Det pågår en intensiv diskussion om framtiden för EU:s utsläppshandelssystem, ETS1. Några medlemsstater och en hel del industriledare har under senare tid argumenterat för luckra upp regelverket. I praktiken handlar kraven om att tillåta högre utsläpp från systemet än nuvarande regler medger i syfte att sänka priserna på utsläppsrätter.
På så sätt hoppas man kunna få ned kostnaderna för den utsläppstunga industrin, och sänka elpriserna inom EU, vilket kortsiktigt skulle hjälpa både hushåll och företag. Mest i fokus verkar kemiindustrin och tillverkningen av konstgödsel vara.
Den italienska regeringen har rentav planer på att med skattemedel ”lyfta av” kostnaden för utsläppshandeln från de verksamheter i landet som omfattas, främst i syfte att sänka elpriserna för hushållen. Konsekvensen lär bli ökad gasanvändning i Italien, ökad efterfrågan på utsläppsrätter och därmed högre priser på utsläppsrätter – inte precis vad resten av unionen önskar sig…
Debatten har skapat en osäkerhet som i sin tur lett till att priserna på utsläppsrätter faktiskt inte stigit utan numera skvalpar kring en nivå 20 euro lägre per ton än i början av året. I ett läge där det snackas om att reglerna kan komma att mjukas upp och priserna falla, vill så klart ingen aktör i slutändan sitta med ett stort förråd av outnyttjade utsläppsrätter som fallit i värde. Därför säljer man. Varvid priserna faller.
På sistone har dock andra aktörer reagerat och istället gått ut i försvar för nuvarande regelverk. Igår, 12 mars, ställde sig åtta av unionens regeringar – Danmark, Finland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Spanien och Sverige – bakom ett brev där man motsätter sig ”fundamentala” förändringar av systemet. Räknar man samman de röster i ministerrådet som dessa länder tillsammans kontrollerar, inser man att den som vill få ihop en kvalificerad majoritet i ministerrådet för att på allvar försvaga utsläppshandelssystemet lär stöta på problem.
Så hur kommer EU att hantera situationen?
Det finns faktiskt flera sätt för unionen att redan på kort sikt hålla nere priserna på utsläppsrätterna utan att på något sätt i grunden luckra upp systemet:
1. Upphöra med att skrota utsläppsrätter innan de kommit ut på marknaden
Kopplat till utsläppshandeln finns en så kallad marknadsstabilitetsreserv, MSR, som regleras i en separat lagstiftning, skild från utsläppshandelsdirektivet. Denna mekanism infördes för drygt 10 år sedan och innebär att när det finns många outnyttjade utsläppsrätter ute på marknaden, kommer en del av nyutgivningen att skrotas innan utsläppsrätterna auktionerats ut och kommit ut på marknaden.
Mekanismen infördes för att trycka upp priserna på utsläppsrätter och få igång omställningen, i ett läge där utsläppsrätterna inte kostade mer än 5-10 euro per ton. Den har sedan dess lett till att mer än 3 miljarder av de utsläppsrätter som utfärdats under de senaste 10 åren aldrig kommit ut på marknaden, samtidigt som priserna på utsläppsrätter pressats upp och nu stabilt ligger över 65-70 euro per ton.
Behovet av att med konstgjorda åtgärder hålla uppe priserna har idag snarast vänts till sin motsats – nu gäller det att förhindra skyhöga priser. Dessutom är överskotten på väg att krympa, vilket i sig försvagat annulleringsmekanismen. Att slopa den automatiska annulleringsmekanismen skulle antagligen dämpa priserna på utsläppsrätter en smula, men det skulle inte addera något utsläppsutrymme utöver det som lagstiftningen redan medger. Dessutom kräver det inga ändringar av utsläppshandelsdirektivet, vilket innebär att ändringen kan genomföras snabbt.
2. Öka gratistilldelningen till den energiintensiva industrin.
Vissa industrigrenar tilldelas fortfarande utsläppsrätter gratis. Tilldelningen är inte kopplad till deras utsläpp utan till produktionskapaciteten – hur många ton man kan producera av en vara. De riktmärken som styr tilldelningen baseras på utsläppsintensiteten hos de mest utsläppseffektiva företagen inom branschen.
Under mars 2026 ska nya, skärpta riktmärken meddelas. Hur mycket de skärps styrs egentligen av utsläppshandelsdirektivet, men det finns ett visst utrymme för kommissionen att tolka lagstiftningen. Om kommissionen bestämmer sig för att begränsa skärpningarna, blir gratistilldelningen större, vilket skulle underlätta ekonomin för de branscher som påverkas. Om gratistilldelningen utökas måste dock parallellt den auktionering av utsläppsrätter som sker i första hand på medlemsstaternas uppdrag minska, dvs den samlade utgivningen av utsläppsrätter – och därmed utsläppsutrymmet – skulle inte påverkas. Däremot skulle medlemsstaternas intäkter från systemet minska.
I juli i sommar ska kommissionen presentera förslag om större översyn av ETS1. Detta förslag ska dock utformas utifrån dels unionens gällande 2030-mål om att till dess minska unionens nettoutsläpp med minst 55 procent, dels det nyss klubbade 2040-målet om en minskning med 90 procent (bägge i fallen relativt utsläppen 1990). I revisionen av utsläppshandelsdirektivet kan kommissionen komma att föreslå ett något större utsläppsutrymme för det kommande decenniet än det nuvarande lagstiftning tillåter, men det måste då kombineras med att utsläppsutrymmet för de verksamheter som inte omfattas av ETS1 (den så kallade ESR-sektorn) krymps mera än vad som annars krävs. Alternativt måste kraven om kolinlagring i landskapet, det som brukar kallas LULUCF, bli tuffare. Marginalerna för att vidga ETS1-bubblan är inte stora.
På tisdag, 17 mars, ska EU:s miljöministrar mötas. Utsläppshandeln finns inte på dagordningen för mötet, men mot bakgrund av den diskussion som pågår verkar det osannolikt att ämnet inte på något sätt skulle komma upp.
Viktigare blir nog den diskussion som väntas hållas två dagar senare, när EU:s stats- och regeringschefer möts. På detta möte lär de höga priser på olja och gas (och därmed även på el) som följt på kriget vid Persiska viken bli en stor fråga. Några deltagare kommer säkert att lufta tankar om att luckra upp reglerna för utsläppshandeln.
Men sannolikheten för att systemet på något mera fundamentalt sätt ska komma att ändras med stora följder för de samlade utsläppen eller på priserna på utsläppsrätter är, som jag ser det, inte särskilt stor. Saker kommer att justeras, men några dramatiska förändringar är knappast att vänta. Inte minst genom det färska beslutet om ett nytt 2040-mål har regeringarna och parlamentet satt ganska så strama restriktioner för vilket utfall de kommande översynerna av unionens mera detaljerade klimatlagstiftning kan ge.
Visst – inga beslut är huggna i sten. Allt kan ändras. Men i den kaffesump jag lutar mig mot, hittar jag inga stora omvälvningar.
Upptäck mer från
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Pingback: Toppmötet och utsläppshandeln: På stället marsch (nästan)
Problemet med Kommissionens sätt att redovisa bördefördelning i sina impact assessments är att de är alltför aggregerade och abstrakta för att förstås av vare sig regeringar, media eller allmänheten. Tyvärr granskas dessa dokument sällan eller aldrig av forskning. I länder som Sverige där regeringen inte översätter åtaganden i konkreta beräkningar av vilka styrmedel och priser som måluppfyllelsen kommer att kräva i Sverige så är det riskfritt för dagens regering att i Bryssel rösta för ambitiösa mål. Vi väljare kan aldrig utkräva ansvar för att Sverige inte gjort sin hemläxa eftersom de tuffa styrmedel som kan komma att krävas inte redovisas. Därför kan man låtsas som att man vill nå målen och samtidigt populistiskt sänka skatter eller ta bort reduktionsplikt för att hålla bränslepriser låga.
Då har vi ännu inte talat om vilka skadeverkningar ökade utsläpp genom uppskjutna mål kan leda till.
Du skriver att uppoffringen ”politiskt ansetts acceptabel”. För mig är det helt otransparent vilken framtida uppoffring Sveriges regering har ansett är acceptabel. Jag tror inte att regeringen har en susning om vilka uppoffringar som kommer att krävas. Det har i varje fall inte redovisat det för svenska folket.
Ett problem är att den journalistiska bevakningen av EU-frågor är så klen. Vem har frågat Ebba Busch hur hon tänkte när hon under det svenska ordförandeskapet lotsade fram en revidering av energieffektivitetsdirektivet som innebär att den svenska slutanvändningen av energi 2030 ska vara kring 20 procent lägre än den var 2021? Busch har, såvitt jag kan förstå, ingen som helst avsikt att respektera det beslut hon drev igenom…
Det där med ”politiskt ansetts acceptabelt”: Min bild av politik är att det är så det går till – visst lutar man sig mot faktaunderlag, men politik handlar ytterst om en massa avvägningar, i grunden nog nästan omöjligt att fullt ut överblicka.
2024 hade vi EU-val. Då utsåg vi dem som sedan dess representerar Sverige i Europaparlamentet. I höst har vi EU-val igen. Då utser vi dem som ska sitta på andra sidan förhandlingsbordet – ministerrådet – när EU-lagstiftningen ska beslutas. Kommer partierna att avkrävas besked om vad de vill med EU på samma sätt som 2024?
Av döma det jag hör i Bryssel så har du nog
helt rätt, Magnus!
Pingback: Merz´ kovändning om CO2-handeln - Om Europa - av Brors & Elvis
Hej!
Tack för inlägget. Jag uppfattar att kommissionen dribblar med förskjutningar av utsläppsminskningsbördor. En fråga som dyker upp i mitt huvud är om de har ett bra och offentliggjort underlag för att bedöma var bördorna gör mest ont. Just nu blåser populistiska vindar som trycker på för lättade bördor. Jag hör Inga starka röster om vilka skadeverkningarna blir av de ökade utsläppen som resulterar av dessa lättnader. Jag kanske har missat något i SVT, SR, DN eller SvD men jag tror inte det. Tacksam för tips om detta.
Roger Pyddoke
Hej Roger!
Jag skulle säga att beslutet om 2040-målet innebär att frågan om eventuella bördor och deras fördelning åtminstone temporärt har lösts ut. Nu finns det en målbana för utsläppsutveckling till 2040 med mellanliggande mål 2030 och 2040, och denna kurva skulle jag säger återspeglar den kortsiktiga ”uppoffring” som politiskt ansetts acceptabel relativt den långsiktiga kostnaden. Hur denna kortsiktiga uppoffring fördelas inom och mellan olika grupper, regioner och branscher inom unionen är ju lite en annan sak. Ett dilemma är ju att man ju ofta tvingas kompromissa med den samhällsekonomiska effektiviteten för att hantera dessa frågor.