12.02.2020 Blogginlägg 9 kommentarer

Sverige behöver ett klimatmål för skogen

För några år sedan försökte Skogsstyrelsen beräkna hur virkesförråden i den svenska skogen kommer att utvecklas under de kommande 100 åren (Skogliga konsekvensanalyser – SKA 15). Fyra olika scenarier testades. De skiljde sig åt främst genom olika intensitet i virkesuttaget.

Alla scenarierna baserades på en genomsnittlig, global temperaturökning till 2100 på 2oC (RCP4.5), vilket i sig antas öka virkestillväxten. Utgångsläget var 2010, då förrådet av levande virke i den svenska skogen totalt beräknas ha uppgått till drygt 3 miljarder kubikmeter (m3sk = skogskubikmeter).

Oavsett scenario pekade kurvorna uppåt och landade 2100, vid nästa sekelskifte, på ett virkesförråd på mellan 3,7 och drygt 5 miljarder kubikmeter, en ökning på 25-65 procent.

Även med ett realt sett ökande virkesuttag väntas således den samlade mängden (levande) ved i den svenska skogen öka, om inte annat som en konsekvens av ökade virkesförråd i naturreservat och andra skyddade områden, där avverkningarna framöver väntas bli små eller obefintliga.

Det här är naturligtvis väldigt hoppfullt från klimatsynpunkt. Varje ytterligare m3sk levande ved beräknas i genomsnitt motsvara en inlagring av 1,375 ton koldioxid. För varje miljard kubikmeter virkesförrådet växer, dräneras således atmosfären på 1-1,5 miljarder ton koldioxid, motsvarande 20-30 års svenska utsläpp på nuvarande nivå.

Ökade virkesförråd i den svenska skogen betyder att temperaturstegringen dämpas samtidigt som försurningen av världshaven bromsas. Till detta ska läggas att klimatnyttan antagligen är större än prognoserna antyder, eftersom även förrådet av död ved (i olika stadier av nedbrytning) i skogarna rimligen kommer att öka.

Ännu mera hoppingivande är att det i förutsättningarna för dessa bedömningar inte ingår några som helst medvetna ansträngningar att försöka stärka skogens funktion som kolsänka. Klimatnyttan kommer som en bonus.

Lägre avverkning stärker kolsänkan

Men det gäller att inte slarva bort potentialen. Fortsätter vi – som under de senaste decennierna – att endast ta ut 90 procent av den potentiella avverkningen (istället för de 100 procent både Skogsstyrelsen och näringen brukar efterlysa) betyder det att virkesförrådet i skogen till 2100 växer med 2 i stället för 1 miljard kubikmeter, dubbelt så mycket.

Vägen dit är dock naturligtvis långt ifrån oproblematisk. Lägre avverkningsvolymer betyder minskat virkesutbud och därmed högre virkespriser. För markägarna är detta knappast någon nackdel, men för virkesförbrukande industrier och energianläggningar, och alla som är beroende av denna verksamhet, framstår högre virkespriser antagligen inte som drömscenariot.

De viktigaste invändningarna mot att öka virkesförråden är att skogens träd naturligtvis inte, i sina delar, utgör något stabilt kollager. Cellulosan i träden kommer förr eller senare att brytas ned och åter bli koldioxid och vatten – det går inte att lagra in hur mycket koldioxid som helst.

En del av tillväxten lär dessutom komma att neutraliseras av bränder, stormar, översvämningar och insektsangrepp. Det finns en risk att dessa fenomen blir mera frekventa om virkesförråden ökar, det gäller särskilt eftersom klimatet lär bli varmare och stormarna kraftigare.

Samtidigt gäller det att ha sinne för proportioner. Enligt den nyligen presenterade klimatpolitiska vägvalsutredningen beräknas koldioxidavgången vid den stora branden i Västmanland 2014 ha uppgått till 0,5 miljoner ton, vilket minskade nettoinlagringen av kol i det svenska landskapet detta år med en procent. En del ”katastrofer” är dessutom ekologiskt angelägna – många idag ovanliga växt- och djurarter är t.ex. beroende av att det regelbundet brinner i skogen.

En del risker går samtidigt hyfsat enkelt att hantera, t.ex. genom att öka andelen lövträd eller att, genom ökad avskjutning, minska stammarna av älg och kronhjort så att andelen (brandtålig) tall kan ökas på (den mera brandkänsliga) granens bekostnad.

Det finns (nästan) ingen substitutionseffekt

En väldigt spridd invändning mot att öka skogens kollager är att ett minskat virkesuttag skulle tvinga fram en ökad användning av fossila bränslen och därmed ökade utsläpp. Spontant förefaller det ju logiskt att utsläppen blir lägre om fossila bränslen ersätts av bioenergi, eller trä ersätter stål och betong för byggnadsändamål. Det brukar kallas substitutionseffekten.

Haken är att dessa samband inte gäller för verksamheter som omfattas av EUs utsläppshandel, och därmed vare sig för cement- och ståltillverkning eller för utsläppen från större energianläggningar inom EES (EU28 plus Island, Liechtenstein och Norge). Hur stora de totala framtida utsläppen från verksamheter som omfattas utsläppshandel kommer att bli har politikerna bestämt i direktivet om utsläppshandel. Hur stora de totala utsläppen blir påverkas därför i princip inte av i vilken utsträckning ved ersätter fossila bränslen, cement och stål – eller för den delen i vilken mån vi bygger ut vindkraften, stänger kärnkraftverk etc. (Under de närmaste åren gäller delvis andra villkor, kopplat till den s.k. marknadsstabilitetsreserven, MSR, men den effekten är temporär och begränsad.)

Här om veckan överlämnade den klimatpolitiska vägvalsutredningen sin slutrapport – ”Vägen till en klimatpositiv framtid” – till regeringen. Uppgiften var att ”föreslå en strategi för hur Sverige ska nå negativa utsläpp av växthusgaser efter 2045”. Med tanke på den svenska skogens potential att under mycket lång tid bidra till negativa utsläpp kunde man ha förväntat sig att utredningen skulle ha gett stort utrymme åt skogen.

Men det gör inte utredaren Åsa-Britt Karlsson (tidigare bl.a. statssekreterare åt dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C)).

Trogen sina utredningsdirektiv om att ”undersöka hur bl.a. ökad kolsänka, avskiljning och lagring av koldioxid med biogent ursprung (bio-CCS) och verifierade utsläppsminskningar genom investeringar i andra länder kan och bör bidra till detta” bortser hon nästan helt från den spontana inlagring som redan pågår, och letar istället efter åtgärder som går längre än att enbart upprätthålla den existerande kolsänkan (t.ex. den nuvarande inlagringen av drygt 40 miljoner ton koldioxid per år i skogen). Förslagen ska ju syfta till ”ökad kolsänka”.

Därför föreslår hon att kolinlagringen i kulturlandskapet ska ökas genom att övergiven jordbruksmark planteras igen och att fler träd planteras i det öppna jordbrukslandskapet (hon kallar det ”agroforestry”), plus en satsning på mellangrödor och fånggrödor på den odlade arealen.

Beträffande skogslandskapet är det viktigaste förslaget en satsning på att de kommande 10 åren återväta (= åter höja vattennivån på) 100 000 hektar utdikade torvmarker på skogsmark. (Utdikade torvmarker beräknas f.n. läcka mer än 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år, nästan lika mycket som alla personbilar släpper ut!)

Frågan om att öka skogens kolsänka, t.ex. genom att öka naturhänsynen på den brukade arealen, skydda mera skog i reservat och att hålla tillbaka avverkningsintensiteten, bollar hon däremot i huvudsak vidare till den sittande skogsutredningen (vars direktiv dock knappast fokuserar på dessa aspekter).

I betänkandet varnar Åsa-Britt Karlsson för att minskade avverkningar och ökad kolinlagring i den svenska skogen kan leda till att avverkningarna (och de utsläpp detta orsakar) ökar någon annanstans. En förutsättning för att detta ska inträffa är dock, såvitt jag kan förstå, att resten av världen inte driver den klimatpolitik de bundit sig vid enligt Paris-avtalet. Beträffande möjligheten att kompensera svenska utsläpp med åtgärder i andra länder, är utredarens bedömning att detta är ett stickspår eftersom det förutsätter att resten av världen inte uppfyller Paris-avtalet. På motsvarande sätt sätter rimligen avtalet en gräns för hur mycket en återhållen skogsavverkning på svensk mark kan utlösa klimatmässigt negativa virkesuttag någon annanstans.

Det utredningen mest av allt visar är dock, enligt min uppfattning, att det inte går att bedriva en rationell och seriös klimatpolitik om vi bortser från kolflödena i landskapet. Det här måste politiken ta fasta på och formulera en politik kring.

En första åtgärd borde vara att komplettera det klimatpolitiska ramverket med ett mål även för inlagringen av kol i skogslandskapet, kanske enklast formulerat som ett mål för hur virkesförrådet i det svenska skogslandskapet bör öka.

Förslag till klimatpolitiskt mål för skogslandskapet: Öka virkesförrådet i den svenska skogen till 2030 minst 3,5 miljarder m3sk, 2050 minst 4 miljarder m3sk, 2100 minst 5 miljarder m3sk. (Nivåerna bygger på det scenario i Skogsstyrelsens rapport Skogliga konsekvensanalyser – SKA 15 där 90 procent av nettotillväxten avverkas.)

9 Svar to “Sverige behöver ett klimatmål för skogen”

  1. Magnus Nilsson skriver:

    Tack Tomas!
    Vad det handlar om är i mina ögon att utforma en politik som uppmuntrar skogsnäringens aktörer att bidra till att klimat- och naturvårdsmässigt optimera nyttjandet av skogen. På naturvårdssidan ger politiken idag praktiskt taget inga incitament för markägarna att bidra till naturvårdsmålet. De obligatoriska hänsynskraven är mycket begränsade. Det som driver utvecklingen är i hög grad certifieringssystemen, i första hand FSC. Att miljöarbetet i skogen ska baseras på principen ”frihet under ansvar” innebär att ingen vet vilka krav eller förväntningar samhället ställer på markägarna, vilket jag menar är en viktig förklaring till de ständigt pågående konflikterna. ”Frihet under ansvar” gör miljöpolitiken till en moralfråga – hur kan någon föreställa sig att det ska fungera? I rapporten ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar” har jag presenterat förslag till incitament. Som du känner till har ni inom akademin, tråkigt nog, hittills visat ett närmast demonstrativt ointresse för diskussionen.
    Beträffande klimatet finns ett antal, i vissa fall väldigt starka, incitament som uppmuntrar aktörerna att använda ved för i första hand energi-, men i viss mån även byggnads(kolinlagrings-)ändamål. För kolinlagring i naturen finns tyvärr inget motsvarande, trots att den klimatmässiga nyttan i varje fall inte är mindre och dessutom levereras snabbt. Denna sneda incitamentstruktur garanterar inoptimering. Det som krävs, menar jag, är att varje begränsning eller ökning av CO2-utsläppen, kopplad till skogen, så långt möjligt möter samma incitament. Kolinlagring måste bli affär på samma sätt som bioenergi. Av ett inlägg i senaste Land skogsbruk från Paul Christensson, ordförande i LRF Skogsägarna, verkar i alla fall denna organisation märkligt nog inte intresserad av denna nya affärsmöjlighet för sina medlemmar.

  2. Tomas Lundmark skriver:

    Det är viktigt att kolsänkan i skogen diskuteras utifrån ett aktivt skogsbruk. Om vi bara ökar avverkningen utan att tillväxten ökar så tillförs visserligen mer produkter till samhället men den nyttan motverkas av att kolförrådet i skogen inte ökar lika mycket som det gjort de senaste årtiondena. Det är väl det du far efter. Ett problem är att det är en gratistjänst som skogsägarna utför idag, dvs att bygga in stora kolmängder i markanvändningssektorn. Om det utvecklades incitament och affärsmodeller som synliggjorde och värdesatte kolsänkan i den brukade skogen och samtidigt stimulerade ett fortsatt aktivt skogsbruk som levererar förnybara råvaror till samhället skulle mycket förstås vara vunnet. Jag har tidigare föreslagit att det behövs en färdplan för skogen i sammanhanget fossilfritt Sverige och jag förvånas fortfarande över att skogsägarna är så lite involverade i diskussionen om hur skogen kan bidra till klimatarbetet. Det är ju trots allt markägarnas skogsbruksplaner som beskriver hur det kan komma att bli. Om markägarna involveras i arbetet och man börjar lita på deras ambitioner att bidra till klimatarbetet och möjligheten att uppnå olika miljömål finns ytterst goda förutsättningar att utveckla affärsmodeller som tar hänsyn till klimatnyttan. De flesta skogsägare har idag skogsbruksplaner, många är certifierade, vi laserscannar just nu Sverige för andra gången, Riksskogstaxeringen har stickprovsinventerat landet i över hundra år. Det är klart att det går att verifiera åtgärder och effekter om vi alla som är ”marknaden” vill se ett aktivt brukande som tar hänsyn till både bioekonomi i termer av råvaruproduktion, klimatarbete och alla typer av miljövärden. Dagens metod att försöka nå andra mål än virkesproduktion genom att lägga restriktioner på skogsbruket kommer inte att leda till bra lösningar. Det är först när varje mål kopplas till en tydlig nytta som kan mätas och värdesättas som vi kommer att se förändring. Varför kan man inte klimatkompensera sina koldioxidutsläpp i svenska skogar tycker jag är en bra fråga.

  3. Magnus Nilsson skriver:

    Tomas Lundmark
    I min text diskuterar jag inte hur man bäst bör gå till väga för att öka kollagret i landskapet. Om SKA-siffrorna stämmer kan man dock konstatera att det egentligen inte krävs mycket för att kunna uppnå ett virkesförråd 2100 på 5 miljarder kubikmeter – det räcker att vi fortsatt inte avverkar mera än 90 procent av tillväxten och därtill behåller nuvarande naturvårdsmarker. Om vi därutöver, med effektivare skogsbruksmetoder, lyckas öka tillväxten mera än SKA-scenarierna räknar med, så kan vi självfallet på samma gång både ta ut mera virke och ytterligare öka virkesförrådet. Om man däremot pressar upp virkesuttaget till 100 % av tillväxten eller rentav ännu högre (som en del aktörer vill) – då blir förrådsnivåer på 5 miljarder m3sk omöjliga.
    Mina förslag till målnivåer för 2030, 2050 resp. 2100 är dock nog ganska måttfulla. När vi har klarat miljömålet ”Levande skogar” (för det ska vi väl göra?) kommer vi att ha sparat mera virke än i SKA-scenariet med 90-procentigt virkesuttag i form av a/ mera död ved över hela arealen (den döda veden finns inte med i SKA-siffrorna), b/ en större reservatsareal, främst i Syd- och Mellansverige – den ökning som krävs är större om naturhänsynen på den brukade arealen är snåla och kvaliteten på reservatsnätverket dålig, mindre om hänsynen är mera omfattande och reservatskvaliteten högre. Från klimatsynpunkt skulle en strategi med snåla hänsyn, som leder till ett större behov av skyddade arealer, sannolikt leda till ett större virkesförråd än en strategi med större hänsyn och mindre, samlad reservatsareal.
    I sanning finns här mycket att forska kring!

    Dag Lindgren
    Politiken måste snabbt ta sig an frågan om virkesförrådet – här finns mycket klimatnytta att uppnå på kort tid. Och en inlagrad kolatom idag gör mera klimatnytta än en som lagras in första om 20 eller 50 år. Avgörande för att öka inlagringen är att skogsägarna möts av incitament som motsvarar den klimatnytta ett ökat virkesförråd innebär. Nuvarande klimatpolitik tar snarare sikte på att virket på ett eller annat sätt ska eldas upp och på att öka avverkningarna – det är signalen från utsläppshandelssystemet, koldioxidskatten, elcertifikaten etc. För att klimatpolitiken ska bli kostnadseffektiv krävs att den klimatnytta kolinlagringen innebär möts av lika starka ekonomiska incitament som idag uppmuntrar till ökade virkesuttag.

    Åsa Kasimir
    Vi vet egentligen tillräckligt vad som behöver ske i landskapet för att agera. Utmaningen är (igen) att konstruera vettiga incitament för markägarna. Hur ska de ersättas när de anstränger sig extra för att öka virkesförrådet, dvs. att INTE avverka? För att sådana system ska fungera krävs att trovärdiga metoder att (som det heter i dessa sammanhang) mäta, rapportera och verifiera kolinlagringen utvecklas. Här finns uppgifter för naturvetarna, men kanske är det ännu viktigare att få fart på ekonomerna och juristerna?

    Eva-Lena Neiman
    Mera död ved skulle underlätta tillvaron för många växt- och djurarter, men så länge den döda veden inte fullständigt brutits ned gör den ju klimatnytta som kollager. Ska vi nå miljömålet ”Levande skogar” måste vi generellt, över hela arealen, öka volymen död ved så där 3-4 gånger. På skyddade marker kommer den rimligen på sikt att närma sig de nivåer som gällde innan det kommersiella skogsbruket satte igång.

  4. Eva-Lena Neiman skriver:

    Du skriver: ”Till detta ska läggas att klimatnyttan antagligen är större än prognoserna antyder, eftersom även förrådet av död ved (i olika stadier av nedbrytning) i skogarna rimligen kommer att öka.”
    Menar du nyttan för mångfald och arter? Eller hur menar du här?

  5. Åsa Kasimir skriver:

    Tack för en bra text, jag tror att skogen potential verkligen behöver synliggöras.
    Det behövs tydliga regler för att öka upptag och inlagring i levande skog och kol i mark, och att inlagringen sen inte kan användas som ursäkt för ökad skogsavverkning eller för att sälja utsläppsutrymme till andra länder.
    Vi har inte råd att vänta i 10 år på klimatåtgärder, när uppvärmningen nu ser ut att gå för långt.

  6. Dag Lindgren skriver:

    Uttaget ur skogen regleras huvudsakligen av marknadskrafterna + rimliga regler mot överuttag och underutnyttjande av markens produktionsförmåga + naturvård. Detta har under hundra år resulterat i cirka en procent årlig ökning av volymen stående skog vilket leder till stor klimatnytta. Tycker man skall vänta med att sätta politiska mål som komplicerar och framförallt att politiskt stoppa/begränsa uttag till man ser att volymtillväxten avtar om den nu gör det. Det är svårt att veta hur skogen faktiskt reagerar på mycket högre stående volymer. Det går att öka tillväxten ytterligare en procent per år, men incitamentet för detta för skogsbrukarna blir mycket svagare om de inte får skörda frukterna. När man anlägger ny skog växer den uthålligt mycket bättre än den gamla och förmår långsiktigt lagra mer kol om den i slutändan inte avverkas. Dvs bestämmer vi oss om tio år att begränsa uttaget är potentialen större att lagra mycket kol i skogen än om vi gör det idag.

  7. Magnus Nilsson skriver:

    Matts: Tack för påpekandet. Skrivfel så klart. Ska vara 3,5 miljarder m3sk 2030, 4 miljarder m3sk 2050 och 5 miljarder m3sk 2100. Korrigerat.

  8. Matts Hjertqvist skriver:

    Utmärkta synpunkter!
    Men om virkesförrådet 2010 var drygt 3 miljarder kubikmeter, är väl inte 3500, 4000 och 5000 kubikmeters ökning väl lite. Är det rätt siffror?

  9. Tomas Lundmark skriver:

    Jag håller med om att skogen kan bidra till klimatarbetet på många sätt. Men att bara tänka sig begränsning i avverkningen som ett sätt att öka sänkan är ju inte att se hela bilden. Man kan ju öka nettotillväxten och låta avverkningsnivån ligga fast. Man kan återbeskoga nedlagd åkermark. Då ökar också sänkan utan att man drar undan förnybar råvara från konsumtionen. Eller så ökar man tillväxten jättemycket, då kan både sänkan i skogen, i skogsprodukter och avverkningen öka vilket skulle bidra till minskat oljeberoende och en massa andra positiva samhällsekonomiska effekter. Varför är det svårt att se den aspekten av skogens möjligheter? Om man skulle intensifiera virkesproduktionen på den mark som idag är tillgänglig för virkesproduktion och samtidigt överger tanken om den naturliga naturlighetens möjligheter (fri utveckling) och istället intensifierar naturvårdsinsatserna med aktiva åtgärder på den naturvårdsmark som redan finns. Hur lång skulle vi komma då borde man ta reda på.

Lämna en kommentar