25.09.2020 Blogginlägg 15 kommentarer

Skogsskador och ökade avverkningar hotar EUs klimatmål

Om EU ska nå målet om klimatneutralitet 2050 räcker det inte att utsläppen minskar. Det krävs också att inlagringen av koldioxid i EU-ländernas landskap ökar. Parisavtalets mål om högst 1,5 eller 2 graders temperaturökning förutsätter att vi börjar dränera atmosfären på koldioxid.

Det framgår av den rapport om hur EUs klimatmål för 2030 ska kunna skärpas, som EU-kommissionen presenterade förra veckan.

Kolinnehållet i jordbruks- och skogsmark måste öka, men viktigast är att skogarnas virkesförråd växer. Gapet mellan tillväxt och avverkningar måste bli större, det får i varje fall inte minska.

Tyvärr går utvecklingen i EU som helhet åt andra hållet. Många oroas över att utsläppen inte minskar tillräckligt fort, men minst lika allvarligt för klimatet (vilket media, politiker och klimatdebattörer verkar ha förbisett) är att koldioxidinlagringen i landskapet inom EU sedan ett antal år är på väg utför.

Under 90- och 00-talet steg inlagringen stadigt från 250 till en bit över 300 miljoner ton koldioxid om året. Toppåret 2006 bokförde EU en nettoinlagring inom den så kallade LULUCF-sektorn (Land-Use, Land-Use Change and Forestry) på 336 miljoner ton.

Därefter har inlagringen fallit, särskilt under de senaste fem åren. 2018 låg den på rekordlåga 218 miljoner ton, en minskning jämfört med 2006 på 108 miljoner ton – från klimatsynpunkt detsamma som om Sverige under tiden skulle ha tredubblat sina utsläpp.

De bakomliggande orsakerna är inte helt klarlagda. En är att avverkningarna har ökat, en annan de omfattande angreppen av barkborre på de europeiska granskogarna.

I ett försök att få grepp om situationen och vända utvecklingen, infördes 2018 en särskild lagstiftning inom EU – LULUCF-förordningen – som man hoppas åtminstone ska förhindra att inlagringen faller ytterligare.

Lagstiftningen ger varje medlemsstat ett eget ansvar att säkra att den bokförda nettoinlagringen (en del länder har nettoutsläpp) från det egna territoriet inte minskar (kallas ”No debit”), men det är också möjligt för länder som ”överpresterar” att sälja kolinlagring till medlemsstater som ”underpresterar”.

Målsättningen om åtminstone oförändrad inlagring ser det dock ut att bli knepigt att klara. Nyligen fastställde Kommissionen den baslinje för inlagringen i respektive medlemsstats skogar som gäller 2021-2025 (även ”avverkade träprodukter” – virke som använts för husbyggen, möbler, träskivor etc –  ingår).

Enligt lagstiftningens huvudprincip borde den beslutade baslinjen (FRL, Forest Reference Level) ha hamnat på minst samma nivå som inlagringen 2000-2009, men eftersom den bland annat ska beakta skogarnas åldersammansättning, släpper det nyss fattade FRL-beslutet fram en minskning (!) av nettoinlagringen i EUs skogar från nivån 2000-2009 på 414 miljoner ton per år ned till 337 miljoner ton per år 2021-2025. Minskningen motsvarar 1,5 gånger Sveriges årliga utsläpp.

Hur inlagringen utvecklas framöver blir, som nämnts, avgörande för hur EUs samlade klimatpolitik kommer att lyckas. I Kommissionens nya 2030-rapport diskuteras fyra scenarier:

  • – I ett basscenario lyckas man endast uppfylla ”No debit”-kravet. Då ligger inlagringen kvar på ungefär nuvarande nivå – 225 miljoner ton koldioxid per år.
  • – Nästa alternativ bygger på att nettoutsläppen från jordbruket kan hållas nere samt på den beslutade basnivå för nettoinlagringen i skogen (FRL) – då beräknas inlagringen 2030 bli 260 miljoner ton per år.
  • – För att på allvar bidra till att nå EUs klimatmål krävs dock en betydligt högre nettoinlagring, framför allt i skogslandskapet. I scenarierna ”MIX” och ”LULUCF+” ökar nettoinlagringen 2030 till 295 respektive 340 miljoner ton per år, för att till 2050 stiga till 425 miljoner ton inlagrad koldioxid per år.

Ingen skogsägare tjänar idag pengar på att lagra kol i sin skog. Först när man hugger ned träden kommer pengarna. Ska man förmå markägarna att aktivt bidra till ökade kolförråd i skogarna krävs nya, balanserande styrmedel.

Under det kommande året tänker EU-kommissionen därför presentera förslag om ”klimatcertifiering” av jord- och skogsbruk, ett underlag för länder, företag eller konsumenter som vill premiera jord- och skogsbrukare som brukar sin åkermark eller sin skog på ett sätt som ökar kolinlagringen.

Med ett gemensamt beslutat certifieringssystem hoppas Kommissionen skapa en bas för ett kostnadseffektivt system.

Initiativet har inte fallit skogsnäringen på läppen, utan kallas föraktfullt för ”avverkningstak”. Skogsnäringen säger sig vilja bidra till klimatarbetet genom att avverka och sälja virke, men inte genom att öka kollagren i skogen. (Att skogsindustrin oroas för ett minskat virkesutbud kan man förstå, men vad oroar skogsägarnas organisationer?)

Att kraven på inlagring i skogsmarken hamnat på nivåer som inte räcker för att EUs klimatpolitik ska gå ihop, beror inte minst på motståndet från just skogsnäringen men också från regeringar och Europaparlamentariker från de stora skogsländerna inom unionen, inte minst Sverige och Finland.

Från dessa aktörer hävdas att skogen gör störst klimatnytta om den brukas så att virkesproduktionen maximeras. Ett nyckelbegrepp i sammanhanget är ”substitutionseffekten”. Med detta menas att utsläppen och klimatpåverkan minskar om man byter ut (substituerar) t.ex. kol och olja i energisystemet mot biomassa (kan vara flis, hyggesavfall eller avfallslutar från skogsindustrin), och att samma gäller om man bygger i trä istället för i stål och cement.

Denna bild ges till exempel i ett färskt utbildningsmaterial från Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, KSLA, plus i en uppsjö av kampanjmaterial och rapporter från branschorganisationen Skogsindustrierna, och dess europeiska motsvarigheter.

Bilden av biomassa som puttar ut fossilbränsle, och av trä som ersätter stål och cement, är lätt att kommunicera och lätt att ta till sig. I det europeiska sammanhanget är den emellertid nästan helt missvisande, vilket beror på hur EUs utsläppshandel är konstruerad och fungerar. Betydelsen för klimatet av svenskt skogsbruk och svenska skogsprodukter går helt enkelt inte att förklara utan att samtidigt beskriva hur EUs utsläppshandel fungerar.

All cement- och ståltillverkning inom EU omfattas av utsläppshandeln. Detsamma gäller nästan alla de stora energianläggningar (industripannor, fjärrvärmeverk), där den helt övervägande delen av bioenergin utvinns.

För alla verksamheter inom utsläppshandeln finns ett på förhand bestämt gemensamt, totalt framtida utrymme för utsläpp av koldioxid (för närvarande återstår ett utrymme på drygt 30 miljarder ton koldioxid). Systemets konstruktion innebär att de totala utsläppens storlek paradoxalt nog inte påverkas om t.ex. ett fjärrvärmeverk byter från kol till biobränslen (kortsiktigt gäller detta på marginalen med viss modifiering). Eller tvärtom.

Med mera bioenergi ökar utbudet av energi. Och energipriserna blir lägre. Det är bra. Men utsläppen minskar inte.

När man bygger i trä istället för cement och stål är kalkylen lite knepigare. Lägre cement- och stålproduktion sänker inte heller de totala utsläppen. Däremot kan ju trähus eller trämöbler fungera som kollager i tiotals, kanske hundratals år. Men klimatnyttan består således i att det torkade, konserverade träet inte tillåts brytas ned, vilket förhindrar att koldioxiden återbildas, inte i att utsläppen från stål- och cementtillverkning faller. Det gör de, men det påverkar inte de samlade utsläppen inom utsläppshandeln.

Den viktigaste substitutionseffekten uppstår istället utanför utsläppshandeln, till exempel när en villaägare byter oljebrännaren mot en vedpanna, eller när fossil bensin och diesel ersätts med (förhoppningsvis klimatneutralt) biodrivmedel. Om den medlemsstat där utsläppsminskningen inträffar inte säljer det utsläppsutrymme som på detta sätt frigörs till någon annan medlemsstat, sänks de samlade utsläppen inom EU. Då får vi en substitution som leder till reella utsläppsminskningar. Sverige är det enda EU-land som hanterar uppnådda utsläppsminskningar på det sättet, och därför finns på riktigt en substitutionseffekt när de fossila koldioxidutsläppen från t.ex. vägtrafiken minskar. Men den effekten uppstår således enbart utanför utsläppshandeln.

Tanken att mera bioenergi, högre virkesproduktion och ökade avverkningar krävs för att klara klimatproblemet är ett huvudtema och en huvudslutsats i rapporten ”Skogen räcker inte” som SLU-professorn Tomas Lundmark skrivit, och som givits ut av forskningsprojektet Future Forests. Lundmark går till och med så långt som att föreslå att riksdagen bör fastställa ett mål för hur mycket virke som ska plockas ur skogen, i syfte att säkra de ökade virkesvolymer som sägs behövas av klimatskäl.

Det finns mycket att säga om Lundmarks rapport. En fundamental svaghet är att den vision han skissar knappast är förenlig med det miljömål för skogen ”Levande skogar” som riksdagen flera gånger ställt sig bakom.

En klimatinriktad skogspolitik med ett fortsatt uttag av virke på ungefär nuvarande nivå är sannolikt förenlig med såväl de miljömål riksdagen antagit som med behovet av att öka virkesförråden i skogen – miljö- och klimatambitionerna snarast förstärker varandra.

En ökad tillväxt i skogen är bra för klimatet, men om man parallellt (eller i ännu högre takt) ökar avverkningarna, lär inte bara miljömålets ambitioner om att säkra den biologiska mångfalden ryka, utan även den potentiella klimatnyttan.

Det är knappast förenligt med EUs klimatmål.

15 Svar to “Skogsskador och ökade avverkningar hotar EUs klimatmål”

  1. Magnus Nilsson skriver:

    Hej Tomas!
    Jag utgår givetvis från att du har de bästa avsikter med din rapport, men när du själv, i slutet av rapporten, sammanfattar de utmaningar vi står inför som att ”/…/ politiken måste ta ställning till vad som är viktigast, att bevara en naturlig natur som skulle ha existerat om människan inte hade funnits eller begränsa klimatförändringen”, då bidrar du inte till att debatten blir mera sakligt välgrundad och nyanserad.
    Tack ändå för diskussionen, Tomas! Vi kommer nog inte så längre denna gång, man jag hoppas vi kan ta upp tråden igen i något annat forum.

  2. Tomas Lundmark skriver:

    Hej igen!

    Jadu Magnus, vi tycks läsa samma text men dra väldigt olika slutsatser. Vem av oss som befinner sig i stupröret återstår att se. Vi tycks ju dock båda vara överens om man måste betrakta skogens alla nyttor och att politiken har ett särskilt ansvar för att optimera eller prioritera (du vill kalla det optimera medan jag kallar det prioritera men syftet är nog detsamma). Jag noterar att min slutsats att man inte samtidigt kan nå miljömålet levande skogar och målen om bioekonomi och fossilfrihet som dom hittills beskrivits, av dig tolkas som att jag inte har någon helhetssyn. Vi tycker nog ganska olika på den punkten. Jag tycker det är just helhetssynen som bidrar till den slutsatsen. Jag tycker nog att det är du som har svårare att ta detta helhetsgrepp när du försöker glida undan på punkten om konsumtion. Att det är svårt att bedöma vad som händer om fossila insatsvaror förbjuds innebär ju inte att det inte händer något. Jag har redovisat att om man förutsätter att konsumtionsnivån består eller ökar så räcker inte skogen till. Det vore kul att veta vad du tror händer med skogen om konsumtionen består men vi slutar använda fossila råvaror och begränsar användningen av cement. Ingen skulle vara gladare än jag om mina grundantagande och min slutsats om hur mycket skogen kan bidra till visar sig vara fel. Kanske minskar den globala konsumtionen trots allt, kanske dyker det upp en vätgaslösning som ändrar förutsättningarna, kanske någon annan innovation. Men oavsett om det gör det eller inte gör det så tror jag det är ett stort misstag att låtsas att skogen inte är en begränsande naturresurs för framtiden. Syftet med rapporten var ytterst att skapa en mer strukturerad diskussion. Den verkar komma nu på flera håll. Ingen tjänar ju på att vi låtsas att skogen räcker till mer än den kan göra, särskilt inte kommande generationer. Den skog som dom ska förvalta anläggs idag och därför är det viktigt att tänka framåt. Därför tror jag faktiskt att rapporten blivit lite av en ögonöppnare för många. Utmaningarna är många, ledtiderna i skogen långa men med skogsskötsel kan man komma långt om man vill.

  3. Magnus Nilsson skriver:

    Hej igen, Tomas!
    1. Att du kallar angreppssättet i din rapport ”Skogen räcker inte till” ”holistiskt” är vilseledande. Rapporten handlar om hur virkesuttaget (eller i varje fall virkestillväxten) i den svenska skogen kan ökas kraftigt, men väger inte denna ambition mot t.ex. ekonomiska aspekter eller de begränsningar miljömålet ”Levande skogar” innebär. Rapporten är därför tvärtom, anser jag, ett ovanligt illustrativt exempel på det stuprörstänkande och den brist på helhetssyn som tyvärr präglar och förstör mycket av den svenska skogsdebatten, vilket blockerar angelägna reformer.
    2. Helhetssyn innebär för mig att man beaktar såväl skogens betydelse för kolinlagring och biologisk mångfald som för virkesproduktion och regional och nationell ekonomi. Politik handlar om att optimera, inte om att prioritera den ena av dessa aspekter framför alla de andra.
    3. I vilken mån råvaror från skogen kommer att efterfrågas när vi har förbjudit fossila bränslen och stoppat växthusgasutsläpp från andra källor återstår att se – sambanden mellan efterfrågan på virke och storleken på växthusgasutsläppen är betydligt mera diffusa än du framställer dem. Just nu verkar det t.ex. mera sannolikt att de fossila drivmedlen i huvudsak kommer att ersättas, inte av biodrivmedel, utan av el i olika former (batterier, vätgas/bränsleceller och/eller elektrobränslen).
    4. När du ifrågasätter lönsamheten i att lagra kol i skogen vill jag hänvisa till min rapport ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar” (kapitel 13). Där framgår att det samhällsekonomiska värdet hos det bortfall av virke som krävs om miljömålet ska kunna nås, sannolikt är i nivå eller lägre än det samhällsekonomiska värdet på den koldioxidinlagring som uppstår när fler reservat bildas och naturhänsyn på de brukade arealerna ökar på det sätt miljömålet kräver. Utmaningen är att bygga en bro mellan samhälls- och företagsekonomi. Ett sätt är att göra det mera attraktivt för markägare att mer eller mindre permanent lagra mera kol i sina skogar, lämpligen i första hand genom att öka hänsyn och undantag på sådant sätt att miljömålet ”Levande skogar” nås på ett kostnadseffektivt sätt.

  4. Tomas Lundmark skriver:

    Hej Magnus!

    Jag tycker du anlägger en lite väl impertinent attityd när du välkomnar mig ut ur stupröret. Om du läser min rapport så är jag ganska tydlig med att man måste anlägga ett holistiskt perspektiv och betrakta, och analysera, alla mål som berör skogen samtidigt. Det synsättet tycker jag inte förtjänar att stuprörsklasslificeras.

    Dessutom drar du nog en felaktig slutsats när du påstår att vi skulle vara överens om att ”skogens viktigaste bidrag i klimatarbetet är att fånga in koldioxid från atmosfären, inte att leverera bränsle till bilar och fjärrvärmeverk, att vi därför bör öka kolförråden i skogsmarken och i levande och död ved”. Jag håller med om att skogens viktigaste bidrag är att fånga in koldioxid. Men jag hävdar att klimatnyttan bestäms av hur mycket, dvs hur hög skogens tillväxt är. Ju högre tillväxt desto större potentiell klimatnytta. Och jag hävdar dessutom att skogen måste bidra till klimatarbetet på två sätt, dels med att buffra för utsläpp i andra samhällssektorer under en omställningsperiod men också, och det viktigaste, att på lång sikt hjälpa till med att befria oss från beroendet av cement och olja.

    Den ”olösliga” konflikten som föreligger mellan flera av målen som berör skogen handlar inte om kolbalansen. Klimatfrågan är mer komplex än så. Visst kan man kombinera en vinst med ökad kolsänka med mer skyddad skog om man avverkar en mindre del av tillväxten och undantar mer skogsareal för att gynna biodiversiteten men det försvårar att nå mål om fossilfrihet och att utveckla en bioekonomi som baseras på skogsprodukter. Rapporten försöker förtydliga detta och föreslår att politiken ska ta sitt ansvar för den nödvändiga prioritering som måste ske. Jag har inte sett någon prognos som pekar på att världsekonomin kommer att minska, tvärtom. Det tolkar jag som att konsumtionen inte kommer att minska, tvärtom. Om vi inte ska använda olja och cement vad ska vi basera konsumtionen på då? Jag kan inte se hur en fossilfri framtid utan cement och betong skulle minska anspråken på våra odlingssystem. Vid den senaste partiledardebatten för några dagar sedan så tolkade jag partiledarna som att konsumtionen skulle bestå men baseras på klimatsmartare produkter. Varifrån ska dom komma kan man undra, el kommer inte att lösa hela behovet.

    Jag tycker du förenklar klimatfrågan när du gör den till en kolbalansfråga, den handlar också om fossiloberoende och konsumtionsmönster. Och när du påstår att det är ett billigt sätt att binda kol genom att avsätta mer mark för bevarande av biologisk mångfald behöver du nog redovisa hur den marknadsanpassade kalkylen ser ut.

    Till sist. Jag noterar att vi trots tycks dela uppfattningen att man i första ska utveckla skogsbruket med incitament som kopplar till markägarnas lönsamhet och i mindre utsträckning med hjälp av restriktioner i brukande. Det ska vara värt att aktivt bidra till klimatarbetet, miljöarbetet och bioekonomin utifrån ett markägarperspektiv. En väg framåt vore att låta marknaden prissätta den klimatnytta som skogen skapar, dels som kolsänka, dels som leverantör av ersättningsprodukter till olja och cement. Det finns marknadsmekanismer för skogsprodukter som också efterfrågas allt mer men den saknas affärslösningar som synliggör och värdesätter kolsänkan i skog och skogsprodukter. Här borde skogsägarna tänka till och fundera mer på hur klimatarbetet kan skapa ytterligare intäkter som kan investeras i ett skogsbruk som är både tillväxtorienterat och hållbart på samma gång.

  5. Magnus Nilsson skriver:

    Hej igen Tomas!
    Och välkommen att ta ytterligare några prövande steg ut ur stupröret. För naturligtvis handlar detta om avvägningar.
    1. Den olösliga motsättning mellan å ena sidan virkesproduktions- och klimatmålen och å andra sidan naturvården som du målar upp (och som ju tyvärr är väldigt utbredd även på miljösidan) är, menar jag, kraftigt överdriven. Jag vet att både tillväxt- och avverkningsstatistik delvis är skakig, men det jag läser ut av Skogsstyrelsens framtidsscenarier är en helt annan, och mycket mindre konfliktfylld bild än den din rapport målar upp. Redan pågående naturvårdsåtgärder (formellt och frivilligt skydd plus hänsyn på den brukade arealen) kommer, enligt Skogsstyrelsen, att ge mycket stora bidrag i klimatarbetet. Kolinlagringen i det växande förrådet av levande träd på dessa arealer, beräknas under det kommande seklet uppgå till över 1 miljard ton koldioxid. Nuvarande skydd och hänsyn är dock inte tillräckliga för att uppfylla miljömålet. Större arealer måste skyddas, hänsynen förstärkas och volymen död ved öka generellt. Klimatnyttan av att uppnå naturvårdsmålet är enorm. Om denna kolinlagring värdesätts på samma sätt som andra klimatåtgärder är det samhällsekonomiska värdet av den klimatnytta naturskyddet (oavsiktligt) levererar sannolikt högre än värdet av det virke som måste lämnas i skogen. Att nå dit hindrar inte att vi upprätthåller eller rentav ökar uttaget av virke även utan radikala förändringar av skogsbruket. Vid ett seminarium nyligen pekade Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist på tre nyckelåtgärder: Minska älgstammen, ståndortsanpassa skogsbruket, höj kvaliteten på plantmaterialet. Inget hokus-pokus och inget som är i konflikt med miljömålet.
    2. Man kan beskriva sambandet mellan ökade virkesuttag och klimat på olika sätt. Avgörande för att de fossila bränslena ska fasas ut är att det fattas politiska beslut som förbjuder fossila bränslen (eller i varje fall utsläpp av koldioxid från fossila bränslen). Hur virkesuttaget utvecklas är i sammanhanget näst intill betydelselöst. Den långsiktiga klimatpotentialen finns inte i fossilbränsleersättning utan i möjligheterna att öka kolsänkan, inte bara i skogen utan även genom en ökad andel trä inom byggandet, men dessutom insamling av biogent koldioxid från storskalig eldning av biomassa för lagring i berggrunden. Den billigaste, snabbaste klimatnyttan får vi som en bieffekt av att säkra att miljömålet ”Levande skogar” nås.
    3. Jag litar på skogsägarna, men liksom andra företagare har de lån och räntor att betala, och vill så klart få få rimlig avkastning på sitt kapital och på sitt arbete så att de kan försörja sig. För att de ska ha realistiska förutsättningar att sköta sina skogar på det sätt samhället önskar, t.ex. lämna tillräckligt mycket virke i skogen för att upprätthålla både biologisk mångfald och kolsänkan, krävs att lagar, skatteregler, prisincitament etc. som leder till att det som samhället önskar också ger rimlig lönsamhet. Bortsett från den marginella bonus certifieringssystemen möjligen ger, är nuvarande ersättning uteslutande relaterad till hur mycket virke skogsägaren lyckas plocka ur skogen. Kostnaden för den koldioxidinlagring och det stärkande av den biologiska mångfalden det innebär att avstå från att avverka, får markägaren själv ta. Nuvarande regelverk styr med järnhård, ekonomisk logik mot ett skogsbruk som ur ett övergripande samhällsperspektiv inte är optimerat.

  6. Tomas Lundmark skriver:

    Hej Magnus!
    Jag håller inte riktigt med dig längre efter din kommentar på mitt inlägg. I min rapport så framlägger jag ett resonemang om att anspråken på skogen är orimliga idag, det går inte att samtidigt nå målet levande skogar och bidra till fossilfrihet i huvudsak med hjälp av skogen för att göra tydligt vad jag menar. Vi måste prioritera och det ska politiken ansvara för. Jag förespråkar verkligen inte det ena målet före det andra och jag har flera gånger visat att man visst kan öka skogens bidrag till bioekonomi och fossiloberoende men det kommer att minska möjligheten att nå målet levande skogar med dagens skogspolitik. Det finns en målkonflikt idag. När du påstår att jag riktar udden mot det samhällsekonomiskt billigaste sättet att stärka skogens kolsänka, nämligen att uppfylla miljömålet ”Levande skogar” så vill jag protestera, det är inte frågan om att rikta uddar, det är frågan om att konstatera att det inte går att nå mål med bioekonomi och fossilfrihet med hjälp av skogen om målet levande skogar ska nås med ökat undantag av skogsmark som idag är tillgänglig för virkesproduktion. Däremot är det helt riktigt att man får mycket kolsänka ”gratis” på kort sikt om man skyddar mer skog eftersom den brukade skogen som ställs av fortsätter att växa ganska bra rätt så länge. Men det sker på bekostnad av minskade avverkningsmöjligheter i framtiden och därmed riskerar oljeberoendet att öka istället för att minska. Vad jag försöker förslå är att skogsnäringen måste hitta vägar framåt som samtidigt bibehåller och ökar kolsänkan, ökar möjligheterna att avverka skog i framtiden och hittar nya sätt att nå målet levande skogar än att skydda mer mark från människan. Vi behöver tänka utanför den s.k. boxen. Vi måste nog ha ett tillväxtmål i skogen som är högre än dagens tillväxt om kolsänkan ska bibehållas och avverkningen ska kunna öka. Låt skydd av natur ske för vår skull och bjud in markägarna att komma med förslag på hur vi ska säkerställa de värden som vi värnar. Att skydda natur från människans påverkan skapar ju per definition konflikt med den som marken ska skyddas från, dvs markägaren. Lita på skogsägarna är nog ett exempel på att tänka utanför boxen, för det är nog skogsägarna som sitter på de flesta av lösningarna som kopplar till skog.

  7. Magnus Nilsson skriver:

    Tack för kommentaren, Tomas!
    Det är inget dåligt framsteg om vi kan enas om att skogens viktigaste bidrag i klimatarbetet är att fånga in koldioxid från atmosfären, inte att leverera bränsle till bilar och fjärrvärmeverk, att vi därför bör öka kolförråden i skogsmarken och i levande och död ved, samt att vi för att lyckas med detta måste hitta incitament som uppmuntrar skogsägarna att på detta sätt bidra i klimatarbetet.
    Din rapport ”Skogen räcker inte” har ju dock en helt annan utgångspunkt, med udden riktad mot det samhällsekonomiskt billigaste sättet att stärka skogens kolsänka, nämligen att uppfylla miljömålet ”Levande skogar”. Exakt vad som krävs för att säkra detta mål är tyvärr ganska dåligt klarlagt. Trots ihärdiga uppmaningar har varken regeringen, Skogsstyrelsen eller Naturvårdsverket velat genomföra den ”bristanalys” som krävs. Alla intressenter borde vara intresserade av att en sådan analys görs. De uppföljningar som görs av bl.a. Skogsstyrelsen pekar dock rätt entydigt mot att större arealer måste undantas från skogsbruk och utvecklas mot naturskogar, särskilt i Sydsverige, men att det viktigaste är en mera långtgående naturanpassning av verksamheten på de brukade arealerna utifrån ett landskapsekologiskt perspektiv.
    Förverkligas miljömålet kommer detta i sig att leda till betydligt större virkesförråd, med enorm klimatnytta som en bieffekt. I sin långsiktsststudie SKA -15 räknade Skogsstyrelsen med att befintliga naturreservat, frivilliga avsättningar och nuvarande hänsynsnivå till kommande sekelskifte skulle leverera en ökning av virkesförrådet på uppemot 2 miljarder kubikmeter, motsvarande en koldioxidinlagring på 2,5-3 miljarder ton eller 50-60 års svenska växthusgasutsläpp.
    Den reservatsareal och den hänsynsnivå SKA-15 bygger på räcker dock uppenbarligen inte för att nå miljömålet. Säkrar vi miljömålet kan vi därför sannolikt räkna med att på köpet få en koldioxidinlagring på ytterligare minst en halv miljard ton koldioxid. Med utsläppshandelns värdering av koldioxidutsläpp landar vi på en samhällsekonomisk nytta som överstiger värdet hos det virke som av naturvårdsskäl lämnas kvar i skogen. Ingen dålig affär.
    Din rapport ”Skogen räcker inte” har, såvitt jag förstår, i grunden det rakt motsatta synsätt, där miljömålet inte betraktas som en förutsättning för och en integrerad del av skogsbruket, utan som en yttre pålaga, ett hot. Istället vill du se ett nytt, politiskt beslutat mål för virkesproduktionsmål, som rimligen per definition kommer att överordnas miljömålet, ett mål som du dessutom beskriver som en förutsättning för att klara klimatpolitiken.
    På ”Skydda skogens” Facebook-sida kan man ibland läsa inlägg som, såvitt jag förstår, argumenterar för att vi nog helt bör sluta med skogsbruk, naturskyddet bör gå före allt. På många sätt får man nog konstatera att du, Tomas, formulerar den andra extremen, där ökade uttag av virkesvolymer är politikens utgångspunkt och alla andra hänsyn underordnade. Med den utgångspunkten kommer nog skogen aldrig att räcka.
    En rimlig politik ligger sannolikt någonstans mellan dessa bägge extremer.

  8. Tomas Lundmark skriver:

    Jag håller med Magnus i det mesta av vad han skriver. Vi måste säkerställa och helst öka upplagringen av kol i skogen men samtidigt måste vi försöka öka skogens tillväxt så att avverkningen inte minskar, utan att även den kan öka. Vi vill ju bli fossilfria också. För många av Europas skogar är det svårt, här ser vi tecken på att virkesförrådet inte ökar lika mycket längre, det finns stora problem med insektsskador mm.
    För Sveriges del är det dock fullt möjligt att öka såväl skogens tillväxt, avverkning som virkesförrådsuppbyggnad. Sverige har lyckats med detta i hundra år och det kan fungera i hundra år till om vi vill. Men då måste det till en tydligare skogspolitik. Jag har i en nyskriven rapport som Magnus hänvisar till visat på statistik och analyser som stödjer slutsatsen att skogen inte kommer att räcka till allt som politiken och konsumenterna önskar om inte skogsskötseln utvecklas. Det man faktiskt ser, är ett ökat engagemang för hållbarhetsfrågor hos en bred allmänhet, insikten att vi drastiskt måste minska våra fossila utsläpp och ett sug efter produkter av förnybar och cirkulär råvara – till sitt boende, sin inredning, sina förbrukningsartiklar – där skogsindustrin kan erbjuda just dessa alternativ. Den skog som kommande generationen ska förvalta och konsumera anläggs idag, vi bestämmer vilka handlingsalternativ som ska erbjudas i framtiden. Personligen tror att vi måste vårda den skogsmark vi har på ett klokt sätt, att vi sköter den mark som brukas för virkesproduktion så att den fortsätter att avkasta mer men också att vi mycket mer aktivt sköter naturvårdsmarken så att naturvärdena ökar. Hur mycket vi måste önska av skogen beror till slut av hur vår konsumtion utvecklas. Med konstant eller ökande konsumtion innebär minskade avverkningar i Sverige med stor sannolikhet att skog avverkas någon annanstans i världen.
    Till sist. Jag har länge förvånats över att det inte dyker upp affärsmodeller som synliggör och värdesätter skogens dubbla klimatnytta. Idag får skogsägarna ”bara” betalt för virke som skördas men inget för den klimatnytta som virkesförrådsökningen innebär. En skogsägarna som vill öka sin tillväxt genom att öka sitt virkesförråd skulle kunna erbjuda privatpersoner och företag som vill klimatkompensera att betala för den kollagerökning som uppstår när virkesförrådet ökar. Idag buffrar Sveriges skogsägarna utsläpp i andra samhällssektorer motsvarande 40 miljoner ton koldioxidutsläpp, helt gratis. Varför inte ta betalt för det och på så sätt öka sannolikheten att kolsänkan i skogen består. Intäkterna skulle kunna investeras i tillväxtbefrämjande skogsskötsel och ökade naturvårdsinsatser. Låt klimatkompensation i svensk skog betala för bättre skogar i framtiden.

  9. Stellan Hamrin skriver:

    Tack för redovisningen och uppgifterna om Nature-artikeln. kritiken verkar ju rimlig. Men ett problem i diskussionen är synen på ”skogens” ålder. Jag har som representant för skogsgruppen i organisationen Klimat-riksdagen pinat SLU och Skogsstyrelsen med frågan om vid vilken ålder en normal gran eller tall dör. Utan svar. Det hävdas ofta från näringen att skogen idag avverkas när den antingen slutat växa eller växer maximalt. Dock har jag själv funnit på stubbarna jag sitter på i skogen ibland att dom kan vara mkt mer än 100 år gamla. Som fiskforskare är jag van att räkna årsringar. Carl Fries säger i sin bok om skogen – läs gärna den – att skgen runt Jokkmokk när han var där 1920 dominerades av flera 100 år gamla tallar. Och att dåtidens odalmän sa att tallen lever i 500 år, står död under 100 år och försvinner liggande under 100 år. Och andra forskare som räknat på träds tillväxt utifrån ”mina stubbar” kunnat konstatera att tillväxten i 100-åriga träd i biomassa (dvs kol-lagring) i absoluta tal är som störst när träden är äldst. Att träven växer när dom är > 100 år framgår ju av att det finns en årsring och det är bara att mäta ytan på den ”ringen”. Däremot avtar trädens relativa tillväxt med åldern, men det är en helt annan sak. Så vid vilken ålder skog bör avverkas ur klimat-synpunkt – också med hänsn till kol-förlusterna vid själva kalhuggningen – tålnog att diskuteras. Och inte minst med tanke på den stora skada på biologisk mångfald och markekosystem som dagens skogsbruk bevisligen innebär. Nu finns dessutom belägg för att kalhuggning kombinerad med barrskogsplantering och mindre lövträd är huvudorsaken till det allt brunare vatten som nu fyller våra sjöar – och påverkar vårt dricksvatten – med stora ekologiska konsekvenser i vatten-systemen.

  10. Magnus Nilsson skriver:

    Hej Kjell!
    Om skogsägare uppmuntras att låta sin skog fungera som kollager i stället för att avverka den, leder detta rimligen till högre virkespriser. Att skogsindustrin därför ogillar tanken är förståeligt. Att inte heller Svebio, där du jobbar, Kjell, gör glädjeskutt, är också rätt givet. Det finns så klart en viss motsättning mellan att lagra mera kol i skogen istället för att elda upp biomassan.
    Att skogsägarorganisationerna inte välkomnar den möjlighet kollagringsbehovet innebär för deras medlemmar att stärka sin ekonomi är mera överraskande.
    Det viktiga är dock att vi systematiskt hjälps åt för att stärka de naturliga kolsänkorna så att atmosfärens koldioxidhalt pressas ned. Det handlar inte om att stoppa alla avverkningar, verkligen inte, utan om att genomtänkt utnyttja skogarnas förmåga att fånga in och lagra kol. Hur detta ska lösas långsiktigt är det nog ingen som riktigt vet ännu. Kortsiktigt är svaret rimligen att dämpa avverkningarna och undvika att pytsa ut ännu mera koldioxid, vare sig den är av fossilt eller biogent ursprung.

  11. Magnus Nilsson skriver:

    Tack, Olof. Rätt. Korrigerat.

  12. Olof Mill skriver:

    Skrivfel i 9:e stycket?
    Lagstiftningen ger varje medlemsstat ett eget ansvar att säkra att den bokförda nettoinlagringen (en del länder har nettoutsläpp) från det egna territoriet inte ökar (kallas ”No debit”),
    Bord väl stå .. nettoinlagringen från det egna territoriet inte minskar …

  13. Kjell Andersson skriver:

    Det finns flera problem med att prioritera kolinlagringen i skog och räkna av den rakt upp och ner mot utsläpp från fossila bränslen. Det viktigaste argumentet emot är att skogen är ett dynamiskt system, där kortsiktig bokföring kan ge stora negativa effekter på medellång och lång sikt. Vi kan dra ner på avverkningarna eller stoppa ökningen av avverkningarna, men det leder till att vi får skog med ofördelaktig ålderssammansättning, med allt högre andel gammal skog som växer allt långsammare samtidigt som andelen ung, snabbt växande skog minskar. Skälet till att LULUCF-överskottet minskat något på senare år i EU kan faktiskt, förutom barkborrarna, vara att man för ett par årtionden sedan avverkade ”för lite” i många länder. En sådan tydlig effekt ser vi i Norge, där man bara hugger ungefär hälften av tillväxten och ökningen av skogsförrådet har stagnerat. Vi kan få en kortsiktig vinst, som äts upp efter något eller ett par årtionden. Om man dessutom räknar av detta mot utsläppen från fossila bränslen betyder det att vi använder denna vinst för att ge fossilindustrin utrymme att fortsätta släppa ut mer på kort sikt.
    Min slutsats är att den ur klimatsynpunkt bästa skogen är en skog med balanserad ålderssammansättning. Den har den högsta medeltillväxten och därmed den högsta inbindningen av koldioxid, samtidigt som den ger optimalt utbyte av virke. Dessutom visar det svenska exemplet att den skogen ger ett konstant ökat virkesförråd (kollagret).
    Till frågan om skogsägarnas syn på att lagra kol istället för att avverka och sälja virke. Jag är övertygad om att skälet till att vi idag lagrar dubbelt så mycket kol i våra skogar som för hundra år sedan är att skogsägarna har kunnat sälja virke. Skogen, som förr var en utmark med litet värde, har fått allt större värde för markägarna, och värdet har legat i att investera i en allt bättre skog, som gett större virkesförråd per hektar och högre tillväxt. Bakom den här utvecklingen ligger också den privatisering av skogen som skiftesreformerna på 1800-talet innebar. Ur klimatsynpunkt tror jag vi ska undvika att bryta det sambandet.

  14. Magnus Nilsson skriver:

    Hej Erik! Nej jag refererar verkligen inte till den Nature-artikel Svebio kritiserar. Det skrivs en hel del tokigheter både av dem som vill främja och dem som vill hejda användningen av bioenergi, Nature-artikeln är ett exempel ur den senare kategorin. Jag har med andra ord rätt starka invändningar mot en hel del som står i artikeln.
    Nästan alla siffror jag redovisar i min blogg är hämtade ur EU-kommissionens meddelande från förra veckan om hur EU kan uppnå 55 procents utsläppsminskning 1990-2030.

  15. Erik Dotzauer skriver:

    Som vanligt mycket välformulerat. Tack för allt du skriver i den blogg.

    Dock, det du refererar till i denna text är väl den kritiserade artikeln i Nature som kom i somras? Se denna blogg som också publicerades igår, https://www.svebio.se/press/blogginlagg/usel-vetenskap-fran-eus-forskningsinstitut/ .

    Skogsstyrelsen och SLU måste få kvalitetssäkra data först, innan man drar för stora växlar på JRCs och EU-kommissionens underlag.

Lämna en kommentar