29.08.2020 Blogginlägg Inga kommentarer

Från 40 till 50, 55 eller rentav 65 procent – vart går EUs klimatpolitik?

Hur mycket ska EU skärpa sitt utsläppsminskningsmål till 2030 – från minus 40 till minus 50 eller 55 procent? Eller rentav minus 65 procent?

I höst ska EU-institutionerna besluta om en ny klimatlag där målet om ett klimatneutralt EU senast 2050 skrivs in. Diskussionen om 2050-målet är redan avgjord, men för att målet ska bli trovärdigt krävs att nuvarande mål, att 1990-2030 minska utsläppen med 40 procent, skärps.

I Europaparlamentet har Jytte Guteland (S), som är ansvarig förhandlare, föreslagit att 2030-målet ska skärpas till minus 65 procent, men den linjen lär det bli svårt att få majoritet för.

I ministerrådet kräver de flesta regeringar i väst att målet höjs till minst 55 procent, men detta motsätter sig ett antal länder i öst.

Samtidigt har hela processen hamnat lite i otakt eftersom det förslag förhandlingarna baseras på utgår från att beslutet om 2030 inte ska tas av parlamentet och regeringarna utan delegeras till Kommissionen.

Och över förhandlingarna kastar den amerikanska presidentvalskampanjen sin slagskugga.

———————————-

Under 2019 ställde sig både Europaparlamentet och EUs regeringar bakom att unionen senast 2050 ska vara klimatneutral. Därefter ska inlagringen av kol vara större än utsläppen – EU ska ha ”negativa” utsläpp.

Men för att högtflygande, långsiktiga mål ska bli verklighet, krävs att de kombineras med åtgärder som knuffar utvecklingen åt rätt håll redan på kort sikt.

För att operationalisera överenskommelsen om klimatneutralitet lanserade Kommissionen därför i mars i år ett förslag till ny klimatlag där målet om klimatneutralitet 2050 skrivs in. Hur utsläppsbanan fram till 2050 ska se ut mera i detalj ville Kommissionen inte skulle fastställas i lagtexten, det borde istället delegeras till Kommissionen att besluta. Tanken var att en sådan lösning skulle göra det långsiktiga målet mera trovärdigt. Genom att undvika förhandlingar inom parlamentet och mellan regeringarna om t.ex. delmål för 2030 och 2040, skulle risken för att 2050-målet urvattnas eller rentav rivs upp minimeras.

Denna modell verkar dock varken regeringarna eller Europaparlamentet acceptera, och därför pågår just nu för fullt förhandlingar om vilken ambitionsnivå för 2030 som ska skrivas in i klimatlagen.

Utfallet påverkar global klimatpolitik

Utfallet avgör hur EUs övriga klimatlagstiftning behöver skärpas, men kommer också att utgöra EUs återrapportering till FNs klimatkonvention (UNFCCC) om hur unionen tänker uppfylla löftet under Parisavtalet att löpande höja ambitionerna. Hur förhandlingarna inom EU de närmaste månaderna utfaller kan därmed få stor betydelse även för det globala klimatarbetet.

I linje med sin ursprungliga strategiska idé har Kommissionen lovat att under september, dvs. inom de närmaste veckorna, presentera en analys av konsekvenserna om delmålet för 2030 höjs från minus 40 (som beslutades 2014) till minus 50 eller 55 procent.

Till sommaren, i juni 2021, utlovar Kommissionen ett gigantiskt nytt lagstiftningspaket, baserat på den skärpning av 2030-målet man tänkte sig att själv fastställa, men som nu istället regeringarna och Europaparlamentet antagligen kommer att besluta om. I det förslag som kommer till sommaren väntas ingå skärpningar av snart sagt alla delar av den existerande klimatlagstiftningen, men också helt ny lagstiftning, bland annat om någon sorts klimatrelaterad gränshandelsmekanism.

Att Kommissionens förslag till upplägg har stött på patrull betyder att olika beslutsprocesser nu är lite i otakt med varandra. Redan innan Kommissionen om några veckor presenterar sin konsekvensanalys, är således parlamentet långt inne i sin hantering av förslaget till klimatlag. Den 10 september ska miljöutskottet fastställa det förslag som parlamentet under oktober ska rösta om in plenum.

Den som leder parlamentets arbete är svenska (S)-ledamoten Jytte Guteland. I april fick utskottet 53 förslag till förändringar från Guteland. Bland annat föreslår hon att det i lagen ska skrivas in att utsläppsmålet för 2030 ska vara en minskning jämfört med 1990 med 65 procent. Hon vill dessutom att Kommissionen senast 2025 ska återkomma med ett mål för 2040 på minus 80-85 procent. Den utsläppsminskningsbana Guteland förespråkar betyder en procentuellt jämn årlig minskning, vilket rimligen ger de lägsta omställningskostnaderna. Sätts 2030-målet lägre, minus 50 eller 55 procent, måste den årliga, procentuella minskningstakten tvärtom efterhand öka, ju närmare 2050 man kommer. Det är rimligare över tiden en tuffare lösning.

Av den diskussion utskottet hade tidigare i somras, och de mer än 1000 (!) andra ändringsförslag som resten av utskottet lämnat in, framgår att det knappast finns någon majoritet för Gutelands linje. De flesta socialister, liberaler och gröna stödjer henne, men för att få en stabil majoritet i parlamentet krävs att även den kristdemokratiska/konservativa gruppen är med på noterna.

Förhandlingar mellan partigrupperna i utskottet om en kompromisslösning sägs pågå för fullt, men resultatet lär inte bli klart förrän strax innan mötet den 10 september.

Att utskottet ställer sig bakom en viss linje är dock ingen garanti för att detta till sist blir parlamentets ståndpunkt. Inför plenum-omröstningen kan nya förslag dyka upp. Dessutom är det alltid osäkert hur många ledamöter som röstar enligt den linje partigruppen drivit i utskottet.

Med tanken på styrkeförhållandena i parlamentet skulle en framgång för Guteland kunna innebära att en majoritet i parlamentet till sist ställer sig bakom ett mål på minus 55, men att man samtidigt beställer ett förslag om mål för 2040 från Kommissionen till t.ex. 2025, som dessutom inkluderar en öppning för att då revidera 2030-målet så att det blir i linje med målen för både 2040 och 2050.

Västeuropeiska regeringar stödjer minus 55 procent, östeuropeiska kritiska

När det gäller regeringarnas position har miljöministrarna två möten inplanerade under den närmaste tiden. 30 september och 1 oktober har Tyskland, nuvarande ordförandeland, bjudit in till ett så kallat informellt möte, men vid sådana fattas inga beslut. Däremot erbjuder ju detta möte ett bra tillfälle att diskutera Kommissionens konsekvensanalys.

Regeringarnas ställningstagande kommer troligen istället när ministrarna åter möts 23 oktober. Var man landar går naturligtvis inte att fastslå på förhand, men redan före sommaren markerade ungefär hälften av regeringarna, bland annat den svenska, att man ville ha ett mål på minst 55 procent. En handfull östländer har istället varnat för ett så högt mål, och har, med hänvisning till att Kommissionen ska presentera sin konsekvensanalys först i september, sett till att inga beslut ännu tagits.

När såväl parlamentet som ministerrådet är klara med sina förhandlingsbud, startar en sammanjämkning (som naturligtvis blir enklare, ju mera likartade positionerna är). Hela processen bör kunna avslutas i slutet av november eller början av december.

Skärpt mål kräver helt ny lagstiftning

Ett nytt 2030-mål betyder att i stort sett hela EUs klimatlagstiftning måste arbetas om. Kraven på utsläppsminskningar måste skärpas i både direktivet om utsläppshandel och ansvarsfördelningsförordningen (anger krav på medlemsstaterna om minskade utsläpp utanför utsläppshandeln), liksom kraven på ländernas kolinlagring i LULUCF-förordningen.

I juni 2021 tänker Kommissionen överlämna förslag om hur denna lagstiftning ska ändras, varvid ytterligare ett antal förhandlingsprocesser startar i parlamentet och mellan regeringarna.

Med en ytterligare skärpning av EU-politiken räknar man med att avståndet till resten av världen ska öka, vilket kan underminera konkurrenskraften för europeisk industri. I Kommissionens paket ska därför även ingå förslag om någon typ av klimatrelaterad handelsmekanism – Carbon Border Adjustment Mechanism. Kommissionen lovar att förslaget ska vara i linje med Världshandelsorganisationens, WTOs, regler, men även om det in på sista kommatecknet skulle följa WTO-reglerna, så lär kritiken från resten av världen bli hård med hög risk för handelskrig.

Det är bland annat här det amerikanska presidentvalet kommer in.

Med en seger för Joe Biden den 3 november lär den amerikanska klimatpolitiken bli betydligt mera ambitiös än tidigare. Då blir behovet av europeiska, klimatrelaterade handelshinder relativt USA mindre. Biden tänker för övrigt själv kombinera sin mera ambitiös klimatpolitik med samma typ av handelshinder som EU planerar.

Med en seger för Donald Trump lär det däremot bli svårt för EU att införa de planerade handelsregleringarna, och då är nog hela den planerade skärpningen av EUs klimatpolitik i fara.

Innan miljöministrarna sätter sig att förhandla den 23 oktober lär de därför kasta en blick på de senaste amerikanska opinionsmätningarna, och kolla särskilt hur det går för Biden respektive Trump i ”swing states” – Michigan, Wisconsin, Florida, Pennsylvania etc.

Här kan du lämna en kommentar:

Lämna en kommentar