Det sägs att en förklaring till att EU-kommissionen fortfarande inte presenterat vare sig förslag till EU-ländernas nya åtagande under Parisavtalet eller till unionens nya, lagstadgade klimatmål för 2040, är att Polens premiärministern Donald Tusk först ville säkra en valseger för sin presidentkandidat, Rafał Trzaskowski. I avvaktan på valet ska han ha förmått kommissionen att hålla 2040-målet borta från dagordningen.
Om det ligger något i detta rykte är oklart, men hur som helst så sprack i så fall planen. Trzaskowski förlorade, och nu har Tusk det påfrestande uppgiften att fortsätta att försöka driva liberal regeringspolitik under en högerkonservativ president, som kan stoppa stora delar av det hans parlamentsmajoritet vill ha igenom.
För Donald Tusk är valutgången rimligen ett svårt personligt nederlag, som försvagar hans position, och som ytterligare kommer att begränsa hans politiska handlingsutrymme, inte bara på hemmaplan utan också inom EU.
Ett område där Tusk redan i mer än ett års tid har försökt bromsa, men där han antagligen, efter presidentvalet, kommer att vara mer eller mindre piskad att nu ytterligare hålla emot, gäller klimatpolitiken.
EU har inget åtagande under Parisavtalet. Det som ibland slarvigt kallas unionens Paris-löfte (minska nettoutsläppen med minst 55 procent till 2030 och uppnå klimatneutralitet senast 2050), är i själva verket ett kollektivt åtagande, som de 27 regeringarna i unionens medlemsstater, var för sig, fast gemensamt, har ställt sig bakom. Över åtagandet under Parisavtalet (som formellt kallas Nationally Determined Contribution (NDC)) har Europaparlamentet inget formellt inflytande.
När medlemsstaternas regeringar nu gör sig redo att – under tidsmässigt pressade former, och senast i september – lämna in ett nytt, uppdaterat och skärpt åtagande för avtalets nästa målår (2035), måste alltså samtliga regeringar, var för sig, ge klartecken, ett klartecken som de i sin tur ska kunna försvara inför sina egna väljare. I den processen kommer den polska regeringen nu att kliva in med ett ännu mindre handlingsutrymme än de mer eller mindre kraftfulla röda linjer Tusk och hans ministär redan, på egen hand, dragit upp.
Kommissionen har utlovat ett konkret förslag att förhandla om under juni eller juli. Det kommer inte att bli enkelt för unionens mera ambitiösa regeringarna (till exempel den danska) att få med sig de på klimatområdet allt fler motsträviga kollegorna.
Det gemensamma Parisåtagande som medlemsstaterna till sist enas om, kommer i praktiken att diktera unionens framtida klimatpolitik, och kommer att skrivas in i unionens klimatlag, översatt till ett nytt, lagstadgat 2040-mål.
Om vår egen regering har någon strategi kring Parisåtagandet och det nya 2040-målet är oklart. I EU:s ministerråd har den valt att inte driva på utan i stället ange ett antal villkor för att Sverige ska acceptera ett 2040-mål i nivå med vad kommissionen föreslaget – en minskning av nettoutsläppen med 90 procent jämfört med 1990.
Samtidigt verkar den oreflekterat och snarast entusiatiskt backa upp förslag från bland annat den nya tyska regeringen om att vattna ur ett 90-procentmål genom att tillåta att upp till tre procentenheter ska kunna klaras genom att köpa de nya klimatkrediter som har börjat utfärdas under Parisavtalets artikel 6, och som kan genereras genom satsningar på till exempel vindkraft eller trädplantering i fattigare länder.
Argumentet för att nyttja krediter istället för att sänka nettoutsläppen på hemmaplan, är att man därigenom skulle kunna sänka kostnaden för att nå en utsläppsminskning på 90 procent.
Men ingen kan veta om, och i så fall i vilken utsträckning, nya vindkraftverk i ett utvecklingsland verkligen leder till minskade utsläpp. Man kan mäta hur mycket el som produceras, och man kan teoretiskt räkna ut hur mycket denna tillförsel skulle kunna minska den fossilbränslebaserade elproduktionen. Men några direkta samband finns inte mellan åtgärden och utsläppsutvecklingen. Därför kan man inte heller veta vare sig om krediterna har minskat utsläppen eller om den utsläppsminskning som eventuellt åstadkommits har uppnåtts till lägre kostnad än om utsläppen i stället minskats i Sverige.
I ett läge där Tyskland vacklar och Polen lär komma att bromsa ytterligare borde den svenska regeringen ta chansen att seriöst driva på istället för att bejaka det siffertrixande som tycks stunda.
Det handlar inte om ekonomi. En svag NDC från de 27 EU-regeringarna, följt av ett urvattnat 2040-mål och en efterföljande lam reform av den existerande detaljlagstiftningen, kan kanske på kort sikt te sig attraktivt. Hålla dagens väljare på gott humör genom att vattna ur besluten så att de ter sig lite mindre ekonomiskt påfrestande. Gott så – men kommer regeringarna samtidigt att berätta hur stor den extrakostnad blir, som man därmed lägger på kommande generationer?
Upptäck mer från
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.