Överlever parlamentets krav om tuffare utsläppsregler förhandlingen med regeringarna?
Igår tog översynen av EUs klimatpolitik ytterligare ett steg framåt när hela parlamentet ”in plenum” fastställde sin position inför slutförhandlingarna om de nya reglerna för utsläpp utanför utsläppshandeln (ansvarsfördelningsförordningen, Effort Sharing Regulation, ESR). Formellt tog man ställning till den position parlamentets miljöutskottet (ENVI) tidigare ställt sig bakom.
På sluttampen hade uppenbarligen vissa av ENVI-ledamöterna fått problem med att få med sig sina partivänner, och därför dök ett par nya flerpartikompromisser upp. På marginalen avviker därför beslutet från ENVIs position. Med hela 534 röster för och bara 88 emot vid voteringen om det samlade utfallet får dock parlamentets förhandlare, den nederländske socialliberalen Gerben-Jan Gerbrandy från partiet D66, med sig ett starkt mandat till slutförhandlingarna (trialogen) med Ministerrådet (regeringarna) och Kommissionen.
Parlamentets position innebär ingen skärpning av Kommissionens förslag när det gäller vare sig utsläppsmålet för 2030, dvs. att ländernas samlade ESR- utsläpp 2030 ska vara 30 procent lägre än 2005, eller de nationella minskningsbetingen, som varierar mellan 0 och minus 40 procent (i huvudsak relaterat till BNP per capita).
Den viktiga och positiva skillnaden (i varje fall på kort sikt) är att parlamentet vill ha en flackare bana för utsläppens nedtrappning.
Kommissionens förslag innebär att varje lands utsläpp 2021-2030 ska minska enligt en rak kurva som startar 2020 på genomsnittsnivån för ESR-utsläppen 2016-2018.
Parlamentets krav är att respektive lands kurva istället ska dras inte från 2020 utan från 2018 och på den nivå som är lägst av a/ de verkliga snittutsläppen 2016-2018 eller b/ landets tilldelning 2020 enligt den gällande ansvarsfördelningsbeslutet.
Konsekvensen av parlamentets lösning är att kurvan hamnar aningen lägre än med Kommissionens förslag varje år utom 2030, vilket leder till att det samlade utsläppsutrymmet 2021-2030 minskas med uppemot en halv miljard ton (f.n. är ESR-utsläppen knappt 2,5 miljarder ton per år).
I sitt förslag introducerade Kommissionen två ny flexibiliteter, som bägge nu får stöd av parlamentet:
- – Den ena innebär att nio av medlemsstaterna (bl.a. Sverige) får möjlighet att växla om en del av de utsläppsrätter inom utsläppshandeln, som de egentligen är skyldiga att auktionera ut, till enheter under ESR. Denna flexibilitet kan länderna utnyttja antingen för att slippa begränsa sina ESR-utsläpp så mycket som förordningen egentligen kräver, eller till att på eget initiativ skärpa EUs klimatpolitik genom att annullera de inväxlade utsläppsrätterna.
- – Den andra innebär att länderna kan ersätta utsläppsminskningar inom ESR med inlagring av koldioxid i landskapet utöver den obligatoriska referensnivå den kommande LULUCF-förordningen kommer att föreskriva för varje land. Kommissionen föreslog att denna flexibilitet maximalt 2021-2030 skulle få uppgå till 280 miljoner ton. ENVI ville krympa ramen till 190 miljoner ton, men beslutet in plenum betyder att parlamentet accepterar Kommissionens förslag.
Under förhandlingarna har en ny idé (som mest ser ut som ett sätt att ”muta” ett antal östliga medlemmar) dykt upp både i parlamentet och i ministerrådet. Förslaget innebär att de låginkomstländer i unionen som fram till 2020 släpper ut mindre än tillåtet, får möjlighet att 2021-2030 tillsammans dela på ett ytterligare utsläppsutrymme på 70 miljoner ton. Detta förslag ställde sig ENVI bakom, men vid beslutet in plenum godkändes en högre siffra, 90 miljoner ton.
Som jag nämnt i en tidigare blogg gissar jag att parlamentets långsiktigt mest betydelsefulla bidrag kan bli kravet om en minskningskurva för utsläppen även bortom 2030 och ända fram till 2050. Parlamentets position innebär att för alla medlemsstater ska 2031-2050 gälla en minskningskurva som innebär att ESR-utsläppet 2050 är minst 80 procent lägre än 2005. Denna regel ska gälla ”unless decided otherwise”, dvs. till dess parlamentet och regeringarna enats om en annan lösning. Lyckas MEP Gerbrandy få med sig Ministerrådet på ett sådant beslut hamnar man väldigt nära en reglering som sträcker sig ända till 2050 och som dessutom sätter press även på unionens fattigare medlemmar att minska sina utsläpp.
Nu ligger bollen hos EUs regeringar. På måndag, den 19 juni, träffas EUs miljö- och klimatministrar, men till detta möte finns inget färdigt förslag till position och några beslut kommer därför inte att fattas. Istället blir det ytterligare en allmän diskussion där länderna redovisar sina positioner.
Vid mötet kommer länderna även att redovisa sin syn på förslaget till LULUCF-förordning. Då kan vi bl.a. vänta oss att den svenska delegationen kommer att driva den position Alliansen och Sverigedemokraterna i riksdagens miljö- och jordbruksutskott tvingat fram och som inspirerats av Skogsindustrierna, dvs. att trots det akuta behovet av att på alla sätt hålla nere koldioxidhalten i atmosfären, kommer den svenska regeringen att motverka att kolinlagring i landskapet blir en del av EUs klimatpolitik på ett sätt som kan begränsa utbudet av virke.
[…] Överlever parlamentets krav om tuffare utsläppsregler förhandlingen med regeringarna? […]