06.05.2017 Blogginlägg 5 kommentarer

Lögn, förbannad dikt och utsläppsstatistik

Enligt preliminär statistik från Naturvårdsverket uppgick de svenska utsläppen av koldioxid 2016 till 53,6 miljoner ton, bara aningen lägre än siffran för 2015, 54,4 miljoner ton.

När Dagens Nyheter ber klimatministern om en kommentar, hävdar Isabella Lövin att statistiken illustrerar betydelsen av att regeringen får igenom sina planer på flygskatt, cykelsatsningar och mycket annat. För centerpartiets talesperson Rikard Nordin blir statistiken ett stöd för partiets förslag om en ”Stureplansbonus” – ett bidrag på 100 000 kronor till alla som har råd att köpa en elbil.

Kommentarerna visar hur knasigt det kan bli om i och för sig korrekta uppgifter hanteras på ett sätt som förvirrar mera än det berättar. Naturvårdsverket har ett ansvar och borde ändra sitt sätt att presentera utsläppssiffror.

Bakom den modesta svenska utsläppsminskningen finns två trender. Det ena är att utsläppen från sådana svenska anläggningar som ingår i EUs utsläppshandel EU ETS (tung industri och fjärrvärme) under 2016 var 4-5 procent högre än året innan. Den andra är att de utsläpp som inte omfattas av utsläppshandeln i stället föll – transporternas utsläpp med så mycket som fyra procent, trots att trafikarbetet ökade.

Hur utsläppen inom utsläppshandeln utvecklas är emellertid i princip inte en fråga för svenska politiker. Inom EUs klimatpolitik fungerar utsläppshandeln som ett 29:e (snart 28:e) medlemsland vars utveckling frikopplats från den interna utsläppsutvecklingen i medlemsstaterna. Varken media, politiker, myndigheter eller miljöorganisationer verkar villiga att förstå konsekvensen.

Hur stora utsläppen från verksamheterna inom utsläppshandeln blir styrs inte och ska inte styras av de nationella regeringarna utan regleras i EU-direktivet om utsläppshandeln plus diverse tillämpningar av detta direktiv. Nuvarande regler innebär att Kommissionen från och med 2013 kommer att ge ut knappt 58 miljarder utsläppsrätter. Hittills har 6-7 miljarder utsläppsrätter förbrukats, och det återstår därmed ett totalt framtida utsläppsutrymme på drygt 50 miljarder ton. 2067 ges den sista utsläppsrätten ut.

Den revision av lagstiftningen som pågår innebär att den framtida utgivningen minskas med 9-10 miljarder, vilket skulle krympa det återstående utsläppsutrymmet till strax över 40 miljarder ton och avsluta nyutgivningen redan 2055.

I vilket EU-land dessa utsläpp kommer att ske (i systemet ingår dessutom Island, Lichtenstein och Norge) har ingen betydelse för hur stora de totala utsläppen blir. Att utsläppen från svenska anläggningar inom ETS under 2016 steg med 4-5 procent har därmed i princip ingen relevans för den svenska klimatpolitiken.

ETS-utsläppen sker i det 29:e/28:e EU-landet och den svenska regeringen och svenska politiker har egentligen inga skäl att särskilt bekymra sig för hur utsläppen utvecklas från de svenska anläggningar som ingår – det de ska koncentrera sig på är att se till att den totala tillgången på utsläppsrätter inom systemet minskas. Det kräver antingen att den framtida utgivningen begränsas, eller att redan utgivna utsläppsrätter annulleras innan de utnyttjats för att täcka utsläpp.

Förvirringen uppstår när Naturvårdsverket i sin redovisning fortsätter att klumpa ihop utsläppen inom utsläppshandel med de utsläpp som sker utanför utsläppshandeln utan att tydligt markera att det faktiskt rör sig om två olika världar.

Den inhemska klimatpolitiken är inte tillräckligt tuff, men den är inte så knackig som totalsiffrorna över utsläppen antyder. De klimatutsläpp svenska politiker styr över minskade i fjol med drygt 1,5 miljoner ton, mer än fyra procent. Mindre än vad man kunde önska sig, men ändå inte så pjåkigt.

Trots detta blir budskapet från Naturvårdsverket, och den bild media förmedlar och ber politiken kommentera, att Sverige har svårt att uppfylla de klimatpolitiska målen. Den mera nyanserade bilden är att

  • – under 2016 föll utsläppen inom EUs utsläppshandel med 2,7 procent – en glädjande utveckling som i sin tur förklarar varför priset på utsläppsrätter fortsätter att vara extremt lågt.
  • – under samma år föll de svenska utsläppen utanför utsläppshandeln med över fyra procent.

5 Svar to “Lögn, förbannad dikt och utsläppsstatistik”

  1. Lars Almström skriver:

    ”Att utsläppen från svenska ETS-anläggningar ökade under 2016 har ingen betydelse för de totala utsläppen inom EU. Om dessa utsläpp hade minskat hade inte påverkat regeringens möjligheter att agera, eftersom det är de företag som äger utsläppsrätterna som avgör vad som ska ske med dem.”
    Är det riktigt sant? Om vi i stället för ”regeringen” tänker ”statlig och kommunal politik” finns det väl möjligheter för svenska statligt eller kommunalt ägda ETS-anläggningar, som kan påverkas politiskt genom ägardirektiv, att begrava utsläppsrätter? Om sådana svenska ETS-anläggningar hade minskat utsläppen och avstått från att sälja sina utsläppsrätter så hade ju utsläppsbubblan i EU minskat.
    Med andra ord: svenska anläggningar kan väl alltid överprestera och sedan skrota utsläppsrätter som de då inte behöver, och detta kan väl i så fall vara en nationell politik för statliga och kommunala anläggningar – en politik som minskar EUs utsläpp?

  2. Elias Rosell skriver:

    Tack för intressant svar.

  3. Magnus Nilsson skriver:

    Elias:
    Hur stora utsläppen från verksamheter inom utsläppshandeln blir beror på två faktorer:
    1. Hur många ytterligare utsläppsrätter som kommer att ges ut framöver.
    2. Hur många av redan utgivna utsläppsrätter som utnyttjas för att täcka genomförda utsläpp och hur många av dem som annulleras innan de utnyttjats för detta.
    Regeringen är skyldig att vid offentliga auktioner sälja de utsläppsrätter svenska staten tilldelats för detta ändamål. Regeringen kan inte heller påverka de samlade utsläppen inom EU genom att t ex införa en koldioxidskatt på utsläpp från inhemska verksamheter. Enda möjlighet svenska regeringen för närvarande har att minska utsläppen utöver EU-lagstiftningen är att köpa in och annullera utsläppsrätter, dvs exakt det man kommer att göra fr o m nästa år då 300 miljoner utsläppsrätter ska köpas in genom den s k Utsläppsbromsen.
    Att utsläppen från svenska ETS-anläggningar ökade under 2016 har ingen betydelse för de totala utsläppen inom EU. Om dessa utsläpp hade minskat hade inte påverkat regeringens möjligheter att agera, eftersom det är de företag som äger utsläppsrätterna som avgör vad som ska ske med dem. För verksamheter inom utsläppshandeln har EU-lagstiftning således mer eller mindre fullständigt tagit över styrningen och nationell politik har – och skall ha! – minimal betydelse..
    Beträffande din sista fråga så ligger det naturligtvis mycket i din sista hypotes, dvs att om utsläppen stadigt är lägre än nyutgivningen av utsläppsrätter (vilket varit fallit ett antal år) så blir det lättare att skärpa lagstiftningen. Detta är f ö precis vad som just nu sker. Redan i början av 2014 föreslog Kommissionen att den framtida utgivningen skulle krympas med 9 miljarder utsläppsrätter (jämfört med gällande lagstiftning), och detta förslag lär ligga fast när de pågående förhandlingarna mellan Parlamentet, Ministerrådet Kommissionen är klara under hösten.
    Nu hör det dock till saken att i Ministerrådet vann en linje som innebar att framtida ”överskott” av utsläppsrätter automatiskt ska annulleras. Skulle denna idé bli lag betyder det att ”Utsläppsbromsen” blir meningslös.

  4. Elias Rosell skriver:

    Tack för ett intressant perspektiv!
    En fråga/fundering:
    Hur ser du på dessa skäl för att det skulle spela en roll vad Sverige gör för att minska utsläppen från våra anläggingar som finns med i EU ETS?
    Om utsläppen i Sverige minskar utan att vi säljer överblivna utsläppsrätter kan vi frysa utsläppsrätter och därmed minska det totala antalet utsläppsrätter i EU ETS.
    Om utsläppen blir lägre än vad det finns utsläppsrätter för och det uppstår ett överskott så ökar möjligheten att EU i framtiden kan skriva ner antalet utsläppsrätter.

  5. Lars Almström skriver:

    Tack för att du så pedagogiskt hjälper oss att förstå EUs klimatpolitik! Det gör du jättebra.
    Men, men, är det ”inte så pjåkigt” med 2,7 procents minskning … ?
    Med tanke på att ALLA utsläpp som vår generation gör idag och framöver måste bindas av kommande generationer om de ska ha en liten chans att komma ner till 350 ppm koldioxid i atmosfären före år 2100 – och på så sätt undvika en skenande klimatförändring – är väl 2,7 procents minskning faktiskt upprörande lite, strängt taget?

Lämna en kommentar