Villkora klimatkrediterna till länder som inför ”generell klimatpolitik”

Texten publiceras i något bearbetat skick på www.altinget.se

För att den globala klimatkrisen ska kunna bemästras krävs att man i princip överallt inför den typ av ”generell klimatpolitik” – till exempel koldioxidskatter och utsläppshandel – som finns i Sverige och i EU. Stommen i en effektiv politik måste utgöras av regleringar som ger alla i samhället – alla hushåll, alla företag, alla aktörer, världen över – motiv att, utifrån sina förutsättningar, bidra till lägre utsläpp.

Det märkliga är att när EU nu öppnar för att delvis uppfylla unionens interna klimatmål med hjälp av åtgärder på annat håll, sker det på ett sätt som tvärtom motverkar en sådan utveckling.

I det förslag till revidering av EU:s klimatlag, som medlemsstaterna och Europaparlamentet just nu i högt tempo hanterar, sägs att unionen, för att kunna bokföra en samlad minskning av nettoutsläppen 1990-2040 med 90 procent, ska kunna tillgodoräkna sig åtgärder i andra delar av världen ”i form av internationella reduktionsenheter av hög kvalitet enligt artikel 6 i Parisavtalet”.

Kruxet med denna lösning är att sådana krediter endast kan utfärdas om det kan garanteras att de insatser som genererat krediterna är ”additionella”, dvs. att det handlar om åtgärder och utsläppsminskningar som annars inte skulle ha uppnåtts.

Kärnan i den europeiska klimatlagstiftningen är utsläppshandeln. Den innebär att storleken på de samlade, återstående utsläppen fastställts på politisk väg, via utsläppshandelsdirektivet. För att få släppa ut fossil koldioxid inom EU, måste man lämna in utsläppsrätter för varje ton som släppts ut. De totala utsläppen kan därmed inte bli större än vad som motsvarar utgivningen av utsläppsrätter.

Systemet garanterar att utsläppen minskar, men innebär samtidigt att det i princip inte finns någon uppenbar ”additionalitet” i ytterligare ansträngningar, oavsett varifrån finansieringen kommer. På motsvarande sätt är det i länder eller regioner, där man infört samma tuffa utsläppsreglering som EU, inte möjligt att generera ”internationella reduktionsenheter av hög kvalitet enligt artikel 6 i Parisavtalet”, eftersom kravet om ”additionalitet” inte kan uppfyllas.

Med det lagförslag som nu diskuteras riskerar därmed EU att till resten av världen sända signalen: ”Om ni satsar på avgränsade klimatprojekt kan vi tänka oss att stödja er ekonomiskt genom att köpa krediter, men om ni inför effektiv generell klimatpolitik drar vi in stödet”.

Det här är naturligtvis helt vansinnigt. För att EU:s offensiva klimatpolitik ska bli framgångsrik krävs ju att även resten av världen hakar på. Klimatdiplomatin spelar en allt mera central roll.

Men unionens insatser i andra delar av världen måste inte med nödvändighet konstrueras på detta sätt. I den mån EU väljer att utnyttja insatser i andra delar av världen för att uppnå sina interna klimatmål borde stödet villkoras inte till kriteriet ”additionalitet” utan till krav om att de länder som stöttas inför generella klimatåtgärder. Med ett sådant villkor skulle inte enbart en mera långsiktig politik främjas – avkastningen i form av minskade utsläpp per satsad euro skulle också öka.

Senast denna månad måste EU-länderna lämna in sitt nya, gemensamma åtagande under Parisavtalet. Den 18 september möts unionens miljöministrar för att komma överens. Tills dess lär man inte kunna mejsla fram den lagtekniska lösning som kan förvandla kommande europeiska inköp av klimatkrediter från ett hinder till en pådrivare av generell klimatpolitik. Kortsiktigt handlar det därför om att förhindra formuleringar i det nya Paris-åtagandet och i den reviderade klimatlagen som låser fast EU vid en modell som motverkar ”generell klimatpolitik” i resten av världen.