Magnus Nilsson Produktion

Nej, EU:s nya 2040-mål kommer inte att beslutas av Europaparlamentet

Nej, EU:s nya 2040-mål för klimatet kommer inte att beslutas av Europaparlamentet. Beslutet kommer att tas av medlemsstaternas stats- och regeringschefer. Så kanske är det viktigare för klimatpolitiken inom EU vem som vinner parlamentsvalet i Portugal nu på söndag än hur det går i EP-valet den 9 juni.

—————-

EU:s utsläppsmål för 2040 blir en av de viktigaste klimatpolitiska frågorna inom unionen de närmaste åren. Den 25 mars, om knappt tre veckor, möts medlemsstaternas miljöministrar för sitt första formella möte under det belgiska ordförandeskapet. Någon dagordning för mötet har ännu inte publicerats, men rimligen kommer kommissionens förslag från 6 februari (att unionens nettoutsläpp av klimatgaser 2040 ska vara 90 procent lägre än 1990) att bli en huvudfråga. 2040-målet kommer förmodligen även att tas upp vid de kommande toppmötena med EU:s stats- och regeringschefer.

Förslaget till 2040-mål har framställts som ännu ett utspel från en klimataktivistisk kommission, men formellt är det faktiskt bara en delleverans på en beställning som Europaparlamentet och EU:s regeringar skrev in i unionens klimatlag redan när den antogs i april 2021.

I lagen slås fast att unionen ska bli klimatneutral senast 2050, men också att nettoutsläppen 2030 ska ha minskat med minst 55 procent jämfört med 1990. Något motsvarande ”etappmål” för 2040 anges inte, däremot att ett sådant mål ska fastställas senare. I det syftet uppdras i lagtexten till kommissionen att ”senast sex månader från den första globala översyn som avses i artikel 14 i Parisavtalet, om det är lämpligt lägga fram ett lagstiftningsförslag, baserat på en ingående konsekvensbedömning, i syfte att ändra denna förordning så att den inbegriper unionens klimatmål för 2040” (artikel 4.3).

Med ”den första globala översyn som avses i artikel 14 i Parisavtalet” menas klimatkonferensen COP28 i Dubai i november i fjol, och kommissionen (del-)levererade således redan efter drygt två månader.

För något förslag till lagstiftning blev det inte. ”Team von der Leyen” gjorde uppenbarligen bedömningen att det ännu inte var ”lämpligt” att presentera någon konkret lagtext, utan presenterade enbart ett mera luftigt förslag om en ny målnivå för 2040. Det kan ha legat taktiska eller politiska överväganden (kopplade till EP-valet i juni) bakom, men hanteringen skulle också kunna förklaras enbart av den aningen stökiga beslutsprocedur som väntar.

Det formella beslutet om att föra in ett nytt 2040-mål i lagstiftningen kommer, på traditionellt sätt, att tas gemensamt av medlemsstaternas regeringar och Europaparlamentet (sannolikt i början av 2026, mer om detta senare), men i realiteten kommer frågan att avgöras av Europeiska Rådet, dvs. stats- och regeringscheferna, sannolikt i september-oktober 2025.

I normala lagstiftningsfrågor, då beslut tas gemensamt av parlamentet och fackministrarna, gäller olika majoritetsregler, dvs. alla måste inte vara ense, utan enskilda länder eller politiska grupperingar i parlamentet kan köras över.

Så är det inte när Europeiska rådet, dvs. stats- och regeringscheferna i de 27 medlemsstaterna, möts. Då gäller istället konsensus, och ett enda medlemsland kan stoppa ett beslut även om alla de övriga 26 står bakom. (Vad detta innebär fick vi nyligen lära oss när rådet kunde ta beslut om ekonomiskt stöd till Ukraina först sedan den ungerske premiärministern Viktor Orban lämnat lokalen…)

När EU-ledarna senast fattade beslut om de övergripande klimatmålen, i december 2020, lyckades den polska regeringen, genom att hota med sitt veto, pressa fram diverse ekonomiska åtaganden från övriga länder. Konsekvensen av konsensuskravet är att beslut i Europeiska Rådet ofta blir mindre offensiva än när frågorna hanteras av fackministrarna och Europaparlamentet.

Att 2040-målet ska beslutas av Europeiska rådet, dvs. utan formell inblandning från parlamentet, regleras i inledningen till nuvarande klimatlag (skäl 21) där det (aningen kryptiskt) slås fast att beslut om unionens 2040-mål ska tas på samma sätt som när motsvarande mål lades fast för 2020 och 2030: ”I sina slutsatser av den 8 och 9 mars 2007 och av den 23 och 24 oktober 2014 godkände Europeiska rådet unionens mål för minskade växthusgasutsläpp för 2020 respektive ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030. Bestämmelserna i denna förordning om fastställande av unionens klimatmål för 2040 påverkar inte Europeiska rådets roll enligt fördragen, när det gäller att bestämma unionens allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar för utvecklingen av unionens klimatpolitik.”

En annan faktor som gör att beslutet måste tas av stats- och regeringscheferna är att både unionen och dess 27 medlemsstater, i princip var för sig, senast före det globala klimatmötet COP 30 (Brasilien 10-21 november 2025) måste lämna in ett nytt, gemensamt och skärpt ”nationellt fastställt bidrag” (Nationally Determined Contribution, NDC) om utsläppsminskningar under Parisavtalet. Alla 27 regeringar måste således i princip var för sig godkänna den nya, gemensamma NDCn.

Till komplikationerna hör att denna nya NDC måste innehålla ett åtagande med 2035 som målår; 2040, som EU-planeringen utgår från, duger inte. Förklaringen är ett beslut vid FN-mötet i Glasgow 2021 som innebär att alla länder vart femte år, med början 2025, måste lämna in en uppdaterad och skärpt NDC med ett mål 10 år framåt i tiden, dvs. i detta fall 2035. Med standardiserade rapporteringsperioder hoppas man att det bland annat ska bli lättare att jämföra åtaganden från olika länder under Parisavtalet.

I förhållande till Parisavtalet står det således EU (och de 27 medlemsstaterna) fritt att internt ta sikte på 2040, men i NDCn måste det finnas ett mål för årtalet 2035.

Precis som vilken annan aktör som helst kan det nya Europaparlament vi utser den 9 juni, försöka påverka Europeiska rådets beslut om 2040-målet och ny NDC (och naturligtvis kommer parlamentets synpunkter att väga tungt när Europeiska Rådet tar sitt beslut), men det är först i ett senare skede, när det nya målet ska översättas till mera detaljerad lagstiftning (bland annat genom en revidering av unionens klimatlag), som det nya parlamentet får en central roll.

Om samspelet mellan unionens olika institutioner kommer att se ut ungefär som när nuvarande klimatlag antogs, kan vi vänta oss att Kommissionen lämnar ett konkret förslag om hur det nya 2040-målet ska skrivas in i klimatlagen till medlemsstaternas regeringar och parlamentet under våren 2025, och att den fortsatta hanteringen kommer att se ut ungefär som enligt tabellen nedan.

Slutförhandlingarna om revideringen av klimatlagen skulle i så fall kunna avslutas direkt efter att stats- och regeringscheferna i Europeiska Rådet fastslagit 2040-målet och den nya NDCn någon gång september-oktober 2025, med beslut i ministerrådet och parlamentet i början av 2026.

Efter detta kommer unionens övriga klimatlagstiftning att behöva justeras i linje med den reviderade klimatlagen. Kommissionen lär därför, direkt efter att justeringarna av klimatlagen klubbats, presentera förslag till revideringar (eller rentav rejäla omstöpningar) även av detaljlagstiftningen, förslag som borde kunna leda till beslut mot slutet av 2027 eller början av 2028.

Här kan du lämna en kommentar: