Politiskt kaos kring EU:s nya mål för klimatet

Senast 30 september måste EU-länderna lämna in sitt nya, gemensamma klimatåtagande fram till 2035 till Parisavtalet. Parallellt – fast utan samma formella deadline – pågår förhandlingarna om hur det nya, interna EU-målet för 2040 i unionens klimatlag ska formuleras.

Rörigt? Jag ska försöka förklara. Om du tycker läget verkar kaosartat har du möjligen förstått.

Nästa torsdag, den 18 september, möts unionens miljöministrar. Det danska ordförandeskapet vill att regeringarna då såväl beslutar om ländernas nya Parisåtagande, som formulerar sin position inför förhandlingarna med Europaparlamentet om klimatlagen.

Vissa regeringar tycker tvärtom att medlemsstaterna ska strunta i FN-konventionens stoppdatum, och besluta om Parisåtagandet först när unionens stats- och regeringschefer möts i slutet av oktober. Eftersom regeringarna knappast kan acceptera ändringar av klimatlagen som strider mot det Parisåtagande de enats om, så kan förhandlingarna om klimatlagen inte på allvar starta innan detta åtagande fastställts. Beslutas Parisåtagandet först i oktober, försenas hela förhandlingsprocessen.

Formalia blandas med sakinnehåll, och en hel del handlar nog mest bara om taktik.

När Europaparlamentets ”von der Leyen”-majoritet (kristdemokrater, socialdemokrater, liberaler och gröna, uppbackade av vänstern) mitt i sommaren enades om en snabb process kring parlamentets förhandlingsposition, såg det fortfarande lovande ut för en fortsatt samling i mitten kring en någorlunda anständig klimatpolitik.

Av den debatt som hölls i parlamentets miljöutskott i torsdags, 4/9, framgick dock att denna samling nu hotas av sprickor inom den kristdemokratiska partigruppen, EPP, som sedan valen i maj 2024 dominerar parlamentet. Under debatten riktade två ledamöter från EPP, Radan Kanev från bulgariska DSB och Sander Smit, från det nederländska bondeprotestpartiet BBB, öppen kritik mot kommissionens förslag, som de ansåg alltför radikalt, och som de hävdade saknade stöd av en majoritet i parlamentet. EPP:s gruppledare i utskottet, Peter Liese, en parlamentsveteran som i flera decennier tillhört de ledande i parlamentet i klimatfrågor, och sannolikt stödjer kommissionens förslag, var i debatten mycket otydlig kring var hans partigrupp till sist kommer att hamna. Centerns Emma Wiesner hävdade efteråt att förhandlingarna inom ”von der Leyen”-majoriteten hade strandat.

En viktig förklaring till kaoset är att EU-kommissionen inte har respekterat de tidsramar för 2040-arbetet som finns formulerade i EU:s klimatlag. Därmed har hela processen försenats och hamnat i en extrem tidsnöd, vilket knappast bäddar för kloka och välavvägda beslut.

I unionens klimatlag sägs att kommissionen ska ”senast sex månader från den första globala översyn som avses i artikel 14 i Parisavtalet, om det är lämpligt, lägga fram ett lagstiftningsförslag, baserat på en ingående konsekvensbedömning, i syfte att ändra denna förordning så att den inbegriper unionens klimatmål för 2040”. Tidsramen ”sex månader från den första globala översyn som avses i artikel 14 i Parisavtalet” gick ut redan i maj/juni 2024. Men vid det laget hade kommissionen (i februari 2024) enbart släppt ifrån sig en sorts ”testballong” där man (på inrådan från unionens vetenskapliga expertråd) konstaterade att unionens nettoutsläpp, jämfört med 1990, till 2040 måste minska med minst 90 procent för att det långsiktiga mål om klimatneutralitet senast 2050, som är kärnan i klimatlagen, ska kunna nås på ett rimligt sätt.

Redan i början av sommaren 2024, direkt efter parlamentsvalen, borde alltså kommissionen ha presenterat ett konkret förslag till justering av klimatlagen, för medlemsstater och parlament att i god ordning diskutera och besluta om. Istället dök ett sådant förslag upp först 2 juli 2025, långt efter inte bara klimatlagens stoppdatum utan dessutom flera månader efter Parisavtalets ursprungliga tidsram (11 februari), och med bara ett par månader (inklusive EU-semestermånaden augusti) kvar till det nya stoppdatumet!

Att tidsmässigt skilja besluten beträffande Parisåtagandet och klimatlagen åt, behöver inte nödvändigtvis vara negativt för klimatet. Så gick det till när klimatlagen infördes 2020-2021. Om de krafter lyckas, som ytterligare vill skjuta upp beslutet om EU-ländernas nya Parisåtagande till toppmötet i oktober, hamnar däremot unionens rykte som pådrivare i det globala klimatarbetet, liksom kommissionens aviserade storsatsning på en mera aktiv klimatdiplomati, i riktigt allvarlig gungning.

Kommissionens 2004-förslag

Kommissionens lagförslag innebär ett mål till 2040 om en minskning av nettoutsläppen (utsläpp minus kolinlagring) på 90 procent jämfört med 1990 (från ca 4 700 till 470 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år). Från och med 2036, dvs. första året i den nya åtagandeperiod under Parisavtalet, som medlemsländerna måste ta ställning till först om fem år, föreslås dock att en del av utsläppsminskningen inom EU 2040 – max 3 procentenheter (=ca 140 Mton) – ska kunna ersättas av ”internationella reduktionsenheter av hög kvalitet enligt artikel 6 i Parisavtalet”, dvs. klimatkrediter som genererats på andra håll i världen och köpts in från andra regeringar, från enskilda aktörer eller via den börshandel som är på väg att etableras. Kommissionen vill dock inte släppa in krediter i unionens utsläppshandel. Med det förbehållet skulle krediterna enbart kunna nyttjas för att kompensera ”underprestationer”, antingen när det gäller kolinlagringen eller beträffande jordbrukets utsläpp av metan och lustgas.

Med ett inslag av 3 procentenheter krediter skulle det årliga taket för de tillåtna inhemska nettoutsläppen 2040 höjas från 470 till 610 Mton.

De flesta regeringar verkar kunna acceptera denna lösning, men den danska regeringen markerade innan den tog över ordförandeskapet att den egentligen ville se en högre ambition än minus 90 procent. I det utkast till yttrande som parlamentets industriutskott ska hantera, föreslår den ansvarige danske S-parlamentarikern Niels Fuglesang, att öppningen för krediter helt ska strykas.

Andra krafter drar i rakt motsatt riktning. Nyhetsbrevet ENDS refererar en skrivelse från den polska regeringen som vill utöka maxramen för krediter från 3 till 10 procentenheter, släppa in krediterna redan från 2031 och dessutom tillåta företag som omfattas av utsläppshandel att lämna in artikel 6-krediter istället för reguljära utsläppsrätter. Med en sådan modell skulle 90-procentsmålet kunna klaras med en intern utsläppsminskning på bara 80 procent, och de tillåtna nettoutsläppen 2040 inom EU kunna fördubblas från 470 till 940 Mton. Med tillgång för deltagarna inte bara till utsläppsrätter utan även internationella klimatkrediter, skulle priserna inom utsläppshandeln hållas nere, och omställningen av den europeiska industrin och energisystemet bromsas. Ett antal kolkraftverk och masugnar med stora utsläpp skulle fortsatt kunna hållas vid liv, lönsamheten för satsningar på vind-, sol- och kärnkraft försämras, och nya industrianläggningar med låga utsläpp, typ det nya stålverk som just nu byggs i Boden, skulle få mista konkurrenskraft.

Senast idag, måndag 8/9, måste ledamöterna i miljöutskottet lämna in förslag till ändringar av kommissionens förslag. Därefter startar inom miljöutskottet den förhandlingsprocess som kan avgöra om ”von der Leyen-majoriteten” lyckas enas, och därmed stänga ute de mer eller mindre öppna klimatförnekarna på den extrema högerkanten från inflytande över lagstiftningen, och i så fall till vilket pris för klimatpolitiken. En slutvotering om utskottets position väntas 23 september. Omröstningen in plenum med alla parlamentsledamöter är planerad till 7 eller 8 oktober.

Redan nästa torsdag, den 18 september, möts miljöministrarna, och då visar det sig bland annat vilken tidtabell regeringarna fastnat för och när de slutliga beslutet om både Parisåtagandet och regeringarnas förhandlingsbud om klimatlagen kan tas. Blir det en uppgörelse om medlemsstaternas nya Parisåtagande den 18:e, eller flyttas ansvaret till stats- och regeringschefernas möte 23-24 oktober? Vinner den senare linjen kommer regeringarnas position om klimatlagen att bli klar först om ytterligare ett par-tre månader och först därefter kan den sammanjämkningsprocess om lagen mellan parlamentet och regeringarna, som leder fram till det slutgiltiga beslutet, dra igång.