17.01.2019 Blogginlägg 1 kommentar

Skogspolitiken mogen för helrenovering

I en blogg uppmärksammar Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist att det gått 25 år sedan den nuvarande skogsvårdslagen började gälla. Den skogspolitik som 1994 började fungera, innebar två viktiga brott med den som gällt föregående decennier:

  1. En radikal avreglering. Under 70- och 80-talet expanderade statens inflytande över skogsbruket dramatiskt (se t.ex. proposition 1978/79:110, lagd på riksdagens bord av en (fp)-regering, och antagen av en, bortsett från detaljer, helt enig riksdag). Bakgrunden var att avverkningarna under några år i början av 1970-talet hade överstigit tillväxten. Den kommande, förväntade virkesbristen kom att prägla politiken med inslag av stark detaljstyrning. Systemet byggde i mycket på den skogsvårdsavgift som togs ut av alla brukare, och som återfördes till näringen på villkor att pengarna utnyttjades för att dika våtmarker, bygga skogsbilvägar, avverka ”trasiga” lövdominerade s.k. 5:3-skogar (eldoradon för skalbaggar, vedsvampar och hackspettar) m.m. Under devisen ”frihet under ansvar” slopades praktiskt taget alla produktionsinriktade regler (dock behöll man tvånget att återbeskoga efter en avverkning, ett rätt kraftigt ingrepp i den privata äganderätten, vars betydelse för den långsiktiga virkesproduktionen därtill inte är alldeles uppenbar).
  2. Uppgradering av miljöfrågan. Skyddet av den biologiska mångfalden skulle hädanefter bli en integrerad del av skogsbruket. I skogsvårdslagens nya portalparagraf definierades två jämställda mål som att skogen ska skötas ”så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls”. Även när det gällde miljömålet ansågs avreglering vara den bästa medicinen. Budskapet var att om markägarna bara blev av med 70-/80-talets tvångströjor så skulle den biologiska mångfalden säkras. Via en särskild naturvårdsparagraf – SVL 30 § – fick Skogsvårdsstyrelsen vissa möjligheter att besluta om bindande hänsyn vid avverkningar, men villkoren var väldigt snäva och ett sådant krav fick inte orsaka skogsägaren mera än ”bagatellartade” kostnader under den s.k. toleranströskeln.

Ett kvartssekel senare konstaterar Herman Sundqvist att både virkesförråden och uttaget av virke har ökat betydligt, liksom mängden död ved och volymen lövträd.

Samtidigt visar de årliga uppföljningarna av miljömålet ”Levande skogar” att det är oklart om utvecklingen när de gäller den biologiska mångfalden verkligen går i rätt riktning. En ny, mera djuplodande utvärdering väntas om ett par veckor. Tipset är att läget inte blivit muntrare.

Den bild utvärderingarna ger, vill jag hävda, illustrerar ett miljöarbete som gått i baklås. Orsaken är inte illvilja eller okunskap från näringen utan att de incitament brukarna i verkligheten möts av alldeles uppenbart går på tvärs med den deklarerade politiken.

Om vi har ett system där den som  utnyttjar ”frihet under ansvar” till att strunta i naturhänsynen och istället helt fokusera på ekonomin, systematiskt belönas framför den som tar sitt ansvar, ska man inte förvånas om det blir problem med miljömålet – motsatsen vore sensationell.

Inte heller de skogsägare som jobbar på tvärs med incitamenten, och försöker ta miljöuppdraget på allvar, kan bortse från ekonomiska realiteter och tvingas/lockas att utforma naturvårdshänsynen så att det ekonomiska bortfallet minimeras snarare än att naturvårdsnyttan optimeras.

Redan efter några år visade det sig för övrigt att devisen ”frihet under ansvar” inte ens fungerade på produktionsområdet, ett omen man borde tagit intryck av. Fram till 1994 fick markägarna inte avverka mera än en viss andel av sin fastighet under en viss tidsperiod, men i samband med lagens omarbetning togs dessa regler bort för fastigheter under 1000 hektar. Effekten kom omedelbart och ledde till så stora problem med spekulationsköpare (som direkt efter ett köp avverkade allt som fanns att hugga och sedan sålde den nu rejält nedhuggna fastigheten) att hushållningsregeln kom att återinföras redan 1999.

I det vakuum frånvaron av regler på naturvårdsområdet skapat, har istället etablerats ”frivilliga” certifieringssystem. I sin marknadsföring behöver skogsindustrin kunna visa för sina kunder att man sköter sitt miljöansvar. Som en ersättning för en fungerande lagstiftning etablerades därför certifieringssystemet FSC, framförhandlat mellan näringen, miljöorganisationer och vissa andra intressenter som samer och skogsfacket. FSC är inte att betrakta som någon sorts filantropi eller välgörenhet från näringen, utan ett sätt att stärka svensk skogsindustri på exportmarknaderna och öka intäkterna för hela den svenska skogsnäringen.

Jag satte ”frivilliga” inom citationstecken eftersom anslutningen till FSC (eller den alternativa certifieringen PEFC, som skogsägarföreningarna tagit initiativ till) för många skogsägare numera knappast baseras på frivillighet, utan tvärtom är ett villkor för att man alls ska kunna sälja sitt virke.

Den pågående hysteriska konflikten kring nyckelbiotoper (förkortad version här – läs gärna även min tidigare blogg i ämnet) har sin grund i att de stora skogsindustrierna, för att få FSC-certifiera sina produkter (och därmed säkra den egna ekonomin, jobben, tillväxten och marknaden för skogsbrukarna), måste garantera att produkterna inte innehåller fibrer från nyckelbiotoper.

Staten har egentligen inget med detta att göra, men för att underlätta för markägare och industri att uppfylla regelverket drog staten 2018 igång en stor nyckelbiotopsinventering.

Alternativet till att på detta sätt kartlägga i förväg är att nyckelbiotoperna upptäcks först i samband med att en avverkningsanmälan lämnas till Skogsstyrelsen, en upptäckt som totalt kan kasta om de ekonomiska förutsättningarna för den planerade avverkningen.

FSCs effekter går dock betydligt längre. Enligt FSC-systemet måste en markägare undanta minst fem procent av arealen från skogsbruk, dock alltid alla nyckelbiotoper. För fastigheter med mycket nyckelbiotoper innebär därför den ”frivilliga” certifieringen högre, ibland betydligt högre, kostnader än för fastigheter med mindre än fem procent nyckelbiotopsareal – ytterligare ett incitament rakt på tvärs med miljömålet. För att lösa detta problem har naturvårdsmyndigheterna tvingats föra in ett i princip ovetenskapligt prioriteringskriterium för statens satsningar på naturskydd. Sedan i fjol finns således därför en särskild naturvårdssatsning, riktad till markägare med mer än fem procents nyckelbiotopsareal.

Som framgår har ”frihet under ansvar” inte inneburit att skogsnäringen blivit av med alla regelverk, utan enbart att ett politiskt beslutat regelverk ersatts av ett annat regelverk, beslutat i något slags korporativ form. I och med den nya prioriteringen av fastigheter med mer än fem procent nyckelbiotoper har kärran slutligen spänts framför hästen och politiken blivit underordnad den frivilliga certifiering som politiken enligt certifieringarnas stadgar absolut inte får ha något som helt inflytande över!

LRF Skogsägarna jublar just nu över att den utökade satsningen på nyckelbiotopsinventeringarna ska slopas. Kanske inbillar de sig att ”nyckelbiotopsproblemet” därmed lösts. Men att inventeringarna stoppats leder naturligtvis inte till att skogsindustrin plötsligt börjar köpa nyckelbiotopsvirke, utan enbart till att regering och opposition med förenade krafter har lyckats med bedriften att höja den redan hysteriska konfliktnivån till ännu högre höjder! (Varför protesterar inte skogsindustrin mot denna nyordning?)

Den nya skogspolitik som sjösattes 1994 har definitivt inneburit stora förbättringar jämfört med det läge som gällde tidigare, det gäller både förutsättningarna för skogsbruket och för miljövården, men tecknen är allt tydligare på att politiken inte längre fungerar utan att det är dags för en helrenovering.

De stora problemen gäller miljömålet där bristen på incitament men också en föråldrad syn på miljömålets syfte är hinder som behöver undanröjas. I utkanten finns några viktiga detaljåtgärder som måste rättas till.

För några år sedan fördes en debatt om vad ”svenska värderingar” innebar. Det vettigaste bidraget kom från den moderate EU-parlamentarikern och förre partisekreteraren Gunnar Hökmark, som i en för skogspolitiken förvånansvärt relevant kommentar konstaterade ”Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag.”

Devisen ”frihet under ansvar” bygger på att skogsägare är en homogen grupp vars värderingar överensstämmer med det av riksdagen formulerade miljömålet för skogen, och att skogsägarna i sin verksamhet låter sig styras av dessa värderingar, oavsett de ekonomiska konsekvenserna.

Att på allvar föreställa sig att en skogspolitik baserad på ”frihet under ansvar” kan fungera är naturligtvis oerhört naivt. De utvärderingar Skogsstyrelsen och andra gör bekräftar att systemet inte fungerar.

Att politiken hängts upp på ”frihet under ansvar” istället för lagstiftning är, vill jag hävda, den sannolikt viktigaste bakomliggande förklaringen till de konflikter som pågår. I frånvaro av obligatoriska regler etableras andra system samtidigt som miljöorganisationerna väljer att argumentera i moraliska termer där skogsägare delas in i ”onda” och ”goda”, vilket naturligtvis upplevs som kränkande av laglydiga skogsägare. Enligt samma logik kräver man att verksamheten på det statliga skogsbolaget Sveaskogs marker ska bedrivas utifrån en speciell, högre moralkodex än den som anses kunna krävas inom det privata skogsbruket, en sorts återgång till tiden före 1979 då skogsvårdslagen enbart gällde den skog som inte ägdes av staten eller kyrkan.

För brukarna skapar kombinationen av å ena sidan praktiskt taget inga obligatoriska regler, å andra sidan ett starkt moraliskt tryck om att skydda (inklusive risken att bli uthängd som miljömarodör i media) rimligen en oerhört frustrerande situation. Vilka miljöhänsyn markägaren förväntas ta för att inte få kritik är dessutom mycket oklart, det verkar inte ens tillräckligt att följa kraven i certifieringssystemen.

Många av de konflikter som rasar på skogsområdet är en konsekvens av att politiken bygger principen ”frihet under ansvar”. Det synsättet måste bort om vi ska kunna röra oss framåt.

– För att få ett vuxet och konstruktivt samtal om skogen måste dessutom en del missfoster i den befintliga politiken rensas bort. Det gäller t.ex. möjligheten (eller snarare skyldigheten) att vid tillämpningen av artskyddsförordningen (som akut ska skydda miljöer för ett antal utpekade känsliga växt- och djurarter) inte betala ut ersättning till den berörda markägaren. Så kan vi inte ha det. Vissa hänsyn måste staten kunna kräva av alla markägare utan ersättning, men går kraven därutöver måste markägaren ha rätt till ersättning. Att det just idag klargjorts att staten inte kan förhindra skogsbruk i fjällnära skog utan att ersätta markägarna, löser förhoppningsvis upp en knut. Frågan om artskyddsförordningen måste rimligen lösas på ett liknande sätt.

– Miljösidan måste uppdatera sin syn på miljömålet. Idag satsas mycket kraft på att skydda områden med befintliga värden, men i stora delar av landet är landskapet så utarmat att huvuduppgiften snarare är att återetablera något som liknar naturliga skogsekosystem. Miljömålet syftar inte till (vilket man lite för ofta får intrycket av när man följer miljöorganisationerna) att göra reservat av alla befintliga, någorlunda orörda skogsområden, utan om att etablera ett skogslandskap där stabila, långsiktiga förutsättningar för den naturliga, ekologiska dynamikens möjligheter att fungera har säkrats. Så långt möjligt bör målet nås på de arealer som nyttjas för virkesproduktion, men i den utsträckning som behövs måste tillräckligt stora, ekologiskt välfungerande reservatsnätverk etableras.

– Samhället, staten, måste mycket mera konkret än idag definiera hur man tänker sig att det ska se ut när miljömålet har nåtts. När är jobbet klart? Hur vet skogsnäringen att den gör rätt?

– En ny utmaning är att säkra skogslandskapets funktion som kolsänka. För att Parisavtalets 1,5-gradersmål ska klaras måste atmosfärens halter av växthusgaser senast någon gång 2050-2070 börja minska. Redan nu spelar skogarnas växande kollager en stor positiv roll. I framtiden kan skogen komma att få betydelse både som leverantör av koldioxid från atmosfären till geologisk kollagring, men även fortsatt som permanent, levande kollager. Bägge uppgifterna måste en ny lagstiftning beakta.

I ett s.k. tillkännagivande krävde majoriteten i riksdagen (bestående av (f.d.?) Alliansen + SD) i mars 2018 att en god incitamentsstruktur för ett hållbart skogsbruk bör säkerställas och att en översyn av lagstiftningen på området därför bör genomföras”.

Detta är ingen dålig utgångspunkt för att ta sig an den helrenovering av skogspolitiken som behövs.

Ett svar to “Skogspolitiken mogen för helrenovering”

  1. Ingvar Arvidsson skriver:

    Hej, Magnus, och alla andra skogskämpar!
    Oerhört tillfredsställande att läsa en grundlig analys av den rådande skogspolitiken. Där har jag inget att tillägga. Vill bara ge några exempel från ”verkligheten”. Att inte de förbättringar som skett när det gäller generell hänsyn lett till förbättringar för hotad flora och fauna beror, anser jag, bl a på följande: Före slutavverkning så går man idag in och gör en förröjning, som innebär att allt som kan sinka maskinen röjs bort. Det kan vara hassel, rönn, döda träd m m. När maskinen kommer så åker dessutom allt bort som kan bli ett hinder för markberedaningen och planteringen. Även träd som är under 10 cm i BHD och träd som vrakas tas ner, trots att det bara blir en kostnad för markägaren., därefter plantering med sk förädlad gran. Dessa växer 30 % snabbare än naturgran men innehåller inte 30 % mera fiber utan 30 % mera vatten. När platorna hunnit upp ca en meter går man in och röjer bort lövet när det är i älgbeteshöjd. Nu har man en total monokultur i 60-70 år framåt. Här finns inte en blommande växt och därför inga insekter och då heller inga fåglar. Inte konstigt att antalet rödlistade arter inte minskar.
    Hälsning Ingvar Arvidsson

Lämna en kommentar