18.10.2019 Blogginlägg 10 kommentarer

SLU, kolinlagringen och den akademiska integriteten

Det finns två sätt att minska atmosfärens halt av växthusgaser. Den ena är att släppa ut mindre. Den andra att fånga in kol från atmosfären och sedan på något sätt förhindra att det infångade kolet åter läcker ut.

I framtiden kommer det kanske att bli möjligt att i stor skala lagra in koldioxid från förbränning av biomassa i berggrunden genom så kallad BECCS, BioEnergy Carbon Capture and Storage. Men innan detta går att göra i stor skala kommer det att dröja decennier.

Man kan också, redan på kort sikt, öka kolinlagringen genom att förändra jordbruksmetoderna. Att ”återväta” utdikade våtmarker är en ytterligare möjlighet.

Det enda alternativ som idag står till buds att storskaligt minska atmosfärens halt av koldioxid är dock att öka virkesförråden i våra skogar. Öka tillväxten eller minska avverkningarna. Helst båda.

Det är för att säkra att medlemsstaterna tar vara på dessa möjligheter som EUs regeringar och Europaparlamentet för snart två år sedan antog den nya LULUCF-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry). Grundkravet i förordningen är att länderna från och med 2021 måste säkra att inlagringen av kol i landskapet är större än utflödet.

Beträffande skogsmarken innebär lagstiftningen att den genomsnittliga årliga inlagringen i ett medlemsland 2021-2025 respektive 2026-2030 måste vara minst lika stor som den var 2000-2009. Det kallas den skogliga referensnivån, Forest Reference Limit, FRL. I kalkylen ska man även ta hänsyn till ett antal ytterligare faktorer, bland annat ålderssammansättningen hos träden. Under kortare perioder tillåter lagstiftningen således att inlagringen underskrider nivån 2000-2009, men på sikt får nettoinlagringen inte understiga FRL.

Trots att stormen Gudrun 2005 under ett dygn svepte ned nästan en helt års tillväxt var nettoinlagringen av koldioxid på den svenska skogsmarken 2000-2009 ungefär 45 miljoner ton per år. Sedan dess har inlagringen ökat ytterligare. Sveriges FRL borde således hamna någonstans kring 45-50 miljoner ton.

Beslutet om LULUCF-förordningen föregicks av häftiga bråk mellan i första hand ett antal skogrika länder och resten av unionen. I Sverige höll regeringen inledningsvis låg profil, men efter kampanjer från skogsnäringen, tvingade de borgerliga partierna och SD regeringen att driva en linje som gick ut på att minimera kraven på kolinlagring. Från skogsnäringen krävde man att Sveriges FRL skulle ligga betydligt lägre än den historiska nivån för att säkra att man skulle kunna öka virkesuttaget.

När dammet hade lagt sig ställde sig dock till sist både den svenska regeringen (efter att ha stämt av med riksdagen) och samtliga svenska ledamöter i Europaparlamentet bakom den lagstiftning som nu gäller.

Att tillämpa det nya regelverket är inte helt enkelt. Under 2018 fick SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, i uppdrag av regeringen att, i samråd med Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket, definiera den skogliga referensnivån för Sverige.

Det gjorde SLU. Men när universitetet levererade sina slutsatser visade det sig att man inte i första hand hade utgått från vad som stod i EU-lagstiftningen utan efter hur stor inlagring som skulle kunna åstadkommas efter att avverkningarna hade ökat på det sätt skogsnäringen önskade sig (vilket i sin tur hade legat bakom den omorientering av den svenska förhandlingslinjen inför beslutet som de borgerliga partierna plus SD drivit igenom).

SLU föreslog en FRL på 30 miljoner ton, dvs. en minskning av den årliga koldioxidinlagringen på gott och väl 15 miljoner ton jämfört med nuläget – det motsvarar utsläppen från nära nog hela den svenska personbilsparken.

Att detta sätt att räkna inte var i linje med LULUCF-förordningen blev uppenbart när den svenska rapporteringen granskades av Kommissionens expertgrupp. Sverige fick bakläxa med krav om att senast vid årsskiftet 2019/2020 komma tillbaka med ett nytt förslag till en FRL, som är förenlig med EU-lagstiftningen.

Ända sedan i juni har regeringen grubblat på hur man skulle hantera Kommissionens avhyvling. Förra torsdagen, den 10 oktober, beslöt man till sist att åter lämna uppdraget till den institution – Sveriges Lantbruksuniversitet – som låg bakom den redovisning som så snöpligt hade underkänts.

Så nu ligger bollen åter hos SLU.

Varför universitet gick vilse förra gången kan man bara spekulera kring.

En förklaring kan naturligtvis vara inkompetens – att man inom SLU helt enkelt inte förstod lagtexten. Fast jag undrar det. Svensk skogs- och klimatforskning är i världsklass.

En annan, på sitt sätt ännu mera obehaglig, möjlighet är att man på universitet precis förstod innebörden i LULUCF-förordningen, men att man antingen självmant eller under yttre press bortsåg från denna insikt (liksom från akademiska krav om saklighet och integritet) för att istället leverera det man trodde beställaren, dvs. regeringen (eller riksdagsmajoriteten eller skogsnäringen, eller kanske alla i skön förening) ville att SLU skulle säga.

Men nu är, som sagt, bollen tillbaka hos Sveriges Lantbruksuniversitet. Och det duger naturligtvis inte för SLU – och för Sverige – att komma tillbaka med de siffror man senast levererade.

Att denna gång räkna rätt blir den centrala och viktiga uppgiften för SLU. Men kanske ändå inte den svåraste.

Ännu knepigare blir nog att förklara varför en institution med världsledande forskare på området har agerat på ett sätt som luktar mera av politiskt beställningsarbete än av vetenskaplig integritet.

10 Svar to “SLU, kolinlagringen och den akademiska integriteten”

  1. Magnus Nilsson skriver:

    Tack Johan, för klargöranden.
    Att SLU har dubbla roller som å ena sidan akademi, å andra sidan myndighet måste dock inte leda till att man i egenskap av myndighet ger upp hela sin akademiska självständighet och viljelöst agerar springsjas åt den aktuella politiska ledningen eller förhärskande opinioner inom skogsnäringen eller i riksdagen.
    När nu universitetet (eller ska vi säga myndigheten?) fått tillbaka sitt gamla förslag, nu med det delikata uppdraget att revidera den svenska skogliga referensnivå man tidigare själva förordat, så finns det t.ex. utrymme för myndigheten att påpeka att den inom ramen för sitt uppdrag faktiskt inte kan beakta (som regeringen skriver i uppdraget) ”Miljö- och jordbruksutskottets ståndpunkt i frågan (Miljö- och jordbruksutskottets protokoll 2018/19:1).
    Hur EU-ländernas skogliga referensnivåer ska utformas styrs av LULUCF-förordningen, inte av mer eller mindre genomtänkta eller politiskt-taktiskt betingade viljeyttringar från vare sig klimat- och naturvårdsbloggare eller riksdagsutskott.
    Den 22 november ska SLU redovisa sitt nya förslag till skoglig referensnivå. Universitetets anseende står på spel.

  2. Johan Stendahl skriver:

    Inlägget riktar missvisande kritik mot SLU som oberoende universitet när det gäller utformningen av Sveriges föreslagna referensnivå för skogen och ser inte SLU:s olika roller. SLU är ett oberoende universitet, men har samtidigt en institutsroll med ansvar för att förse myndigheter och beslutsfattare med beslutsunderlag. Detta är en anledning till att universitetet lyder under Näringsdepartementet. Inom ramen för institutsrollen bedriver SLU bl.a. kontinuerlig övervakning av skogarna och ansvarar för offentlig statistik för skogen. Denna s.k. fortlöpande miljöanalys redovisas vid SLU som egen verksamhetsgren, men bedrivs i nära samverkan med forskningen enligt samma principer. Annars fungerar SLU som andra universitet med oberoende forskning och undervisning. Det bedrivs t.ex. en bred forskning om olika aspekter av skogens roll för klimatet, den biologiska mångfalden och olika ekosystemtjänster. Forskningen har även resulterat i vetenskapligt grundade verktyg för att beräkna framtidsscenarier för skogen som används både inom forskningen och inom uppdragsverksamhet av olika slag.
    Uppdraget att ta fram underlag till bokföringsplan inklusive en skoglig referensnivå (FRL) utfördes av SLU främst i sin institutsroll eftersom man har kunskap, data och verktyg för ändamålet. Själva uppdraget togs fram av regeringskansliet efter en politisk förankringsprocess och byggde på EU:s LULUCF-förordning. SLU har inte på egen hand ”definierat” förslaget på FRL, utan följt uppdragets riktlinjer och tagit fram förslaget i samråd med Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Förordningstexten lämnar tolkningsutrymme i flera avseenden och EU-kommissionen har i sin granskning tagit ställning Sveriges tolkning av regelverket. Här bör påpekas att själva granskningsprocessen är en viktig del i implementeringen av LULUCF-förordningen och att kritiken mot Sveriges (och andra länders) föreslagna referensnivåer ska ses som ett steg på vägen för att klargöra hur förordningen ska tillämpas i praktiken.
    SLU:s arbete har utförts med vetenskaplig integritet genom att det byggt på väl dokumenterade vetenskapliga metoder och att dokumentationen av använd metodik och de antaganden som gjorts varit transparent. Det är för övrigt missvisande att ta för givet att den skogliga referensnivån ska visa på en större sänka i skogen 2021-2025 än idag (2019), eftersom den skogliga referensnivån ska beskriva en tänkt utveckling av ett oförändrat skogsbruk från 2010 och framåt. Förutsättningarna har förändrats över tiden, det har t.ex. inte förekommit stormar i klass som Gudrun och Per under senare år vilket gjort att avverkningsnivåerna varit lägre än under referensperioden 2000-2009 samtidigt som tillväxten i skogen ökat.
    För närvarande pågår arbetet vid SLU med att bemöta synpunkterna från EU-kommissionens granskning och ta fram ett nytt förslag till FRL. Även denna gång finns riktlinjer i uppdragstexten från Regeringskansliet för hur SLU ska gå tillväga: https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2019/10/uppdrag-att-revidera-svensk-bokforingsrapport-for-brukad-skogsmark-inklusive-skoglig-referensniva-for-perioden-2021-2025/

  3. Åsa Kasimir skriver:

    Tack Magnus för att du sprider klargöranden.
    Jag ser av diskussionen som följer på din artikel att Tomas Lundmark (professor vid SLU) tar upp substitution som ett argument för att fortsätta avverka på hög nivå. Att avverka skog antas då ge en vinst genom undvikande av fossilt kol och olja. Och han antar (tror på) fortsatt hög konsumtion, antingen virke eller material med fossilt ursprung. Men oavsett hög eller låg konsumtion så måste vi sluta använda material och energi av fossilt ursprung, så någon substitution kan vi inte räkna med framgent.
    Vad atmosfären erhåller i form av tillförsel eller bortförsel är under alla omständigheter absoluta tal, en mängd, som inte kan relateras till varken substitution eller BNP-tillväxt etc.
    Jag hoppas att vi forskare klarar av att utifrån oberoende kunskap tydligt ge vägledning för att klara klimatkrisens utmaningar. Den tidigare föreslagna FRL-nivån är där en plump i protokollet.

  4. Jan Kronberg skriver:

    Det finns fler sätt att faktiskt öka kollagringen av skog och det är att öka återvinningen. Av bra kvaliteer av återvunnit trä kan man tillverka exempelvis spånskivor som man kan tillverka hus och möbler av. Möbler kan sedan säljas på Blocket, typ. Hus lever i många år.

    Till slut kan det rivna huset, slängda trämöbeln flisas, rensas från metall och brännas för att tillverka el och värme.

    Att återvinna papper är vardagsmat och träfibern kan leva upp till 7 varv i cirkulation.

    I det energibolag jag är verksam i är vi dels fossilfria (scope 1 och 2) och vi har tillstånd att elda med ”målade brädor”. Det har varit omfattande och dyra ombyggnader.

    Så det är helt realistiskt.

  5. Aina Hagberg skriver:

    Det är en mycket viktig och intressant rapportering om Sveriges ställningstagande i relation till EU:s krav om kolinlagringen i skogen, som Magnus Nilsson ger. Och SLU:s agerande väcker frågor.
    Utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser är utsläpp oberoende om de är fossila eller biogena. Atmosfären kan inte skilja på det ena eller det andra. i Parisavtalet ingår att man ska hitta metoder för att dra ut koldioxid ur atmosfären. Olika tekniska lösningar för att dra ut koldioxid och lagra den – även den om att fånga upp utsläpp direkt vid skorstenen vid t ex värmeverk och massaindustri ligger fortfarande långt fram i tiden. Och forskarna tvistar om kostnader, energiåtgång och risker med att lagringen. Det vi vet fungerar i dagsläget är fotosyntesen med kolinlagring i växtlighet och i mark. Den växtlighet som kan ta upp mest koldioxid är skogen.
    Och nu ställer EU krav på en viss nivå av kolinlagring i skogen, som just i vårt land utmanar en viktig näring och en hårdlanserad politik om skogens som frälsare av vår konsumtion och ersättare av det mesta som oljan nu ger oss. När detta nu kan visa sig vara en sanning med rejäla modifikationer är det oerhört väsentligt att den arbetsfördelning vi har mellan forskning, näringsliv och politik i vår demokrati fungerar. Vi medborgare måste kunna lita på att forskarna bedriver en oberoende forskning och ger underlag för analys av konsekvenser. Sedan är det politikernas sak att fatta beslut och kunna motstå lobbyism från hotade näringar.
    (Som medborgare känns det ändå skönt när denna lobbyism förs öppet. Det gäller t ex den debattartikel som publicerades i SvD den 13 okt i år –
    Om det i nuläget är så att vi via konsumtionen i Sverige och i andra högt industrialiserade länder förorsakar alltför höga fossila och biogena koldioxidutsläpp, så måste politikerna ta ansvar för det gentemot konsumenter och gentemot producenter och hitta vägar för att kommunicera och diskutera problemet och vidta nödvändiga åtgärder för att begränsa utsläppen. De måste kunna erkänna tidigare ev felaktiga slutsatser och inte väja för svåra beslut med obekväma konsekvenser.

  6. Stefan Lundvall skriver:

    Precis som Tomas Lundmark behöver livsstilen ändras och konsumtionen bli klimatsmartare. Därav bör rimligen följa att samhällsplaneringen ska grundas på en snabb utfasning av fossila bränslen och inte på en enkel framskrivning av ett ohållbart nuläge, fast med mer av allt. Det senare gjordes på 1900-talet vilket är en av de viktigare orsakerna till att vi sitter i en klimatkris nu (alternativa scenarier kan alltid göras om man vill beskriva olika utvecklingsvägar). Idag finns klimatlagar, Paris-avtal och IPCC-rapporter som kan utgöra en god grund. Eller för den delen EU-direktiv, som i det nu aktuella fallet.
    Jag har inga synpunkter på hur stor konsumtionen bör vara. Den består ju av allting som vi betalar för och det innefattar även sånt som minskar klimatpåverkan, men jag tror att vi är överens om att konsumtion av fossila bränslen ska minska. För mig är det uppenbart att hela den minskningen inte kan ersättas med biobränslen. Då återstår tre alternativ: minskad konsumtion, konsumtion baserad på andra energikällor och material eller konsumtion som inte kräver så mycket energi. Kombinationer av de tre är möjliga. För konsumtion av långlivade träprodukter blir kalkylen annorlunda pga tidsperspektiven och det är väl främst där som klimatvinsten med ökad skogsproduktion kan finnas, samt restprodukter därifrån.

  7. Tomas Lundmark skriver:

    Stefan Lundvalls kommentar är intressant. Allt för lite diskuteras antagandena om framtida konsumtion när skogen roll i olika sammanhang diskuteras. Dom är ju helt avgörande för resultatet av olika scenarioanalyser. Vad är det som säger att minskad avverkning går hand i hand med minskad konsumtion? Hur ser prognoserna för världsekonomis utveckling ut? Dom pekar tyvärr inte på minskad konsumtion. Hur ska då substitutionseffekten i scenerioanalyser bestämmas? efter hur politiken önskar att det ska bli (fossilfritt) eller efter hur det faktiskt ser ut (fossilberoende)? Svåra frågor men viktiga att diskutera. Skogen tillhandahåller en rad konsumtionsprodukter som har den goda egenskapen att de bygger på ”återvunnen” koldioxid från atmosfären och det känns som rätt sorts produkter att konsumera om man nu ska konsumera. Vill vi minska vårt oljeberoende, motarbeta klimatförändringen, utveckla bioekonomin och försörja våra behov med i huvudsak förnybara eller återvinningsbara produkter så måste vi odla vår mark, det gäller såväl jordbruksmark som skogsmark. Det gäller oavsett om vi ska konsumera mycket eller lite. Vi behöver fortsätta att effektivisera våra odlingssystem så att den ökande befolkningen i världen kan få sina behov tillgodosedda på ett hållbart sätt. Men vi måste också ändra vår livsstil och konsumera effektivare och klimatsmartare. När vi lyckats sluta tillföra det atmosfäriska kretsloppet en massa nytt kol så återstår betinget att reducera halten koldioxid med systemlösningar som erbjuder negativa utsläpp. Vi lär behöva ta mycket hjälp av fotosyntesen och ingenjörerna.

  8. Anders Hjelmare skriver:

    Jag förstår det som att EU bestämt att nettoinlagringen i landskapet skall vara noll (hur sjutton man nu verifierar det) och att nettoinlagringen i skogen skall vara 45-50 miljoner ton lite beroende på hur man räknar. Min tolkning av Tomas Lundmarks inlägg är att han (och regeringen) antingen tycker att EU tänkt fel när man satt målet, eller helt enkelt prioriterar BNP och sysselsättning högre än klimatet. Ingendera legitimerar förstås att obstruera mot EU:s beslut. I vilket fall skulle jag gärna se mainstream media (DN?) klä av regeringen i denna fråga.

  9. Stefan Lundvall skriver:

    Först ett stort tack till Magnus för en mycket bra genomgång. Den är uppenbart graverande för Sverige och SLU. Frågan om skogen och klimatet är komplex och jag ser några saknade perspektiv i Tomas Lundmarks kommentar. Det är svårt för oss alla att verkligen förstå vidden av den klimatkris som vi är inne i. Trots årtionden av varningar har de globala utsläppen fortsatt att öka, vilket innebär att vi nu på något eller några årtionden behöver komma bort helt från fossila bränslen. Det innebär att det snart inte går att räkna med någon substitutionseffekt och vi måste börja planera för ett samhälle utan att räkna med substitutionseffekter mot fossila bränslen. Det andra saknade perspektivet är att konsumtionen måste ställas om till att bli mindre beroende av bränslen, både bio- och fossila-. Långa semesterresor med flyg är ett typiskt exempel. Det är inte möjligt att klara klimatkrisen utan förändringar av konsumtionen. Det tredje perspektivet är att det förstås går att både höja referensnivån och att öka uttaget av skog, genom aktiva insatser i skogsbruket. Sånt är Lundmark expert på så jag förstår inte varför den möjligheten inte diskuteras mer. Hur kan det genomföras med ett starkt skydd för biologisk mångfald?

  10. Tomas Lundmark skriver:

    Man kan resonera mycket och länge om hur skogen bidrar till klimatarbetet. Vill man minska halten av CO2 i atmosfären så måste ju helt riktigt upptaget överstiga avgivningen och om det ska ske på kort sikt så är en ökning av kollagret i skogen en möjlighet. Problemet är väl att våra odlingssystem samtidigt ska försörja vår konsumtion. Om vi ställer av odlingssystem eller avstår att skörda så minskar utrymmet för konsumtion. Om då denna konsumtion ökar, eller förblir konstant, blir inte resultatet då att vi ökar vårt fossilberoende istället för att minska det (vi konsumerar andra produkter än de skogsbaserade), vilket innebär att vi tillför kol till det biogena kretsloppet och att vi ökar vårt fossilberoende. Att sluta bruka skog innebär ju inte att koldioxidhalten minskar, det bromsar ökningen något på kort sikt jämfört med ett alternativ där den brukas. Om man antar att konsumtionen är konstant och att man har två alternativ med olika avverkningsnivå i skogen så blir ju nettoutsläppen av koldioxid nästan desamma om man accepterar att det finns en substitutionseffekt, särskilt om man tror att den är ganska hög för en modern skogsindustri. Den stora skillnaden ligger i att mer nytt kol tillförs kretsloppet om man väljer en lägre avverkningsnivå. Tänker jag fel?

Lämna en kommentar