30.06.2019 Blogginlägg 4 kommentarer

Kommissionen knäpper Sverige på näsan för klimatpolitiken

Den översyn av EUs lagstiftning som genomförts de senaste åren har mest handlat om att strama upp och skärpa befintlig lagstiftning. De två helt nya inslag som är viktigast är ”LULUCF”-förordningen och Styrningsförordningen.

”LULUCF”-förordningen (Land-Use, Land Use Change and Forestry) innebär att medlemsstaterna måste säkra dels att det lagras in mera kol i landskapet (i växtlighet och i marken) än vad som plockas ut eller frigörs på grund av jord- och skogsbruk, dikningsföretag m.m., dels att nettoinlagringen av kol i skogslandskapet inte minskar.

I styrningsförordningen är den stora nyheten att medlemsstaterna måste redovisa 10-åriga ”nationella, integrerade energi- och klimatplaner” (NECP). Den första generationen NECP ska gälla perioden 2021-2030 och ska fastställas av länderna senast årsskiftet 2019/2020. I planerna ska länderna visa på vilket sätt de tänker bidra till att EUs samlade mål inom energi- och klimatpolitiken tillgodoses.

Bägge regelverken innehåller ett mått av tolkningsutrymme som är tänkt att redas ut i dialog med Kommissionen, på basis av de underlag länderna är skyldiga att lämna in. Underlagen ska granskas av Kommissionen, ibland med hjälp av expertgrupper. Först därefter kan länderna fastställa dem.

När det gäller LULUCF-förordningen är det centrala, och känsliga, dokumentet, bokföringsplanen för skogsmarken där det ska ingå ett förslag till s.k. skoglig referensnivå, FRL (Forest Reference Level). FRL ska ange den minsta årliga nettoinlagringen av koldioxid landet måste upprätthålla (i första hand perioden 2021-2025). Hur nivån ska fastställas finns reglerat i förordningen.

Det som gör FRL till en så het fråga är att nettoinlagringen av koldioxid i skogsmarken i allt väsentligt beror på hur mycket virke som avverkas. FRL sätter därmed en yttersta gräns för hur mycket virke som kan tas ut ur skogen. I debatten har FRL därför (med viss rätt) kallats ”avverkningstak”.

De nationella energi- och klimatplanerna ska berätta om politiken över hela fältet, men i det ingår hur länderna tänker sig att säkra kraven i LULUCF-förordningen uppfylls. Det viktigaste med NECP-arna är dock att säkra att medlemsstaterna tillsammans driver en politik som leder till att energianvändningen minskar i linje med EU-lagstiftningen (ett mål som brukar beskrivas som att energieffektiviteten 2005-2030 ska öka med 32 procent) plus att andelen förnybar energi till 2030 ökar till 32,5 procent. Tidigare gällde nationella krav på dessa bägge områden, men med de nya lagarna ska länderna kollektivt uppnå målen. Det viktigaste redskapet för att säkra att detta lyckas är just de nationella energi- och klimatplanerna, tillsammans med den granskning av dessa planer som Kommissionen genomför.

Beträffande redovisningen enligt LULUCF-förordningen låg regeringens förslag till skoglig referensnivå, FRL, på strax under -40 miljoner ton CO2 per år (nettoinlagring anges med minustecken), men i en märklig manöver togs beslutet över av riksdagens miljö- och jordbruksutskott där en majoritet (M, SD, C & L) drev igenom en nivå på drygt -30 miljoner ton.

Alla ländernas förslag till bokföringsplaner har nu granskats av Kommissionens expertgrupp, vars utlåtande Kommissionen gjort till sitt eget. Alla länder får mer eller mindre allvarlig kritik med krav om justeringar av planerna innan de fastställs.

Att rangordna den kritik länderna får är inte enkelt, men man kan konstatera att medan kraven om revideringar nästan genomgående är kopplade till det förmildrande förbehållet ”if applicable” (ung. ”om tillämpligt”) använder Kommissionen för två av länderna den betydligt kraftfullare och tvingande formuleringen ”accordingly” (ung. ”i enlighet med”).

Ett av de länder som på detta sätt får en rätt tuff knäpp på näsan är Lettland. I utvärderingen av den lettiska bokföringsplanen använder Kommissionen ordvalet ”accordingly” en gång.

I fallet Sverige används formuleringen två gånger! De går inte att komma ifrån – inget land får så tuffa krav om att justera sin rapportering som Sverige:

”1) Provide transparent documentation of forest management practices in the reference period. Ensure that the approach used in the determination of the FRL reflects the continuation of sustainable forest management practices as documented in the reference period, excluding policy assumptions on harvest rates from the FRL calculation. Provide transparent information on harvest-to-growth ratio from the reference period. In light of 100% harvest rate of net biomass increment applied in the FRL on productive forest land managed for wood supply regardless of age-class distribution, explain how this is applied to modelling of the FRL and revise the FRL accordingly.

2) Ensure that harvest volumes projected in the FRL are in line with Art 8(5), reflecting the evolution of dynamic age-related forest characteristics, and revise the FRL accordingly.”

Formuleringarna går inte att tolka på annat sätt än att Kommissionen anser att det svenska sättet att räkna, inklusive förslaget till FRL, strider mot den lagstiftning Europaparlamentet och den svenska regeringen själv (efter att ha förankrat hållningen i riksdagen) tidigare gett klartecken för.

I klarspråk: Sverige försöker bluffa sig undan ansvaret för en klimatpolitik som inte bara handlar om att minska utsläppen utan också om att öka inlagringen av koldioxid i bl.a. skogslandskapet.

Det är inte vackert.

I sitt utlåtande över det svenska förslaget till nationell energi- och klimatplan följer Kommissionen upp snytingen. Som första punkt på saker Sverige måste ändra i sitt förslag till NECP innan den kan fastställas, uppmanar Kommissionen (återigen i väldigt återhållna och snirkliga formuleringar) den svenska regeringen att:

”1. Utveckla sin strategi för att leva upp till åtagandet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 841/2018 om att utsläpp från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) inte överskrider upptagen, med tillämpning av underliggande bokföringsregler.”

Jag har tidigare i flera texter på bloggen (se t.ex. här, här eller här), men också i en artikel på DNdebatt, beskrivit hur Sverige i förhandlingarna om LULUCF-förordningen drivit en linje som undergräver EUs klimatpolitik, och som därför följaktligen mötts av förvåning, kritik eller rentav hån från andra medlemsstater. Kommissionens svidande kritik av det svenska förslaget till bokföringsplan och FRL kan därför knappast komma som någon överraskning för vare sig den svenska regeringen eller den riksdagsmajoritet som bäddat för utskåpningen. Ett tungt ansvar för pinsamheten vilar dessutom på de två myndigheter, i första hand Sveriges Lantbruksuniversitet, men också Skogsstyrelsen, som ursprungligen föreslog den lösning kommissionen nu underkänt. Vart tog myndighetsintegriteten vägen?

I sitt förslag om att EU ska vara klimatneutralt 2050, som Sverige snabbt vill att unionen ska anta, beskriver Kommissionen vad det handlar om:

”Kolsänkor är lika viktiga som minskade utsläpp. Att bibehålla och förstärka den naturliga kolsänka som utgörs av skogar, mark och jordbruksområden och kustnära våtmarker är avgörande för att strategin ska bli framgångsrik.”

Den enda kolsänka av betydelse som på kort sikt finns tillgänglig för att uppnå det Kommissionen efterlyser, är skogsmarken. Att öka inlagringen i landskapet är, i varje fall under de närmaste decennierna, vår enda möjlighet att kunna dränera atmosfären på annat än marginella mängder koldioxid.

Från klimatsynpunkt borde naturligtvis prioritet 1 vara att försöka höja den inlagringsnivå på 40-50 miljoner ton CO2 per år som gällt i Sverige sedan millennieskiftet ytterligare. Redan regeringens förslag till FRL på strax under -40 miljoner ton öppnar istället för en försvagning av kolsänkan. Den nivå på -30 miljoner ton (varav hälften beräknas levereras med automatik i redan avsatta naturreservat, nationalparker m.m.) kan inte beskrivas på annat sätt än att Sverige, med störst skogsareal av alla medlemsstater, smiter från sitt ansvar.

Med en FRL i nivå med den som drevs igenom av miljö- och jordbruksutskottets majoritet, öppnas dessutom en lockelse att utnyttja koldioxidinlagringen i det svenska skogslandskapet som kompensation för fortsatta höga utsläpp inom andra sektorer. Det kan handla om att kompensera för fortsatt höga utsläpp från t.ex. trafiken inom EU (lagstiftningen håller redan öppet för detta). Det internationella flyget är en sektor som sannolikt är intresserad av att kunna utnyttja det kompensationsutrymme som kan skapas med en låg svensk FRL en fortsatt hög inlagring för att kunna fortsätta att öka sina utsläpp.

Kort sagt ska vi alla vara tacksamma om Kommissionen genom sitt ingripande stoppar det svenska försöket att smita från sitt klimatansvar.

Beträffande yttrandet om styrningsförordningen gör Kommissionen ytterligare två markeringar:

Den ena gäller planerna på att öka andelen förnybar energi. Ett särskilt frågetecken sätts för möjligheterna att öka användningen av bioenergi utan att samtidigt hamna i konflikt med ml om att bevara den biologiska mångfalden.

Det andra gäller energieffektivisering.  I svenska dokument kring EUs energieffektiviseringsdirektiv väljer både svenska regeringen och myndigheterna konsekvent att beskriva kraven enbart som en fråga om att minska energianvändningen per BNP-enhet. Men EUs omarbetade energieffektiviseringsdirektiv innehåller mål om att minska energianvändningen 2005-2030 med 26 procent. Följaktligen efterlyser Kommissionen:

”Öka insatserna för att minska den slutliga energianvändningen med tanke på energieffektivitetsmålet för unionen till 2030 som måste uppnås kollektivt, med stöd av styrmedel och åtgärder för att uppnå ytterligare energibesparingar till 2030. Ytterligare åtgärder tillsammans med deras förväntade effekter i form av energibesparingar bör tas fram och redovisas i den slutliga integrerade nationella energi- och klimatplanen.”

4 Svar to “Kommissionen knäpper Sverige på näsan för klimatpolitiken”

  1. Tomas Olsson skriver:

    Kommissionens ”assessment” är tydlig:
    ”The draft plan does not apply the accounting rules as set in the LULUCF Regulation”.

  2. Lena Lindberg skriver:

    Tack, Magnus, för din vederhäftiga blogg!
    Kolla denna länk, där Föreningen Skogen presenterar rapport som försöker få skogsnäringen i Sverige att framstå som än mer klimatmässig: https://via.tt.se/pressmeddelande/skogsnaringen-spelar-en-avgorande-roll-i-klimatarbetet—nya-berakningar-visar-betydligt-hogre-bidrag-an-officiell-statistik?publisherId=2236201&releaseId=3259035&utm_campaign=unspecified&utm_content=unspecified&utm_medium=email&utm_source=apsis-anp-3

  3. Magnus Nilsson skriver:

    Man bortser inte från detta, det är jag som utelämnat detta i beskrivningen av utrymmesskäl och därför att dessa uppgifter betyder mindre för totalsiffrorna än avverkningsomfånget. Man räknar med att hälften av kolet i sågtimmer helt omvandlats till koldioxid efter 25 år, för träskivor 25 år, för pappersprodukter 2 år. Men nettoförändringarna av dessa kolleger ingår i LULUCF-siffrorna.

  4. Anders Hjelmare skriver:

    Självklart är det bra att öka mängden bundet kol i skog och mark. Men mycket av det man skördar ur skogen är ju sågtimmer som sannolikt inte bränns upp till koldioxid inom åtminstone femtio år. En annan andel blir träfiberskivor som också binder kol länge. Varför bortser man från detta?

Lämna en kommentar