21.06.2017 Blogginlägg 6 kommentarer

Sverige hånades när miljöministrarna möttes

Måndagens (19/6) möte med EUs miljöministrar (eller deras ställföreträdare) blev ingen succé för svensk del. Kanske anade man på det svenska regeringskansliet vad som väntade, och kanske bidrog det till att klimatminister Isabella Lövin denna gång stannade hemma och ersattes av sin statssekreterare för klimatfrågor, Eva Svedling.

För det budskap den svenska regeringen hade med sig handlade inte om Sverige som föregångsland och pådrivare, utan var istället en redovisning av den position kring att utnyttja landskapet som kolfälla som regeringen fick sig tilldelad av oppositionen (alliansen + SD) i miljö- och jordbruksutskottet den 6 april i år. Denna position innebär att Sverige numera arbetar för att sänka kraven på EUs medlemsländer att utnyttja skogsmarken för inlagring av koldioxid och därigenom minska atmosfärens halt av koldioxid. Denna position är delvis en annan än den som den rödgröna regeringen hade velat skulle bli Sveriges (bilaga 3 i miljö- och jordbruksutskottets dokument från 6 april), men efter att oppositionen gått samman tvingas regeringen nu driva en annan linje, vare sig den vill eller ej. (Bakgrund här.)

Vid rådsmötet diskuterades både förslaget till nya regler för utsläpp utanför utsläppshandeln, den s.k. ansvarsfördelningsförordningen (Effort-Sharing Regulation, ESR) och den föreslagna lagstiftningen för kolinlagring i landskapet, LULUCF-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry).

Beträffande ESR-förordningen var de stora stridsfrågorna dels hur kurvan för nedtrappning av utsläppen med 30 procent 2005-2030 ska se ut, dels ett nytt förslag i ordförandelandet Maltas kompromissbud om en ”safety reserve” på 70 miljoner ton som ska kunna fördelas mellan länder med BNP per capita 2013 under EU-snittet (till vilka bl.a. Italien hör) som samtidigt fram till 2020 överträffat kraven i den nuvarande lagstiftningen, ansvarsfördelningsbeslutet (Effort-Sharing Decision, ESD).

Debatten om nedtrappningen gäller om kurvan ska utgå från de verkliga snittutsläppen 2016-2018 eller om startpunkten ska vara den maxnivå för 2020 som fastställs i ESD. Eftersom de flesta länder släpper ut mindre än tillåtet blir en lagstiftning som utgår från reella utsläpp 2016-2018 avsevärt tuffare. När det gäller ”safety reserve” finns ett generellt motstånd från de mera ambitiösa medlemsstaterna att ge ytterligare fördelar till de ekonomiskt svagare länderna, medan fattigare länder som överträffat lagstiftningens krav tycker att de ska belönas för detta.

Statssekreterare Svedling började sitt inlägg med flaggan i topp genom att redogöra för den senaste klimatstatistiken, som visar på ett allt mera akut behov av att göra allt vi kan för att hålla nere atmosfärens halt av växthusgaser. (Hela diskussionen mellan regeringarna finns dokumenterad här.)

Via en snabbredovisning av det färska riksdagsbeslutet om ett klimatpolitiskt ramverk och en deklaration om att Sverige avser att annullera framtida överprestationer gentemot EUs regelverk, landade hon i en markering att Sverige – trots det allvarliga läge hon nyss skildrat och trots Sveriges i alla sammanhang mycket höga profil på klimatområdet – på inga villkor kan acceptera några klimatlagar inom EU som på minsta vis begränsar möjligheterna att öka uttaget av virke ur de svenska skogarna. Budskapet var att för svensk del går möjligheten till ökade avverkningar före jordens klimat.

Hon förklarade dessutom att Sverige inte kan acceptera Kommissionens förslag att statistiken över kolinlagringen i skogen för respektive land ska fastställas centralt och på ett enhetligt sätt inom EU, utan detta ska länderna själva få styra över (vilket ökar medlemsstaternas möjligheter att själva avgöra om de anses uppfylla EU-lagstiftningens krav eller ej).

Det svenska inspelet möttes av syrliga kommentarer från flera av de tyngre medlemsstaterna, men också från Kommissionen. Tyskland markerade att man inte uppskattade de nya förslagen till ”kosmetisk” redovisning av kolinlagringen och ställde sig bakom Kommissionens förslag. För att försvara att Kommissionen och inte länderna själva ska sammanställa statistiken drog Nederländernas socialdemokratiska miljöminister Sharon Dijksma i ett mycket spetsigt inlägg en parallell till skolan: ”Låter vi barnen själva sätta betygen i skolan?”. När hon diskuterade de särkrav kring skogen som bl.a. Sverige framfört använde hon begreppet ”greenwashing”, och gissade att en uppluckring av regelverket allvarligt skulle undergräva EUs möjligheter att agera internationellt på klimatområdet.

Den italienske miljöministern Gian Luca Galletti noterade (utan att nämna Sverige vid namn, men alla förstod nog vem han syftade på) att det fanns länder i Unionen som å ena sidan motsatte sig att framtida krav på hans eget land skulle mildras, men som å andra sidan inte drog sig för att kräva redovisningsprinciper för LULUCF-sektorn som oförblommerat gynnade det egna landet samtidigt som det öppnar för större utsläpp.

Klimatkommissionären Miguel Arias Cañete nämnde inte heller något land vid namn, men varnade för konsekvenserna av en lagstiftning som öppnar för siffertrixande. Cañete hävdade att de årliga avverkningarna inom EU även med Kommissionens förslag kan ökas från 500 till 550 miljoner m3 (av en total förväntad tillväxt på 700 m3), och identifierade tre risker om kraven på urholkning av lagförslagen (från bl.a. Sverige) skulle gå igenom:

  1. Systemet kommer att översköljas av fejkade utsläppsminskningar (”windfall credits”) som inte motsvarar reella reduktioner och därför ger en förskönad bild av utvecklingen.
  2. Utsläppen från förbränning och nedbrytning av biomassa kommer inte att bokföras fullt ut, vilket leder till att noll-bokföringen av biomassa såväl inom utsläppshandeln som under ansvarsfördelningsförordningen kommer att vara vilseledande och dölja klimatutsläpp.
  3. EUs trovärdighet som aktör på den internationella scenen kommer att ifrågasättas om vi själva fifflar med siffrorna och ge legitimitet åt andra länders fifflande.

Att Sverige – landet med den höga trovärdigheten på klimatområdet – bytt fot och numera öppet propagerar för en uppluckring av reglerna för kolinlagring i landskapet, kan ha varit avgörande för att processen nu rör sig i den riktning Finland tillsammans med ett antal andra länder med mycket skog länge har drivit. Den finländska positionen innebär dels att de obligatoriska kraven på att länderna ska lagra in kol i landskapet (det handlar främst om skogen) ska bli så svaga som möjligt, dels att ländernas möjligheter att ersätta utsläppsminskningar inom t.ex. trafiken med ”överprestationer” inom LULUCF-sektorn maximeras.

Den nya tyngdpunkten i Rådet beträffande LULUCF återspeglas i det förslag till kompromiss som ordförandelandet Malta presenterat:

  • – Referensnivån, dvs. den obligatoriska inlagring av koldioxid i skogen som varje land måste uppnå (”no-debit”), ska inte längre baseras på snittinlagringen 1990-2009 utan enbart på perioden 2000-2009. För de flesta länder betyder det minskade krav om koldioxidinlagring.
  • – Ansvaret för att fastställa referensnivåerna flyttas från i huvudsak Kommissionen till i huvudsak medlemsländerna själva. (Det var denna förändring Dijksma syftade på med sin liknelse om skolbetyg.)
  • – Ett nytt begrepp – ”nationellt tröskelvärde” (”national threshold”) – förs in. Med detta menas den koldioxidinlagring som uppkommer i ett medlemsland om man driver upp avverkningarna till den långsiktigt högsta tänkbara, uthålliga nivån, vilket i sin tur leder till minimal koldioxidlinlagring. Maltas förslag är att tröskelvärdet ska baseras på 80 procent av denna avverkningsnivå.
  • – Introduktionen av tröskelvärdet syftar till att mildra kraven på länder som inte lyckas klara referensnivån. Enligt Kommissionens förslag måste länder som inte klarar referensnivån kompensera detta fullt ut genom att antingen minska de egna ESR-utsläppen mera än ESR-förordningen kräver, eller genom att köpa koldioxidinlagring från länder som lagrat in mera än referensnivån. Den nya lösningen innebär att länder som inte klarar referensnivån (p.g.a. för stora avverkningar) bara ska behöva kompensera halva underprestationen, dvs. om ett land under ett år lagrar in 10 miljoner ton koldioxid mindre än referensnivån så behöver landet endast kompensera 5 miljoner ton. Konsekvensen är att principen ”no-debit” givits en ny tolkning, som innebär att man i realiteten accepterar en lägre inlagring av koldioxid än genomsnittet 2000-2009 – plus att ingen längre riktigt kan veta vad det innebär när ett land sägs ha uppfyllt utsläppskraven.
  • – Taket för hur mycket ett land maximalt ska få tillgodoräkna sig kommer eventuellt att räknas om. Kommissionens förslag är att man ska fortsätta använda det värde som hittills använts inom EU och FN, dvs. att ett land får tillgodoräkna sig en inlagring motsvarande högst 3,5 procent av landets totala icke-LULUCF-utsläpp under ett referensår (oftast 1990). Malta redovisar en alternativ modell där EUs totala utrymme enligt 3,5-procentsregeln (197 miljoner ton per år) istället fördelas efter ländernas skogsareal. För svensk del skulle förändringen betyda att taket för hur mycket koldioxidinlagring vi kan tillgodoräkna oss lyfts från 2,5 till 34,9 miljoner ton per år (det är ungefär lika mycket som samtliga ESR-utsläpp 2016) för Finland från 1,9 till 27,3. Kortsiktigt betyder förändringen enbart att det totala utrymmet för länderna att utnyttja koldioxidinlagring i landskapet för att uppfylla EU-lagstiftningen omfördelas (och således krymps för skogfattiga medlemsstater). Huruvida detta kortsiktigt totalt kommer att öka eller minska utnyttjandet är oklart. På längre sikt betyder det att särskilt Sverige och Finland skaffat sig handlingsutrymme att antingen enkelt klara framtida, tuffare klimatkrav genom att hänvisa till den växande skogen, eller att sälja stora volymer koldioxidinlagring till länder som har problem med utsläppskraven.
  • – Den inlagring som sker i ”Harvested Wood Products” (papper, byggnader, möbler m.m.), ska inte omfattas av taket ovan, utan varje satsning på att bygga trähus, trämöbler etc. kommer att kunna utnyttjas av länderna för att gå långsammare fram med utsläppsminskningarna inom trafiken m.m. Enligt Maltas förslag ska f.ö. även bark föras till kategorin ”Harvested Wood Products”.
  • – Den fundamentala begränsningen av hur mycket koldioxidinlagring som får utnyttjas för att kompensera för överutsläpp inom ESR-sektorerna (trafik, småskalig uppvärmning och industri m.m.) ändras inte. Under detta tak – totalt 280 miljoner ton 2021-2030 – har Sverige i Kommissionens förslag tilldelats 4,9 miljoner ton. När nya referensnivåer för brukad skogsmark tagits fram har Kommissionen möjlighet att omfördela inom ramen, vilket betyder att Sveriges utrymme kommer att öka, en effekt som eventuellt ytterligare förstärks om unionens gemensamma 3,5-procentram fördelas i förhållande till skogsareal.

Nästa söndag, den 1 juli, tar den estländska regeringen över förhandlingarna mellan regeringarna. När denna process gått i mål, sannolikt vid miljöministrarnas möte den 13 oktober, startar ”trialogen” med EU-parlamentet (som i förra veckan voterade fram ett förhandlingsbud om ansvarsfördelningsförordningen) och Kommissionen. Parlamentets miljöutskott skulle enligt planerna ha röstat om LULUCF-förordningen på torsdag 22 juni, men voteringen är enligt rykten uppskjuten till 11 juli. Parlamentets slutliga beslut kommer därför knappast att kunna fattas förrän tidigast under september. Var parlamentet hamnar kan få mycket stor betydelse för om den slutliga lagstiftningen kommer att luta åt det svensk/finska hållet eller om det blir Kommissionens linje som i huvudsak fastställs. En grupp internationella forskare vädjade nyligen i en artikel till politikerna att inte ge efter för kraven om en uppluckring av LULUCF-beslutet.

Summering: På alla andra områden inom klimatpolitiken försöker Sverige ligga i framkanten, vara bäst och vara ett föredöme, kanske mindre för att det spelar så stor roll för klimatet om de svenska utsläppen går upp eller ner, utan för att kunna agera med pondus och kraft i internationella sammanhang. Med det nya agerandet kring koldioxidinlagringen och skogen som allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna drivit fram, medverkar Sverige till att unionens trovärdighet och möjligheter att påverka internationellt undergrävs. Det är naturligtvis inte bra för ett land som vill driva på klimatarbetet att bli anklagad för hyckleri och ”greenwashing”. Hur den svenska regeringen ska kunna ta sig ur det dilemma beslutet i miljö- och jordbruksutskottet skapat är inte lätt att se – det finns egentligen inget alternativ emellan att ta skeden i vacker hand och driva en linje man egentligen inte stödjer, eller att avgå.

6 Svar to “Sverige hånades när miljöministrarna möttes”

  1. […] länder uppfattats som hycklande, vilket förklarar varför den svenska regeringen hånades när miljöministrarna i juni diskuterade LULUCF-förslaget, och är säkerligen en belastning när svenska intressen nu […]

  2. […] Sverige hånades när miljöministrarna möttes […]

  3. Åsa Kasimir skriver:

    Jag vill försöka förklara. Under våtmarker rapporteras f.a. torvbrytning, och själva brytningen ger inte så mycket(400 kton CO2 per år från Sverige). Dränerade torvmarker, vilket är mark som används i jord- och skogsbruk rapporteras under dessa sektorer, inte under våtmark. Det är alltså före detta våtmarker, där torven bryts ner med en till några cm per år, och från Sverige rapporteras 10 Mton CO2eq år-1. Skogen nettoupptag minskas betydligt genom dessa stora markemissioner. /Åsa

  4. Magnus Nilsson skriver:

    Tomas Lundmark:
    Det finns nog en del i beslutsfattande position som inte förstår hur skogsbruk fungerar, men sammandrabbningen vid miljöministrarnas möte i måndags handlar nog väldigt lite om kunskapsbrister utan mest om intressepolitik – om att skicka notan för klimatomställningen till någon annan.
    För egen del har jag kommit fram till att saker och ting går lättare att förstå om man skiljer EUs ”hårda” klimatpolitik från den ”mjuka”.
    EUs ”hårda” klimatpolitik är i nuläget direktivet om utsläppshandeln och ansvarsfördelningsbeslutet (ESD). Dessa lagar sätter absoluta (och sjunkande) tak för utsläppen. Med de förslag som ligger på bordet kan den ”hårda” politiken från 2020 komma att utvidgas, dels genom att LULUCF förs in under ESR (som ersätter ESD), dels genom att (vilket dock än så länge bara parlamentet kräver) sjöfarten förs in under utsläppshandeln.
    EUs ”mjuka” klimatpolitik är sådan lagstiftning som främjar den ”hårda” politiken, men som – i motsats till den ”hårda” politiken – inte garanterar att utsläppen sjunker. Det handlar t ex om förnybartdirektivet, regleringen av bilarnas CO2-utsläpp och energieffektivitetsdirektivet. Behjärtansvärt och bra, men ger på totalen inga garanterade utsläppsminskningar.
    Att öka användningen av förnybar energi betyder att energipriserna kan hållas nere när restriktionerna mot fossilbränslen (eller egentligen växthusgasutsläpp) skärps, och kan därmed bidra till att det göra det billigare att uppfylla den ”hårda” klimatpolitikens krav, men ökad användning av förnybar energi leder inte i sig till lägre utsläpp av växthusgaser. Det är helt enkelt inte bra för klimatet att elda ved – även om man i resonemanget väger in att virkestillväxten efter några decennier blir högre i en avverkad än i en icke-avverkad skog (jo, man kan tänka sig att en avverkad skog ersätts av en annan typ av skog med högre virkesinnehåll).
    Under rätt lång tid kommer det nog dock att vara positivt för klimatet att stimulera långtidslagring av kol genom att t ex bygga hus i trä. Det kan också vara positivt att generellt öka skogstillväxten, dock under förutsättning att tillskottet får stanna i skogen. Substitutionseffektens nettobetydelse är enligt min uppfattning oklar, men upphör rimligen helt när vi (förhoppningsvis inom högst ett par decennier) har fasat ut de fossila bränslena.
    /Magnus

    Åsa Kasimir:
    Enligt Kommissionens förslag till ESR- och LULUCF-förordningar ska det vara frivilligt för medlemsstaterna om de vill räkna med utsläpp/upptag från ”managed wetlands”. Min gissning är dock att detta kommer att ändras under förhandlingsprocessen.
    När parlamentets miljöutskott ska votera om LULUCF-förordningen 11 juli så finns en handfull ändringsförslag som innebär att våtmarker ska räknas in obligatoriskt. Jag har inte dykt djupare i denna fråga, men konsekvensen skulle, såvitt jag kan förstå, bli en tuffare klimatpolitik eftersom våtmarkerna är nettokällor (för att den ”hårda” politiken ska bli heltäckande är det ju helt enkelt oerhört angeläget att också våtmaker inkluderas). Din siffra på 10 miljoner ton CO2eq ser hög ut – i Kommissionens Impact Assessment anges ett nettoläckage 2005 för hela unionens våtmarker på 13,9 Mton. Jag gissar att du kan förklara siffrorna ;).
    /Magnus

  5. Tomas Lundmark skriver:

    Jag tror att problemet bottnar i att man låser sig vid kolförråden och hur stor lagerökningen blir, det man kallar sänkan. Om man förstår ekologi borde man fokusera på tillväxten, skillnaden mellan trädens fotosyntes och respiration, det är den egentliga sänkan. Sedan försvinner en del koldioxid via nedbrytning och störningar och då har man skogssystemets nettosänka. Den är svår att mäta men inte omöjlig att skatta. Enklare är att låta träden nettotillväxt vara en proxy för detta. Träden kan man mäta ganska enkelt. Om länderna satsade på att mäta träden och hålla reda på tillväxten så hade man ett bra mått. Nettotillväxten kan man sedan lagra eller använda för konsumtion (förhoppningsvis substitution). Både lagring och substitution gör klimatnytta. Ju högre nettotillväxt desto större klimatnytta.

    Det är ju extremt ologiskt att tro att man kan garantera en sänka i termer av förrådsuppbyggnad hur länge som helst. De blir till slut fullt i skogen. Om man menar att det handlar om en kortsiktigt aktivitet så kan det vara ok bara man förstår vad man gör. Man offrar framtida möjligheter att nyttja skogens tillväxt om man vill räkna hem en förrådsuppbyggnad ”idag”.

    Politiken förstår inte att tillväxten är dynamisk och att det är den som man måste säkra och höja om man vill ha mer nytta. Nu tycks alla tro att det är avverkningen som är dynamisk och att tillväxten är av gud given. Om man utgår från att tillväxten inte går att påverka så blir det ju förstås fokus på avverkningen. Kan det vara så enkelt att inga fattar hur skogsbruk fungerar?

  6. Åsa Kasimir skriver:

    Tack Magnus att du lyfter frågan om LULUCF, i Sverige och EU. Om du hör något om hur dränerade torvjordar behandlas (utsläppet från dessa i Sverige är ca 10 miljoner ton CO2eqv) så är jag jätteintresserad.

    mvh Åsa

Lämna en kommentar