05.03.2019 Blogginlägg Inga kommentarer

Dragkampen igång kring ännu en omdaning av EUs klimatpolitik

Trots att mindre än ett år har gått sedan de första bitarna av EUs uppdaterade klimatlagstiftning (med sikte på 2030) föll på plats, är arbetet med nästa omarbetning igång för fullt, nu med målåret 2050.

Basen för den nya processen är det förslag till en långsiktig klimatstrategi – ”En ren jord för alla” – som Kommissionen presenterade i slutet november 2018. I förslaget analyseras åtta olika scenarier, men det Kommissionen tydligt förordar är något av de två scenarier som leder till klimatneutralitet 2050. Scenarier med lägre målnivåer bedöms helt enkelt inte vara förenliga med den ambition i Parisavtalet EU var med och drev igenom, och som sätter målet till att ”hålla ökningen i den globala medeltemperaturen långt under 2 °C över förindustriell nivå samt göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå”.

Den nya strategin ska bli EUs bidrag till den uppdatering och skärpning av åtagandena (NDC – Nationally Determined Contribution) som varje land ska lämna till FNs klimatkonvention vart femte år, första gången 2020 (EU-ländernas NDC utgörs av den gemensamma EU-NDCn). Med löfte om klimatneutralitet 2050 hoppas unionen kunna lägga ribban på en nivå som visar att åtminstone EU tar Parisavtalet tas på allvar. Detta, hoppas man, ska i sin tur sätta press på resten av världen.

Men för att strategins mål ska kunna uppnås, måste den klimatlagstiftning man just beslutat om, och som i de flesta fall ännu inte ens formellt har börjat verka, skärpas rätt kraftigt.

I det förslag till uttalande om förslaget som miljöutskottet i parlamentet antog 20 februari, och som sannolikt ska hanteras av parlamentet in plenum den 11 mars, konstateras att klimatneutralitet 2050 kräver att unionens klimatutsläpp 2030 är minst 55 procent lägre än de var 1990, en rätt kraftig skärpning jämfört med det mål på 40 procent som legat till grund för de skärpningar av bl.a. direktivet om utsläppshandeln som beslutats under det senaste året.

Kommissionen har i och för sig konstaterat att de ändringar av Kommissionens lagförslag om förnybar energi och energieffektivisering, som regeringarna och parlamentet enades kring, kommer att leda till utsläppsminskningarna 2030 på 45-46 procent, men det räcker inte. I sitt resolutionsförslag konstaterar miljöutskottet att utvecklingen 2020-2030 avgör om målet klimatneutralitet 2050 alls ska vara möjligt att nå.

När unionens miljöministrar på tisdagen 5 mars diskuterade förslaget lyfte de pådrivande staterna fram vikten av att EU kan lansera sin strategi vid det globala klimatmöte FNs generalsekreterare Antonio Guterres kallt till i september.

Länge har det sagts att ambitionen är att EUs stats- och regeringschefer ska besluta om strategin vid sitt toppmöte i Sibiu i Rumänien på Europadagen den 9 maj. Nu driver ett antal medlemsstater på för att kunna få någon typ av klartecken redan vid nästa toppmöte 21-22 mars.

Vid mötet signalerade 15 av de 28 regeringarna (däribland den svenska, representerad av miljö- och klimatminister Isabella Lövin) tydligt stöd för Kommissionens förslag, medan fem länder (Bulgarien, Estland, Lettland, Malta och Polen) tvärtom ganska tydligt gick emot förslaget och ville att man skulle avvakta med beslutet, efterlyste regionala konsekvensanalyser, uttryckte oro för de ekonomiska konsekvenserna etc.

Hur det till sist kommer att gå avgörs av den grupp på ca 8 medlemsstater, däribland tungviktare som Tyskland, Italien och Spanien, som vid mötet inte tydligt sa hur de tänker ställa sig.

Det mesta pekar trots allt mot att regeringarna till sist i allt väsentligt kommer att ställa sig bakom Kommissionens förslag, vilket i sin tur rimligen måste betyda att Kommissionen ganska snart måste ta fram förslag om skärpningar av de två-tre lagstiftningar som utgör kärnan i EUs klimatpolitik – i första hand direktivet om utsläppshandel (som successivt krymper utrymmet för utsläpp från tung industri, energianläggningar och luftfart) och ansvarsfördelningsförordningen (som ger varje medlemsstat ett maximalt utsläppsutrymme för övriga utsläpp fram till 2030).

Utfallet avgörs vid stats- och regeringschefernas möten 21-22 mars och den 9 maj.

Tillämpningen av de beslut som då tas kommer att bli en av de absolut viktigaste arbetsuppgifterna för det nya Europaparlament vi väljer den 26 maj.

Här kan du lämna en kommentar:

Lämna en kommentar