26.04.2018 Blogginlägg 2 kommentarer

Nej, Frankrikes sak är inte vår! Om golvpriser i utsläppshandeln

Igår, onsdag, hade den franska klimatministern Brune Poirson bjudit in kollegor från sex andra länder för att övertyga dem om att EU bör införa ett golvpris i lagstiftningen om utsläppsrätter. Priset på utsläppsrätter har visserligen sedan årsskiftet mer än fördubblats och har de senaste veckorna legat på 13-14 euro per ton, men den franska regeringen vill så snabbt som möjligt pressa upp det till 25-30 euro per ton. Med ett golvpris på t.ex. 15 euro per ton skulle medlemsstaterna, vid de auktioner av utsläppsrätter som genomförs löpande, inte längre acceptera bud under denna nivå.

Fransmännen hävdar att prishöjningen krävs för att få ordentlig fart på klimatomställningen, men man behöver inte veta särskilt mycket om det europeiska elsystemet för att inse att varje prisstegring på utsläppsrätter samtidigt pressar upp elpriserna, vilket är väldigt gynnsamt för den franska, statskontrollerade kärnkraften.

I en tidigare blogg har jag beskrivit hur utsläppshandel med golvpris fungerar utifrån exemplet Kalifornien. Inom det kaliforniska utsläppshandelssystemet tillämpar man ett ”reserve price”, som under 2018 ligger på 14,53 dollar per utsläppsrätt (”reserve price” höjs med 5 procent varje år). Golvprisets funktion är att när priserna på utsläppsrättsauktionerna glider ned under denna nivå, så avbryts auktioneringen. De utsläppsrätter som inte sålts hamnar i ett ”mellanlager”, och kommer att auktioneras ut senare.

Golvpriset leder till att priset på utsläppsrätter kortsiktigt blir högre, vilket också kortsiktigt leder till lägre utsläpp. Hur stora de totala utsläppen från de verksamheter som ingår i systemet blir, påverkas däremot inte det minsta eftersom de utsläppsrätter som för tillfället inte slussas ut på marknaden, kommer att auktioneras ut vid ett senare tillfälle.

Hur många osålda utsläppsrätter som ligger i vänteläge känner alla aktörer på marknaden till, vilket de rimligen kommer att beakta när de lägger bud vid de kommande auktionerna. Det betyder att när golvprismekanismen har slagit till ett par gånger så fastnar auktionspriset vid golvprisnivån eftersom alla vet att högre auktionspriser leder till att utbudet av utsläppsrätter ökar och att priset åter pressas ned till strax över golvpriset.

När fransmännen nu lobbar för att även EU ska införa en liknande lösning kan det vara värt att komma ihåg att den marknadsstabilitetsreserv, MSR, som införs inom EU 2019 redan får nästan exakt de effekter som ett golvpris ger.

MSR betyder att så länge antalet oanvända utsläppsrätter som finns ute på marknaden (hos företag inom utsläppshandeln eller hos spekulanter som handlar med utsläppsrätter, kallas AIC) överstiger 833 miljoner (just nu är antalet 1,7 miljarder) kommer varje år 24 procent av det antal utsläppsrätter som skulle ha auktionerats att i stället placeras i MSR. Där kommer de att ligga tills AIC (genom att utsläpp skett och utsläppsrätter i AIC förbrukats) krympt till mindre än 400 miljoner, då istället varje år 200 miljoner utsläppsrätter hämtas från MSR och auktioneras ut utöver det antal som styrs av utsläppshandelsdirektivet – varvid priset på utsläppsrätter faller.

Mekanismerna är lite olika, men som framgår får MSR samma funktion som det kaliforniska golvpriset.

Att den här typen av manipulationer av utsläppshandelssystemet är populära även utanför Frankrike kommer ur den utbredda uppfattningen att det är viktigt och positivt om priset på utsläppsrätter är högt. Denna ståndpunkt är så utbredd att den av någon anledning aldrig ifrågasätts.

Men syftet med utsläppshandel (”cap-and-trade”) är inte att göra det dyrt att släppa ut. Syftet är istället att politiskt styra hur stora de framtida utsläppen maximalt får bli – vilket politiken gör när ”the cap” fastställs, dvs. när lagstiftarna fastställer hur många utsläppsrätter som totalt ska ges ut. Handelns syfte är att se till att de utsläppare som till lägst kostnad kan minska sina utsläpp ska gör detta innan de som har högre kostnader gör det – på så sätt kan samhällets totala kostnader för utsläppsminskningen minimeras.

Lite förenklat skulle man faktiskt kunna hävda att syftet med utsläppshandeln inte alls är att åstadkomma ett så HÖGT pris på utsläppsrätter som möjligt, utan tvärtom ett så LÅGT pris som möjligt. Ju bättre systemet fungerar, desto lägre blir priset på utsläppsrätter.

Av det jag lärt mig efter att under ett antal år har bevakat det europeiska utsläppshandelssystemet är min slutsats att systemet faktiskt fungerar riktigt bra. Det så kallade överskottet beror på ett kraftigt inflöde 2012 av ”utsläppsminskningsenheter” som genererats utanför EU, en möjlighet som nu i praktiken helt strypts. Detta inflöde ökade på ett olyckligt sätt antalet utsläppsrätter i systemet, men detta problem har politikerna numera faktiskt löst. Ett ingrepp som däremot försämrat systemets funktion är de ”abrovinklar”och specialregler politikerna petat in, oftast med argumentet att priset på utsläppsrätter måste upp.

MSR-lösningen minskar dock inte utsläppen ett enda gram, däremot försämras förutsättningen för en fungerande marknad, vilket lär fördyra utsläppsminskningsarbetet, åtminstone på marginalen.

Att utsläppen inom systemet 2017 blev aningen högre än 2016 har tagits som bevis för att systemet inte fungerar, men jag vill hävda att utfallet tvärtom visar systemets styrka. 2017 var ett år med stark konjunktur och stigande industriproduktion i nästan alla EU-länder. Samtidigt var priserna på fossila bränslen fortsatt låga. Låga priser och hög efterfrågan borde ha lett till ökade utsläpp. Det gjorde det, men i väldigt liten utsträckning. Att ökningen blev så liten är långt ifrån enbart utsläppshandelssystemets förtjänst – i bakgrunden finns en mera långsiktig process där en faktor är att vind- och solenergi tränger ut kolkraft. Men det går inte att frigöra sig från tanken att utsläppshandelssystemet, trots de låga priserna, faktiskt driver fram utsläppsminskningar.

Utgivningen av nya utsläppsrätter sjunker år från år, vilket garanterar allt lägre utsläpp. Det är således inte marknaden som avgör hur stora de totala utsläppen blir, det är politiken. Ändrade fossilbränslepriser och ekonomiska konjunkturvågor kan orsaka gupp i utsläppskurvan, men långsiktigt pekar den obevekligen nedåt.

Låt oss hoppas att denna process tillåts fortskrida utan politisk klåfingrighet. Den svenska regeringen och de svenska Europaparlamentarikerna har ingen anledning att backa upp Frankrikes krav om ett golvpris. Frankrikes sak är inte vår!

2 Svar to “Nej, Frankrikes sak är inte vår! Om golvpriser i utsläppshandeln”

  1. Ann Helleday skriver:

    Hej Magnus! Tack för din verkligt initierade information om ETS! Det är inte lätt att helt hänga med. Jag märker i alla fall att du har fortsatt tillit till dess effektivitet. Som du vet så söker jag/vi fortsatt gehör för Avgift och Utdelning – som är betydligt lättare att förstå. Du sprider i alla fall lite hopp!! Hälsningar Ann

  2. Ann Helleday skriver:

    Hej Magnus! Tack för din verkligt initierade information om ETS! Det är inte lätt att helt hänga med. Jag märker i alla fall att du har fortsatt tillit till dess effektivitet. Som du vet så söker jag/vi fortsatt gehör för Avgift och Utdelning – som är betydligt lättare att förstå. Du sprider i alla fall lite hopp!! Hlsningar Ann

Lämna en kommentar