minsta kunskap om hur de nya regler för utsläppshandeln, bilars CO2-utsläpp etc. som slagit igenom under de senaste åren skulle fungera.

Om de beslutade målsättningarna blir verklighet – och inget talar egentligen för motsatsen t.ex. efter veckans tuffa besked från parlamentet om skärpta krav på vägfordon – kommer energianvändningen att dämpas och fossila bränslen att trängas undan i sådan omfattning att det närmast blir oundvikligt att man närmar sig betydligt högre utsläppsminskningar än de beslutade 40 procenten.

Bakom ministerrådets tvekan ligger i första hand tysk inrikespolitik. Angela Merkels stjärna är i dalande, trepartikoalitionen mellan socialdemokrater och de två kristdemokratiska partierna vacklar mellan kriserna och högerextrema Allianze für Deutschland har efter en tids stagnation åter fått vind i seglen. Parallellt med detta haltar den stora energisatsningen Energiewende, som skulle styra bort Tyskland från kol- och kärnkraft. Kostnaderna stiger och resultaten uteblir. En dragkamp pågår om en plan för att fasa ut den tyska kolkraften, samtidigt som nya kolgruvor öppnas.

I detta läge har Angela Merkel beordrat ”Stopp och belägg”, och under detta tryck tycks Kommissionen ha vikit ned sig.

I det underlag för ministermötet som offentliggjorts nämns därför inte tanken på att skärpa EUs klimatmål. Alla är sannerligen inte nöjda med detta. Ett antal andra EU-länder stödjer tanken på en  skärpning.

På måndag, den 8 oktober, publicerar den internationella expertpanelen IPCC sin analys om vad som krävs för att klara Parisavtalets mera ambitiösa mål om högst 1,5 graders temperaturökning. Måtte slutsatserna i denna förmå ministrarna att våga ta klivet och säkra att EU förblir en pådrivande kraft i det globala klimatarbetet.

Tisdagens möte kan följas på webben här.

PS. Som en extra bonus – ta gärna en titt på denna mycket originella hyllning till Nya Zealands system för utsläppshandeln som i dagarna firar 10 år. DS

13.09.2018 Blogginlägg 2 kommentarer

Presentationen av ESO-rapporten finns på SVT Play

Om ni vill ta del av min presentation av rapporten ”Skydda lagom” plus den rätt hysteriska och i huvudsak rätt deprimerande diskussion som följde därefter så kan ni kolla det hela på SVT Play. Min presentation startar ca 4:04 in i sändningen och tar ca 30 minuter.

13.09.2018 Blogginlägg Inga kommentarer

ESO-rapport om skogen ute nu

I morse blev min rapport ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar” offentlig. Den går att ladda ned från ESOs hemsida. Resultaten sammanfattas i en artikel på DNdebatt. Den går också att läsa här. I eftermiddag blir det seminarium på Rosenbads konferenscenter med bl.a. generaldirektörerna på Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen.

03.09.2018 Blogginlägg 2 kommentarer

Fem partier vill annullera svensk ”överprestation” på klimatområdet, tre kan tänka sig att sälja

Vad vill partierna göra med den svenska ”överprestation” gentemot EUs klimatlagstiftning som kan förutses?

I en tidigare blogg försökte jag reda ut vilken statistik över svenska växthusgasutsläpp som är lämpligast att använda om man ska försöka utvärdera olika regeringars klimatpolitik. Min slutsats är att den mest relevanta indikatorn är hur de utsläpp som sker utanför utsläppshandeln – det som inom EU regleras via ESD (Effort Sharing Decision) och ESR (Effort Sharing Regulation) – utvecklas.

I bloggen konstaterade jag samtidigt att det är långt ifrån självklart att stora svenska utsläppsminskningar i realiteten leder till att det totalt sett släpps ut mindre inom EU eller i världen. Länder som överpresterar enligt ESD/ESR kan sälja denna överprestation till något annat EU-land.

Om svenska överprestationer hanteras på detta sätt neutraliseras den klimatvinst som uppnåtts i Sverige.

Ett alternativ till att sälja överprestationen är att annullera den, vilket den nuvarande regeringen löpande gjort. I så fall innebär minskade utsläpp i Sverige att utsläppen i hela EU (och i världen) minskar.

Att ett parti har höga ambitioner när det gäller att minska de svenska ESD-/ESR-utsläppen är således i och för sig intressant, men denna ambition kan värderas först i kombination med hur partiet tänker sig att förvalta överprestationen.

Hittills har Sverige varje år överpresterat enligt ESD. Denna överprestation har den rödgröna regeringen successivt annullerat.

Framöver får frågan om annullering allt större betydelse. Om man jämför det beslutade svenska klimatpolitiska ramverket (där utsläppen 2030 ska vara minst 63 procent lägre än 1990) med det nya ESR, planerar Sverige att under 2020-talet släppa ut nästan 50 miljoner ton koldioxid mindre än vad EU-lagstiftningen tillåter. I kombination med annullering kan den svenska klimatpolitiken skärpa EUs politik en hel del.

Hur partierna anser att förväntade svenska överprestationer ska hanteras – sälja eller annullera? – är således en mycket central fråga i den svenska klimatdebatten, inte minst inför valet på söndag. Tyvärr tycks media ha missat detta.

För att försöka få fram besked till väljarna före valet genomförde jag under den senaste veckan en liten enkät med partiernas ledande företrädare.

Den fråga de fick att ta ställning till var:
UNDER DEN KOMMANDE MANDATPERIODEN VÄNTAS DE SVENSKA UTSLÄPP AV VÄXTHUSGASER SOM SKER UTANFÖR UTSLÄPPSHANDELN OCH I STÄLLET REGLERAS UNDER ESD (EFFORT SHARING DECISION) OCH ESR (EFFORT SHARING REGULATION) BLI BETYDLIGT MINDRE ÄN DEN TILLDELNING SVERIGE HAR ENLIGT LAGSTIFTNINGEN.
VAD VILL DITT PARTI GÖRA MED DEN FÖRVÄNTADE ÖVERPRESTATIONEN?

Och så här svarade partierna. Till höger min kortfattade tolkning av beskeden.

Parti Svar Tolkning
Centerpartiet (Rickard Nordin) Vi vill annullera överskottet.

 

Ja.
Kristdemokraterna (Magnus Oscarsson) Tills vidare stöder vi inriktningen att Sverige annullerar sitt överskjutande utrymme under ESD/ESR. Oklart.
Liberalerna (Lars Tysklind) Liberalerna vill att Sverige ska annullera utsläppsrätter. Det är en effektiv klimatpolitik som leder till omställning och minskade utsläpp. Ja.
Miljöpartiet (Stina Bergström) Miljöpartiet vill självklart fortsätta att annullera Sveriges överprestation som uppstår under ESD och ESR. Vi behöver starkare klimatåtgärder från alla EU:s medlemsstater, inte lägre ambition. Ja.
Moderata samlingspartiet (Maris Malmer Stenergard)  

Moderaterna har tidigare gett uttryckt för att vi tycker det är problematiskt att en hög svensk ambitionsnivå leder till att andra EU-länder kan undvika sitt ansvar att sänka sina utsläpp. Detta skedde inte minst i samband med att beslutet om EU:s bördefördelning togs där Sverige fick EU:s högsta mål. Flera medlemsländer borde ha fått skarpare mål. Exakt hur en överprestation i förhållande till bördefördelningen kommer att hanteras är dock för tidigt att säga.

Oklart.
Socialdemokraterna (Åsa Westlund) Vi vill annullera. Ja.
Sverigedemokraterna (Martin Kinnunen)  

Vi har inget emot att annullera dem men om priset på dem är högt kan det vara mer effektivt att sälja och öka de internationella klimatinvesteringarna (eller annan åtgärd som skulle kunna tänkas vara mer effektiv sett mot kostnad per ton). Nu misstänker jag att värdet kommer att vara litet så att detta kommer att vara en låg kostnad men det är den principiella inställning vi har. Vi instämmer i det utlåtande Konjunkturinstitutet gjorde i våras om att detta på kort sikt kan vara en effektiv åtgärd.

Ja, om priset på AEA* är lågt.
Vänsterpartiet (Jens Holm)  

Vi vill att regeringen annullerar allt överskott av utsläppsrätter. Vi vill också i grunden reformera både ETS och bördefördelningen, ESR.

Ja.

*Under ESD/ESR kallas ett utsläppsutrymme på 1 ton AEA (Annual Emissions Allocation)

 

Sammanfattning:

Det finns en stabil majoritet för att fortsätta att annullera de svenska överprestationerna gentemot ESD och ESR.

S, MP, C, V och L. Stödjer annulleringslinjen utan förbehåll. Tillsammans stöds dessa partier för närvarande i opinonsmätningarna av 55-60 procent av väljarna.

M och KD ger i varierande utsträckning svävande svar på frågan. KD säger att de ”tills vidare” vill annullera, men håller uppenbarligen öppet för att övergå till att sälja utsläppsutrymme. M tycker det är ”för tidigt att säga” hur framtida överprestationer bör hanteras.

SD anser att valet mellan att sälja eller annullera bör styras av hur mycket man kan få betat för överprestationerna. Är priset högt bör man enligt SD sälja och använda pengar på ”internationella klimatinvesteringar”.

 

22.08.2018 Blogginlägg 2 kommentarer

Min ESO-rapport om skogen lanseras 13 september

Jag kallar ju min blogg ”Klimat- och naturvårdsbloggen”, och ni som följer den undrar rimligen varför jag nästan bara skriver om klimatet och så lite om naturvård.

Skälet är att jag för drygt ett år sedan fick i uppdrag av ESO, finansdepartementets Expertgrupp för Studier i Offentlig ekonomi, att skriva en rapport om vad som krävs för att man ska nå miljökvalitetsmålet ”Levande skogar” – ett av de 16 långsiktigt nationella miljömål riksdagen har ställt sig bakom – på ett kostnadseffektivt sätt. (ESO fungerar (åtminstone just nu) som en sorts tankesmedja, som tar fram rapporter om olika spännande samhällsfrågor ur ett ekonomiskt perspektiv.)

Eftersom frågan om skogens miljömål rör upp så starka känslor bestämde jag mig för att medan arbetet pågick ligga lågt med egna tankar.

Men nu kan munkavlen snart tas av!

Torsdagen den 13 september kommer min rapport att offentliggöras vid ett seminarium på Rosenbad. ESO-sekretariatet har bjudit in en väldigt stor och väldigt ”tung” panel, vars invändningar och kritik jag redan bävar inför.

Vill du anmäla deltagande går det bra att gå in här.

Min högtflygande ambition med rapporten är att den ska kunna fungera som utgångspunkt för en ny debatt kring miljömålet i skogen. Bryta upp lite gamla låsningar, öppna lite nya perspektiv.

Rimligen borde alla parter kunna vara överens om att det är en fördel om miljömålet nås till så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt. Jag kan avslöja att min slutsats om detta är optimistisk.

20.08.2018 Blogginlägg 10 kommentarer

Har utsläppen ökat eller minskat?

Inför valet den 9 september pågår en dispyt om vilken regering som varit bäst på att minska utsläppen av växthusgaser – alliansregeringarna 2006-2014 eller den rödgröna regeringen 2014-2018.

Jag ska inte göra något försök att återge de olika argument som partierna slungar mot varandra utan begränsar mig till att försöka redovisa och analysera den statistik som finns. (Jag har redan tidigare diskuterat statistikfrågan på bloggen.)

Och svaret på frågan blir föga överraskande: De beror på hur siffrorna presenteras.

En svensk regering styr endast till en del över utsläppsutvecklingen i vårt land. Alla siffror över svenska utsläpp är därför helt enkelt inte relevanta för en bedömning av svenska regeringars dådkraft.

Tyvärr bryr sig vare sig Naturvårdsverket eller SCB (som på olika sätt ansvarar för presentationen av statistiken), eller media om att lyfta fram denna distinktion, vilket gör det svårt för allmänheten att hänga med, samtidigt som det öppnar fältet för den som vill att tolka och utnyttja siffrorna lite hur som helst.

För att siffrorna ska bli begripliga måste två viktiga inslag i statistiken rensas bort eftersom det handlar om utsläpp som svenska regeringar i princip inte alls har något inflytande över:

  1. Internationell sjö- och luftfart. Den mest tillförlitliga statistik som finns över de utsläpp Sverigeanknuten internationell luft- och sjöfart orsakar är den som redovisar vilka volymer drivmedel fartyg och flygplan har tankat i Sverige. Att koppla dessa siffror till svensk klimatpolitik är dock praktiskt taget omöjligt. Om SAS ändrar sina flighter mellan Stockholm och New York så att passagerarna får flyga direkt från Arlanda istället för att mellanlanda i Köpenhamn så leder detta till ökad försäljning av flygfotogen i Sverige, samtidigt som de totala utsläppen troligen snarare sjunker.

På sjöfartssidan styrs försäljningen av bunkerolja i hög grad av i vilka hamnar soppan är billigast (många fartyg kan segla runt jordklotet utan att behöva tanka), men dessutom t ex av regionala regler om svavelhalt i oljorna. Även denna statistik är i stort sett helt omöjlig att koppla till de olika ländernas klimatpolitik. Vill man utvärdera den nationella klimatpolitiken bör dessa uppgifter därför lämnas utanför.

  1. Verksamheter som omfattas av EUs utsläppshandel (ETS). När det gäller utsläpp från tung industri, el- och värmeproduktion, så omfattas inom EU dessa utsläpp i princip inte längre av nationella åtgärder utan hanteras inom EUs utsläppshandel. Storleken på de totala utsläppen inom EU styrs ytterst av hur många utsläppsrätter Kommissionen utfärdar, vilket i sin tur är reglerat i unionsövergripande lagstiftning. Hur utsläppen utvecklas i respektive medlemsstat styrs inte (och BÖR inte styras) av respektive lands politiker utan av betalningsviljan hos de företag i landet som omfattas av utsläppshandeln.

Svenska företag har uppvisat en mycket hög betalningsvilja inom ETS. Mellan 2008 och 2017 föll de totala årliga utsläppen inom EUs utsläppshandeln med drygt 17 procent (egentligen är minskningen aningen större eftersom systemet 2013 utvidgades en aning). I Sverige var minskningen bara 2 procent!

Betyder det att andra länder har bedrivit en mera offensiv politik än Sverige när det gäller att minska utsläppen från tung industri och energianläggningar? Nej, det betyder just inget annat än att – med de priser på utsläppsrätter som gällt – har det för svenska anläggningar varit mindre lönsamt att minska utsläppen än för anläggningar i de flesta andra länder som omfattas.

Bakom den svenska utvecklingen ligger en stark ökning av industriproduktionen (framgångsrika exportföretag som tagit marknadsandelar) och att alla energi- och koldioxidskatter avskaffats för sådana anläggningar som omfattas av utsläppshandel. Den generella utsläppsminskningen inom EU förklaras framför allt av förändringar inom elsektorn med en övergång från kolkraft till naturgas, vindkraft etc. med betydligt lägre eller inga utsläpp av växthusgaser, en omställning som inte har varit aktuell i vårt land.

Den siffra som är mest relevant när det gäller att utvärdera svenska regeringars klimatpolitik blir den som återstår när man från statistiken plockat bort dels bunkringen för internationellt flyg och sjöfart, dels verksamheter som omfattas av EUs utsläppshandeln. Denna restsektor kallas ibland ”non-ETS”, ibland ESD eller ESR (efter förkortningen av de EU-lagar som sätter nationella tak för dessa utsläpp inom unionen).

Tittar man på ESD-/ESR-sektorerna i Sverige så finner man att utsläppen varje år sedan 2008 (utom 2010) har minskat. 2008 var de drygt 43 miljoner ton, 2017 drygt 32 miljoner ton, en minskning med nästan 26 procent. Ett år avviker: 2010 då utsläppen var 1,5 procent högre än 2009.

År ETS, stationära anläggningar Sverige Icke-ETS, Sverige ETS, stationära anläggningar totalt hela systemet
2008 19319 43379 2119673
2009 17224 41259 1879618
2010 22530 41882 1938802
2011 19802 40524 1904391
2012 18164 38817 1867032
2013 20143 35272 1908297
2014 19326 34540 1813854
2015 19236 34519 1802996
2016 19736 33156 1750632
2017 18917 32251 1753856
Minskning 2008-2017, % -2,08 -25,65 -17,26

Utsläpp koldioxidekvivalenter, 1000 ton per år.

Ungefär hälften av de svenska utsläppen utanför utsläppshandeln kommer från trafiken, nästan allt från vägtrafiken. Dessa utsläpp kan påverkas betydligt av nationella åtgärder, t ex höjda skatter på fossila drivmedel, men utsläppens storlek styrs också av en rad faktorer som den generella ekonomiska aktiviteten, hur bilarnas specifika bränsleförbrukning utvecklas men inte minst av världsmarknadspriset på olja.

Under perioder med snabbt stigande priser på olja kan en svensk regering berömma sig för sjunkande utsläpp utan att behöva lyfta ett finger. Om oljepriset i stället faller kraftigt är det nästan omöjligt för samma regering att hindra att konsumtionen och därmed utsläppen stiger.

Under alliansregeringens första år steg världsmarknadspriset på olja från drygt 60 till nästan 150 dollar per fat. Efter ett temporärt prisfall ned till under 40 dollar fatet, stabiliserades priset under resten av mandatperioden till strax över 100 dollar fatet. Sammantaget hade alliansregeringen således bra draghjälp av de relativt höga oljepriserna som höll tillbaka drivmedelsanvändningen och trafikens utsläpp utan att politiken behövde agera särskilt kraftfullt.

Den rödgröna regeringen har haft en knepigare sits. Någon månad före valet 2014 kostade oljan fortfarande strax över 100 dollar fatet, men samtidigt som den nya regeringen tillträdde startade flera kraftiga prisfall där oljepriset till sist, i februari 2016, bottnade på under 30 dollar fatet. Opinionsmässigt skulle prisfallen kunna betraktas som en nådegåva till de rödgröna eftersom de dolde effekterna av de rätt kraftiga höjningarna av drivmedelsskatterna som genomförts – pumppriserna föll trots höjda skatter. Utan de skattehöjningar de rödgröna drev igenom hade utsläppen sannolikt stigit, men tack vare att pumpriserna hölls upp fortsatte utsläppsminskningen, dock i lägre takt.

Som framgår är det knepigt att på ett seriöst och relevant sätt hävda att den ena eller andra regeringen varit mest framgångsrik när det gäller att dämpa utsläppen. Gör man som oftast sker i debatten, dvs. slår samman sådana utsläpp som regeringar kan och bör påverka (=utsläpp utanför utsläppshandeln) med sådana som regeringar knappast kan eller rentav inte bör påverka (bunkeroljor och utsläpp inom utsläppshandeln), kan man hävda nästan vilken position som helst, men då har man rört sig bort från en seriös diskussion.

Avslutningsvis finns en faktor som inte alls förekommer i diskussionen men som faktiskt är helt avgörande för värderingen av de inhemska utsläppsminskningar som den ena eller andra regeringen lyckas uppnå. Utsläppen utanför utsläppshandeln regleras i den tidigare lagstiftningen ESD (som gäller t o m 2020) och ESR (som gäller från 2021). ESD/ESR tilldelar varje medlemsstat ett begränsat utsläppsutrymme för utsläpp utanför utsläppshandeln. Ett medlemsland som ”överpresterar” (och det gör Sverige) kan sälja denna överprestationer till annat land som ”underpresterar”. Om det sker elimineras klimatnyttan med ”överprestationen” på hemmaplan.

Därför räcker det inte med att att sänka de svenska ESD/ESR- utsläppen. Man måste också annullera överprestationen så att ingen annan kan utnyttja den – först då säkras klimatnyttan med de nationella åtgärderna.

Den rödgröna regeringen har successivt annullerat de svenska överprestationerna, och mitt intryck är att dessa partier tänker fortsätta med det om de får bestämma. Från Alliansen eller SD har jag inte lyckats hitta några besked. För den som tycker klimatfrågan är viktig i valet är det viktigt att partierna klargör hur de tänker förvalta den förväntade svenska överprestationen – sälja eller annullera? Vilket besked ger Alliansen? Vad säger SD?