22.05.2019 Blogginlägg 2 kommentarer

Låt inte det goda bli det bästas fiende – stoppa Lex Preem

(Du kan läsa mera om EU:s klimatpolitik och hur den påverkar förutsättningarna i Sverige i min nya rapport EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik, Arena Idé 2019)

Enligt uppgifter i media förbereder regeringen en lagstiftning som innebär att Sverige ska införa någon typ av tillståndsplikt för anläggningar med så stora utsläpp av koldioxid att det kan hota möjligheterna att uppnå målet i det klimatpolitiska ramverket att de svenska utsläppen 2045 ska vara 85 procent lägre än 1990.

Förslaget är kopplat till oljebolaget Preems planer på att utvidga sin verksamhet i Lysekil, vilket beräknas öka anläggningens koldioxidutsläpp från 1,7 till 3,4 miljoner ton per år. Förändringen skulle göra raffinaderiet till den största enskilda utsläppskällan i landet.

Det är förvisso angeläget att på alla sätt begränsa utsläppen av växthusgaser, men tanken på en ”Lex Preem” baseras på förlegade föreställningar om villkoren för svensk klimatpolitik. Att införa en tillståndsprövning av koldioxidutsläpp från verksamheter som omfattas av EU:s utsläppshandel skulle kunna minska utsläppen från svenskt territorium, men det skulle inte minska de samlade utsläppen inom EU ett enda gram. Effekten av en svensk särreglering skulle däremot bli att kostnaderna för att uppnå unionens klimatmål skulle stiga, samtidigt som Sveriges möjligheter att driva på skärpningar av EU-politiken sannolikt skulle försvagas.

Tanken på en ”Lex Preem” är att göra det goda till det bästas fiende. Låt oss hoppas att det stannar vid planer.

Sedan 2005 omfattas all tung industri, alla stora energianläggningar och sedan 2012 även flygtrafiken inom EES (EU28 + Island, Lichtenstein och Norge) av EU:s system med utsläppshandel, EU ETS. Vid nyår kommer ett motsvarande system i Schweiz att kopplas ihop med EU:s på ett sätt som i praktiken ytterligare utvidgar EU ETS.

Systemet innebär kortfattat att för varje ton koldioxid de verksamheter som omfattas släpper ut, måste de till kommissionen lämna in en utsläppsrätt, annars väntar höga böter. Varje utsläppsrätt motsvarar ett utsläpp av ett ton koldioxid. En del av utsläppsrätterna delas ut gratis, i första hand till industriföretag och flygbolag, men huvuddelen säljs vid offentliga auktioner. Utsläppsrätterna handlas mellan både utsläppare och andra aktörer – banker, mäklare, spekulanter. Priset är för närvarande 25-30 euro per utsläppsrätt.

Genom systemet har EU:s regeringar och Europaparlamentet satt ett tak för hur stora de totala, framtida utsläppen från de verksamheter som omfattas av handeln kan bli. Det har skett genom att man bestämt hur många utsläppsrätter som totalt kommer att utfärdas.

Med nuvarande lagstiftning återstår ett totalt, framtida utsläppsutrymme på 35-36 miljarder ton koldioxid. Det motsvarar ungefär 20 års utsläpp på nuvarande nivå. När detta utsläppsutrymme förbrukats är koldioxidutsläpp från de ingående verksamheterna i princip förbjudna.

Geografiskt känner utsläppshandeln ingen annan gräns än EU:s (eller snarare EES:s) yttre gräns. En grundtanke med hela systemet är att det beträffande de ingående verksamheterna inte ska bedrivas någon nationell politik. Genom att hantera all tung industri, all storskalig el- och värmeproduktion och allt flyg i ett och samma system och bortse från i vilket av de ingående länderna en anläggning är belägen eller utsläppen sker, hoppas man kunna sänka kostnaderna för att pressa ned utsläppen. Lägre kostnader gör det lättare att driva på utsläppsminskningarna i högt tempo.

Och det verkar funka. Många har kritiserat att gratistilldelningen varit för generös, priserna på utsläppsrätter för låga etc. Kollar man statistiken finner man dock att utsläppen från de verksamheter som omfattas av utsläppshandeln har minskat snabbare än de verksamheter medlemsstaterna själva styr över.

En förklaring är troligen just att systemet bortser från nationsgränser. Alla 12 000 anläggningar runtom i Europa konkurrerar om samma utsläppsutrymme, och den konkurrensen pressar kostnaderna för att minska utsläppen.

Betydelsen av att hålla samman systemet inom Europa manifesteras bl.a. av en regel i direktivet om industriutsläpp (artikel 9.1) som uttryckligen förbjuder medlemsstaterna att begränsa utsläppen av växthusgaser från anläggningar som omfattas av utsläppshandel.

Det som skapat den knepiga situation där regeringen alltså nu på allvar tycks diskutera att föreslå en lagstiftning för att kringgå detta förbud, är att målet i det klimatpolitiska ramverket om att till 2045 minska utsläppen med 85 procent inte bara omfattar sådana utsläpp vi kan styra över med nationell lagstiftning (=utsläpp utanför utsläppshandeln), utan även utsläpp inom utsläppshandeln.

Regeringen borde skrota alla planer på att detaljreglera koldioxidutsläppen från verksamheter inom utsläppshandeln. Att detaljreglera Preem ger ingen ytterligare klimatnytta.

En svensk speciallagstiftning skulle däremot ge de länder som av helt andra skäl än omsorg om klimatet vill införa nationella särregler för sina industrier, vatten på sin kvarn. Sveriges auktoritet i klimatpolitiken inom EU skulle försvagas.

Dessutom förefaller Preems planer väldigt skakiga, rent ekonomiskt. I takt med att priset på utsläppsrätter har stigit, har företagets framtida kostnader för att släppa ut de ytterligare 1,3 miljoner ton per år man räknar med, blivit allt högre. För ett år sedan skulle kostnaden ha varit 140-150 miljoner kronor per år, idag är kostnaden minst den dubbla. Kostnadsökningen sker på marginalen, vilket betyder att den sannolikt slår hårt mot projektets vinstmarginaler.

Det dilemma som kvarstår, och som regeringen borde lägga kraft på att lösa, är att vi har ett långsiktigt utsläppsminskningsmål som inte enbart omfattar verksamheter och utsläpp svenska politiker kan och bör besluta om, utan även sådana som det faktiskt är olämpligt att den svenska regeringen och riksdagen går in och reglerar utöver EU-lagstiftningen.

Risken att de svenska utsläppen 2045 inte ska ha minskat med 85 procent ska dessutom inte överdrivas. För verksamheter inom utsläppshandeln kommer utrymmet för utsläpp då att ha minskat rejält. Och med en nedtrappning av de inhemska utsläppen utanför EU ETS enligt det klimatpolitiska ramverket är risken för att 85-procentsmlet skulle spricka inte större än att den kan hanteras med mindre desperata åtgärder en Lex Preem.

2 Svar to “Låt inte det goda bli det bästas fiende – stoppa Lex Preem”

  1. Magnus Nilsson skriver:

    Hej Martin!
    Möjligheterna för Preem att släppa ut koldioxid styrs av utsläppshandelsdirektivet. Har de inga utsläppsrätter kan de inte släppa ut något. Som lagstiftningen just nu ser ut så upphör utgivningen av nya utsläppsrätter 2057. Priserna lär sticka iväg långt tidigare, och möjligen förmå Preem att på ett eller annat sätt upphöra med utsläppen. Inget är naturligtvis säkert beträffande framtiden. Politiken kan besluta att göra lagstiftningen svagare. Men man kan också skärpa den.
    Magnus

  2. Martin skriver:

    Tack Magnus,
    jag undrar inte om det finns en poäng att man i de olika länderna på andra sätt arbetar för att ställa om från fossila bränslen. Vad tror du?
    Jag var på ett föredrag med en från Preem som utryckte sig något liknande att anläggningarna de använder kommer de inte avveckla i förtid. Att man kommer försöka fortsätta längre än vad omställningsmålen ger oss.
    Det här kommer man kanske inte åt så lätt med bara ETS?
    Mvh Martin

Lämna en kommentar