När Togo inför CO2-skatt ändras kalkylen för de internationella klimatkrediterna

Väster om Nigeria ligger i tur och ordning Benin, Togo och Ghana.
Togo ska införa koldioxidskatt. Jag vet inget om detaljerna, men beslutet väcker ett antal fundamentala frågor kring EU:s beslut att göra så kallade internationella klimatkrediter till en del av sitt klimatarbete.
Klimatkrediter genereras nästan uteslutande via konkreta satsningar på t ex vindkraft eller energisnåla vedspisar. Klimatnyttan beräknas enligt standarder fastställda under FN:s klimatkonvention.
Det är inte omöjligt, tvärtom snarast troligt, att åtgärderna verkligen leder till minskade utsläpp. Men hur man (vilket sker när klimatkrediter utfärdas) kan räkna ut hur mycket till exempel 20 nya vindkraftverk eller 10 000 bränslesnåla vedspisar minskar utsläppen, går över mitt huvud. Kan i så fall någon ge en siffra på hur mycket utbyggnaden av svensk vindkraft har minskat klimatutsläppen?
Man kan göra en kalkyl och gissa, det förstår jag. Men att hävda att det finns ett direkt samband mellan insatsen och utsläppsutvecklingen, det är helt enkelt inte seriöst.
Den som tror att internationella krediter motsvarande 50 miljoner ton koldioxid kan ersätta uteblivna utsläppsminskningar inom unionen på 50 miljoner ton lurar sig själv.
För att man säkert ska veta att de projekt som utfärdandet av de internationella klimatkrediterna bygger på verkligen bidrar till att utsläppen pressas ned krävs, såvitt jag kan förstå, att projekten genomförs inom ramen för en övergripande politik med kvantitativa mål. Detta förutsätter i princip samma typ av tvingande åtgärder med kvantitativa begränsningar som utgör kärnan i EU:s politik – lagstadgade utsläppstak/inlagringsmål, säkrade via t ex utsläppshandel, koldioxidskatter, olika kvotplikter etc, som successivt förbjuder fossila utsläpp.
Men här uppstår dilemmat: För om/när sådana institutionella ramar etablerats i landet där projekten genomförs, kan ytterligare externt finansierade insatser visserligen bidra till att sänka kostnaderna för det mottagande landet att klara de nya ramverken (vilket ju kan vara väldigt bra)  – men då leder ju projekten i sig inte till lägre utsläpp!
När regelverket för hur krediter nu ska bli del av unionens klimatpolitik, måste vi försöka se till att huvudsyftet inte blir att finansiera åtgärder som i en snäv projektkalkyl ter sig kostnadseffektiva. Mycket viktigare är att regelverket för de krediter som förs in i den europeiska politiken bidrar till att det i mottagarländerna etableras effektiva regelverk som kvantitativt pressar ned de samlade nettoutsläppen.
När krediter släpps in, bör unionen därför enbart acceptera krediter som genererats i länder som infört eller är på väg att införa sådana regelverk.
Detta upplägg är väsensskilt från den korsning av välgörenhet och avlat som förespråkarna av internationella krediter brukar tala om, och som tveklöst varit den viktigaste drivkraften bakom EU:s omsvängning.
Att släppa in internationella krediter i EU-politiken kan bli hur dåligt som helst, men med rätt villkor kan de istället bli en mäktig kraft för en global omställning.
Vart vill vår regering? Oppositionen? Våra Europaparlamentariker?