14.12.2018 Blogginlägg 2 kommentarer

Med sådana vänner – behöver skogsnäringen några fiender?

De konkreta konsekvenserna av att riksdagen i sin visdom i veckan ställde sig bakom den reservation i finansutskottet som (M) och (KD) totat ihop, börjar nu bli tydliga. Idag blev bl.a. miljö- och jordbruksutskottets betänkande över budgetpropositionen för 2019 offentligt.

På miljöområdet handlar det om stora eller mycket stora nedskärningar på längden och på tvären.

Särskilt brutala är nedskärningarna på naturvårdsområdet. Under anslagsposten ”1:14 Skydd av värdefull natur” är budskapet:

”Anslaget bör uppgå till 678 000 000 kronor. Det är en minskning med totalt 740 000 000 kronor i förhållande till regeringens förslag. Denna minskning görs bl.a. genom att nyckelbiotopsinventering stoppas till dess att den kan genomföras på ett bättre sätt, vilket medför en minskning av statens utgifter för skydd av värdefulla skogar på nyckelbiotoprika fastigheter med 150 miljoner kronor. En ytterligare besparing på 590 miljoner kronor görs för att finansiera andra reformer.”

740 miljoner – det är drygt 52 procent.

Det finns mycket man kan säga om detta, men jag ska nöja mig med att kommentera beslutet att stryka de 150 miljonerna till skydd av värdefulla skogar på nyckelbiotopsrika fastigheter. Detta beslut kommer, enligt min uppfattning, inte bara att (helt i onödan) ekonomiskt drabba ett antal privata markägare med mycket nyckelbiotoper på sina marker, utan också skärpa konflikten mellan i första hand de privata markägarna och den svenska skogsindustrin. På den debattbrasa kring skogen och miljön som redan flammar intensivt, häller de som stödde (eller släppte igenom) M/KD-reservationen ytterligare olja. Syftet med detta är oklart.

Bakgrunden till den satsning som i fjol lyftes in i budgeten men som nu alltså ska avvecklas, är de stora svenska skogsindustriföretagens behov av att få legitimitet på miljöområdet när de ska konkurrera i Sverige och på de internationella marknaderna. Ett av de viktigaste sätten att skaffa sig denna legitimitet är anslutningen till certifieringssystemet FSC och de s.k. Controlled Wood-regler som är knutna till FSC.

Controlled Wood-reglerna innebär bl.a. att det skogsföretag som vill kunna märka sina produkter med FSC-loggan måste garantera att det i tillverkningen av den märkta produkten inte över huvud taget ingår virke från en nyckelbiotop. För att inte förlora sin legitimitet på marknaden, för att säkra jobben vid den svenska skogsindustrin och lönsamheten för sina ägare och i längden intäkterna även för landets skogsägare, vägrar därför de stora skogsföretagen sedan ett antal år tillbaka att köpa virke från nyckelbiotoper.

Nyckelbiotop är inget skyddsinstrument, utan enbart en definition, fastställd av Skogsstyrelsen, för skogsmiljöer som motsvarar följande beskrivning:

”En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö i dag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter.” Handbok för inventering av nyckelbiotoper. Skogsstyrelsen 2014

Att ett område klassats som nyckelbiotop har därför ingen juridisk betydelse och innebär i sig inte några restriktioner för brukandet utöver de som gäller i resten av landskapet.

I reglerna för certifieringssystemet FSC sägs att alla anslutna markägare måste undanta minst fem procent av sin areal från skogsbruk, och att det som undantas ska vara de arealer som har högst värde från naturvårdssynpunkt. Särskilt pekas nyckelbiotoper ut.

För en markägare med en arealandel nyckelbiotop på upp till fem procent är skogsindustrins bojkott inget problem eftersom han/hon ändå, på grund av certifieringsreglerna, måste undanta dessa arealer från skogsbruk. För markägare med en högre nyckelbiotopsandel innebär bojkotten däremot att de i praktiken måste undanta mer än de fem procent av arealen från skogsbruk som de generella FSC-reglerna kräver eftersom industrin inte vill befatta sig med virket därifrån.

Det höjning av anslaget som infördes i fjol har som syfte att mildra effekten för utsatta markägare av industrins bojkott. Med dessa pengar skulle markägare kompenseras för den ekonomiska effekten av bojkotten.

När riksdagen nu drar tillbaka pengarna försvinner denna kompensationsmöjlighet och markägare med hög andel nyckelbiotop tvingas återigen själva ensamma bära kostnaden av virkesbojkotten. Beslutet betyder inte att industrins bojkott av nyckelbiotopsvirke upphör, utan enbart att de enskilda markägarna själva får bära kostnaden.

Att dessutom Skogsstyrelsens inventeringssatsning, som skulle ha pågått i tio år framöver, nu abrupt avbryts, innebär dels en ryckighet i myndighetsstyrningen som rimligen får varje tänkbar framtida potentiell generaldirektör eller statstjänsteman att fundera över om statlig myndigheter längre är intressanta som arbetsgivare. Men det betyder också att möjligheten för skogsindustrin att uppfylla Controlled Wood-kraven försämras eftersom risken att få in nyckelbiotopsvirke i produktionen ökar, vilket i sin tur undergräver värdet i FSC-certifieringen.

Förstår M/KD-politikerna (och deras hejaklack i SD, C och L) vad de har gjort?

Jag har skrivit fylligare om bl.a. nyckelbiotopsfrågan i ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet levande skogar”.

2 Svar to “Med sådana vänner – behöver skogsnäringen några fiender?”

  1. […] Med sådana vänner – behöver skogsnäringen några fiender? […]

  2. Jonas Ericson skriver:

    Troligen förstår de inte.

    Biologiska frågor är i allmänhet komplexa som de är, med svåra avvägningar mellan olika varandra motstående mål, som dessutom ska samsas med praktik och möjlighet till ekonomisk avkastning och regelverket blir därför ofta ännu mer komplext. När detta nu börjar interagera med en marknad som kräver enkla och entydiga gränsdragningar i märkningen, så går ganska mycket galet, och man ska nog inte förvänta sig att riksdagspolitiker som är satta att bevaka en stor mängd olika frågor ska kunna sätta sig in i detaljerna i dessa komplexa beslut.

    Det får ligga på oss naturvårdare att vara pedagogiska – men vi är sällan eniga utan spretar ofta vilt och tar gärna media till hjälp för att etablera en förenklad bild som stödjer just vår egen åsikt. Där måste vi nog vara mer självkritiska och jobba på att både vara pedagogiska och visa på komplexiteten.

Lämna en kommentar