Belöna skogsägare som tar hänsyn
(Detta är en replik som publicerades i SvD 28/3. Lägger in den för att starta det andra spåret i bloggen -naturvården.)
Som Aron, Lisa och Erik Westholm konstaterar (SvD 27/3) är den svenska skogslagstiftningen extremt markägarcentrerad. Allmänintresset, särskilt naturvården, har en utomordentligt svag ställning.
Lagstiftningens grundsyn är att naturvård i skogen är att betrakta som en hobby, som markägaren gärna får ägna sig åt, men som innebär ytterst få skyldigheter. Skogsvårdslagens krav om generella naturhänsyn på den brukade arealen är så svaga att det är praktiskt taget omöjligt för en skogsägare att bryta mot reglerna. Huvuddelen av de hänsyn som trots allt tas beror på god vilja från markägare, bl.a. genom anslutning till något av de miljöcertifieringssystem som etablerats.
Denna beskrivning är ingen karikatyr utan bygger på den principiella syn som genomsyrar lagstiftningen och som brukar sammanfattas i devisen ”Frihet under ansvar”. Förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C) brukade i själva verket motivera frånvaron av regelverk med att ”om vi inför tvingande regler kommer många skogsägare att börja sköta sina skogar sämre än idag” (inget exakt citat); dvs. han betraktade frånvaron av naturvårdsregler – laglösheten i skogen – som avgörande för att säkra miljömålet!
I de fall naturhänsyn gynnar markägarens ekonomi eller i varje fall inte innebär några kostnader är det givetvis inga problem och då krävs knappast någon lagstiftning. Men naturvård i skogslandskapet handlar nästan alltid om åtgärder som begränsar virkesuttaget och således försämrar lönsamheten.
Frånvaron av tvingande regler innebär att samhället systematiskt premierar markägare som struntar i miljöhänsynen framför de markägare som värnar naturvärdena.
Denna typ av målkonflikter mellan enskilda och samhälleliga mål brukar lösas genom lagstiftning, ibland förstärkt med ekonomiska styrmedel.
Så icke i skogen. Bortsett från ett par, tre specialkrav saknar skogsvårdslagen i stort regler som hindrar en markägare från att t.ex. hugga ned ett biologiskt värdefullt trädbestånd. Skogsstyrelsen kan utfärda särskilda, detaljerade förelägganden, baserade på skogsvårdslagens naturvårdsparagraf, SVL 30 §, för t.ex. en enskild avverkning. Men förelägganden får inte vara så ingripande att ”pågående markanvändning på berörd del av fastigheten avsevärt försvåras” (regeringsformens formulering), vilket i praktiken innebär att myndighetens möjligheter att ställa krav är minimala. Går myndighetens krav utöver denna ”hänsynströskel”, kan markägaren kräva ersättning av staten motsvarande 125 procent av marknadsvärdet hos den skog man vill skydda. (Till saken hör att ”hänsynströskeln” sänks ju större avverkningen är; dvs. ju större hygge, desto lägre krav på naturhänsyn!)
Myndigheterna kan tillgripa den s.k. artskyddsförordningen och i speciella lägen förhindra en avverkning, men denna regel är i praktiken satt ur spel genom den dom i januari i år i mark- och miljööverdomstolen som Westholms refererar. Förordningen är dessutom av rätt tveksamt värde för naturvården eftersom den tyvärr ger markägarna ekonomiska motiv att dölja förekomsten av naturvärden, och så att säga skövla i tysthet.
För att klara miljömålet i skogen krävs en kombination av naturreservat (där skogsbruk i princip förbjuds) och naturanpassning av verksamheten på de brukade arealerna. Ju bättre skogsbruket anpassas på de brukade arealerna, desto mindre behöver skyddas i reservat och desto mera virke kan tas ut utan att miljömålet hotas.
En sådan utveckling går inte att uppnå så länge skogsnäringen varken individuellt eller som kollektiv har några som helst incitament att bidra.
Det behövs en ny politik som belönar markägare som tar stort naturvårdsansvar och ger näringen som helhet motiv att bidra till att reservatsbehovet minimeras. Några förslag:
– Inför obligatoriska krav om att spara ett visst antal grova, äldre träd eller en viss volym virke per ha vid varje avverkning och spara större ridåer längs sjöar, vattendrag och våtmarker. Detta kan göras utan att ändra regeringsformens ersättningsregler.
– Ändra antingen regeringsformen så att möjligheterna att införa obligatoriska hänsyn stärks eller inför en allmän naturvårdsavgift som skogsägarna slipper betala om de förbinder sig att sköta sin skog åtminstone i nivå med t.ex. certifieringssystemet FSC (som redan omfattar halva skogsmarken).
– Gör skogsnäringen medansvarig för att finansiera skogsskyddet så att näringen får motiv att ändra sin verksamhet i syfte att begränsa reservatsbehovet. En variant skulle kunna vara en avgift på virkesförbrukningen vid större skogsindustrier, sågverk och biobränsleeldade energianläggningar för att delfinansiera inköp av ytterligare reservatsmark tills dess miljömålet i skogen uppnåtts. Ju starkare näringen satsar på bra naturhänsyn och på att bidra till ett relevant och tillräckligt stort nätverk av reservat, desto snabbare kan avgiften avskaffas.
Målet måste vara att klara miljömålet med så små negativa effekter på virkesproduktionen som möjligt. Principen ”Land skall med lag byggas” bör även gälla på de 60 procent av den svenska landarealen som utgörs av skog. Tyvärr tycks varken regeringen, opposition eller ansvarig myndigheter vara intresserade.
Magnus Nilsson, miljökonsult och författare till rapporten Minimera reservatsarealen (Arena Idé 2013)