12.03.2020 Blogginlägg 1 kommentar

Klimatpolitiska rådet skåpar ut regeringens klimathandlingsplan – kräver att statsministern tar ledningen

– Den klimathandlingsplan regeringen har presenterat duger inte. Läget är allvarligt och framstegen på tok för långsamma. De förslag regeringen redovisar är okonkreta och helt otillräckliga, men dessutom dåligt utredda.

Så kan man – faktiskt utan att hårddra – sammanfatta den enastående utskåpning av regeringens klimathandlingsplan som det klimatpolitiska rådet i förmiddags levererade. Rådet ifrågasätter till och med om regeringens hantering är i linje med de krav klimatlagen ställer:

”Den allvarligaste bristen är att regeringen inte redovisar i vilken grad de beslutade och aviserade insatserna i sina delar eller som helhet, bidrar till att klimatmålen kan nås. Därmed uppfyller inte handlingsplanen klimatlagens krav i detta avseende. Insatserna är därtill genomgående diffust beskrivna och saknar en tidplan för genomförande.”

Enligt den klimatlag riksdagen antog 2017 ska regeringen vart fjärde år till riksdagen överlämna en klimatpolitisk handlingsplan. Den plan klimatpolitiska rådet nu granskat är den första som tagits fram enligt den nya lagen. Nästa gång en motsvarande redovisning ska göras blir först 2023.

Enligt klimatpolitiska rådet krävs en radikal tempoökning i politiken om de fastslagna målen i klimatlagen ska kunna uppnås. Någon sådan tempoökning kan dock rådet inte att återfinna i regeringens handlingsplan. Det enda någorlunda tydliga exempel på dådkraft man hittar är tankarna på att skärpa den så kallade reduktionsplikten, dvs. kravet på drivmedelsbolagen att öka inblandningen av biodrivmedel i fordonsbränslen. Dock förefaller regeringen, enligt rådet, inte tillräckligt ha beaktat att en sådan satsning sannolikt förutsätter en kraftigt ökad import av biodrivmedel med tveksamma klimatprestanda.

I praktiken dömer rådet ut regeringens nuvarande sätt att organisera klimatarbetet. Eftersom klimatomställningen kräver medverkan från alla samhällssektorer och snart sagt alla politikområden, föreslår rådet att det inom regeringen ska tillsättas en särskild klimatpolitisk styrgrupp, ledd av statsministern.  Det klimatpolitiska ramverket och den klimatpolitiska handlingsplanen måste få samma position inom regeringen som budgetpolitiken och det finanspolitiska ramverket. Utan den typen av förändringar riskerar ytterligare tid att gå förlorad.

”Med nuvarande förutsättningar och beslutad politik går det inte att nå varken det övergripande målet till 2045, etappmålen för de utsläpp som är utanför handelssystemet, med undantag för etappmålet till 2020, eller etappmålet för inrikes transporter.”

Rådet upprepar en del av de förslag man framförde i fjolårets rapport. Bland annat vill man att frågan om någon form av körsträckebaserad skatt på vägtrafiken ska ingå i den översyn av hela skattesystemet som utlovats, och som är en del av januariavtalet mellan regeringen, C och L.

Samtidigt som klimatpolitiska rådet således är hårt i sitt omdöme om regeringen, måste det sägas att det är rätt tunt med konkreta förslag från rådet om vad som bör göras. Några aspekter som rådet inte lyfter gäller om brister i själva det klimatpolitiska ramverk, vars genomförande rådet är satt att övervaka. Det är inte självklart att rådet ska ha synpunkter på ramverkets konstruktion, men det är samtidigt uppenbart att en del av de brister i klimathandlingsplanen som rådet lyfter fram är kopplade till ramverket.

Ett exempel är relationen mellan ramverket och EUs utsläppshandel, EU ETS.

Tanken med utsläppshandeln är att hantera all tung industri och alla större energianläggningar inom EU i ett enda sammanhang, i syfte att uppnå utsläppsminskningar snabbare och till lägre kostnader än om länderna agerar på egen hand. I fjolårets rapport ville rådet delvis ”åternationalisera” styrningen av de svenska anläggningarna inom systemet. I år återkommer rådet, om än denna gång lite vagare, till samma tanke.

Rimligare vore om man istället hade pekat på att utsläppshandelssystemet och ramverket helt enkelt inte är kompatibla och att denna motsättning är näst intill omöjlig att lösa. Det är faktiskt helt enkelt knasigt att ha ett nationellt, klimatpolitiskt mål som även inkluderar sådan verksamhet som regleras på unionsnivå.

Konflikten mellan ramverket och utsläppshandeln kommer dessutom att bli allt mera besvärlig att hantera. Under de senaste åren har de samlade utsläppen inom EU ETS minskat kraftigt. I Sverige har de istället ökat en aning. Förklaringen är att systemet som helhet domineras av kolkraftverk, som nu i snabb takt fasas ut. I Sverige kommer utsläppen istället nästan uteslutande från den tunga industrin, vars utsläpp ligger stilla liksom de gör även på andra delar av kontinenten.

Så länge Sverige är med i EU går denna motsättning inte att hantera. Det är dessutom poänglöst att driva fram snabbare utsläppsminskningar i Sverige än på andra håll eftersom det endast leder till att utsläppsutrymme ökar för anläggningar i andra EU-länder.

Det hade varit på sin plats om klimatpolitiska rådet påpekat denna motsättning.

Ett annat exempel är frågan om att utnyttja landskapet, i första hand skogarna, som kolsänka. I sin strategi för ett klimatneutralt EU, konstaterar EU-kommissionen att planerna förutsätter en medveten politik som stärker kolsänkorna i landskapet. I det klimatpolitiska ramverket finns inget mål om att öka kolinlagringen i landskapet (redan idag är nettoinlagringen över 40 miljoner ton koldioxid per år!), vilket rådet kan anföra till sitt försvar. Det blir ändå märkligt att glida förbi hela frågeställningen, särskilt som man samtidigt starkt argumenterar för att öka användningen av bioenergi, vilket givetvis riskerar att undergräva skogens funktion som kolsänka.

Låt oss hoppas att den kritik klimatpolitiska rådet riktat mot regeringen kan fungera som en väckarklocka och en uppmuntran till alla partier att bidra till en tuffare klimatpolitik. Rådets kritik skulle dock bli mera effektiv om man tillät sig att diskutera hur det klimatpolitiska ramverket behöver utvecklas.

Ett svar to “Klimatpolitiska rådet skåpar ut regeringens klimathandlingsplan – kräver att statsministern tar ledningen”

  1. Claes Trygger skriver:

    Regeringen är sorgligt handlingsförlamad. Om orsaken är okunnighet om problemen, inkompetens eller fruktan för väljarnas dom är svårt att veta. Klart är i alla fall att man i plågsamt hög utsträckning sätter sitt hopp till CCS/BECCS och ökad reduktionsplikt. Den arma skogen har mycket att leva upp till!
    Frågan är väl om regeringen kan räkna: med 10% minskning om året, får vi en halvering på 7 år. Tre halveringar till år 2041. Då är vi nere på 12,5% av de ursprungliga utsläppen. Med nöd och näppe godkänt. (15 procent skall ju tas om hand utomlands …) 10 procent om året kräver rejält minskat bilåkande och flygande; vi är inte ens i närheten av vad som krävs. (I Stockholmsregionen handlar det, enligt länsstyrelsen, snarare om 15 à 16 procent.) Och trots det fortsätter bygget av ”Förbifarten”. Planerna på Österleden/Östlig förbindelse drivs frenetiskt vidare av moderaterna i Nacka (med stöd av bl.a. Centern!). Södertörnsleden är ännu inte skrinlagd. Och krafter arbetar för att Arlanda om några decennier (2070) skall ha ökat passagerarantalet från drygt 25 miljoner till bortåt 70 miljoner (som dagens Heathrow) om året! Tala om regeringens klimatmedvetenhet! Och branschen driver på, med fantasier om eldrift.
    Och skulle vi – trots regeringens handfallenhet – komma ner till 6 miljoner ton CO2, så handlar det ändå bara om de inhemska utsläppen. Idag svarar importen m.m. för mer än det inhemska – hur fixar vi det?
    Det blir alltmer uppenbart att vad som behövs är en samlingsregering; kanske även en ”överrock” till denna, med rätt att lägga in veto mot allt som strider mot Klimatlagen.

Lämna en kommentar