05.10.2018 Blogginlägg 1 kommentar

9 oktober ödesdag för den globala klimatpolitiken

På tisdag, den 9 oktober, träffas EUs klimatministrar för ett möte som kan komma att bli avgörande för om unionen ska förbli den mest betydelsefulla pådrivaren i internationell klimatpolitik eller ej.

Den fråga ministrarna ska ta ställning till är om EU ska ligga kvar på den målsättning för utsläppsminskningar som antogs 2014 om att 1990-2030 minska utsläppen med 40 procent, eller om denna målsättning ska höjas till 45 procent.

Vad man beslutar kommer nog inte att få några dramatiska effekter på hur utsläppen inom EU i realiteten utvecklar sig. Det är inte detta diskussionen handlar om.

Utfallet kan däremot få stor betydelse för vilken roll EU kommer att spela i samband med att FNs klimatkonvention UNFCCC håller sitt årliga möte i polska Katowice i november och december. Ett EU som kommer till Katowice med höjda ambitioner jämfört med det åtagande unionen gjorde inför Pariskonferensen 2015, kommer fortsatt att kunna fungera som en tung pådrivare. Ett EU som alla förstår tvekade att ta det steg även andra delar av världen måste ta, kommer att göra en slätstruken figur och överlåta åt andra, sannolikt mindre pådrivande, krafter att dominera scenen.

Drivande bakom tanken att höja målet har varit klimatkommissionären Miguel Arias Cañete. Hans viktigaste argument har varit att sedan målet om 40 procent antogs har unionens målsättningar när det gäller både andel förnybart och energieffektivisering skärpts jämfört med de ambitioner 40-procentsmålet baseras på. Dessutom har reglerna för utsläppshandeln skärpts.

De beslut om klimatpolitiken som unionen tagit under de senaste 1,5 åren baseras på ett förslag som kommissionen lanserade i januari 2014. I detta paket ingick 40-procentsmålet, som i sin tur byggde på att man till 2030 skulle uppnå en andel förnybar energi på 27 procent och en effektivisering av energianvändningen med samma procentsats.

Under den beslutsprocess som följde på förslaget har dock bägge dessa målsättningar skärpts betydligt – förnybartmålet till 32 procent och energieffektiviseringsmålet till 32,5 procent. Till detta ska läggas att reformen av utsläppshandelssystemet sannolikt kommer att innebära att ytterligare kring två miljarder utsläppsrätter (var och en motsvarande ett utsläpp av ett ton koldioxid) plockas ur systemet vid den stora mega-annullering som ska ske vid utgången av 2023. Justeringen har under 2018 tredubblat priset på utsläppsrätter och därmed rimligen påskyndat utfasningen av utsläppande verksamheter.

40-procentsmålet byggde på de lägre målsättningarna 27 respektive 27 procent och den beslutade skärpningen av utsläppshandelssystemet fanns inte ens på kartan. I praktiken konstruerades dessutom målet redan under hösten 2013 då det egentligen inte fanns minsta kunskap om hur de nya regler för utsläppshandeln, bilars CO2-utsläpp etc. som slagit igenom under de senaste åren skulle fungera.

Om de beslutade målsättningarna blir verklighet – och inget talar egentligen för motsatsen t.ex. efter veckans tuffa besked från parlamentet om skärpta krav på vägfordon – kommer energianvändningen att dämpas och fossila bränslen att trängas undan i sådan omfattning att det närmast blir oundvikligt att man närmar sig betydligt högre utsläppsminskningar än de beslutade 40 procenten.

Bakom ministerrådets tvekan ligger i första hand tysk inrikespolitik. Angela Merkels stjärna är i dalande, trepartikoalitionen mellan socialdemokrater och de två kristdemokratiska partierna vacklar mellan kriserna och högerextrema Allianze für Deutschland har efter en tids stagnation åter fått vind i seglen. Parallellt med detta haltar den stora energisatsningen Energiewende, som skulle styra bort Tyskland från kol- och kärnkraft. Kostnaderna stiger och resultaten uteblir. En dragkamp pågår om en plan för att fasa ut den tyska kolkraften, samtidigt som nya kolgruvor öppnas.

I detta läge har Angela Merkel beordrat ”Stopp och belägg”, och under detta tryck tycks Kommissionen ha vikit ned sig.

I det underlag för ministermötet som offentliggjorts nämns därför inte tanken på att skärpa EUs klimatmål. Alla är sannerligen inte nöjda med detta. Ett antal andra EU-länder stödjer tanken på en  skärpning.

På måndag, den 8 oktober, publicerar den internationella expertpanelen IPCC sin analys om vad som krävs för att klara Parisavtalets mera ambitiösa mål om högst 1,5 graders temperaturökning. Måtte slutsatserna i denna förmå ministrarna att våga ta klivet och säkra att EU förblir en pådrivande kraft i det globala klimatarbetet.

Tisdagens möte kan följas på webben här.

PS. Som en extra bonus – ta gärna en titt på denna mycket originella hyllning till Nya Zealands system för utsläppshandeln som i dagarna firar 10 år. DS

Ett svar to “9 oktober ödesdag för den globala klimatpolitiken”

  1. […] 9 oktober ödesdag för den globala klimatpolitiken […]

Lämna en kommentar