21.07.2020 Blogginlägg 3 kommentarer

EU-budget med klimatprofil? Nja, tveksamt.

Tidigt i morse blev EUs stats- och regeringschefer överens om hur EU-budgeten 2021-2027 plus den speciella återhämtningsfonden i spåren av coronapandemin ska se ut. Alla som deltog i förhandlingen har förklarat sig som vinnare – så där brukar det vara. (Vem vill komma hem och berätta att man blivit blåst?)

Det finns förfärligt mycket att säga kring den nya överenskommelsen. Antagligen kommer den att ha fundamental betydelse för EUs framtid. Om den nya inriktningen generellt är bra eller dålig får andra diskutera. Jag ska göra ett försök att bedöma förhandlingsutfallet från klimatsynpunkt.

Den svenska regeringen beskriver uppgörelsen som en stor framgång för klimatet. Framför allt lyfter man fram att det i uppgörelsen fastslås att minst 30 procent av EUs budget öronmärks för klimatåtgärder.

Det finns i uppgörelsen mycket som är bra för klimatet, men bilden av en satsning med klimatprofil solkas tyvärr av flera detaljer.

I beslutet sägs att alla satsningar EU gör ska ”Paris-säkras”. Det viktigaste redskapet för att åstadkomma detta är förmodligen den prövningsprocess som alla länder måste gå igenom innan de får del av återhämtningspengarna. Tilldelningen av pengar ska baseras på en ”national recovery and resilience plan” där respektive medlemsstat ska beskriva hur de tänker spendera pengarna från återhämtningsfonden

Dessa planer och hanteringen av dem kommer, såvitt jag kan förstå, att vara helt avgörande för om de stora pengar som nu satsas verkligen kommer att ge klimatnytta. I beslutet sägs att ”The criteria of consistency with the country-specific recommendations, as well as strengthening the growth potential, job creation and economic and social resilience of the Member State shall need the highest score of the assessment. Effective contribution to the green and digital transition shall also be a prerequisite for a positive assessment.”

Medlemsstaterna måste prioritera klimatet

Medlemsstaterna kan således inte själva bestämma hur pengarna ska användas utan måste, för att få loss pengar, först presentera planer som uppfyller villkor som anges i dagens beslut. Planerna ska godkännas av stats- och regeringscheferna med kvalificerad majoritet, men först efter att ECOFIN, dvs. finansministrarna, har yttrat sig. Om något eller flera länder tycker att någon plan inte leder till att de centrala målen uppfylls, har de goda möjligheter att driva igenom att godkännandet skjuts upp till nästa rådsmöte, ett arrangemang som sätter ytterligare press.

De ”country-specific recommendations” (CSR) som nämns i formuleringen ovan är de rekommendationer, främst inom den ekonomiska politiken, som Kommissionen varje höst formulerar sedan mer än ett decennium tillbaka. Hittills har CSR mest fungerat som tips och råd, men med det nya beslutet får de en helt annan och tyngre roll där Unionen i viss mening överprövar de nationella politiken.

Som framgår av sista meningen i citatet ovan kommer det dessutom att vara ett villkor för att länderna ska få loss pengar ur återhämtningsfonden, att de kan visa att de satsningar man gör tydligt bidrar till att EUs ”green transition”, dvs. bland annat unionens klimatmål.

Att planerna inte kräver stöd av alla medlemsstater utan kan godkännas med kvalificerad majoritet i rådet, begränsar rimligen starkt möjligheterna för de länder som så önskar att smita från sitt ansvar för EUs klimatpolitik. Länder som inte vill satsa på klimatet kommer att få det svårt.

Att beskriva uppgörelsen som ett stort steg framåt för klimatpolitiken är dock tveksamt. Uppgörelsen signalerar knappast att unionen betraktar återhämtningen efter coronapandemin som ett unikt tillfälle att rejält lyfta ambitionerna, att utnyttja krisen för en grön omställning.

Är 30 procent till klimatåtgärder tuffare än idag?

Att 30 procent av pengarna formellt öronmärks för klimatändamål kan låta kraftfullt. Vis av hur det brukar gå till finns det dock skäl att befara att målet, åtminstone till en del, kommer att nås med hjälp av ”kreativ bokföring” där en åtgärd kommer att definieras som en klimatåtgärd så snart den på något vis kan sägas ha betydelse för klimatet – och vilka åtgärder har inte det? Med denna typ av kreativ redovisning skulle antagligen redan den innevarande EU-budgeten kunna sägas till 20-25 procent bestå av klimatrelaterade satsningar. Så hur ambitiöst 30-procentsmålet egentligen är, är högst osäkert.

Olycklig bantning av Just Transition Fund

Värre är att dock att bl.a. den svenska regeringen släppt igenom en radikal neddragning av det föreslagna anslaget till ”Just Transition Fund” från 7,5+30 miljarder euro till 7,5+10 miljarder, mer än en halvering. Dessa pengar är öronmärkta för att fixa ekonomisk utveckling och nya jobb i regioner där tuffa klimatåtgärder slår ut befintlig industri. Det kan t.ex. gälla kolgruveregioner eller områden med utsläppstung industri.

Pengarna är inte avsedda för specifika klimatsatsningar utan till allmän arbetsmarknadspolitik: utbyggd högskoleutbildning, turismutveckling, nyföretagande etc. Väldigt viktiga satsningar för att skapa trygghet i områden som stressas av omställningen. Utan stora satsningar på ersättningsjobb kommer människorna i dessa regioner att motsätta sig den tuffa klimatpolitik vi behöver: ”Varför ska vi ta kostnaden för något som är allas ansvar?”

Men denna satsning mer än halverades alltså under förhandlingsprocessen, vilket uppenbarligen riskerar att sätta käppar i hjulet t.ex. när det gäller att skärpa EUs utsläppsmål för 2030, en process som just nu pågår. Opinionen bland de EU-medborgare som drabbas ekonomiskt av en skärpt klimatpolitik avgör på många sätt om politiken kan drivas i den takt som krävs eller ej. Därför är bantningen av JTF så förödande.

Hur regeringen förklarar att man släppte igenom denna neddragning på ett område man sade sig prioritera ska bli intressant att höra.

I villkoren för JTF finns dessutom möjlighet till en ytterligare påtryckning riktad mot Polen att ställa sig bakom EUs klimatneutralitetsmål. I beslutet om JTF sägs nämligen att ”Member States that have not yet committed to implement the objective of achieving a climate-neutral EU by 2050” (= Polen) bara kommer att få en tilldelning på 50 procent av vad reglerna för fonden egentligen berättigar dem till. Med en fond på 17,5 miljarder euro istället för 37,5 miljarder blev JTF plötsligt ett betydligt svagare påtryckningsinstrument mot Polen…

Koldioxidtull är antagligen en omöjlighet

En ytterligare oro man kan känna för uppgörelsen är det starka åtagandet att införa en ”carbon border adjustment” (CBA), dvs. någon typ av gränshandelsreglering som ska eliminera eller åtminstone minska den konkurrensnackdel företag inom unionen har på grund av i första hand utsläppshandeln.

En sådan åtgärd är definitivt nödvändig  i ett läge där resten av världen inte ligger i närheten av EUs klimatpolitiska ambitioner. Hur en CBA helst bör utformas är däremot en i högsta grad öppen fråga. Att resten av världen utan protester skulle acceptera att EU inför importavgifter på t.ex. stål och cement är helt orealistiskt. Snarare måste man räkna med att varje sådan åtgärd kommer att mötas av motåtgärder i form av importavgifter på EU-produkter (typ franska viner och tyska bilar).

Trots riskerna med CBA och osäkerheten kring instrumentet har EU-ledarna i den nya uppgörelsen skrivit in att man från 2023 räknar med att denna väg kunna klara en del av amorteringarna på de nya jättelånen till återhämtningspaketet. Det är inte uteslutet att detta kan fungera. Det kan rentav vara en god idé. Risken för att en europeisk CBA ska utlösa ett handelskrig blir dock knappast mindre om motivet till åtgärden mera tenderar att handla om att dra in pengar (för att amortera återhämtningslån) än att stärka klimatpolitken – så som dagens beslut är formulerat ska tullen uppenbarligen inte bara lösa ett klimatpolitiskt bekymmer utan också ersätta medlemsstaternas behov av att ta ut skatt för att amortera coronalånen! Detta – att det i hög grad handlar om en fiskal historia – kommer att skapa ett önskeläge för Kina, Indien och USA att motivera startandet av ett handelskrig…

Så sammantaget: Tog EU-ledarna chansen att göra återhämtningspaketet och den nya budgeten till en ”bladvändare”? Nja, knappast. Visst finns det många bra inslag, men de kraftfulla greppen saknas. Och på ett par viktiga punkter – Just Transition Fund och Carbon Border Adjustment – måste man nog konstatera att EU-ledarna till sist tyvärr trampade snett.

 

3 Svar to “EU-budget med klimatprofil? Nja, tveksamt.”

  1. René Mortensen skriver:

    Hej! Ytterligare en – stor – svaghet är följande skrivning i citatet i stycke 6: ”… strengthening the growth potential,…”. Eftersom en ökad ekonomisk aktivitet/tillväxt leder till högre CO2-utsläpp är denna målsättning farlig för klimatet. Ett riktigt omställningspaket borde hjälpa länder och regioner att ställa om till LÄGRE ekonomisk aktivitet. Den minskning av ekonomisk aktivitet vi har nu under Coronaperioden beräknas leda till en global minskning av CO2-utsläppen i år på cirka 7%. Det är precis vad som behövs – VARJE ÅR – om vi ska klara 2-gradersmålet….

  2. Anders Hjelmare skriver:

    Självklart kan man starta handelskrig med vilka retoriska grepp som helst, men hela världen vet att EU har haft en process i riktning mot CBA igång i ett antal år innan någon ens kunde föreställa sig dagens pandemis följder. Så jag är inte lika orolig som du, Magnus, men bråk kommer det garanterat att bli.

  3. Sven Larsson skriver:

    Intressant analys Magnus! Frågan ār om pengarna kan anvāndas till infrastruktur-projekt, vilket nog många regeringar skulle vilja, och vilket knappast hjālper klimatmålen, åtminstone inte motorvāgsprojekt.

Lämna en kommentar