09.03.2020 Blogginlägg 4 kommentarer

Klarar sig EUs klimatpolitik utan handelshinder?

Att EU siktar på att behålla tätpositionen i den globala klimatpolitiken är naturligtvis oerhört glädjande. Problemet är att vi inom EU knappast fullt ut själva kan avgöra tempot på vårt klimatarbete. Om inte resten av världen hakar på kommer det att bli alltmera kostsamt och påfrestande att bära på ledartröjan. I värsta fall övermäktigt.

I november 2018 föreslog EU-kommissionen att EU 2050 ska vara klimatneutralt. Ett drygt år senare ställde sig ledarna för unionens regeringar (med en twist för Polen) bakom idén. Nu är klimatneutraliteten hörnstenen i Kommissionens omställningsplan för Europa – The European Green Deal, den europeiska gröna given.

Så länge Barack Obama var president fanns tendenser till att USA försökte komma ikapp EU. När USA satsade, visade sig även Kina berett att haka på.

Numera struntar USA i klimatpolitiken, och därmed har även Kina tappat intresset.

Därför växer EUs försprång, och det är det som skapar problem.

För att ett klimatneutralt EU ska kunna uppnås måste utsläppen från den tunga industrin minska drastiskt. Om kraven skärps även på andra håll i världen är det inget problem, men om den europeiska industrin tvingas ta kostnader som konkurrenterna slipper undan, lär det bli allt svårare att förhindra ”koldioxidläckage”, dvs. att tillverkning, investeringar och jobb inom utsläppstung industri flyttar bort från Europa. Det skulle inte gagna klimatet.

Företrädare för den tunga industrin har ständigt varnat för denna utveckling, men tittar man på statistiken går det knappast att dra någon annan slutsats än att klimatpolitiken hittills tvärtom har gynnat den tunga industrin i Europa:

– 2013-2018 erhöll de företag inom EU som tillverkar tackjärn och stål varje år mellan 27 och 42 procent fler utsläppsrätter gratis än de behövde lämna in till kommissionen för att täcka sina utsläpp – för berörda svenska företag var övertilldelningen 32-41 procent. Jämfört med sina konkurrenter i resten av världen kunde ståltillverkare inom EU således tack vare utsläppshandeln räkna hem en extra intäkt från försäljning av sin övertilldelning av utsläppsrätter!

– Den bransch bland de stora utsläpparna som hittills kommit sämst ut är cementindustrin. Men även för cementindustrin har utsläppshandeln hittills varit en vinstlott. 2013-2018 föll övertilldelningen till cementtillverkningen från plus 28 procent till strax under noll. 2018 var det första år då gratistilldelningen av utsläppsrätter till de europeiska cementtillverkarna inte räckte till för att täcka utsläppen (den svenska cementindustrin har dock legat sämre till och varje år tvingats köpa utsläppsrätter).

När EU nu skärper politiken ytterligare förändras emellertid läget.

I den europeiska gröna given konstaterar Kommissionen: ”Om skillnader i ambitionsnivå i världen kvarstår, samtidigt som EU ökar sina klimatambitioner, tänker kommissionen föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen i vissa sektorer för att minska risken för koldioxidläckage.”

I media kallas det ”klimattullar” eller ”carbon tariffs”, men det uttryck Kommissionen själv använder är  ”carbon border adjustments”, CBA, på svenska (klumpigt) översatt till ”en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen”.

Redan för ett par år sedan, i samband med den senaste översynen av utsläppshandelsdirektivet, föreslog Europaparlamentets miljöutskott, ENVI, att gratistilldelningen av utsläppsrätter till cementindustrin skulle upphöra. Istället skulle den som importerar cement till unionen för varje importerat ton bli skyldig att till Kommissionen överlämna utsläppsrätter motsvarande det riktmärke som gratistilldelningen till europeiska tillverkare baseras på. Import från länder med klimatåtgärder i nivå med EUs skulle dock undantas.

ENVIs förslag röstades dock ned i parlamentet och fanns därför inte med i slutförhandlingarna om den nya lagstiftningen mellan parlamentet och regeringarna.

Därmed dog dock inte idén. Tvärtom är den lösning parlamentsmajoriteten röstade ned på väg att dammas av och kanske utvidgas till att även omfatta till exempel stål.

Den globala handeln med cement är liten. Av EUs cementförbrukning importeras mindre än 10 procent. En klimatreglering av cementimporten berör därför inte många. Med stål är det annorlunda. Stål är en standardiserad, global handelsvara där alla konkurrerar med alla. Och det vimlar redan av mer eller mindre dolda statsstöd.

För att den europeiska stålindustrin ska kunna upprätthålla sin konkurrenskraft på den globala marknaden kommer det därför inte att räcka med att importen av stål kopplas till krav om utsläppsrätter. En sådan åtgärd räcker för att skapa rättvis konkurrens på den europeiska marknaden, men om EUs stålindustri inte längre tilldelas gratis utsläppsrätter, krävs andra typer av stöd om inte investeringar och produktion på sikt ska flytta ut ur EU.

Det knepiga är nog därför inte importregleringen, det svåra lär bli exportstödet. Kanske blir lösningen att Kommissionen delar ut utsläppsrätter enligt riktmärket för varje ton stål som exporteras? Men vad säger resten av världen i så fall om detta?

Ett besläktat bekymmer är den växande importen till EU av kolkraftbaserad elektricitet från grannländer som Ryssland, Serbien och Marocko. Idag finns i princip ingen importreglering eller några miljökrav som hindrar att den allt mindre klimatbelastande europeiska elektriciteten konkurreras ut av billigare, importerad kolkraft. Det är svårt att se att detta problem kan lösas utan någon form av importreglering.

Att ägna sig åt handelshinder som en del i klimatpolitiken lär bli en oundviklig men väldigt vansklig övning för EU-kommissionen och våra politiker i Europaparlamentet och alla medlemsstater. Attackerna har redan kommit. Både USA och Kina har hotat med motåtgärder om EU inför klimatrelaterade importhinder.

I en analys gissar den slovakiska ekonomen Eva Palacková, som arbetar för den kristdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, att resten av världen i första skedet kommer att möta klimatrelaterade importhinder från EUs sida med tullar på europeisk mat. Hon väntar sig mycket tuffa attacker från omvärlden. ”Whatever the targeted sector, the retaliation is likely to be very strong.”

Kommissionen har visserligen markerat att varje handelsrestriktion som föreslås kommer att vara linje med världshandelsorgansationen WTOs regelverk, men frågan är om det imponerar på resten av världen.

Med en ny president i Vita huset kommer förhoppningsvis behovet av klimatrelaterade klimathinder att minska. Framtiden för the European Green Deal tycks i hög grad ligga i händerna på de amerikanska väljarna.

—————————————————————————–

Till sist kan man konstatera att coronaviruset är på väg att skärpa den globala klimatpolitiken på flygområdet. Det nya, globala utsläppskompensationssystemet CORSIA som beslutats inom FNs luftfartsorgan ICAO, är tänkt att börja fungera från årsskiftet 2020/2021. Kraven på kompensation kommer att utgå från de genomsnittliga koldioxidutsläppen från internationellt flyg 2019 och 2020. Ju lägre utsläppen blir 2019 och 2020, desto tuffare blir de krav om kompensation som flyget ställs inför. IATA, flygbranschens internationella organisation, räknar med att flyget under 2020 kan minska med 20 procent på grund av coronaviruset…

4 Svar to “Klarar sig EUs klimatpolitik utan handelshinder?”

  1. Magnus Nilsson skriver:

    Hej Tomas!
    Jag tror du tar alltför lätt på risken att ogenomtänkta klimatregler i Europa kan leda till att produktion med höga utsläpp flyttar till andra delar av världen. Med handelshinder skulle trycket på den europeiska industrin kunna upprätthållas. Ännu bättre vore förstås att resten av världen kom loss.

  2. Magnus Nilsson skriver:

    Hej Jan-Eric!
    Rotade i lite med detta med LKAB och fick i korta drag fram följande bild (förbehåll för tänkbara missförstånd):
    Normalt prepareras järnmalmen för masugnen i ett sinterverk, lokaliserat i anslutning till stålverket. Man gör sinter. Riktmärket för gratistilldelningen av utsläppsrätter till sinterverken är 171 kg koldioxid per ton sintrad järnmalm, vilket ska motsvara den tiondel av sinterverken som har lägst specifika utsläpp. Alla sinterverk får 0,171 utsläppsrätt per ton sinter.
    LKAB gör pellets vid sina gruvor. De hävdar, förmodligen helt korrekt, att det är en i stort sett likvärdig produkt med sintern. Med den skillnaden att utsläppet bara är 30 kg per ton pellets.
    Men LKAB tilldelas inte 0,171 utsläppsrätt per ton pellets. Inte 30 heller. Pelletstillverkningen finns inte med i någon av de normala kategorierna och därför får de sina utsläppsrätter enligt s k ”fall-back”, baserat på bl a deras energianvändning (trots detta får de nästan hela sitt behov gratis).
    LKAB gillar inte detta utan har länge krävt att deras pelletstillverkning ska tilldelas utsläppsrätter enligt samma kriterier som sinterverken. Dels skulle de då själva få större tilldelning, men dessutom skulle riktmärket bli lägre, vilket skulle drabba konkurrenterna.
    Just nu pågår en dragkamp om nivån på de riktmärken som ska gälla 2021-2025, vilket har ökat aktiviteten från LKAB, som fått stöd från Naturvårdsverket, som tycker att pelletsen är så lik sintern att de borde likställas. Kommissionen har dock inte ändrat sig, rimligen under press från LKABs konkurrenter.
    Antagligen vimlar det av liknande strider inom de övriga 51 verksamhetskategorier som gratistilldelningen bedrivs inom. Att priset på utsläppsrätter är 4-5 gånger högre än för ett par år sedan eldar naturligtvis på konflikterna.
    Om handelshinder införs (=gratistilldelningen upphör) kommer mycket av denna cirkus antagligen att upphöra – i stället kommer företagen antagligen att fokusera på de straff och belöningar som kommer att ingå i ”carbon border adjustement”…

  3. Tomas Lohammar skriver:

    Magnus skriver initierat om handelspolitik, där gratistilldelning av utsläpps’rätter’
    tydligen används som handels-stridsmedel – bedrövligt! Men missar den stora bilden.
    EUs ’försprång’ i klimatpolitiken är knappast något problem för klimatet.
    Det riktigt stora problemet för klimatet är att Världen som helhet är på väg att
    skjuta långt över 2°. Att då rika EU, som redan för länge sedan har släppt ut sin
    rättvisa (=lika fördelade) andel av den ackumulerade utsläppsbudgeten för 2°,
    planerar för att fortsätta utsläppen längs en bana som kanske skulle duga om den gällde
    hela Världen – kan inte kallas glädjande. Visst är USA en ännu större utsläppssyndare,
    men det rättfärdigar inte att den något mindre syndaren EU fortsätter på brottets bana.

  4. Jan-Eric Nilsson skriver:

    Hej
    LKAB hade en debattartikel i Dagens Industri idag som hävdade att man är ’orättvist behandlad’ med avseende på växthusgasutsläpp jämfört med sina europeiska konkurrenter. Det du tar upp berör denna klagan, men det är mycket svårt att genomskåda vad som är en rimlig hantering eller inte.
    Jan-Eric

Lämna en kommentar