Ökade virkesuttag i den svenska skogen kan tvinga fram dyrare drivmedel
Av en artikel i Aftonbladet framgår att virkesuttagen i södra Sverige plus den naturliga avgången (träd som dött utan avverkning) under några år varit större än tillväxten. Det här kan tvinga Sverige till ännu tuffare åtgärder för att minska användningen av fossila drivmedel. Det är inte en konsekvens av EUs nya, tuffare klimatlagstiftning, utan egentligen av den gamla.
EUs LULUCF-förordning ställer krav på medlemsstaterna att lagra in kol i skog, mark och träprodukter. Lagstiftningen är indelad i två faser med lite olika kravstruktur. Under den första fasen (2021-2025) gäller de regler som beslutades 2018, under den andra fasen (2026-2030) de beslut som togs våren 2023.
Lite förenklat:
– 2021-2025 brukar kravet kallas ”no-debit”. Det innebär att medlemsstaterna måste upprätthålla den historiska nettoinlagringen av koldioxid. För skogsmark plus träprodukter gäller att snittinlagringen under de fem åren måste vara lika hög som den var 2000-2009 (för jordbruksmark är basperioden 2005-2009). Den svenska, skogliga referensnivån (FRL, Forest Reference Level) är fastslagen till 38,721 miljoner ton. Lägre än så får inte den årliga snittinlagringen i skogen bli 2021-2025.
– 2026-2030 gäller i stället att den genomsnittliga totala, årliga nettoinlagringen måste utvecklas så att den 2030 är 4 miljoner ton CO2 högre än snittvärdet 2016-2018, oavsett om inlagringen sker i skogen, i marken eller i träprodukter (se bilaga IIa, kolumn C i LULUCF-förordningen).
De siffror som återges i AB-artikeln antyder att det kan bli svårt för Sverige att klara kraven under fas 1, men underlättar sannolikt, paradoxalt nog, kravuppfyllandet under fas 2.
Det här får konsekvenser för vilken politik som behöver bedrivas när det gäller användningen av fossila drivmedel.
– Under fas 1 (2021-2025) leder underprestation automatiskt till att medlemsstatens utrymme för utsläpp utanför utsläppshandeln (den så kallade ESR-sektorn, vars utsläpp i Sverige till 60-65 procent beror på förbränning av fossila drivmedel, till 20-25 procent utgörs av metan och lustgas från jordbruket) i motsvarande mån måste minskas. Sveriges grundtilldelning av utsläppsutrymme utanför utsläppshandeln uppgår 2021-2030 till knappt 270 miljoner ton. Blir kolinlagringen i Sverige 2021-2025 lägre än LULUCF-förordningen kräver, minskas denna siffra i motsvarande mån. Eftersom det knappast går att till 2030 nämnvärt minska utsläppen från jordbruket, handlar det i praktiken att om att användningen av fossila drivmedel måste minska ytterligare.
– Under fas 2 (2026-2030) leder den låga kolinlagringen 2016-2018 till att den baslinje inlagringskravet relateras till sänks. Eftersom kravet på Sverige 2030 är en total inlagring motsvarande baslinjen plus 4 miljoner ton, leder ”dippet” i inlagring 2016-2018 paradoxalt nog till att kravet om totalinlagring 2026-2030 faller.
Det kan därför visa sig att Sverige, för att klara EU-lagstiftningen, behöver uppnå en högre total inlagring 2021-2025 än 2026-2030, detta trots att lagstiftningen ser tuffare ut för den senare fasen. Plus att åtgärderna för att minska fossilbränsleanvändningen i Sverige måste bli ännu tuffare än man hittills tänkt sig.
En indikation om hur det går får vi på torsdag 14 december, då Naturvårdsverket publicerar fastställd klimatstatistik för 2022.
[…] sidan…Von der Leyen är varken problemet eller problemets lösning för svensk skogsindustri.Det ligger redan krav på Sverige att avsätta mer skogsmark till kolsänka, att skydda biologisk mångfald och att få […]
Hej Anders!
Kraven på kolinlagring gäller Sverige i sin helhet. Blir nettoinlagringen 2021-2025 lägre än EU-lagstiftningen kräver, minskas automatiskt det svenska ESR-utrymmet.
Hej. Artikeln i AB avser södra Sverige men du resonerar som om de ökade virkesuttagen gällde hela Sverige. Kommentar?
Hej Rolf!
Om den upptrappning av reduktionsplikten som 7 av 8 partier ställde sig bakom våren 2021 hade fullföljts, skulle Sverige med säkerhet ha överpresterat under ESR. Denna överprestation skulle ha kunnat utnyttjas för att klara kraven under LULUCF-förordningen. Men då snackar vi om reduktionsplikter 2030 på för bensin 28, för diesel 66 procent. Bedömningen i propositionen är att detta skulle lett till en förnybartandel i bensin på över 30 procent, i diesel över 70 procent. (Notera att reduktionsplikten inte primärt styr inblandningen av förnybart, utan livscykelutsläppen per energienhet. De tu hänger ihop, men är inte identiska.)
Ett kvarhållande av nuvarande nivåer på 7,8 resp. 30 procent skulle naturligtvis ha gjort det mycket lättare att klara ESR-kraven. Att det skulle ha varit tillräckligt förefaller dock tveksamt.
Skulle en kvarhållning av reduktionsnivån på 7,8/30,5 räcka för att möta de problem som väntas uppstå?