På nyårsafton blir det revolution i den globala klimatpolitiken

(Texten tidigare publicerad på Supermiljöbloggen 21 december 2025.)

Du lär knappast själv märka det, men mitt under det kommande nyårsfirandet, vid övergången från nyårsafton till nyårsdagen, öppnas ett nytt kapitel i den europeiska klimatpolitiken.

För från och med den 1 januari 2026 är nämligen företag som till EU importerar vissa ”utsläppstunga” varor – stål- och aluminiumprodukter, handelsgödsel, cement, vätgas och el – skyldiga att betala en avgift, kopplad till hur stora koldioxidutsläpp produktionen av de importerade varorna beräknas ha orsakat. Om systemet fungerar som man hoppas kan det revolutionera den globala klimatpolitiken.

Till en början kommer avgifterna inte att motsvara mera än ett par procent av de ”inbäddade” utsläppen, men efterhand kommer procentsatsen att stiga. 2034 ska avgifterna fullt ut motsvara priset på utsläppsrätter inom EU:s nuvarande utsläppshandelssystem, ETS1.

På svenska kallas systemet ”mekanism för koldioxidjustering vid gränsen”, men oftast används den engelska förkortningen CBAM, Carbon Border Adjustment Mechanism, populärt ”koldioxidtull”.

CBAM har två syften:

– Det ena är att förhindra att varor som tillverkats inom EU konkurreras ut på den europeiska marknaden enbart därför att de importerade produkterna tillverkats utan några kostnader för klimatutsläppen. Då skulle jobb och tillverkning flytta från EU till andra delar av världen med sannolikt högre utsläpp än om verksamheten hade stannat inom unionen.  CBAM ska se till att europeiska och importerade varor konkurrerar på lika villkor, i varje fall på den europeiska marknaden.

– Det andra, och på sikt mycket viktigare syftet, är att uppmuntra eller tvinga andra länder att börja prissätta koldioxidutsläpp på ungefär samma sätt som EU gör. Därför kommer CBAM-avgiften att räknas ned för produkter som importerats från sådana länder som själva infört till exempel koldioxidskatter eller utsläppshandel. Redan från början är all import från Island, Liechtenstein och Norge undantagen, eftersom även dessa tre länder omfattas av ETS1. Detsamma gäller import från Schweiz, som har ett eget utsläppshandelssystem, länkat till EU:s.

Ett annat land med egen utsläppshandel är Storbritannien, så för importen därifrån lär CBAM-avgiften snabbt försvinna. Andra länder med relativt avancerad klimatpolitik – som Sydkorea, Japan, Nya Zeeland och Australien – står på tur.

Om det första syftet, lika konkurrensvillkor, kommer att uppnås, går inte att avgöra förrän systemet har fungerat en tid. Det andra syftet – att förmå andra länder att ta betalt för koldioxidutsläpp – verkar däremot redan vara på väg att uppnås.

EU får Turkiet att steppa upp

Det tydligaste exemplet är kanske Turkiet som bland annat har en omfattande export av cement till EU. Under 2026 ska ett turkiskt utsläppshandelssystem öppna, vilket bland annat kommer att betyda ökade kostnader för landets cementindustri, och förhoppningsvis minskade utsläpp.

Kanske är landets lynnige president, halvdiktatorn Erdogan, genuint angelägen om att få ned klimatutsläppen, men huvudskälet till satsningen är nog snarare att den turkiska ledningen insett att valet för landets cementproducenter står mellan att antingen att betala CBAM-avgifter till EU-länderna för sin export dit, eller att betala motsvarande avgift till den turkiska staten via den egna utsläppshandeln. För Erdogan var nog valet enkelt – hellre kapa åt sig stålarna själv än att låta dem tillfalla EU.

Konsekvensen blir att EU, med hjälp av CBAM, nu är på väg att förmå Turkiet att reformera sin klimatpolitik. Konsekvensen lär bli lite högre priser på cement i både EU och Turkiet, att en del av cementimporten från Turkiet ersätts med inhemsk produktion, och att lönsamheten för de europeiska producenterna samtidigt förbättras en smula.

Även på andra håll tycks man reagera som i Turkiet (även om CBAM i dessa fall lär betyda mindre än i Turkiet, som ligger angränsarEU). I Latinamerika är de flesta större aktörer – Mexico, Brasilien, Colombia – i färd med att etablera utsläppshandelssystem. I Kina finns sedan ett antal år ett handfull regionala utsläppshandelssystem, men det tycks pågå en utveckling mot ett nationellt system.

Redan nu, innan CBAM fullt ut sjösatts, har dock EU inlett en process för att bredda och utvidga systemet. Tills vidare omfattas enbart ganska obearbetade produkter, typ råstål och råaluminium, av CBAM. Men en stor del av det stål och den aluminium som importeras till EU kommer inte hit i obearbetad form, utan som komponenter i mer förädlade produkter: bilar, maskiner, kylskåp etc.

Därtill räknas så kallade indirekta utsläpp från produktionen av den el som används för tillverkningen I de flesta fall fortfarande inte in i de avgiftsgrundande utsläppen.

En del av de här gliporna i systemet hoppas man nu kunna täta.

Mycket står på spel

En ytterligare svaghet är att CBAM enbart hanterar skevheter på den europeiska marknaden. För att konkurrera på andra håll har europeisk industri hittills kompenserats med gratis tilldelning av utsläppsrätter, men detta system ska med nuvarande planer fasas ut parallellt med att CBAM-reglerna skärps. När europeiska produkter exporteras till resten av världen kommer de därför fortsatt att tvingas konkurrera med varor som producerats utan några utsläppskostnader.

I veckan presenterade EU-kommissionen en hel rad förslag som syftar till att komma tillrätta med en del av de återstående problemen.

Att skydda europeisk industri med importavgifter eller gratis tilldelning av utsläppsrätter är ingen långsiktig lösning. För att europeisk klimatpolitik ska göra reell skillnad krävs att den driver utvecklingen i resten av världen åt rätt håll.

Hur väl CBAM kommer att lyckas har antagligen enorm betydelse för den globala klimatpolitiken.